God Jul alla entusiaster !

  Hade tomten med sig något roligt det här året?

Den heta vinden..

  Det var med den här annonsen som hela historien började..

I maj månads nummer av Airgun World 1982 så fanns det med en liten annons i ett hörne på annonssidorna där ett helt nyskapat företag erbjöd ett mycket udda vapen. Annonsen, som ni ser här ovan, var inte speciellt talande för sig självt men det som stod i den fångade snabbt entusiasternas intresse. Det hela såg ut som ett helt vanligt fjäderluftvapen av en typ som de flesta vid den här tiden mycket väl kände igen, men den tekniska beskrivningen skapade en hel del frågetecken.

Vapnet drevs av en "pneumatic powered piston", vars innebörd inte direkt förklarades speciellt tydligt. Vidare så hade man kikarsiktesfästen som var fastsvetsade på själva cylindern, något som skulle lösa de förhatliga problemen med zeroshifts som var vanliga problem på 1970-talet när kikarsiktesfästen överlag var usla och kikarsikten om möjligt ännu värre.

Företaget bakom konstruktionen kallade sig lite pompöst för Theoben Engineering men bestod bara av två personer, Dave Theobald och Ben Taylor. De hade för övrigt precis skrivit kontrakt på att hyra en lokal i adressen på Burrel Road som angavs i annonsen ovan. Själva tillträdet ägde dock inte rum förrens i juli månad så de som snabbt nappade på annonsen och begav sig till adressen möttes av....ingen verksamhet alls.

Själva lokalen var bara på 150 kvm men någonstans så måste man ju börja..

Det vi bevittnade där är naturligtvis, precis som ni säkert har förstått, födseln av Theoben och lanseringen av deras allra första produkt och man tog nu steget ifrån ett hobbyprojekt till att bli ett riktigt företag. Hela berättelsen började faktiskt redan runt 1978 när Ben Taylor började experimentera med diverse olika prototyper till luftfjädrar, inspirerad av stötdämparna på sin motorcykel. Själva idén mognade under ett par år och 1980 så patenterade man en produktionsduglig konstruktion (GB 2173287, EP 0460961, US 4709686). Därefter så tog det ytterligare knappt två år att ordna finansiering, insourca komponenter ifrån andra tillverkare osv.

  Det första avtrycket var primitivt och inspirerat av dåtida W & S

I slutet av juli 1982 så drog det dock igång, i sortimentet så hade man en (1) modell och en skäligen enkel konstruktion. Stocken var grovt tillyxad av bok, avtrycket var ett tämligen primitivt hemmasmide, pipan kom ifrån Webley & Scott (detta var innan man hade råd att köpa dyra matchpipor ifrån kontinenten) och man erböjd bara kaliber 22 till en början. Tvärtemot gängse trend i Storbritanniens industrikrisande 1980-tal så satsade Theoben redan ifrån början på en superb finish och detta var något som uppskattades högt av kunderna som inte sällan jämförde den nya modellen Sirocco med saligen avsomnade Webley & Scott Mk III.

Theoben började så sakta röra på sig..

Sirocco blev alltså ganska så direkt populär och inte minst eftersom det var en relativt kraftfull bössa. Den här tidiga gasfjäderskonstruktionen hade en effektpotential på 14-18 fpe och klarade utan vidare fulla 12 fpe med kaliber 177, något som inte alls var givet hos fjädervapen i början av 1980-talet. De tilltänkta kunderna såg alltså tre goda argument för den nya modellen; den hade svetsade kikarsiktesfästen, den var kraftfull och sedan så hade den en ny typ av drivkälla som man egentligen inte visste speciellt mycket om men som säkert också var bra.

   Theoben Sirocco snr 773 med Webley-pipa och valnötsstock från Custom Stock

Då beställningarna började ramla in så insåg man fort att en enda universalmodell troligtvis inte kunde tillfredsställa alla olika typer av kunders önskemål och att man därför borde diversifiera sitt sortiment ytterligare för att attrahera fler tänkbara köpare. Då man bara hade en enda grundkonstruktion så fick den naturligtvis breddas så mycket som möjligt.

Den första åtgärden var att kunna erbjuda valnötsstockar och därför kontaktade man Customs Stock i Sheffield, ett anrikt företag som för övrigt fortfarande är i full sving, och de hade inga problem att börja leverera. Ifrån mars månad 1983 så fanns valnöt som ett (populärt) tillval. 

Med valnöt som tillval och möjlighet att erbjuda kaliber 177 så tog beställningarna fart ordentligt och man insåg att det gick inte att möta efterfrågan under nuvarande förutsättningar. Resultatet blev en flytt till Stephenson Road, Cambridgeshire i februari 1984 där man fick 300 kvm fabriksyta - en fördubbling. Större försäljning gav mer pengar in och nu började man också utvecka sin produkt ytterligare. Ett avtal slöts med Anschutz som började leverera pipor med kaliber 177 och även om man inte ska säga något ont om Webleys pipor så....ja...

Nåväl..

I maj 84 kom till sist den första nya produkten, Sirocco Field Target. Med Anschutz pipor, CS-stock från Custom Stock och all den omsorg som Theoben förmådde uppbringa så blev detta verksamhetens nya stjärna. Skillnaden låg emellertid inte bara i detaljerna utan Sirocco Field Target var faktiskt ett helt nytt vapen, vilket inte alla insåg.

  Om man var van vid BSA AIrsporter och Webley Vucan så var detta något helt nytt - på alla sätt....

Här fanns en grövre och tyngre cylinder, en lättare ny luftfjäderkonstruktion och en betydligt kortare slaglängd vilket gav en ännu snabbare locktime, faktiskt den snabbaste som någonsin hade tillverkats! Avtrycket, modellens akilleshäl, filade man på så gott man kunde. Resultatet blev ett något mer framtungt vapen med en närmast explosiv locktime. Detta i kombination med en högre vikt och Anschutz-pipor gjorde samtida testare lyriska och modellen drog snabbt stor publicitet varpå orderböckerna växte.

Den ökade efterfrågan innebar direkt rent praktiska problem, de nyinförskaffade lokalerna blev för trånga och den utomstående leverentören som skötte blånering och metalbearbetning hann inte med. Man försökte hyra grannfastigheten men den affären gick i långbänk och då började man bygga på en övervåning för att få mer yta. Till sist så fick man emellertid hyra lokalen brevid. Resultatet blev nästan 1000 kvm yta och den nyhyrda lokalen fick inhysa en helt egen metallverkstad för ytbehandling och finish. Under senhösten 1984 så blev allt klart.

Allt arbete runt den praktiska företagsdriften och den initiala framgången hade emellertid inneburit att produktutvecklingen hade halkat efter. Ben började därför skissa på lite nyheter inför 1985. Av rent praktiska skäl så hann man inte få färdigt alla tankar och idéer så 1985 blev lite av ett mellanår för att komma ikapp sig själva. En sak som emellertid efterfrågades ganska ofta var högre effekt, kunderna ville köpa vapen på FAC och detta hade Theoben löst igenom att pumpa upp befintliga Sirocco (inte Sirocco Field Target) till 14-16 fpe. Självfallet så ville en del kunder ha ännu mer effekt och som en första lösning på detta problem så patenterade Theoben sin Zephyr-packning, eg pistonghuvud, (GB 8508427, EP 91351330, US 4771758). Med hjälp av detta så kunde man få ut angivna 20 fpe vilket var en ansenlig anslagsenergi under mitten av 1980-talet.

  Theoben Sirocco De Luxe och en Sirocco Classic

När så 1986 kom så var Theoben redo och hade ett flertal spännande nyheter att möta konkurrenterna med. Detta blev på många sätt Theobens genombrottsår på marknaden. Sirocco knoppades av till en rad olika modeller:

Sirocco Classic

Basmodellen, en enkel instegsmodell som hade bokstock som standard. En enkel ljuddämpare i stål ingick i England, liksom kikarsiktesfästen som svetsades fast ovanpå cylindern. Här fanns både höger- och vänsterkolv som tillval.

Sirocco Field Target Mk II

En finpusad modell av den första Field Target-modellen. Justerbar bakkappa hade tillkommit. Modellen avlöstes av De Luxe under året som fick Classics mekanik men Field Targets stock. Kortare pipa på drygt 15 tum. Anledningen till Field Targets frånfälle vara nya Grand Prix, se nedan.

Sirocco Countryman

En Standard med ambidextriös stock, endera bok eller valnöt. Modellen kom framöver att ersätta Standard som ett kompliment till Classic. Även här en enkel dämpare av stål eller en pipvikt för de marknader som inte tillät detta.

Sirocco Grand Prix

Årets egentliga nyhet. En Field Target utrustad med tung tumhålsstock från Custom Stocks vilket rederade en totalvikt på över 5000 gram utan kikarsikte. Imponerande 120 cm lång och laddad med alla finesser som Theoben då kunde uppbringa. 

Som synes så hade man nu fått ihop en fin om än lite virrig familj av modeller som kunde locka de flesta tänkbara spekulanter på ett luftfjädervapen. Modellerna fanns i ett brett spektra av prisklasser och många tillval kunde dessutom göras tvärs över de egentliga variationsgränserna vilket kan göra det vanskligt för en nutida samlare att hålla ordning på vilken modell som var vilken. 

En dag på vårvintern 1986 så fick man emellertid besök av en representant ifrån Royal Air Force vars division hade haft ett par Siroccos i drift under 1985 för att hålla efter antalet duvor i hangarerna på ett närbeläget flygfält. Man var överlag mycket nöjda med sina nya vapen som hade ersatt ett antal urgamla BSA och i synnerhet så var man nöjd med en FAC-variant som nu emellertid behövde en smärre översyn, vilket föranledde besöket.

I samband med detta så började man snacka lite och frågan dryftades om hur bra räckvidd, eller hur mycket kraft man egentligen kunde få ur dessa moderna och bevisligen synnerligen potenta luftvapenkonstruktioner.

En Sirocco FAC låg ju på runt 20 fpe men nog borde det gå att få ut ytterligare lite, om man bara expanderade grundkonstruktionen lite grann...?

Resultatet av detta kom att bli ett begrepp i luftvapenvärlden under slutet av 1980-talet och även under en lång tid framöver efter detta - en helt ny typ av luftvapenkoncept som kom att spränga gränserna för vad många trodde var möjligt för luftvapen och detta långt innan PCP hade etablerat sig på marknaden..

Det hela blev en Sirocco på steroider som sedermera blev känd under benämningen The Eliminator !

Det bästa valet..

För många så är The Eliminator själva sinnebilden för kategorin!

Även denna dag ramlade det in en fråga ifrån någon i läsekretsen som kanske kan ha ett allmänt intresse med bakgrund av att jag faktiskt författar ganska få inlägg om just fjädervapen.

"Hej!

Jag vill ha ett riktigt bra starkt fjädergevär med brytpipa. Viket är det det bästa som har tillverkats. Tack för en bra blogg"

Här finns det ju två aspekter att fundera lite över, vad är "starkt" i sammanhanget och vilka egenskaper tänker frågeställaren som "bra"?

Ofta är det så med frågor ifrån läsekretsen, man får gissa lite utifrån ibland ganska vaga funderingar. 

Mitt spontana svar när bästa fjädervapen kommer upp brukar pendla mellan Feinwerkbau Sport eller Weihrauch HW30S men ingen av dem, inte ens Sport, kan med bästa välvilja kallas för starka med dagens referensramar. Om vi börjar med att ringa in vad som är starkt så skulle jag nog vilja påstå att ett fjädervapen över 20 fpe är starkt i ordets mer universella betydelse när det handlar om fjädervapen.

  Webley & Scott Patriot - ett vackert vapen som alla Webleys men vilken åra!

Om vi då börjar vid den nivån så finns det ett antal synnerligen potenta jättebössor med brytpipa som kan vara aktuella. Vi har välkända Webley & Scott Patriot (aka Beeman Kodiak), vi har Theoben Eliminator (aka Beeman Crow Magnum), vi har Weihrauch HW90 (aka Beeman RX), det finns Weihrauch HW80 (aka Beeman R1) samt ett knippe modernare konstruktioner under blandade varumärken med mindre gott renommé. 

  Visst är den kraftfull men skjutbar...?

Detta för oss då in på "bra". Som bra tolkar jag ett vapen med en för vapentypen och effektnivån acceptabelt bra skjutbarhet (exit: Gamo 1250). Alla potenta fjädervapen är krävande att skjuta, man måste alltså vara rätt skytt för att kunna bemästra dem. Detta är inga bössor som man bara lyfter upp och sedan skjuter bra med på typ 30 meter rätt upp och ner utan en ibland ganska så omfattande övning. En del modeller (ex Eliminator) kräver också en ganska ansenlig fysisk muskelstyrka för överhuvudtaget kunna anspännas. Denna naturliga svårskjutenhet ska inte förväxlas med att de har låg skjutbarhet, vilket ofta är fallet med nydesignade överstarka budgetvapen.

Jag vet att definitionsskillnaden här inte är speciellt glasklar så därför ska jag ägna några rader åt just denna.

På en träff där jag var så förekom det en Theoben Eliminator. Dess ägare sköt regelbundet träffbilder runt en enkrona på 30 meter men ingen av oss andra som var närvarande och prövade kunde träffa fem skott i rad på själva måltavlan, 14 x 14 cm.

Den bössan var svårskjuten men hade en acceptabel skjutbarhet, dess tekniska egenprecision var bevisligen bra men dess praktiska precision lämnade överlag mycket övrigt att önska i händerna på de flesta skyttar.

  RWS/Diana 350 har också ett solitt rykte för tveksam skjutbarhet..

Jag var också på en annan träff där en ägare till ett Gamo 1250 beklagade sig över att han inte träffade någonting med sin bössa. Vi var ett tiotal entusiaster samlade och hade säkert ett dussin olika sorters diaboler sammantaget som vi prövade med och ingen av oss kunde få fem träffar i rad på en 14 x 14 måltavla på 20 meters avstånd! 

Den bössan hade usel skjutbarhet och var svårskjuten, den tekniska egenprecisionen saknades och så även den praktiska precisionen som en konsekvens därav.

  Weihrauch HW90 kan bli hyfsat skjutbar men då kostar det också en del effekt..

Ska vi nu kolla på fjäderbössor med brytpipa över 20 fpe (ca 27 joule) som har acceptabelt bra skjutbarhet och god teknisk egenprecision för sitt effektuttag så tunnar vi ut leden en hel del. Själv så har jag aldrig skjutit bra med en Eliminator men jag har faktiskt sett skyttar live som har presterat imponerande resultat med dessa åror, den får därför vara med i sällskapet. Patriot faller bort, den har alla nackdelarna hos Eliminator och fler därtill. Gamla tidlösa Weihrauch HW80 kan få riktigt fint skjutbarhet vid en bra tuning och dessutom få upp effekten över gränsen på 20 fpe så den kvalicierar sig, om än på gränsen. Sin broder HW90 kan också få bra skjutbarhet, om man sänker trycket i gasfjädern ner mot 20 Bar men då faller den under 20 lbs och blir inte längre lika kraftfull.

När jag till sist har vägt olika modeller mot varann så är det egentligen bara två vapen som kvarstår, dels Webley & Scott Tomahawk och dels ett ännu mer spännande alternativ.

  En helt ny oskjuten Webley & Scott Tomahawk (UK-made) är inte lätt att hitta idag..

The Tomahawk var en av de sista konstruktionerna som anrika Webley & Scott fick fram innan konkursen med god support från Hanock o Co på Venom Arms, sedemera V-Mach. Här fanns ett riktigt vasst avtryck, för de flesta skyttar ett fullgott alternativ till CD och Rekord, riktligt med effekt parat med en ovanligt harmonisk setup. Detta kombinerat med Webleys legendariska finish, passning och övergripande kvalité skapade en värdig grande finale för detta anrika fabrikat. Många hyllar myterna Eclipse, Tracker och Patriot men den bistra sanningen är att detta var inga bra vapen, ens som nya, till skillnad från klassiker som Vulcan/Stingray och Omegan. Ytterligare ett steg upp på stegen som till himmelen bär var Longbow och nyss nämnda Tomahawk. Hade de bara kommit lite tidigare och fått en mer välskött agentur/marknadsföring så hade de mycket väl kunnat rädda Webley - så bra är de.

Mitt personliga val är dock ett ännu mer ovanligt vapen som ganska få entusiaster har skjutit eller ens sett i verkliga livet.

Ifrån East Sussex så kommer det en lång rad fjädervapen som har ett outstanding gott rykte hos fjäderentusiaster i hela världen. Med förbluffande få modeller i sortimentet, noga räknat två stycken, så har man ändå positionerat sig som absolut världsledande i sin nisch. Under varumärket Sussex Armory så saluförde man på 1980-talet en förvirrande flora välbyggda fjädervapen med en udda sidospänningsmekanism och tungvrickande benämningar. Allt förändrades när Ken Turner uppenbarade sig med prototypen till ett vapen som skulle komma att bli en institution i fjädervapnens led.

Själv så är jag ingen vän av varken TX200-serien eller dess mer förfinade och krutvapenliknande sortimentsbrodern Pro Sport men ingen kan snacka bort det faktum att detta är (tillsammans med LGV/LGU) några av världens absolut mest kompetenta fjädervapen. Detta är storsäljande och uppskattade vapen som egentligen bara har haft en enda nackdel emot sig (tja, förutom vikten då), nämligen bristen på effekt - något som är synnerligen viktigt på den betydelsefulla USA-marknaden.

En gång för nästan två decennier sedan så beslöt man sig för att göra något åt saken..

  En ovanlig bössa som förvånansvärt många ändå känner till...

-"Bygg en brittisk HW80", löd direktiven ovanifrån. En konventionell stor brytbössa som ger rejält med effekt. Trots det så ska den emellertid behålla den höga skjutbarhet som övriga modeller är kända för att leverera och samma ypperliga avtryckarsystem. Målet var helt enkelt att skapa en värdig syskonmodell till Pro Sport fast med en effekt som till och med kunde skapa respekt hos en prestandaglad amerikan och då förmå denne att öppna plånboken på vid gavel.

Om vi börjar med pipan så startade processen med att Air Arms köpte in blanks ifrån Lothar-Walther vilka sedan inspekterades med fiberoptik och testsköts i bänk innan de monterades inuti en shroud vilken benämndes SRS - Sound Reduction System, alltså en baffelförsedd anordning av ljuddämpande karaktär. Själva pipan var 14 tum lång och shroudröret blev 16 tum vilket innebar en bättre hävstångseffekt för anspänning samtidigt som två tum kunde användas till den inbyggda dämparen.

  The business end!

Anordningen monterades i ett synnerligen solitt pipblock vars hävarm till pistongen mätte imponerande 6 mm i bredd. Pipblocket hade sedan en "krok" utformad i själva pipblocket vilken låg som ett överfall över låsbulten och under denna fanns en duktigt grov kilformad och fjäderbelastad låskil. En rejäl dask längst ut på pipans spets krävdes alltså med andra ord för att få pipan att öppna sig.

  En grov cylinder garanterade möjligheter till rykande prestanda..

Cylindern var både grov och lång och dessutom utrustad med en pistong som hade en Zephyr-liknande packning formgiven för bästa tänkbara luftevakuering när vapnet avfyrades. Resultatet blev bra med effekt och dessutom effekt som var förhållandevis enkel att utnyttja med god skjutbarhet. Air Arms uppgav själva 24 ft/lbs för kaliber 22 och 21 ft/lbs för kaliber 177, siffror vilket skulle visa sig vara tilltagna lite i underkant. Normalt så kunde man räkna med ca 255 mps med 16 grains JSB och runt 295-300 mps med Crosman Premiers Heavy på 10.50 grains.

  En slank profil trots en jättelik prestanda..

På ovansidan av cylindern så fanns de gängsle hålen mellan kilspåren för att spärra kikarsiktesfästet mot rekylen.

Avtrycket var det kända CD (Computer Designed), inspirerat av Rekord ifrån Weihrauch och samma som TX-serien och ProSport. Till avtrycket så fanns även en automatsäkring som säkrade vapnet direkt vid anspänning. Stocken var tillverkad av bok och noga utvald med rätt fiberriktning för bästa tänkbara hållbarhet. Vidare så var den utrustad med nätskärning både för pistolgreppet och förstocken samt hade en rejält tilltagen roll-over kam på kolven.

  Notera dimensionerna på block och infästningar - built like a tank!

Under lite drygt 5 år löpte produktionen (1997-2003) och totalt blev det 1435 exemplar tillverkade, ett fåtal prototyper oräknade. Runt fördelningen mellan kalibrarna är uppgifterna lite mer motsägelsefulla men konsensus ibland samlarna är ca 1000 stycken med kaliber 22 och resten som 177. Det heta samlarobjektet är därför en 177 med öppna riktmedel eftersom de flesta exemplar saknade sådana.

  Notera det udda bakre riktmedlet som monterade på kilspåret och inte pipblocket.

Att hitta en Pro Elite är inte enkelt, ett fåtal nysåldes i Sverige, och om man väl hittar en så ligger de oftast på licens. Just att den största delen ligger på licens även i England gör dem knepigare att exportera över till Sverige. Priserna är dessutom höga, en 177 gick nyligen för £500 vilket anses häftigt i England där vapen på FAC normalt sett har uselt andrahandsvärde på grund av utbudet och krånglet med licenserna.

Skulle man väl hitta en så gäller det att hålla fast vid den, det är en ovanlig kombination av samlarobjekt och fullt skjutbart vapen som står i en speciell särställning igenom sin kombination av rykande hög effekt samtidigt som den faktiskt har en suverän skjutbarhet för sin effekt och det faktum att det handlar om ett fullt rekylerande fjädervapen.

My size is full size !

       
  Vad sägs om 1000 cc?

Är verkligen större bättre? Ibland, alltid eller aldrig? Idag ska vi kolla lite på något som alla PCP har gemensamt - sin tryckbehållare! Normalt sett refererar man till densamma som tub eller tubflaska, lite beroende på dess form. Det förekommer också att man benämner dem flaska vilket dock kan vara förvirrande då flaska i allmänhet åsyftar dykar-/dykflaskan. Även åt andra hållet kan det också bli fel när man kallar dyk-/dykarflaskan för "(dykar)tub". För enkelhetens skull så är här "flaska" själva dykflaskan och "tub" blir vapnets tryckbehållare.

Tuberna kan ha vitt skilda volymer med allt från 45 cc och upp till 500 cc per styck. Vidare så kan flera tuber sammankopplas i ett och samma vapen varvid man kan få totala vapenvolymer på upp till 1000 cc.

Varför då så stora skillnader?

I grund och botten så beror skillnaderna huvudsakligen på två faktorer, dels vapnets önskade fysiska format och dels den mängd luft som vapnet förbrukar för varje skott. Det är lite som med bilar, en törstig bil behöver ha en större bränsletank för annars måste man fylla stup i kvarten.

Själv så har jag faktiskt två ytterligheter, min Crosman rymmer 45 cc och det är exceptionellt litet, eftersom det i grund och botten är en luftpistol och där är vikt och yttre format viktigt att hålla inom vissa ramar samtidigt som den relativt låga effekten gör att man ändå får ut ett acceptabelt antal skott trots den lilla luftvolymen. Samtidigt så har jag min FX Elite som rymmer 500 cc med den stora tuben och där är det fysiska formatet inte så viktigt, vapnet är jättestort oavsett vilket, på samma gång som att bössan på grund av sina 65-70 joule drar rätt så mycket luft.

Detta för oss då in på vad som egentligen är stort och vad som är litet?

Jag skulle nog definiera en tub på mellan 150-400 cc som normalstor, en tub mellan 100-150 cc som liten där allt under 100 cc är mycket litet. Går vi över 400 cc så talar vi om stora tuber. Större volymer än 500 cc och mindre än 50 cc är vanligtvis mycket ovanliga.

Kan det då bli knas någongång?

Ja, man kan drabbas av en missmatch. Själv så hade jag en BSA Lonestar en gång för några år sedan. Den pumpade ut runt 65 joule men hade bara en förhållandevis liten tub på 154 cc. Resultatet blev max 15 skott på en fyllning och ett evigt fyllande, trots att max systemtryck var relativt höga 230 Bar. På samma sätt så finns det ibland också rapporter om folk som har köpt vapen som exempelvis FX Airguns Gladiator på bortåt 700 cc med vapen som ger 10J. Där lär man kunna skjuta lääääänge innan luften tar slut.

Generellt sett så är det dock bättre om man har en för stor volym än en för liten, förutsatt att det fungerar rent fysiskt/praktiskt. Att ha en för liten tub kan vara rätt frustrerande i längden.

För- och nackdelar..

Förutom den uppenbara fördelen av att en stor tub rymmer mera luft och därmed också räcker för fler skott så har den stora volymen även en nackdel - det kräver mer för att återfyllas. Om man kör med dykarflaska så är detta egentligen inget större problem men för den som handpumpar så kan det här bekymret bli betydande. 

  USFT - en av världens förnämsta F/T-gevär är ett lågtrycksvapen och då är en stor tub inget bekymmer..

Många människor upplever handpumpning som betungande, vilket det också är i de flesta fall. En del av problemen finns vanligtvis i fel pumpteknik men även om man pumpar på rätt sätt så är olika tuber avsevärt olika i hur arbetsamma de är att fylla. Graden av ansträngning beror på två faktorer, dels vilket tryck man ska nå och dels hur stor behållare som ska fyllas.

Något som en del misstar sig över är att stora tuber skulle vara tyngre att handpumpa än små, så är INTE fallet. Hur tungt det är att pumpa beror enkom på hur högt tryck man ska uppnå. Däremot så måste man pumpa fler pumptag om man fyller en större behållare än en mindre och detta påverkar naturligtvis den totala pumpansträngningen ifrån början till slutet.

Generellt sett så klarar de flesta människor av att pumpa till 180-190 Bar utan problem, att pumpa till 235 Bar kanske på pappret ser ut att vara en mindre ökning proportionellt sett men den som tror det kommer att bedra sig. Att fylla 235 Bar är betydligt tyngre än att pumpa till 190 Bar. En del vapen med regulator kan fyllas till 250 Bar och detta är ingen bra uppgift för handpumpning, varken för den som pumpar eller för själva pumpen.

Om man med andra ord har ett vapen med 235 Bars tryck så måste man vara väldigt uppmärksam på hur stor tuben är då skillnaden i arbetsinsats är enorm beroende på om man har 65 cc (typ BSA Ultra) eller 154 cc (BSA Lonestar etc). Vänder man på saken så är arbetsinsatsen inte speciellt mycket värre om man pumpar ett 135 Bars lågtrycksvapen med 125 eller 250 cc, det tar bara längre tid i anspråk.

En viss eftertänksamhet är alltså på sin plats när man bestämmer fyllmetod till respektive vapen beroende på dess tubvolym och maximala systemtryck.

Mindre och mindre..

En gång i tiden så var det vapen av den här typen som entusiasterna suktade efter..

Något som har blivit tydligt de senaste ett-två åren är det faktum att bullpups har blivit mer och mer populära. Själv så har jag alltid varit en hängiven vän av korta och lätta vapen men nu har detta idékoncept även populariserats i bredare lager av entusiaster. En gång i tiden så var jag tämligen ensam om att låta mig roas av vapen som HW30S och S200 men vapen av dessa dimensioner har nu snarare blivit norm än undantag och idag är det sällan som dessa vapen föraktfullt avfärdas bara som "juniorvapen".

Länge så var man emellertid hänvisad till långa och i vissa fall även tunga vapen om man vill ha ut hög effekt och det är detta som bullpups nu har förändrat. Den långa pipan, som är essensiell för att få ut hög effekt, kan igenom bullpumpkonfigurationen nu kombineras med ett kort och smidigt vapenchassie för att slutprodukten till sist får ungefär samma dimensioner som HW30S/S200.

Även på fjädervapensidan så kan man skönja lite av samma utveckling fast över längre tid. När jag började skjuta med lite kraftfullare luftvapen i slutet av 1980-talet så var de stora underspännarna den riktigt heta vapenkategorin. Själv köpte jag en BSA Superstar men även modeller som HW77, Airsporters och sedermera modeller som HW97 och TX200 var heta innevapen under fjädervapnens sista stora dominansperiod mellan 1990-1995.

  En av mina HW30S, när jag köpte min första så var det inte många som en hade sett en sådan..

Några år senare så kom PCP och de som önskade högre effekt skiftade över till den nya typen av drivkälla varvid en del av marknaden för kraftfulla fjädervapen sakta började erodera bort. Istället så började man märka ett allt större intresse för lättare och smidigare fjädervapen med måttligare effekt. Gamla modeller som Trackern hängde med men fick snabbt dela marknaden med nyare modeller som Meteor Mk VI, HW30/50S/57 och liknande.

Under 2000-talet så har marknaden till stor del legat vid kraftfullare PCP, lite mindre fjädervapen med starka fjädervapen företrädesvis av lågprisutföranden mer riktade till nybörjare (!). Påkostade kraftfulla fjädervapen som W&S Patriot och Theobens stora gasfjädervapen försvann allt eftersom.

När vi bröt in till 2010-talet så kunde man skönja två starka trender, dels påkostade "riktiga" vapen till Field Target och dels då den nyss nämnda trenden med bullpupskonfiguration för de allra mest kraftfulla vapnen. På fjäderfronten så har vi sett ett par nykonstruerade påkostade modeller (LGV/LGU, nya FWB Sport), vilka dock förefaller mest vara riktade mot 16 joule. 

Dagens dinosaurier på PCP-fronten är snarare de fysiskt långa och stora PCP som för ett halvt decennium sedan dominerade marknaden för effektstarka PCP, modeller som Royale/Airwolf etc.

  För tiotalet år sedan så var den här vapenkonfigurationen het..

Självfallet så följer många av trenderna på det nationella planet yttre omständigheter som exempelvis lagstiftningen och den tekniska utvecklingen, snarare än enkom kundernas tycken och smak. Att stora, tunga och effektstarka fjädervapen började tappa greppet om marknaden under tidigt 1990-tal beror givetvis till stor del på lagändringen 1992 som bromsade försäljningen av starka vapen i kaliber 22 och 25 då de hamnade under licensplikt. När vi i början av 2010-talet fick en betydligt mer formaliserad tävlingsstruktur på våra fallmålstävlingar så skapade detta ett intresse för FT-vapen samtidigt som klassiska HP-vapen till FT förlorade popularitet.

Framtiden då?

Där tror jag på två kommande trender, dels allt mer prisbilliga PCP och dels en marknad för ännu mindre PCP riktade till effektbegränsade behov, kanske även här som bullpups ungefär i samma anda som FX Airguns Wildcat och Collibrin. Full power PCP tror jag kommer att ligga kvar starka som just bullpups. Ett exempel där vi förresten tydligt ser en vakans på marknaden är ett 10J bullpup PCP med semiautomatisk repetering. Här finns ju ett nytt svängrum på marknaden igenom en positivt förändrad nationell lagstiftning som inte en enda aktör ännu har gjort anspråk mot, bortsett ifrån prototypen till Microburst för några år sedan, om någon kommer ihåg den.

  Collibri (aka Hummingbird) tillhör en ny generation PCP

Det är nämligen så att i takt med att vi ser billiga PCP ramla in på marknaden i prisklassen 2500 kr och där tror jag att vi kanske till och med kommer att hitta nya vapen framöver med prislappar som är ännu lägre, så kommer de andra aktörerna som har specialiserat sig på mer påkostade vapen att behöva särskilja sig ytterligare för att även i fortsättningen kunna motivera sitt ännu högre pris.

  På vår nationella scen så har mer kompromisslösa F/T-vapen blivit allt populärare

Kommer man utifrån och in i hobbyn så tror jag att vapen runt 5-6000 kr som Cyclone eller BT-65 kan få svårt att värja sig mot exempelvis den nya Snowpeak och i synnerhet om kunden är traditionalist med smak för vapen av stål och trä snarare än aluminium och plast. 

En lösning för ögonblicket är bullpups där kunden är tvungen att köpa betydligt dyrare konstruktioner ifrån etablerade varumärken för att komma över den här typen av konfigurationer. Av den anledningen så tror jag att många importörer kommer att tänka till en extra gång innan man tar in bullpups med låga prislappar, exempelvis Snowpeaks.

Vad man måste göra är helt enkelt att locka med saker som inte går att få hos lågprisvapnen. 

  Näpet format och lågt pris - Snowpeak har sannolikt framtiden för sig (om kvalitén är vettig)

Förutom bullpuplayout så kan semiautomatik, regulatorer, exklusivare materialval (typ kolfibertuber) och liknande vara gångbara lockmedel till dyrare inköp, helst då kombinerat med större immateriella värden som bra garantier och ypperlig support etc.

En annan lösning att möta lågprisvapnen är att vara mera modulär. Kollar man på exempelvis en S200 så får man ett skäligen billigt men prisvärt vapen som har en hel del enkla och billiga plastkomponenter som håller ner priset. Den som vill kan däremot spendera åtskilliga summor på prylar ifrån eftermarknaden för att skapa ett mer solitt och exklusivt vapen. Den marknaden är såpass stor så att den kan sysselsätta ett flertal tredjepartsaktörer utan problem.

Den marknaden borde tillverkaren istället försöka muta in och bevaka hårt.

Om man gör det så kan man alltså lansera ett billigt basvapen som prismässigt sett kan konkurrera med exempelvis kinesiska lågprisvapen. Sedan så kan kunden successivt efter behov och växande spenderlust bygga på eller om sitt vapen efter tycke och smak. Bilbranschen använder redan samma koncept och inget säker att det också kan fungera lika bra på vapen. 

Oavsett vilket så ska det bli mycket spännande att möta framtiden i vår hobby...

Luftförbrukningen?

  Fartomställaren - använd av få men krånglande för en del..

Idag så blir det ännu en fråga som kan ha lite allmän karaktär så därför blir även denna ett eget inlägg.

Tjena Johnny!

Några frågor igen:

Drar ett japan-kit avsevärt mycket mer luft i min Fx Royal 300 förhållande till standard?
(Licensfritt utförande)

Hur påverkas mitt gevär om jag skruvar in hammarfjädern i bott?

Vart sitter transferporten på Royalen? Behöver blocket klyvas för att nå strypning?

Om strypning tas väck, hur påverkar det luftkonsumeringen?

Trevlig dag!

Om vi börjar med luftförbrukningen så brukar man som en gammal tumregel säga att skillnaden är ungefär tre gånger, allt annat lika och förutsatt kaliber 22. Får man 100 skott på 10J så bör man få ca 30 skott på full effekt. Vill man beräkna antalet mer noga så krävs det en kronograf. 

Det man gör då är att man adderar ihop den totala mängden anslagsenergi som vapnet presterar inom önskad spridning vid den aktuella effekten och sedan dividerar man resultatet med den effekt man önskar omjustera mot. Utfallet då blir det förväntade antalet skott.

Exempel: Mitt vapen ger 8 joule och jag får 30 skott inom den önskade maximala spridningen. Vapnets samlade effekt blir sålunda 240 joule. Hade jag nu valt att justera upp till 10 joule så hade mina 30 skott istället blivit 240/10=24 skott. Hade jag däremot justerat ner till 5 joule så hade jag på motsvarande sätt fått 240/5=48 skott.

Detta är inte helt exakt men i de flesta fall så stämmer det förbluffande bra med verkligheten. Vissa variabler måste man emellertid betänka, exempelvis att om man ändrar piplängd eller någon annan viktig parameter så faller kalkylen.

Om man avlägsnar en strypning så får man betydligt högre anslagsenergi, vanligtvis ca 4 gånger så hög (vilket dock kan variera beroende på kaliber, piplängd etc). Luftförbrukningen ökar som tidigare har nämnts ca 3 gånger men ljudnivån kommer också att skena dramatiskt, vilket jag dock inte har några konkreta övergripande siffror över.

Om man ökar förspänningen på hammarfjädern så händer det en hel del saker eftersom detta är en viktig variabel i vapnets hela setup. Ökas förspänningen så öppnar ventilen tidigare i kurvan och den sista delen av kurvan blir obrukbar. En högre förspänning på ett självregulerande vapen fungerar alltså bäst med ett högre systemtryck då dessa två variabler balanserar ut varann. 

De mindre uppenbara sakerna som händer är att rekylen blir skarpare eftersom man ger hammaren en högre levande kraft när den frigörs, även avtrycket kan på en del konstruktioner förändras så att det måste justeras om. Risken för återstuds av ventilen ökar också, vilket leder till ett större slöseri med luften.

Generellt sett så försöker tillverkarna undvika hög hammarfjäderförspänning eftersom det tenderar till att ge mer nackdelar än fördelar. Vapnen ifrån FX Airguns har exempelvis en väldigt låg förspänning vid anspänningen och ingen alls när vapnet inte är anspänt. Detta kan man påtagligt notera om man vänder vapnet fram och tillbaka då hammarfjädern ligger helt lös inuti vapnet och "skramlar" runt. Daystate kör med sin Harper-ventil för att minska bieffekterna av hög hammarfjäderförspänning och Crosman har på sina tävlingvapen en utifrån justerbar längd på själva hammaren för att man ska kunna nå fördelarna av högre hammarfjäderförspänning utan att faktiskt behöva förspänna hammarfjädern hårdare.

  Lösa transferportar kan finnas i massor av olika storlekar

Systemtryck, hammarförspänning och flöde (=transferportens storlek etc) är de tre viktigaste variablerna för vapnets setup. Det är inställningen av dessa tre faktorer som helt avgör vapnets uppträdande, dess effektutveckling, luftförbrukning, ljudnivå, spridning ifrån skott till skott mm.

Det är därför viktigt att man inte justerar om en enda av dessa utan att vara uppmärksam på om de andra två också kanske måste förändras för att vapnet ska fungera harmoniskt igen och vara i balans. Eftersom man har tre detaljer att påverka så är det därför också lätt hänt att man "skruvar bort sig" så man bör vara uppmärksam och notera alla inställningar innan man justerar om något. En krongraf är också ett oundgängligt hjälpmedel, utan en sådan så skruvar man helt i blindo och arbetet blir fullkomligt meningslöst.

Transferporten på Royale-baserade vapen sitter inuti själva blocket, det är alltså inte någon lös dysa som hos en del andra konstruktioner (typ FX2000). Det kan dock finnas stryphylsor inuti transferporten (som på gamla Cyclone) för vissa varianter av Royale (de utan fartomställare), dessa kan vara i plast eller härdat stål, beroende på marknad.

Med lösa dysor så kan man enkelt experimentera igenom att skifta storlek och därefter kunna återställa vapnet. Man kan köpa olika strypta dysor och sedan borra fram dimensioner som egentligen inte existerar om man verkligen tycker det är roligt att finlira, såsom jag gjorde på min egen Crosman 1701 o Challengern. 

Att däremot sätta borren i själva blocket på en Royale kräver emellertid att man tänker efter mycket noga innan. Gör man fel så sitter man där och lösa block är både dyra och en smula krånliga att komma över. Generellt sett så bör man inte ge sig på att borra block själv utan gedigen kunskap om vad man vill uppnå och erfarenhet/utrustning för att verkställa arbetet korrekt.

En presentation av Compatto av Lloyd på BAR

Han ser visserligen ut som en uteliggare men videon är intressant..

En ganska vanlig typ av fråga..

 Diabolen är en fantastisk uppfinning i alla sina olika former..

För ett par dagar sedan så kom det en fråga som är ganska representativ för ganska så många frågor av snarlik art som kommer då och då. Ett alltid populärt ämne är ju ballistik och den här frågan berör mycket riktigt just detta:

Hallå, undrar om kulbanan för en 1 grams 22 diabol är lika rak över 50 m som för en 1/2 grams 177 diabol om de skjuts med samma hastighet? Sjunker den tyngre kulan mer än den lättare? Har avståndet någon inverkan?

Här har man tänkt i termer av projektilvikt och troligtvis också tvärsnittsyta hos de olika kalibrarna. Det som dock spelar absolut mest roll i sammanhanget är den ballistiska koefficienten (BC). Det korta svaret på frågan är att vid lika hastighet så kommer den projektilen som har högst BC att sjunka minst, den kommer alltså att ha den rakaste (flackaste) projektilbanan och den kortaste bantiden. 

I det allra flesta fall så kommer en diabol i en grövre kaliber också att ha en högre BC och därmed vara den vinnande diabolen i jämförelsen ovan.

Detta är dock inte en universal sanning. Har vi en lätt 22-diabol med dålig formfaktor som exempelvis en flatnosdiabol och jämför den mot en tung 177-diabol med utmärkt formfaktor så kan utfallet mycket väl vara det omvända med en flackare projektilbana för kaliber 177.

BC är helt enkelt otroligt viktig att beakta och för att komplicera saken ytterligare så är BC inte statiskt utan den kan variera med två faktorer; projektilens utgångshastighet och diabolens accelerationstid. 

De värden för BC som man kan läsa i en test eller i en diabolspecifikation är alltid en schablon som är tänkt för jämförelser under lika omständigheter i övrigt mot andra diaboler eller som ett ungefärligt värde för att kunna ge den intresserade ett hum om i vilken härad som den aktuella projektilen kan tänkas ligga.

Vill man ha fram exakt BC så måste man testa med två kronografer och med det vapen man avser att använda.

Även på vilket sätt som diabolen accelereras spelar en stor roll för diabolens BC. Sker accelerationen förhållandevis lugnt och stilla som i ett PCP så kan BC bli helt annat än om diabolen accelereras våldsamt fort i exempelvis ett kraftfullt gasfjädervapen. Det gäller alltså att läsa noga vilka omständigheter som har varit aktulla när man ska återanvända ett BC-värde ifrån någon annans källa.