Shrouds !

Alla som skjuter PCP kommer förr eller senare i kontakt med shrouds. Ordagrannt är shroud en skrud, alltså någonting som täcker någonting annat. I vårt fall ett ytterrör som täcker (omsluter) en pipa.

På maskingevär och liknande så tjänstgör shrouden som värmeskydd så att inte skytten eller annan personal i närheten (laddare etc) kommer i kontakt med eller bränner sig på, den oftast glödheta, pipan.

För luftvapen så har shrouden blivit ett sätt att dämpa ljudet ifrån vapnet i de länder där ljuddämpare till luftvapen av diverse obskyra skäl inte är allmänt lagliga, exempelvis USA och Sverige. I de länder där konventionella ljuddämpare är helt lagliga och fritt tillgängliga (ex. Finland, England mfl) så förekommer normalt inte shrouds.

För shrouds på PCP så förekommer oftast två frågor, som förvisso ofta är sammankopplade, dels - är de lagliga och dels - är de effektiva?

Shrouds kan vara konstruerade på i huvudsak två olika sätt.

Antingen så är det bara ett tomt rör där ägaren kan eftermontera ett baffelpaket för att så att säga i efterhand skapa en inbyggd effektiv ljuddämpare, vilken dock inte, utan svårighet, kan flyttas över till ett annat vapen.

Det andra alternativet är ett rör som innehåller en inbyggd ljudriktare vilken vänder överflödsljudet så att det löper tillbaka mot skytten i spalten mellan pipans yttersida och shroudrörets innersida.

På den betydelsefulla USA-marknaden så är lagstiftningen på ett sätt väldigt enkel, dämpare för luftvapen är fria men dämpare som kan användas till krutvapen är hårt reglerade. Om en dämpare därför uteslutande kan användas till ett luftvapen så är dämparen fri och det enklaste sättet att lösa den saken rent praktiskt är oftast att permanent förankra dämparen vid pipan, antingen med epoxi/Loctite eller svets. Kan inte dämparen demonteras i användbart skick så kan den inte återanvändas till ett krutvapen som exempelvis 22 LR och då är den laglig. En annan lösning är en modellspecifik shroud som anpassas till det aktuella luftvapnet och förses med bafflar så att den blir en effektiv dämpare. Den anordningen kan inte heller användas på ett krutvapen och blir då också laglig.

I Sverige så är läget ett annat, här är alla anordningar som har till syfte att dämpa avfyrningsljudet per definition en dämpare, oavsett konstruktionsmetod. Inbyggd som shrouds eller lös konventionell dämpare för på- och avskruvande spelar alltså ingen roll i rent juridisk mening. Det enda sättet att komma runt det problemet är att redefinera sitt föremål så att det faller utanför själva definitionen av en dämpare.

Den lösning som man har valt är då helt enkelt att bygga in en ljudriktare inuti shroudröret. Ljudriktaren reducerar inte ljudnivån utan den reverserar bara luftpulsens (ljudets) riktning till att löpa bakåt (mot skytten) istället för framåt, efter projektilen. Så långt är allt lagligt, ingen ljudreduktion innebär ingen ljuddämpare i juridisk mening. Den intressanta delen är dock att ljudet löper inuti shroudröret, mellan rörets insida och pipans utsida i ungefär 50 cm varvid det naturligt avklingar, ljud tappar ju som bekant ljudtryckseffekten mer och mer ju längre bort som det färdas.

Istället för att ljudet ska stå som en kvast bakom projektilen och riktas framåt så mynnar det ut vid skytten (som ju kan skydda sig själv med hörselproppar) och därefter så ebbar det jämnt utåt alla håll likt ringar på vattnet. Alltså mindre ljud rakt framåt och 45 grader framåt där den största risken för åhörare finns.

Skjuter man stationärt, ifrån en given skjutplats, så kan man dämpa ljudet ännu mera effektivt igenom att skärma av skjutplatsen. Den principen är välkänd ifrån nästan alla landets skjutbanor där inskjutningsbanan som regel har en tunnel av gamla bildäck som skytten förväntas skjuta igenom för att ljudet ska reduceras till gagn för omgivningen.

En likartad konstruktion är naturligtvis också enkel att tillverka för luftvapenskytte, exempelvis igenom att använda ett två meter långt 200 mm markör eller liknande. Detta dämpar skottljudet avsevärt och kan då med fördel kombineras med ett vapen som har shroud av ljudriktartyp.

Viktigt att tänka på är dock att man skiljer shrouderna åt, den typen som är avsedd för USA är i Sverige dessvärre att betrakta som ljuddämpare och kan så även vara trots att den inte är försedd med en komplett samling bafflar. Syftet med anordningen är ju då inget alls då den saknar en riktig funktion som exempelvis ljudriktare. Då kan den lätt av polisen ses som en anordning enbart till syfte att reducera skottljud. Förses den dessutom med en baffelsats ("dämpsats") så blir den definitivt en dämpare i ögonen på de flesta representanter för ordningsmakten.

Undvik dessa och använd bara för Sverige lagliga komponenter på era vapen.

Luftvapen är det mest miljövänliga sättet att bedriva skytte, näst bågskyttet. En stor del av problemen som skyttesporten har överlag är en miljöpåverkan i form av skottljud vilka stör omgivningen. Tyvärr så vi en efterbliven lagstiftning då Svenska Jägarförbundet krävde ett ljuddämparförbud under 1938 år Jaktlagstiftning och det missgreppet lever vi med än idag, mer än 70 år senare.

Idag vet vi att ljuddämpare enbart har positiva effekter för alla parter, på alla sätt och bär inte med sig några som helst negativa effekter för samhället.

Lagstiftningen börjar dock sakta förändras och förbättras då dämpare för vissa krutvapen blev betydligt lättare att inneha för ett par år sedan, vilket naturligtvis bara medförde fördelar för alla. Sannolikt så kommer dämpare på sikt att bli helt fria, liksom i de flesta andra länder men tills dess så måste vi vara lagliga och ändå göra vårt bästa för att inte störa vår omgivning.

Så, använd gärna rätt sorts lagliga shrouds och gör så mycket som möjligt i övrigt för att skjuta så tyst som möjligt - det tjänar vi alla på i långa loppet.

"The Baby Patriot"

Webley & Scott är ett anrikt gammalt brittiskt företag vilka tillsammans med BSA länge utgjorde själva fundamentet för den brittiska luftvapenindustrin.

Mest kända här i Sverige torde deras klassiska modeller Tracker och Eclipse vara efter sina riktigt stora försäljningsframgångar under 1980-talet, en period som var Webleys riktiga guldålder. Man måste betänka att fram till mitten av 1970-talet så hade Webley bara producerat 4 olika fullstora luftvapenmodeller; första serien Mk I, den välkända Mk II och relativt anonyma Mk III samt den fina Falcon med brytpipa. 

Först med 1970-talet så breddades sortimentet med ett flertal modeller samtidigt. Relativt misslyckade Hawke-serien ersattes snabbt av storsäljaren Vulcan samtidigt som tavelstansaren Osprey utvecklades till Viscount vars kortpipade tvilling Tracker blev de svenska entusiasternas favoritbössa nummer ett.

Juniorvapnen Junior (tillverkad av utomstående) ersattes av egentillverkade Rangler och blev slutligen Jaguar innan den ersattes av en förkrympt Vulcan under namnet Victor.

Vulcan (som förekom med 3 Mks) blev snabbt en hel familj närbesläktade modeller, ifrån budgetmodellen Excel, via USA-varianten (Beeman) C1 & Bearcub till efterföljaren Stingray och Excels efterträdare Xocet.

Under mitten av 1980-talet så tog man sedan steget upp till ännu mer sofistikerade vapen i samband med lanseringen av Omega, en tidig föregångare till det vapen som vi ska titta närmare på idag.

Webley Tomahawk är en udda modell, mera en skapelse av Venom (Webleys inhouse tuningföretag) än Webley själva, designad av Ivan Hancock och milsvid i skillnad mot de primitiva Stingray/Vulcan som tidigare dominerade Webleys försäljning i segementet brytvapen. Den är inte en stor tung dunderklump som den amerikaniserade Patriot utan en slank, smidig skapelse som ändå visar en rejäl slagkraft till skillnad ifrån sin andlige föregångare - Omegan.

Balans, harmoni och ett mycket fint avtryckarsystem, parat med en effekt runt 20 ft/lbs tillgänglig i tre kalibrar (177, 22 & 25) gav en mycket lättskjuten och trivsam bekantskap som tyvärr aldrig hann slå igenom helt innan Webley tog ner skylten och flyttade till Turkiet.

Tomahawks ypperliga avtryckarsystem

Unikt jämfört med övriga Webleys av samma format var avtryckarsystemet som härstammade ifrån custombössan Venom Mach I och liksom Air Arms CD kraftfullt inspirerat av Weihrauchs urgamla Rekord.

En annan intressant lösning var att man använde sig av två olika pistonger, beroende på effektuttaget. En som shortstrokade slaglängden för de inhemska bössorna på 12 ft/lbs och en mer långslagig version för de vapen som såldes i fullpower. De allra tidigaste exemplaren hade en ännu mera udda lösning med en pistong som kunde vridas 90 grader och som innehöll båda upphaken för respektive effektläge. Fördelen med shortstroke blev naturligtvis att bössan var lika harmonisk att skjuta med låg effekt som med hög, utan att få en groteskt lång locktime.

Förutom fördelen av ett bra avtryck, dessutom ett enhetsavtryck som kunde demonteras ur vapnet som en separat enhet, så var Tomahawk på många andra sätt en mycket genomtänkt konstruktion. Stocken var ambidextriös och fungerade lite bra för både höger som vänsterskyttar, till och med handutfyllnaden på pistolgreppet buktade åt båda sidor. Vapnet var lätt att spänna för sin effektnivå igenom en väl uträknad hävstångseffekt hos länkarmen.

Lätt att spänna för sin effektnivå

Blåneringen var naturligtvis också förstklassig som det anstår en Webley och då de flesta skyttar redan vid tidpunkten för modellens lansering (2003) uteslutande använde optiska riktmedel så levererades Tomahawk helt utan öppna riktmedel. Istället fanns det en prydlig liten hålborrad pipvikt, vilken sedan kom att bli en storsäljare som lös reservdel till prydnad för diverse PCP (inklusive min egen BSA) och en helt slät ovandel på pipblocket. I England så ersatte naturligtvis många ägare pipvikten med en regelrätt ljuddämpare då gängan var gängsle BBMF-standard.

Stylish

Designen var alltså helt upp-to-date och jag tror att den här juvelen i Webleys sortiment hade kunnat bli en storsäljare om den bara inte hade kommit ut på marknaden lite för sent för att kunna bli Webleys räddning. Tillsammans med lillebrodern Longbow så var detta två mycket kompetenta vapen och de absolut sista riktiga brittiska fjäderluftvapnen av helt traditionell typ. BSA får ursäkta men deras enkla bruksbössor typ Lightning etc räknar jag inte med i sammanhanget. Som historien utvecklade sig så fick vi bara se Tomahawk vara med från Birmingham under blott fyra år 2003-2007 innan Webley gick omkull.

Visserligen så tillverkas (tillverkades?) en del Webleys i Turkiet men de är lika brittiska som en modern Vauxhall så dem tänker jag förbigå med skonsam tystnad i den här bloggen framöver..

Vila i frid - Webley, den här modellen blev i alla fall en värdig grande finale..

Distingerade mästare

Distingerad är stilfull eller förnäm enligt ordboken och i två delar så ska vi kolla lite på två distingerade vapen med en hel del likartade beröringspunkter.

En vapenmodell kan vara bra och den kan också på olika sätt anses vara värst men det finns även ett litet antal vapen som distinkt skiljer sig ifrån mängden utan att för den sakens skull vara dyrast och dessutom också utan att vara värst. De är kanske inte ens dyra men de säljer ändå ganska få exemplar, detta trots att de enligt alla samstämmiga kritiker anses vara riktigt bra vapen rent tekniskt sett.

Ofta är detta vapen vars verkliga storhetstid infaller efter, eller till och med långt efter, att de har försvunnit ur produktionen. Det är lite av luftvapenvärldens motsvarigheter till bilarnas Aston-Martin - det är helt enkelt sofistikation och distingerade val för connoisseuren av luftvapen.

Under mitten av 1990-talet så hade Air Arms en mycket kreativ period och fjädervapen var fortfarande en stor del av intäkterna för verksamheten. Deras nya TX-serie hade precis börjat lyfta till riktigt bra försäljning och nu gällde det att utnyttja försäljningens momentum till att bredda sortimentet.

TX-serien blev fort en Mk II med Safeloc för att kunna säljas på USA-marknaden, den mer komplicerade SR gick från ritbordet till produktion och underbart vackra ProSport lanserades 1996. Lite elakt så kan man säga att man med TX-serien siktade hårt mot Weihrauch som hade en stor del av marknaden för underspännare med HW77 och nu skulle nästa slag riktas mot luftvapenjägarnas favoritvapen nummer 1 - Weihrauch HW80.

Uppdraget var alltså glasklart - tillverka en brittisk HW80, fast ännu bättre.

Resultatet blev det första vapnet i min serie om Supreme Springers - Air Arms ProElite.

Air Arms Pro Elite 1997-2003

Många har hört talas om dessa vapen, få har dock skjutit dem och ännu färre har ägt dem. Själv har jag bara skjutit med den men hade en gång möjlighet att köpa en fabriksny kaliber 22 vilket jag nekade på grund av tillfälligt svajande ekonomi vid det tillfället - något som grämer mig ännu denna dag...

Om vi börjar med pipan så startade processen med att Air Arms köpte in blanks ifrån Lothar-Walther vilka sedan inspekterades med fiberoptik och testsköts i bänk innan de monterades inuti en shroud vilken benämndes SRS - Sound Reduction System, alltså en baffelförsedd anordning av ljuddämpande karaktär. Själva pipan var 14 tum lång och shroudröret blev 16 tum vilket innebar en bättre hävstångseffekt för anspänning samtidigt som två tum kunde användas till den inbyggda dämparen.

Anordningen monterades i ett synnerligen solitt pipblock vars hävarm till pistongen mätte imponerande 6 mm i bredd. Pipblocket hade sedan en "krok" utformad i själva pipblocket vilken låg som ett överfall över låsbulten och under denna fanns en duktigt grov kilformad och fjäderbelastad låskil. En rejäl dask längst ut på pipans spets krävdes alltså med andra ord för att få pipan att öppna sig.

Cylindern var både grov och lång och dessutom utrustad med en pistong som hade en Zephyr-liknande packning formgiven för bästa tänkbara luftevakuering när vapnet avfyrades. Resultatet blev bra med effekt och dessutom effekt som var förhållandevis enkel att utnyttja med god skjutbarhet. Air Arms uppgav själva 24 ft/lbs för kaliber 22 och 21 ft/lbs för kaliber 177, siffror vilket skulle visa sig vara tilltagna lite i underkant. Normalt så kunde man räkna med ca 255 mps med 16 grains JSB och runt 295-300 mps med Crosman Premiers Heavy på 10.50 grains. På ovansidan av cylindern så fanns de gängsle hålen mellan kilspåren för att spärra kikarsiktesfästet mot rekylen.

Air Arms berömda CD-system

Avtrycket var CD (Computer Designed), inspirerat av Rekord ifrån Weihrauch och samma som TX-serien och ProSport. Till avtrycket så fanns även en automatsäkring som säkrade vapnet direkt vid anspänning.

Stocken var tillverkad av bok och noga utvald med rätt fiberriktning för bästa tänkbara hållbarhet. Den var utrustad med nätskärning både för pistolgreppet och förstocken samt hade en rejält tilltagen roll-over kam på kolven.

Under lite drygt 5 år löpte produktionen och totalt blev det 1435 exemplar tillverkade, ett fåtal prototyper oräknade. Runt fördelningen mellan kalibrarna är uppgifterna lite mer motsägelsefulla men konsensus ibland samlarna är ca 1000 stycken med kaliber 22 och resten som 177. Det heta samlarobjektet är därför en 177 med öppna riktmedel eftersom de flesta exemplar saknade sådana.

Att hitta en Pro Elite är inte enkelt, ett fåtal nysåldes i Sverige, och om man väl hittar en så ligger de oftast på licens. Just att den största delen ligger på licens även i England gör dem knepigare att exportera över till Sverige. Priserna är dessutom höga, en 177 gick nyligen för £500 vilket anses häftigt i England där vapen på FAC normalt sett har uselt andrahandsvärde på grund av utbudet och krånglet med licenserna.

Hur gick det då med "min egen" Pro Elite..?

Jo, den köpte en känd och mycket trevlig luftvapenprofil och det är sannolikt föga troligt att han någonsin gör sig av med den...

Ett mail

Idag ramlade det ner ett mail med en förfrågan om ett luftvapen som heter Stella:

"Hej Johnny

God fortsättning på det nya året.

Har du någon info på ett litet luftgevär som heter Stella 512?

En arbetskamrat frågade mig och mina första tanke var så klart Johnny i Ödsmål."

  Det är alltid trevligt att få mail om olika luftvapen och i synnerhet lite ovanliga sådana som man kanske inte själv har bekantat sig med personligen eller ens hört talas om tidigare.

Stella 512 - ett trevligt litet vapen för sin tid

Stella är inget vanligt fabrikat men deras modeller ramlar upp titt som tätt i gamla dödsbo, på sommarauktioner och liknande. Stella tillverkades av Kovo AS, Prag, i dåvarande Tjeckoslovakien under tidigt 1950-tal och gick sedan upp i Slavia varvid Slavias modell 612 är mycket snarlik Stella 512.

Slavia 612 - en i princip identisk efterföljare till Stella 512

Inspirationen till Stella 512 är Diana modell 15 och de är på många sätt så snarlika att en del komponenter fakiskt passar varann rakt av. Bössan är 82 cm lång med en 30 cm lång (kort?) slätborrad pipa. Mycket av Stella 512 är faktiskt tillverkat för hand och den ger därför ett något mer gediget intryck än efterföljaren Slavia 612, vilket är förenklad i många detaljer för att bättre kunna massproduceras i maskiner.

Mellanklassens mästare ?

Idag så ska vi kolla lite på en helt klart underskattad bössa - Weihrauch HW50S eller som den ibland kallas HW99. Lite elakt så kan man kalla den för luftvapenvärldens Toyota Corolla, inte bäst på något men oerhört bra på det mesta och detta har visat sig räcka gott för det allra flesta. Nackdelarna delar den dessvärre också med Corollan - den är stämplad som både könlös och tråkig, jämfört med marknaden i övrigt.

Entusiasterna köper de större modellerna, från HW95 och uppåt, medan nybörjarna aldrig hittar HW utan istället köper Gamo, eller möjligtvis Diana.

Detta är lite synd då HW50S är såpass flexibel att den fungerar bra både för nybörjare som erfarna fantaster. Det är helt enkelt en modell som växer med användaren och som trots sitt förhållandevis låga pris (2695 kr) erbjuder finesser som få andra konkurrenter i samma prisklass kan erbjuda.

Hws berömda Rekord, här uppspänd för montering

En av de största fördelarna hos modellen är avtryckarsystemet, HWs berömda Rekord. Detta är utan tvekan ett av de bästa avtryckarsystemen som finns på fjäderluftgevär - helt oavsett prisläge. Rekord har en sådan position på marknaden att under decennierna har blivit måttstocken för hur ett riktigt bra avtryckarsystem ska vara konstruerat. Många har försökt kopiera den (ex BAM) med varierande framgång och ett fåtal har även försökt förbättra den (ex CD från Air Arms) men Rekord har stått sig förbluffande bra med tanke på att det är en konstruktion ifrån 1950-talet!

En annan stor fördel är att vissa varianter av HW50S också har mycket bra öppna riktmedel. Dels ett bakre micrometersikte med ett vändbart siktblad som kan ge fyra olika profiler och dels en korntunnel som kornsikte med 6 olika inlägg för önskade riktbilder. Detta hittar man inte på en Gamo eller en Hatsan minsann..

En annan bra teknisk lösning som fler borde ta efter HW är hålen mellan kilbasen som förankrar kikarsiktesfästet och motverkar att detsamma rör sig i takt med rekylen.

Överlag så har HW50S en mycket hög övergripande kvalité, den har acceptabel passning och finish för sin prisnivå samt är överhuvudtaget väldigt lätt att leva med. Den är lätt att spänna, även som fullpower, den är smidig i formatet utan att vara förkrympt samtidigt som den har tillräckligt med vikt för att hantera den trots allt blygsamma rekylen.

Effektmässigt sett så levererar den som ostrypt fullpower runt 15 joule med kaliber 177 och kanske något enstaka joule mera med kaliber 22. Översatt i hastighet så betyder detta runt 250 mps för den klenare kalibern och ca 180 mps hos den grövre. Med lätta expanderbara diaboler så klarar alltså HW50S kraven för legal skyddsjakt enligt de svenska reglerna, förutsatt att den då har just kaliber 22.

Precisionsmässigt så står den inte långt bakom sina större syskon och till skillnad ifrån den mindre HW30S så använder man här en stadigare lösning med en grov kilformad bult för att låsa pipblocket när vapnet är anspänt. Det måttliga effekten är också lagom för att låta även nybörjare bemästra ett fjädervapen tillräckligt bra för att generera imponerande fina träffbilder.

Ett perfekt vapen på många sätt, en idealisk förstabösssa, endabössa eller extrabössa, try it and you will like it...

Vatten i tuben...?

På diverse US forum så förekommer det en kille vid namn Bruce Dodson och förutom att gilla luftvapen så är han även grundare till ett företag som heter AireTex ( http://www.airetex.com/ ) vilka tillverkar kompressorer för högtrycksbruk.

I går skrev han ett intressant inlägg på ett forum som jag tänkte ta mig friheten att citera:

"I have personally seen a good compressor remove a FULL cup of water from the air just to fill one SCUBA tank. There is no way a dry pack can remove that much moisture and the dessicant is not really effective unless it is under pressure.

 A good compressor removes that moisture and a hand pump does not and is simply not capable of doing so. We can argue how much if any damage it does but the fact is a hand pump does little if anything to remove moisture. The problem is there is a lot of moisture in the air and you do not see it so most people tend to think it is not there. But it is and it may condense inside your gun.

When it gets cool at night and there is dew on the car that is water that has condensed from the air. When you open tha valve on a SCUBA tank the air quickly cools and the pressure is lowered and it condenses the moisture in the air. You will see a cloud of moisture blowing out. There is no moisture in the tank, the cold air is condenseing the moisture from the air outside.

A glass of ice tea will have water bead up and run down the sides of the glass.

Point is there is a lot of moisture in the air and if you do not remove it then it ends up inside your gun.

A hand pump does little or nothing to remove moisture from the air."

Så...Nu påstår jag inte att han presenterar hela sanningen bakom diskussionen om handpumpars lämplighet för att fylla PCP men OM det är som han antyder så hamnar vatten inuti tuben när man använder handpumpar men inte (åtminstonde i samma utsträckning) som man använder luft ifrån en dykarflaska.

Är det då skadligt med vatten inuti tuben?

Jag vet inte, troligtvis så blir det beläggningar av någon sort eftersom vatten alltid bär med sig bakterier och om tuben är tillverkad av ett icke-rostbeständigt material så kan ju rost och tillhörande rostflagor vara en tänkbar framtida risk på sikt.

Själv har jag resonerat så att kör jag med en tub som tål vatten (ex rostfri typ HW100) så är det inget problem med rost, har jag en löstagbar tub där tuben kan ersättas mot en frisk på sikte så är det inte heller något större problem.

Men om jag däremot har en ståltub där tuben är en bärande del av vapnets konstruktion - då använder jag själv definitivt bara luft ifrån en dykarflaska.

Kompetent klassiker

Alla som någon gång har pysslat med luftvapen och mätt hastigheten över en kronograf har sannolikt komfronterats med den pyttelilla Combro 625 CB - allemanskronografen nummer 1.

Den är liten, den är mycket billig och den är enkel att hantera - där har man i ett nötskal den lilla Combron. Framtagen i England av Computer Brothers Ltd i Sussex så revolutionerade den till stor del luftvapenmarknaden på kronografer när de första exemplaren ramlade ut under slutet av 1990-talet. Tidigare hade kronografer varit stora, tunga och dyra så Combros målsättning att tillverka en kronograf som var precis motsatsen gav en omedelbar framgång.

Om vi börjar med nackdelarna så har Combron en störande förmåga att inte registrera alla skott, i synnerhet kaliber 177, vilket är en grav nackdel när man exempelvis skjuter en lång serie med ett PCP för att fastställa en kurva.

Combro monteras på pipan med gummiband el dyl

Likaså monteras den direkt på pipan vilket gör att den dels blir lätt sönderskjuten, främst byglarna över skotthålet när man glömmer att justera om den mellan olika kalibrar, och dels så kan den ge konstiga värden när man skjuter Co2. Monteringsmodellen gör också att den blir olämplig för 22 LR och omöjlig för andra typer av projektiler som pilar ifrån en pilbåge etc.

Glädjande nog så är detta faktiskt i princip alla nackdelar, i övrigt så finns det nästan bara fördelar och för skytten på en tight budget och med exemplvis en 22 fjäderbössa så måste den i princip vara helt optimal.

Formatet är suveränt, man kan lätt få ner den i en ficka, storleken är inte mycket större än en diabolburk och därtill så väger den enbart 50 gram helt komplett. Endast tre knappar gör den mycket enkel att hantera, dessutom så kan den visa direkt hur mycket anslagsenergi en given hastighet innebär. Maximal hastighet som den förmår att mäta är 600 mps.

Sannolikheten att man mäter ett specifikt skott är rimligt god även under växlande yttre väderförhållanden men senaste versionen, Mk IV, har dessutom solfilter (diffusorer) som ger pålitligare mätningar i skarpt solsken. Själv hade jag en Mk II under 2001-2002 och den fick man ständigt gå till skuggan med för att mäta under sommartid.

Priset är också en av Combrons absolut starkaste sidor, en fabriksny Mk IV kan köpas online direkt ifrån Computer Brothers för den facila kostnaden av £39.90, vilket motsvarar 475 kr. Även reservdelar och tillbehör kan köpas online och till mycket humana priser.

Sammanfattningsvis så är det en storsäljare - med all rätt.

Den är perfekt som förstakronograf, extrakronograf och resekronograf. Den är billig men har hög kvalité och mycket uppskattad av fans över hela världen.

Mera godis för BSA

Till alla er som gillar Hornet-serien av PCP ifrån BSA, här finns det en rejäl eftermarknad med kul tillbehör/utbytesdelar. Vi har tidigare kollat på varbyglar och avtryckare som jag har beställt till min egen Lonestar och här kommer lite fler trevliga saker.

Pellet probe knobs

En del vill göra sina bössor prydligare med lite blank metall och då kanske man vill matcha exempelvis en avtryckare med en likaledes klädsam knopp till matarpinnen. Har man kaliber 25, som är redigt tungladdad på grund av BSAs undersizesyn på kalibern som sådan så kan detta vara en bekväm investering för att skona tummen.

Så snyggt blir det - kostnad £20

Om man vill ha en rem på vapnet men inte har lust att borra i den fina stocken så finns det här en mycket trevlig lösning, som dessutom med fördel kan byggas vidare till att ge både förlängd bakkappa och även justerbar sådan:

Bakkappa med inbyggd rembygeldubb

Priset beror lite på hur man vill ha den byggd men räkna med ifrån £25 och uppåt. Väl monterad så ser den ut på följande sätt, bortse då ifrån den ordinarie rembygeln som man knappast har om man köper det här tillbehöret. Tillverkaren hade dessvärre ingen vanlig bössa utan rembygeldubb monterad på kolven att använda som förevisningsexemplar.

Monterad och klar