Bättre Hatsan ?

Hatsan modell 99 är nu Hatsans senaste fjädervapen som dessutom siktar in sig på entusiaster som är intresserade och villiga att betala för en lite mera påkostad konstruktion.

Förutom en riktig valnötsstock och en vit spacer till bakkappan så finns det en rad mindre men omtänksamma detaljer i själva konstruktionen, exempelvis ett piplås precis som HW35/Webley Omega samt Anschutz 335 och dessutom en ny typ av mera påkostad kilbas.

Piplås som måste lossas varje gång man spänner vapnet.

Även de inre komponenterna ska vara framställda med en betydligt bättre passning för att minska mekaniskt slammer och ge en snabbare locktime. Såvitt jag förstår så är dock avtryckarmekanismen densamma, vilket troligtvis fortfarande innebär att den mår bra av egna förbättringar.

Ny typ av kilbas för fler alternativ av fästen.

Tyvärr har jag inte sett något pris på vapnet ännu men en attraktiv prissättning tillsammans med väl fungerande detaljlösningar, inte minst med finish och passform skulle kunna göra modellen attraktiv även för seriösa luftvapenskyttar som normalt inte befattar sig med detta fabrikats fjädervapen.

Bra luftvapentidningar !

Om man bortser ifrån den numera ganska usla tidningarna Airgun World och Airgunner så har det funnits ett flertal, vanligtvis amerikanska, tidningar som igenom åren har avhandlat luftvapenintresset på ett mycket bra sätt.

När jag skrev artikeln om jakt efter istappar i förrgår så kom idén upp att lista de bästa av dessa tidningar, till gagn för den entusiast som vill spåra upp och börja samla på dem via exempelvis Ebay.

Jakt med Weihrauchs luftgevär 1969..

Först på plan med en regelbunden utgivning av ett luftvapenmagasin var Robert Law som ägde och drev numera legendariska Air Rifle Headquarters i västra Virginia. Han hade redan 1963 börjat importera fina fjäderluftvapen ifrån Europa och insåg behovet av en bra kanal för att kunna berätta om sina produkter samt beskriva charmen med just dessa påkostade och förhållandvis dyra luftvapen.

Mellan 1963 till 1981 så gav han ut Air Rifle Monthly en gång i månaden med reportage, artiklar och granskningar av vad som var nytt och spännande hos hobbyn. Formatet var 6 x 9 tum och publikationen innehöll 16-25 sidor. En stor del av innehållet bestod av reparation/service ("stripguides") över olika fjäderluftvapen. Det tidigaste kända nummret är ifrån julen 1964.

Robert Beeman såg och lärde, varpå han följde samma koncept med sina Beeman Catalogues och dessa fick ett betydligt större genomslag. Katalogerna var en bra mix mellan reklam, produktinformation och relevant allroundinformation runt luftvapen och dessa användning. Totalt körde Beeman 23 st kataloger mellan 1974 till 1992. Klart läsvärda.

Näste aktör ut var Airguns News and Report som kom ut oktober 1985 och som slutligen utvecklades till American Airgunner. Den innehöll 60 välskrivna sidor och brukade också ha 3-4 mer djuplodande tester av olika luftvapenmodeller. Tidningen gick upp i American Airgunner 1988.

Då jag skrev en del om just American Airgunner i förrgår så hoppar jag raskt över den i dagens inlägg och då hamnar vi hos US Airgun. Detta var också en rejäl publikation av hög kvalité och utan 90 procent annonser och samma reportage om och om igen som dagens brittiska magasin. Här gällde samma upplägg som föregångarna med 60 välskrivna sidor varav 3-4 vapentester. Tidningen trycktes lite oregelbundet mellan juli 1993 till mars 2001. Vissa nummer kom varje månad, andra varannan månad osv. Alltid lite svårt att veta när man kunde förvänta nästa nummer med andra ord, speciellt som att ett nummer kunde påannonseras som "...i augustis nummer har vi.." varpå nästa nummer de facto kom i oktober..

Samtidigt så rullade Tom Gaylord, en av mina personliga favoriter som luftvapenskribenter, ut sin The Airgun Letter - den kanske mest kända tidningen. Lite lustigt är att Tom och Edith, som drev tidningen, snabbt växlade över till Internet och med Brad Taylor så skapade de tillsammans det första riktiga luftvapenforumet. Detta togs sedan över av James Kitching på ny plats under namnet Yellow Forum ända tills denne satte en revolver mot tinningen 2004 och därmed lämnade över ansvaret till Steve, som driver det nu. Tidningen The Airgun Letter hade bara 8-16 sidor men dessa var väldig väl författade. Här handlade det mera om referensbibliotek snarare än nyhetsförmedling om man nu kan gradera innehållet på sådant sätt. Verksamhetstiden löpte mellan 1994 till 2002 och totalt blev det 99 nummer.

När Gaylord växlade över till Internet och lade ner pappersversionen av The Airgun Letter så fylldes snabbt tomrummet av Airgun Illustrated. Detta var en grovt tjock tidning på 110 sidor med fullt färgtryck och glansigt omslagspapper, fullt värdigt vilken facktidskrift som helst. Av och till skrev Gaylord även i den här men de stora driftskostnaderna gjorde att den här påkostade tidningen gick i graven redan 2004.

Feinwerkbau - del 1

En de namnkunnigaste och kanske den mest respekterade tillverkaren av luftvapen i Tyskland ligger i Obendorf och har under senare år specialiserat sig på extrema tävlingsvapen för skytte på den absolut högsta nivån. Idag ska vi titta lite närmare på Feinwerkbau.

Vad många inte vet är att Feinwerkbau bara är ett varumärke som ägs av företaget Westinger & Altenburger. Idag är detta relativt okänt men när någon omnämner Feinwerkbau eller förkortningen FWB så förstår de flesta skytteintresserade vilket vapen det handlar om. Tillsammans med Anchutz och Walther så har FWB ett genuint gott rykte och en vida erkänd respekt för innovativa konstruktioner och mycket hög kvalité.

Feinwerkbau grundades av två tyska ingenjörer, Ernst Altenburger och Karl Westinger, som från början var kollegor på Mauserwerke, dåtida tysklands absolut största vapentillverkare. Efter andra världskriget så föll Mauserwerke i Neckar under fransk kontroll och all vapentillverkning förbjöds. Lösningen för de två driftiga och arbetslösa ingenjörerna blev att börja tillverka andra varor och man började producera en lång rad udda varor, allt från leksaker till köksredskap. Varumärket blev då Feinwerkbau och firman registrerades under april 1949.

Deras simpla produkter fick fort ett erkännande för hög kvalité, någon som alltid har varit FWBs ledord, och det dröjde inte länge innan man fick börja tillverka mer avancerade produkter på allmän begäran. För att hålla verksamheten flytande så gjorde man därför jobb efter jobb på beställning ifrån olika kunder, ibland de mer kända sakerna kan nämnas hålkortsmaskiner till IBM samt mekaniska räknemaskiner.

Så, slutligen 1951 så återskapades det tyska skytteförbundet och året därpå så fick man äntligen tillstånd att börja tillverka vapen igen eftersom förbudet mot tillverkningen av räfflade pipor försvann.

På 1950-talet så regerade Carl Walthers produkter skyttetävlingarna i Tyskland och även större delen av Europa. Walthers Modell 53 och sedemera 55 var banornas okrönta kungar och fabriken i Ulm spottade fram det ena världsmästarvapnet efter det andra.

En som retade sig på Walthers totala dominans och som trodde sig kunna skapa något ännu bättre var Walther Gehmann (ingen relation till Carl Walther) som var en känd tävlingsskytt under 1930-talet och sedemera vapenutvecklare på Mauserwerke. Han kände Ernst Altenburger ifrån jobbet på Mauser och visste att de båda herrarna bakom Feinwerkbau var duktiga ingenjörer med stor kunskap om vapentillverkning. Kanske de tillsammans kunde göra verklighet av hans dröm om ett luftgevär mäktigt nog att knäcka Carl Walthers självpåtagna ensamrätt om världens bästa luftvapen?

Den svaga punkten hos Wathers vapen var att de hade brytpipa, något som vid frekvent skjutande gav precisionsproblem igenom rent slitage. Medvetenheten om detta hade också en psykologisk effekt på Walthers skyttar som kände till problemet. Alla ville därför skjuta med så nya vapen som möjligt för att hålla sina resultat på toppen. Tyvärr så hade materialbristen under det första decenniet direkt efter kriget skapat en marknad för mindre bra material och detta ihop med den höga efterfrågan (tillverkningstakten) hos Walther gjorde att bristerna hos konstruktionen med brytpipa inte bara var en myt utan ett verkligt bekymmer. Walther var dock måttligt snabba på att försöka fixa saken då de ju inte kunde se någon konkurrent på samma nivå samtidigt som man oavsett vilket fortsatte att vinna alla stora tävlingar.

Efter några års påtryckningar så presenterade Walther 1959 slutligen med buller och bång sin första sidospännare - modell 220. Problemet med detta var att samma år kom Feinwerkbaus helt nya sidospännare, modell 100, till Walthers stora förvåning. Till råga på allt så knep Feiwerkbau dessutom det prestigefulla tyska mästerskapet redan samma år - 1961. Knappt hade Walther hämtat sig ifrån detta innan Feiwerkbau så att säga hade hittat formen och lanserat den banbrytande modell 150 under 1963.

Två saker stod direkt klara - brytpipans period var över och utan semirekylfrihet så kan man inte längre räkna med framskjutna placeringar i större mästerskap.

Feinwerkbau 150 - sista modellen 1968.

Walthers svar - modell 250 - samt Feinwerkbau 150 hade nu skrivit om kartan för matchvapnens kungaklass och en ny era hade skapats. Fakum var att dessa båda vapen var så oerhört mycket bättre än den tidigare generationen så man var tvungen att ifrån UIT (nuvarande ISSF) göra nya bestämmelser om mindre måltavlor för att inte även högst mediokra skyttar skulle skjuta fullt.

Den semirekylfria konstruktionsprincipen med mekaniken upphängd i en "släde" inuti stocken så att mekaniken kunde rekylera fritt utan att störa skytten började man även tillämpa på luftpistoler där den blev en om möjligt ännu större succé. Modellen LP 65 blev snabbt den i princip enda luftpistolen på marknaden som man kunde använda om man ville vinna ett större mästerskap. Fenwerkbau hade lyckats att både sätta sig själva på kartan och dessutom rita om densamma, detta bara under ett knappt decennium.

Feinwerkbaus mästerliga modell 65

Walther satt emellertid inte sysslolösa, handsken ifrån Feinwerkbau var kastad och Walther skissade i hemlighet på nästa stig i utveckligen av matchgevären.

Målsättningen var att "göra en Feinwerkbau" - att ur skuggorna komma fram med en killer som med bred marginal kunde ockupera förstaplatsen på all världens tävlingar. Men för att lyckas med detta så måste man tänka helt nyskapande och dessutom satsa på en helt ny avancerad teknologi.

Feinwerbau hade under tiden fullt upp i USA där man med hjälp av Robert Beeman skapade goda pengar på ett sidoprojekt så garden var nere, Walther var revanchsugen och banan sopad för nästa match mellan de två stora konkurrenterna..

I nästa del så ska vi titta lite på Sport-serien ifrån Feinwerkbau samtidigt som vi ska följa de båda antagonisternas kamp om herraväldet i tävlingshallarna - o förresten, vad pysslade Anschutz med under tiden...?

På Jakt efter Istappar

Alla känner ju till Airgun World och Airgunner men nästan alla som har läst dem har ofta ställt sig frågan - finns det inget bättre..?

American Airgunner

Det gör det, eller rättare sagt, det gjorde det. En av mina favoriter är tidningen American Airgunner. Detta är tyvärr en ganska okänd tidning som bara utgavs mellan åren 1988 till 1992. Mitt tidigaste nummer är nummer 4 från 1988 som är märkt med "Fall" (höst). Den är också märkt med Vol. 3 (år 3).

Den direkta föregångaren hette Airgun News and World Report och en viss förvirring runt American Airgunner finns eftersom man räknade in föregångarens utgivningar i sin egen kronologi. Första nummret för American Airgunner var alltså nummer 1 volym (år) 3.

Beeman annonserade friskt i den här tidningen.

När skribenterna citerade tidigare nummer så blev det alltså lätt fel och detta ställde till det ytterligare med uppgiften att hålla ordning på vilka nummer som var utgivna när. Sista nummret var emellertid Spring/June 1992.

Tidningen var svart/vit och innehåll 50 sidor med reportage och artiklar av mycket hög kvalité. Man lyckades också fånga tidsandan mycket bra och idag, efter runt 20 år sedan man köpte dem nya, så är det en riktig nostalgitripp att läsa dem.

Beemans diaboler, inklusive den idag så eftersökta Silver Jet.

Dan Streeter som var editor (redaktör?) hade den goda smaken att engagera en ny förmåga vid namn Jess Galan som "technical advisor" och han stod för de absolut bästa artiklarna. Sedemera så kom han också att göra ett namn runt sig igenom de utmärkta Airgun Digest.

En annan kul detalj var att man snabbt fångade upp Field Target scenen och gjorde en del reportage om stjärnor på uppgång som Nick Jenkinson osv.

Men varför just den här frossan i nostalgi just idag? Jo, på våra två forum här i Sverige så har vi under de senaste dagarna diskuterat förträffligheten i att använda luftvapen till att skjuta bort istappar och ett reportage om just detta läste jag faktiskt i American Airgunner redan under slutet av 1980-talet.

Jakt efter istappar med Co2-revolver.

Just den är typen av kul reportage var också kännetecknande för tidningen och speciellt uppskattad var deras show & tell på reportagesidan i tävlingen om vem som hade skjutit den största råttan med luftgevär - The Godzilla Rat Contest. Tävlingen vanns slutligen av unge David Kline från San Antonio, Texas, som fällde en 14 tum lång jätteråtta med sin .20 Beeman R1 och Silver Jet pellet från Beeman.

Vad krävs...?

Många gånger så får man frågan om luftvapnet X duger för att skjuta djuret Y. Som regel så är nästan alla dessa frågeställningar knutna till någon form av olaglig händelse, inte sällan att oönskade djur skjuts med vapen som egentligen inte är juridiskt sett godkända för ändamålet eller då andra puzzelbitar saknas för att jakten som sådan ska anses vara helt laglig här i Sverige.

I andra länder gäller dock andra regler och en del länder har inget regelverk alls, eller åtminstonde inget detaljerat regelverk på samma sätt som Sverige. För att på något sätt ge kunderna en känsla för vad som är rimligt eller inte så utarbetade Robert Beeman en gång på 1970-talet lite allmänna riktlinjer och dessa har under åren publicerats och citeras i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Ursprungligen så var de publicerade i hans årliga katalog, vilken förutom allmän reklam över hans produkter även gav den nyblivne luftvapenägaren en hel del råd och tips om alla möjliga situationer där luftvapen kunde tänkas användas.

Dessa kataloger är numera samlarobjekt och ganska eftersöka hos entusiasterna eftersom de har ett stort nostalgiskt värde, många är ju de skyttar som fick sin första kontakt med luftvapen just igenom hans påkostade kataloger. Kapitlet som behandlade luftvapenjakt hade titeln Field Use of an Airgun och det är detta kapitel som vi ska kolla lite närmare på i dagens inlägg.

Det man måste hålla i minnet är att tankarna utvecklades utifrån vad Beeman själv ansåg etiskt rimligt och inga hänsynstagande finns naturligtvis till vad byråkrater i Sverige tycker om saken ungefär 30 år senare. Texten och resonemangen i dagens inlägg måste alltså beaktas i dess historiska kontext och betraktas som rent hypotetiska tankebanor utifrån vår egen lagstiftning.

Den berömda tabellen som låg till grund för kapitlet om luftvapenjakt.

Mycket av tankarna var centrerade runt tabellen ovan. Den tog upp de vanligaste vapnen ur Beemans dåvarande sortiment. Ska man översätta dessa vapen till moderna motsvarigheter så har vi ungefär följande:

HW30 = Weihrauch HW30, dock utan Rekord avtryckarsystem

HW50 = Gamla Weihrauch HW50, inte dagens HW50S utan med plåtbakstycke

R7 = Motsvarar närmast en mera påkostad modell av dagens HW30S

R8 = Gamla HW50 men med Rekord avtryckarsystem och plåtbakstycke

RX-I = Första versionen av HW90 med Elite avtryck fast utan laminatstock

R1 = HW80

R10 = HW85, en något mindre version av HW80, sedan ersatt av R9 (HW-95)

Kodiak = Första versionen av Webley Patriot (från 1993)

Match Rifle = Här menar man underförstått främst den egna FWB 300

Tabellen ovan var tagen ifrån den sista Beeman-katalogen, de tidigare utgåvorna hade exempelvis inte med Kodiak utan upptog HW77 etc.

Något som förbryllade många var att den gode Beeman tog upp "match rifle" med tanke på att 10 meters tavelgevär ger väldigt låg effekt. Detta stämde inte riktigt med den amerikanska uppfattningen om ett lämpligt vapen för luftvapenjakt.

De få som jagade med luftvapen i USA under 1960/1970-talet använde i allmänhet rekyfria multistroke pneumatics vilka levererade både hög effekt och rimligt vettig precision med tanke på effektuttaget. Fjäderluftvapen var däremot något helt annat. Beeman visste mycket väl att hög effekt normalt är kontraproduktivt för hög skjutbarhet och god praktisk precision hos ett fjädervapen samtidigt som det faktiskt inte behövs så mycket energi för att fälla de djur som är aktuella för rimligt luftvapenbruk.

Problemet för hans del var dock marknadens förväntningar, köparna ville ha minst samma effekt som exempelvis en Sheridan Blue Streak helt oavsett om detta egentligen var på tok för hög effekt eller inte. Effekt, eller rättare sagt angiven projektilhastighet, var det som sålde vapnen - oavsett vad Beeman tyckte.

Hans markering i katalogerna var då att ange rätt låga värden för vad som krävdes för att fälla ett givet djurslag samtidigt som han regelbundet återkom i texter och tabeller till "a scoped match rifle" när olika jaktsituationer beskrevs.

Den något observante läsaren som så att säga kunde läsa mellan raderna förstod då vad Beeman egentligen ansåg och detta samtidigt som Beeman inte i klartext påstod att allmänheten köpare hade fel i sin jakt på hög effekt.

Likaså angav han alltid mycket små träffzoner hos djurslagen och tryckte på att den kommande jägaren skulle öva ordentligt, helst fristående, och regelbundet klara hans precisionsmål innan verklig jakt skulle börja bedrivas.

Konsekvensen blev då att många skyttar slet sitt hår över de omöjliga "kraven" och detta bromsade sannolikt till stor del de flesta hetsporrarna lite till eftertanke. Om vi läser tabellen ovan så inser nog var och en att det krävdes sin man för att fristånde träffa 9 av 10 skott på 40 yards inom 1.30 inch med en Beeman Kodiak (Webley Patriot). Klarade man detta så kände man sitt vapen och kunde då jaga exempelvis hare (angiven träffzon 1.00-1.50 inch) på detta avstånd. Avsevärt svårare än vad man tror..

Om skytten däremot kom över en av dåtidens match rifle (sannolikt en FWB 300) så var plötsligt målet om 0.90 inch på 30 yards inte speciellt svårt och en ny värld uppenbarade sig.

Hög effekt var alltså långt från alltid av godo när det gällde fjäderdrivna jaktluftvapen.

Slutligen så brukade Beeman, i spalten över allmänna köpråd för luftvapenspekulanten avsluta med följande fras:

"You will spend more time holding and carrying your airguns than shooting them - so get guns that are a joy to hold and look at, in addition to performing long and well! "Just as good as.." or "almost the same as..."  are lines leading to reduced enjoyment, reduced performance,  reduced durability and life,  and reduced long term value!"

Robert Beeman.

Hur var det då med effektbehoven? Robert Beeman var inte den ende som funderade över hur mycket som egentligen krävdes och divese andra namnkunniga profiler ifrån denna tid gjorde ungefär samtidigt samma iaktagelse - less is more.

Jess Ian Galan skrev i Airgun Digest om att ett 600 fps (180 ps) luftvapen med kaliber 177 duger gott till all typ av jakt där luftvapen kan vara aktuellt och förevisade glatt en vildkanin som hade fått en diabol skjuten rakt igenom hela bröstkorgen ifrån en .177 Beeman R7.

I England så drev John Darling (aka The Hunter) en frågespalt hos tidningen Airgunner där en läsare ville höra hans personliga åsikt om BASCs ståndpunkt att ett jaktgevär måste ha "minst 11 ft/lbs ME". Han berättade då att den vitala träffzonen (huvudet) hos en kanin hade samma storlek som glödlampan till en ugn och att den dessutom var ungefär lika svår att ha sönder med ett luftgevär.

Detta blev sedan ett av Darlings mest citerade påståenden och liknelsen om en glödlampa tände sannolikt ett ljus (!) hos många entusiaster som ansåg att sina 10 ft/lbs inte dög någonting till. Många är de små glödlampor som efter detta blev offrade som övningsmål ute på gräsmattorna i England.

Feinwerkbaus berömda annons..

Detta uttalande tog även generalagenten för Feinwerkbau fasta på och såg snabbt möjligheten att få ut lite tävlingsvapen till jaktfantasterna i England varpå ovanstånde, lite lätt surrealistiska, annons blev verklighet. I annonsen berättades det om hur en medelgod skytt ("average shot") under 2 timmar fällde 40 stycken vildkaniner tack vare sitt tysta vapen med dess ypperliga precision. För säkerhets skull så garderade man sig också i annonsen igenom att rabbla upp alla FWBs framstånde placeringar i diverse formella tävlingsgrenar..?! Ett vapen för alla sorts skyttar kanske var det konsensus som AGI ville att läsaren skulle konkludera.

Bruksanvisningar

Bruksanvisningar brukar vara ett kärt samtalsämne hos luftvapenentusiaster och anledningen till detta är inte sällan att de är bortom alla gränser usla.

Här kommer ett riktigt fint exempel på detta, läs och njut av översättningen..

Vapnets kvalité i övrigt stod helt i proportion till översättningen...

Lite träffbilder

Stora öppna ytor krävs för skytte på långt håll.

Gerry Courtade från USA har nu ordnat lite träffbilder ifrån sin nya FX Airguns Royale 400. Detta är onekligen mycket spännande eftersom Fredrik (Axelsson) håller modellen högt samtidigt som inga ägare i Sverige har velat uppge varken vad vapnet presterar i form av spridning eller träffbilder?!

Uppenbarligen så beror detta lyckligtvis inte på att modellen presterar dåligt utan kanske snarare på att den i Sverige antingen köps av köpare som inte förmår att utnyttja möjligheterna hos vapnet eller helt enkelt sådana ägare som finns och verkar i skuggorna utanför den etablerade forumsvärlden.

Exakt hur många Royale som har sålts vet jag inte så en tredje teori kan ju vara att den säljer trögt eller har andra skäl till sin anonymitet på marknaden.

Synd, då modellen verkar vara en pärla på lite längre avstånd och en riktig rival till BSA. Låt oss nu också hoppas att den även kommer att erbjudas med kaliber 25 framöver, då det numera finns så många bra diaboler på gång eller under utveckling till den här kalibern.

Två riktigt fina tavlor på 100 yards (91 meter).

Tryckfallskompensatorer

Vi känner idag mest igen dem under namnet regulatorer men den äldre benämningen tryckfallskompensator var ganska vanligt förekommande under slutet av 1980- och början av 1990-talet när PCP tekniken började spridas.

Idag ska vi titta lite på vad en regulator är och vad den gör.

För enkelhetens skull så kommer jag i detta inlägg att utgå ifrån att läsaren har en del basala grundkunskaper om hur ett vanligt PCP med självregulerande system fungerar, typ exempelvis en FX Airguns Typhoon.

Här är en sprängskiss på principen till hur en enkel regulator är konstruerad:

Regulatorn är en mekanism som avskiljer en högtrycksdel ifrån en lågtrycksdel.

Man kan enkelt säga att regulatorn till sin princip fungerar ungefär som en sluss. Den mäter ut en given mängd luft ifrån förrådet (tuben) och använder bara den mängden för att avlossa skottet. Övrig luft som finns i tuben berörs inte mer än att trycket sjunker lite för varje mängd luft som regulatorn tar ut.

Ventilen som öppnar den utmätta luften till transferport/pipa/diabol är alltså inte i direktkontakt med tubens luft som på ett självregulerande vapen.

Om vi kollar på bilden ovan: När skottet går så försvinner luft ifrån den högra delen (Low Pressure Constant). När detta sker finns det inget som bromsar regulatorfjädern (Pistong Spring (inuti) Chamber) ifrån att fjädra ut. Då öppnas ventilporten (One Way Valve) till den vänstra högtrycksdelen.

Högtryckt luft flödar därefter in igenom kanalen (Air Pressure to second reservoir) och vidare till lågtrycksdelen.

När lågtrycksdelen åter blir trycksatt så tvingar trycket fjädern (Piston Spring) att komprimeras varpå ventilen till högtrycksdelen (One Way Valve) stängs och ingen mer luft tas mera ur högtrycksdelen innan nästa skott går och lågtrycksdelen ännu en gång töms.

Igenom att med en justering (bricka etc) förändra storleken (volymen) hos lågtrycksdelen (Low Pressure Constant) så kan man styra hur mycket effekt som vapnet ger. Stor volym ger hög effekt och viceversa.

Så....det var ju inte så avancerat...?

Regulatorn till en S200 (den guldfärgade prylen).

Men, vad ger då regulatorn för fördelar och nackdelar..?

Regulatorn har tre stora nackdelar; den kostar pengar, den har en benägenhet att krångla och den begränsar hur mycket effekt man kan ta ur vapnet.

Regulatorn har även tre stora fördelar; den ger låg spridning ifrån skott till skott, den ger fler skott på en fyllning med luft och den ökar den praktiska precisionen.

Nu ska vi titta mer på dessa egenskaper i tur och ordning:

1. En regulator kostar från tusenlappen och uppåt om den är serietillverkad och om man köper den som reservdel/uppgradering. En customtillverkad regulator brukar betinga ifrån 2000 kr och uppåt. Det är rätt mycket arbete med att beräkna och designa en regulator, den består av ett antal smådelar och dessa tar sin lilla stund att framställa. Dessutom bör tillverkaren också räkna in en ekonomisk marginal för regulatorer som inte fungerar riktigt.

2. En regulator kommer att krångla. Lika säkert som att barn väljer röd saft framför gul så kommer en regulatorägare att få meka eller uppleva stillestånd. Regulatorer arbetar med mycket fina toleranser och är betydligt mer känsliga för driftstörningar än vanliga självregulerande system. Dålig kvalité på luften (fukt, smuts etc) är ett säkert recept på problem. Packningarna tar också ofta stryk och inte minst på högtrycksdelen eftersom de flesta regulatorvapen brukar fyllas till högre systemtryck än motsvarande självregulerande vapen. Min personliga uppfattning är att regulatorer passar bäst hos vapen som har vapenventilen inuti tuben (typ S200, Typhoon etc) före vapen som har inbyggda ventiler (Hornet, FX2000 etc). Anledningen till detta är att den dagen då regulatorn behöver servas och krånglar så kan man på de förstnämnda vapnen enkelt skruva loss tuben och ersätta med en vanlig standardtub och sedan fortsätta att bruka vapnet, det går inte på vapen av den andra konstruktionstypen.

3. Ett bekymmer på vapen som ger hög effekt är att regulatorn stryper den maximala möjligheten till att få ut så hög effekt som möjligt ur vapnet. Skälet till detta är att regulatorn är beroende av en skillnad mellan hög och lågtryck för att fungera. Börjar lågtrycksdelen bli en högtrycksdel så funkar inte regulatorn. De bästa regulatorerna på marknaden (från FX Airguns) klarar för närvarande att ge 26-28 ft/lbs ur en 22 PCP och detta är riktigt bra. Vill man ha mera effekt så får man satsa på ett självregulerande vapen istället.

En S200 Mk III med regulator.

Nu fördelarna - det är mycket roligare och trevligare..

1. Spridningen blir låg. En bra justerad regulator levererar spridningar på enkelsiffriga fps med närmast maskinlik precision i synbarligen ändlösa serier. Låg spridning är viktigt för optimal teknisk egenprecision hos vapnet och även i förlängningen för bra praktisk precision när skytten är med och gör sin del rätt.

2. Regulatorn snålar på luften och använder inte onödigt mycket luft utan bara precis exakt den mängden som lågtrycksdelen rymmer. Volymen på lågtrycksdelen kan enkelt justeras in till att ge precis så mycket luft som vapnet i övrigt, med beaktande av piplängd/volym etc, kräver.

Ett exempel är min S200; som original så ger den 120 skott mellan 190-100 Bar, detta betyder 0.75 Bar/skott och då får jag en spridning på max 25 fps (vilket är acceptabelt men inte bra). Vill jag ha en spridning på maximalt 20 fps så får jag bara 100 st skott.

Med en regulator monterad så får jag (i detta exempel) en något större tubvolym (regulatorn är ihopbyggd med en tubförlängare) - 134 cc mot original 122 cc. Men den intressanta delen blir registret: Jag kan nu ladda 210 Bar och fortfarande köra ner till 100 Bar och detta ger då 240 skott (motsv. 220 skott med tubvolymökningen borträknad) - med max 10 fps spridning!

En bra regulator ger normalt (vid 10J) en förbrukning på 0.5 Bar/skott vilket är ungefär hälften (1.00 Bar/skott) av ett bra självregulerande system.

Effektkurva hos en 177 UK bössa, reg resp utan reg.

3. Regulatorn är mycket gynnsam för den praktiska precisionen av en lång rad skäl. Bortsett ifrån den psykologiska effekten av att skytten vet att han har optimal spridningsförutsättning så innebär regulatorn att en klenare hammarfjäder/lättare hammare kan användas vilket ger mindre massarörelse ("rekyl") hos vapnet.

Är då regulatorn något för mig? Tja, jag har funderat lite fram och tillbaka och visst är jag nyfiken på att testa konceptet i praktiken. Jag har haft lite kontakt med Simon Trench i England som tillverkar regulatorer åt 200-serien och han har även gjort en serie speciella regulatorer för PCP pistoler där England har en gräns på 6.00 ft/lbs. En sådan regulator borde passa helt perfekt för min CZ200.

En S200-baserad PCP pistol på 6.00 ft/lbs.