Diverse ammunition i gelatin

Idag så härdade gelatinet fint så då blev det dags att köra lite tester på detta. Egentligen så var avsikten att pröva Ultrashock 22 men av detta blev intet. På grund av det dåliga vädret med all blåst så fick jag använda min källare på blott 10 meter och redan det första skottet avslöjade att idén runt testet inte var något vidare - diabolen blåste bara rakt igenom utan märkbar fartminskning..

Först igenom 23 cm gelatin och sedan 5 cm telefonkatalog..

Igenom detta så försvann direkt tanken på att använda gelatinet till 62 joule Lonestar, redan 25 joule Ultra gjorde ju att diabolen for rakt igenom. Det blev alltså dags att tänka om rejält - o plocka fram den lilla CZ. Mängden och konsistensen av gelatinet kanske passade bättre till 8 joule..?

 Blått streck: 22 Ultrashock - mer än 23 cm

Röd ring: JSB RS 177 - 19 cm

Gul ring: JSB Ultrashock 177 - 15 cm

Blå ring: Predator pellets 177 - 14 cm

Ljusgrön ring: Ultramag 177 - 12 cm

Mörkgrön ring: 10 cm Predator pellets utan spets

Här kunde jag konstatera att målmedium och projektileffekt lirade harmoniskt. Jag körde 4 stycken "jaktdiaboler" avsedda för att expandera tillsammans med 1 vanlig rundnosdiabol, vilken slog in längst - som väntat.

JSB Ultrashock

JSBs nya Ultrashock expanderade inte överhuvudtaget. Sannolikt beror detta på att farten var för låg men hade den i gengäld varit högre så hade diabolen passerat gelatinet utan större problem, den slog helt klart längst in av alla de expanderande sorterna.

JSB RS - kolla präglingen efter räfflingen, detta är ingen ST-pipa minsann..

Som förväntat så slog RS in längst, den är ju inte byggd för att expandera alls och den är sannolikt dessutom mycket verkanseffektiv i min CZ med dess måttliga effekt. Notera den fint utblåsta kjolen samt den tydliga präglingen av räfflorna. Detta är en diabol som levererar mycket bra precision och hög effekt ur just detta vapen vid den här hastigheten. Materialet är dock ganska mjukt så jag hade nog egentligen inte förväntat mig att den nästan skulle passera hela gelatinblocket.

Predator pellets, inte mycket expansion där heller..

Inte ens annars bra presterande Predator expanderade märkbart. Sannolikt beroende på det mjuka mediet. När jag har skjutit Predator i skulpturlera tidigare så har expansionen varit minst sagt explosiv..

En svärm diaboler som kom ungefär lika långt..

Notera den skarpt böjda projektilgången för JSB Ultramag. Troligtvis så var det någon obalans precis efter anslaget som fick den att svänga ganska tvärt och detta gav en kortare projektilgång än vad som hade varit fallet ifall den hade gått helt rakt. Då hade den säkert kommit ungefär lika långt som Ultrashock.

Sammanfattningsvis så är jag lite tveksam till gelatinet som målmedium. En del menar på att det är realistiskt och motsvarar ungefär det mostånd som en projektil möter i exempelvis en nötskrika etc men om så är fallet så tror inte jag att kravet för skyddsjägare på expanderade projektiler är relevant. Min Ultra sköt ju Ultrashock med knappa 180 mps och den drog igenom 28 cm med målmaterial, först 23 cm gelatin och sedan 5 cm kompakt pappersmassa.

Jag kan inte förstå hur någon förväntar sig att det ska ske någon som helst expansion i den typen av vilt som vi kan skyddsjaga med luftgevär om detta är med sanningen överensstämmande.

När det gäller bara att matcha diaboler mot varann så håller jag nog skulpturleran ifrån Panduro hobby högre, den är så hård att .22 Predator pellets med 200 mps bara slår in 10-11 cm men effekten är helt klart mera spektakulär.

Nästa reflektion är just vikten av att vara försiktiga även med "klena" luftvapen under 10 joule. OM gelatinet är representativt för mänsklig vävnad så är det inte speciellt trevligt att bli träffad av en projektil som redan vid 8 joule drar in 19 cm in i kroppen - med 25 joule så handlar det sannerligen om en livsfarlig händelse.

Gelatintillverkning

Idag ska vi kolla lite på hur man enkelt och billigt framställer gelatinblock som man kan använda att skjuta på i syfte att studera hur olika diaboler reagerar när de bromsas in.

Gelatin från ICA - 11.90 kr/st

Gelatin, geleringsmedel som utvinns ur kollagen vilket är det huvudsakliga proteinet hos däggdjur. Rent kemiskt består gelatin typiskt av 90 % protein och cirka 10 % vatten och endast spår av salter. När vi hittar gelatin i olika maträtter så har det tillsatsbeteckning E441. Gelatin har en mängd unika egenskaper varav den viktigaste är förmågan att bilda termoreversibla geler som stelnar vid avkylning och smälter vid ökad temperatur vilket sker inom ett snävt temperaturintervall.

Råvaran härstammar från slaktbiprodukter från djur som vid veterinärkontroll godkänts som människoföda. Proteinet (kollagenet) utvinns från råvarorna genom hydrolys, det vill säga det extraheras i varmt vatten. Det proteinhaltiga vattnet går därefter igenom olika steg som rening, avsaltning, förtjockning, sterilisering, och torkning. Den aktuella lagstiftningen för gelatintillverkning i Sverige och Europa ställer höga och detaljerade krav på bakteriologisk och kemisk renhet.

Nåväl, nog om detta...

Gelatin köper man enklast hos ICA som har detta som centralt lagerlagd vara vilket betyder att man kan köpa dessa hos i princip alla ICA-butiker över hela Sverige. Varianten som jag använde heter "Favorit Gelatin, Extra Guld" och ser ut som på bilden ovan. Varje förpackning innehåller 50 gram och kostar ungefär 12 kr, inklusive moms. Det är möjligt att man kan köpa större förpackningar till ett ännu bättre kilopris hos någon affär typ Willys eller City Gross som säljer till konditorier och liknande. Jag och Sandstig håller på att undersöka detta närmare.

Tilläggas bör kanske för ordningens skull att receptet och utvecklingen av processen som jag här ska beskriva har den gode Sandstig trixat fram själv och detta lyfte jag naturligtvis på hatten för då undertecknad inte känner sig lite hemmastadd i köket som den ynglingen...

När man nu har köpt sina gelatinförpackningar, räkna med 2 st förpackningar (á 50 gram vardera) till varje liter vatten, så är det bara att starta upp. Jag gjorde så att jag hettade upp 1 liter vatten till 60 grader, här är en ugnstermometer ett lämpligt redskap, varpå jag sedan hällde en halv liter i en plastkanna med lock. Därefter hällde jag i pulvret och sedan ytterligare en halv liter vatten. Sedan var det bara till att skaka som en besatt.

Viktigt är dock att vattnet håller minst 60 grader, är det bara lite svalare än så (drygt 50 grader i mitt fall) så löser sig inte medlet fullständigt utan bildar klumpar som i sin tur ger inneslutningar i gelatinet och sätter ner dess transparans. Rätt temperatur är alltså mycket viktigt och besparar en dessutom ifrån spefulla kommentarar ifrån exempelvis en närvarande hustrus muttranden om att man inte ens kan tillreda gelatin...

En sats (!) gelatin, det vita är oupplöst pulver på grund av låg temp.

När pulvret är finfördelat så häller man över det i en form, jag valde en form för sockerkakor som rymde precis en liter. Sedan skickar man in det i kylskåpet där de så sakterliga kan börja stelna. Sandstig menar ett 36 timmar är lagom för 2 liter och jag tänker pröva om 1 liter blir färdigt på 24 timmar. Gelatinet löser man ur formen på omvänt sätt, man ställer formen i en ännu större form som innehåller varmt vatten. Rätt snart efter nedsänkningen så kan man ta ur gelatinformen, vända den upp-o-ner för att knacka ur gelatinklumpen.

Sedan är det bara o skjuta...

I nästa del ska jag pröva Ultrashock i gelatinet ovan och sedan ska långpannan fyllas med en betydligt större mängd för ett test av Lonestar jämförd sida vid sida med Ultra och CZ200. Själv är jag nyfiken på hur en halv meter gelatin reagerar på en kaliber 25 Baracuda efter 50-80 meter...

Halv storm ute nu..

Detta är nackdelen med att bo nära havet, blåser det så blåser det rejält. Extra illa blir det om det sker på en i övrigt fin dag när man är ledig och tänkte ägna dagen åt att skjuta lite ny ammunition.

I kylen stelnar nu gelatinmixen för att förhoppningsvis ge ett fint gelatinblock och framför mig ligger en oöppnad ask med Ultramag 22 som ska prövas i min BSA Ultra så fort vädret tillåter. Min dykarflaska fyllde jag i fredags så nu är allt redo bara vädret ger med sig, det brukar bli lite bättre framåt kvällen precis innan solen går ner.

Om inte annat så är jag ju faktiskt ledig i morgon också så i värsta fall får jag skjuta på skyttet (!) till morgondagen. Tillåter vädret så kommer dock ett inlägg senare i kväll om det har blivit skytte av.

I övrigt så har jag skickat en rejäl artikel till VT och konstaterat att skorstenen till huset har blivit bebodd av kajor...

Daisy - en favorit

Daisy - sent 1940-tal...

Få företag kan väl som Daisy visa upp en sådan udda flora av tidstypiska och idag helt främmande annonser som detta världsberömda företag ifrån Plymouth.

"Won´t he be a better man, with the training in a clean, manly sport that he can get from a Daisy Air Rifle?"

Som vanligt så är det manligt och karaktärsdanande att skjuta gevär och självklart då en Daisy. Men detta företag hade inte bara gevär på menyn utan saluförde även en hel del pistoler och de måste ju också annonseras..

Ännu en annons ifrån 1940-talet

Här är pistolen Targeteer som ska ge "harmless shooting for Mother, Daughter, Father and Son". Så långt allt gott och väl men hur bra är det att använda en fönsterruta som kulfång i bakgrunden? Själv tror jag aldrig att exempelvis min egen mamma skulle komma på den idén..

Nu ska vi faktiskt göra en lite helomvändning och kolla på en annons för ett krutvapen, nämligen M1 Carbine, som producerades i stora mängder under andra världskriget. Här har man lyft fram en medarbetare i annonsen som i allmänt moralhöjande anda lämnar ett vittnesmål om förträffligheten hos sitt vapen.

Krigsreklam ifrån 1940-talet..

Så vadå? Jo, personen på bilden som heter Emily Mallia är en ung kvinna som tillverkar M1 Carbine och som i annonsen berättar att hennes man Mike har tjänstgjort under två år i armén som korpral. Hon vet att när Mike skjuter sina fiender med ett vapen som de har tillverkat på hennes fabrik så kommer han garanterat att träffa då medarbetarna där gör sitt yttersta för den gemensamma krigsansträngningen.

Kanske ingen egendomlig annons under brinnande världskrig men har ni aldrig funderat på vad som hände sedan? Hur gick det för Mike, överlevde han kriget? Stannade Emily hos honom efteråt? Vad arbetade de med? Fick de några barn? Lever de fortfarande?

Jodå, det finns faktiskt svar på alla dessa frågor.

Detta ger alltid en extra dimension åt gamla annonser och fotografier, när man kan identifiera den avbildade personen och sedan kunna följa dennes resterande liv.

Visst väcker sådana annonser tankar och visst är de intressanta även om de inte just råkar handla om luftvapen?

Lite fräcka bilder

Kolla dessa: http://www.dailymail.co.uk/news/article-1164962/Extraordinary-pictures-capture-moment-flying-bullet-tears-strawberry-paintball-crayons.html

Ultrashock i Ultra kaliber 22

Idag fortsatte testen av diabolerna och nu var tiden kommen för kaliber 22. Testvapen var som vanligt min BSA Ultra och avståndet var 30 uppmätta meter. Referensdiabolen, den som går bäst i min Ultra, var HN Baracuda.

Let´s roll...

Här var det fem skott i rak följd med Ultrashock

Till saken hör att JSBs olika diaboler aldrig har presterat speciellt bra i min Ultra, på sin höjd så har de varit mediokra. För att få mycket bra resultat så verkar båda mina BSA kräva HN, i båda fallen Baracuda men även Field Target & Trophy kan duga i brist på tungviktarna.

Döm då om min förvåning när första gruppen med Ultrashock såg ut som ovan..?!?

Den mäter, trots en flyer, helt acceptabla 24 mm - utan flyern så blev det 12 mm, vilket är under de 15 mm som jag kräver av ett PCP på 30 meter med optimal ammunition. Vid den gränsen (halva "likaregeln") sätter jag den etiska gränsen för vad som exempelvis känns rimligt att använda för skott mot levande mål.

Klart bättre än vad jag hade förväntat med andra ord och den klart bästa JSB-produkten hittils för min Ultra.

Men...

Alla kan få EN bra tavla, om inte annat med lite tur. Hur blir resultatet om jag skjuter fler skott, i löpande följd, på samma avstånd - sida vid sida med mästaren Baracuda..?

Då kör vi..

Anm. ringen är 25 mm, ritad från konturen av en svensk enkrona

På den vänstra sidan om strecket så har vi den regerande mästaren, Baracudan, jämfört med utmanaren Ultrashock på den högra sidan. Totalt 20 skott i en rak följd, växelvis på varje sida strecket. Tio skott för vardera sorten.

Utfall:

Baracudan: 24 mm - bästa 9 skott: 20 mm

Ultrashock: 39 mm - bästa 9 skott: 34 mm

Här kan man se några intressanta saker. Till och börja med så är min Ultra inte speciellt bra i precisionshänseende jämfört med CZ och Lonestar. Detta är helt klart det luftgevär som jag äger med sämst teknisk egenprecision. Tio skott med exempelvis CZ hade enkelt halverat grupperna för Baracudan ovan. Min Lonestar ger lätt bättre värden än 24 mm för 10 skott på 50 meter!

Dock så kan man konstatera att om man skulle använda Ultrashock till exempelvis skyddsjakt mot duva så hade sannolikt precisionen på 20-25 meter gott och väl räckt för uppgiften. Ultrashock är också en av få diaboler som uttryckligen är skapade för att expandera enligt de direktiv som NVV har satt upp för bruk vid skyddsjakt med luftgevär.

Så, vi vet alltså att det finns precision som räcker till uppgiften men hur bra fungerar Ultrashock när man väl träffar? Vad händer med det som påskjuts på 20-25-30 meters avstånd med en Ultrashock på cirka 180 mps Vo..?

Detta, o lite andra aspekter runt nya Ultrashock ska vi reda ut i nästa del av diaboltesterna - då ska vi testskjuta och mäta expansionen av div diaboler i gelatin.

Innan dess så kommer dock precisionstest av 22 Ultramag, tvillingdiabolen till Ultrashock, samt ett intressant inlägg om hur/var man köper/tillreder en egen liten sats av gelatin för diabolteständamål. Ett inlägg som den gode Sandstig ska vägleda oss igenom där han delar med sig av sitt eget specialrecept.

JSB Ultrashock & JSB Ultramag

Alltid trevligt att få en leverans ifrån Hurricane

Idag ramlade det ner ett par askar diaboler och en påse provammunition ifrån Tobbe på Hurricane, snabbt levererat som vanligt. I kuvertet så fanns nya JSB Ultrashock och dess metallspetsförsedda syskon Ultramag.

För säkerhets skull så blev det både kaliber 177 och kaliber 22 så nu ska det bli spännande att pröva dessa fyra sorter i de två kalibrarna som jag har till mitt förfogande.

Idag ska jag börja med kaliber 177 och i nästa del så fortsätter jag med kaliber 22.

För de som inte har bekantat sig med Ultrashock och Ultramag så kan man lite kort säga att Ultrashock är en nästan helt cylindrisk diabol vilka tillhör de absolut tyngsta i respektive kaliber. De väger därför imponerande 25.40 och 10.30 grains.

Ultramag är i grund och botten samma diabol, men försedd med en metallspets av någon slags hårdare legering. Här handlar vikterna om 26.40 respektive 11.30 grains.

Det är alltså två rejält tunga klumpar för kaliber 177 som jag idag ska testa med min lilla CZ200, vilken blott ger lite drygt 8 joule med den precisionsmässigt bästa diabolen jag har prövat - JSB RS.

Vi börjar på 30 meter med fullt stöd och kör fem träffbilder med vardera diabolen, först den spetslösa Ultrashock:

Nja...(o då är jag positiv)

Efter förtvivlade försök så lyckades jag till sist få 5 diaboler att träffa måltavlan i alla fall. Fyra av dem hamnade dessutom ganska nära varann - 27 mm. Exakt vart den femte diabolen tog vägen är oklart men det prasslade betänkligt i buskarna..

Faktum är att resultatet var så uselt så jag blev tvungen att skjuta en referenstavla med JSB RS för att kolla så det inte var något fel på vapnet..

Här blev det 12 mm, under 15 mm är godkänt på 30 meter

Med RS så sköt bössan direkt normalt. Man kan alltså lugnt påstå att Ultrashock inte är den optimala diabolen för min 200. På kikarsiktet så gick jag ändå upp ifrån 1.50 till 7.00 för att kompensera den tyngre diabolvikten i projektilbanan.

För Ultramag (med metallspets) så gick det överhuvudtaget inte att få en vettig träffbild att mäta, som bäst så fick jag 3 diaboler att träffa samma 14x14 tavla på 30 meter.. Besynnerligt då min 200 alltid har skjutit bra, eller åtminstonde rimligt bra (läs, inte lika uselt) med övriga JSB produkter.

Stora diaboler, i respektive kaliber (obs Tobbes fräcka visitkort)

Så, det var kanske ingen bra match mellan just min bössa och dessa diaboler med kaliber 177. För så är det ofta med luftgevär och diaboler, det som inte funkar i mitt vapen kan ofta funka i ett annat vapen och det finns egentligen inte givna regler utan allt måste utprovas noga.

Efter den här besvikelsen så var humöret inte på topp direkt, nu skulle jag dessutom skjuta motsvarigheterna med kaliber 22 ifrån min BSA Ultra. Denna lilla Ultra hatar normalt allt vad JSB heter och föredrar istället HN i allmänhet och Baracudan i synnerhet. Om 200, som gillar JSB, beter sig på ovanstående sätt med de nya produkterna - vad kommer då inte Ultran att göra?

Även är blev resultatet dock väldigt oväntat...

Longe Range Lonestar

Mer nöjd kan man knappast vara..

Idag så utnyttjade jag dagens sista minuter av dagsljus för att testa Lonestar på 80 meter, precis som 200 fick göra igår. Skillnaden nu var att jag fick perfekt vindstilla väder vilket är oerhört viktigt bortom 50 meter med luftgevär.

Resultatet lät inte vänta på sig.

Lonestar är den mest solida långdistansbössa jag någonsin har ägt eller skjutit.

Jag har tidigare med lätthet legat under 10 mm för 5 skott på 50 meter med 6 mm som all time low. Min gode vän Sandstig levererade också enormt fina träffbilder med den, givet att han inte hade skjutit in sig på den, och på ännu längre avstånd så cementeras den här uppfattningen ordentligt.

Dagens resultat för 5 skott på uppmätta 80 mm blev 12 mm...!??!

Jag börjar förstå att Harry Fuller dyrkar sin kaliber 25 BSA som han använder till sina 200 yards experiment. Hade jag inte själv skjutit så hade jag knappt trott mina egna ögon. Visst sköt Lonestar, som sagt, mycket bra på 50 meter men 80 meter är mer än 50 procent längre och varje meter bortom 50 meter är betydligt svårare än de meter som ligger mellan 50 meter och skytten.

Jag ska erkänna att jag skjuter inte Lonestar så ofta, den har många sidor som inte tilltalar mig. Den är lång som ett kvastskaft, tung och en smula klunsig, samt ger bara 15 skott på en fyllning mellan 240-150 Bar. Lägger man sedan till att den är groteskt tung att ladda och anspänna så är den definitivt ett vapen som jag normalt borde ha undvikit.

Men..

Den har två goda sidor som förlåter allt. När den levererar så gör den det med besked! Här finns kraft och här finns - desto viktigare - en sanslös egenprecision, som egentligen måste upplevas.

Idag klickade jag mig upp 30 steg, lade förstoringen på x18 samt ställde in parallaxen på strax under 100 meter. Därav att träffbilden inte blev så centrerad. Gissa om jag var nervös för sista skottet i den serien när jag efter fyra träffar förstod att den verkligen kommer att bli tät och fin..?

Fredrik: Jag vet att du läser detta, så nu är handsken kastad. Om din nya ST pipa kan ge detta eller ännu bättre så kommer jag att bli MYCKET imponerad, den saken är säker...BSA må ha en gammal och sliten utrustning för att hammarsmida sina pipor men de pipor som blir bra verkar verkligen vara i särklass.

Erik: Du frågade lite om hur min bana ser ut så jag tog därför lite miljöbilder, som du efterlyste. Här kommer dessa:

Banan..

Här är min fönsterbräda med den lilla bäckravinen rakt framför. Till potatislandet vid spetsen av den nedre kanten på det öppna fönstret så har vi 30 meter. Den vita kanten som syns strax ovanför är en isolering till ett litet pumphus (skymt av fönstrets nederkant), till höger om detta lilla pumphus finns ett träd där jag sätter tavlorna för 50 meter, vilket är exakt detta avstånd. Snett ovan den vita kanten så kan man ana måltavlan för 80 meter. En bättre bild finns här nedan:

Maximalt inzoomat med systemkamerans Tamron objektiv

Här har jag en closeup med maximal zoom på kameran. Mellan potatislandet i förgrunden och den vita kanten på pumphuset så är det 20 meter. Mellan den vita kanten och tavlan (i mitten av fotot) så är det ytterligare 30 meter.

Längst upp på fotots vänstra hörn så ser man ett rätt så grovt träd. Precis till vänster om detta träd så har jag röjt en allé som ger ytterligare 20 meter till de tidigare 80 metrarna - inalles 100 meter.

Noga räknat så är avståndet till målträdet på den banan faktiskt 102 meter när jag mätte, jag räknar det dock som 100 meter för att kompensera en eventuell avvikelse i mätningen eftersom måttbandet är 50 meter och otympligt att hantera, måste snart skaffa en lasermätare.  

Problemet här är att trots 4300 kvm tomt så går 25 av dessa 100 meter utanför min egen tomt och över en ödemark som en granne en bit bort äger. Som en parantes så är 80 meters banan i en annan vinkel så den hamnar fortfarande inom egen tomt, precis i hörnet av den.

Hursomhelst så vill jag ha tag på grannen som äger ödetomten/utmarken innan jag börjar skjuta där. När jag röjde marken i höstas/vintras så var han väldigt nöjd över detta då elbolaget hade klagat på undervegetationen så jag hoppas att detta kan komma mig till gagn nu när jag så att säga vill bruka lite av marken där.

En sak är iaf säker - mera skytte på 80 meter kommer det att bli.

Nu är det vår, det är ljust till 20.00 och den sista kvarten av detta brukar vara mycket vindstilla. Nu är vintern glömd, nu kommer det att skjutas varje kväll...