What does it take?

Skulle detta vara lockande för en nybörjare - kan de känna sig bekväma i den här situationen?

På Field Target-forumet så pågår det just nu en intressant diskussion av självrannsakan om varför sporten förefaller döende och varför så få personer kommer till de tävlingar som arrangeras.

Jag har i princip slutat intressera mig för den verksamheten eftersom den har vandrat så långt ifrån den typen av luftskytte som tilltalar mig personligen men då uppfriskande ögonblick av självinsikt ändå dyker upp i tråden där så kan jag inte låta bli att kommentera saken.

Någon noterade ju nyktert att alla som skriver i tråden är ju "bara de som tävlar själva" och detta är nog just ett tecken på problematiken som sådan – alla andra är endera bortskrämda från ett forum som numera helt känns dedikerat till FT eller så bryr man sig helt enkelt inte eftersom man inte tillhör målgruppen som bedriver tävlingsskytte på hög nationell nivå.

Precis som jag har tjatat om i åratal så ligger lösningen i problemen att skapa tillgänglighet, alltså att ha låga trösklar.

Luftskytte ska vara enkelt, kravfritt och roligt.

Råder motsatsen så kan man lika väl skjuta krut, om man överhuvudtaget vill engagera sig – annars skjuter man enskilt hemmavid istället.

Vad är då tillgänglighet och låga trösklar?

Precis som någon annan klarsynt person skrev i tråden så måste man gå till sig själv och fråga; vad krävs det för att JAG (som icke-tävlande) ska delta?

Det är den input som de ansvariga måste erhålla.

Om jag ser på hur jag själv och min familj har deltagit genom åren så krävs det vettigt väder (vilket inte arrangörerna råder över i detalj), alltså att man lägger tävlingen/träffen på så vädersäkra månader som möjligt. Likaså att man har en alternativ dag tillgänglig om den primära verkar vara på väg att regna bort. Företrädelsevis så ska man tävla på söndagar, eftersom många tänkbara deltagare arbetar på lördagar numera, med då lördagen som tänkbar backup. Här har man faktiskt anammat tankebanorna och många tävlingar ligger numera på söndagar.

Är det lättare för en nybörjare att känna igen sig här?

Sedan så är det en fråga om avstånd, att färdas långa sträckor kostar tid, pengar och skapar en ökad miljöbelastning. Själv så åker jag 10 mil i radie med säkerhet och kan undantagsvis tänka mig att åka 20 mil i radie. Tävlingar bortom detta går alltid bort, det är helt enkelt inte värt tiden, kostnaden och mödan.

För min del så har det då varit Fuxerna (innan ledningen där körde klubben i graven), Skepplanda (innan de ledsnade), Örgryte (finns de kvar?), självklart Onsala (två träffar dessutom, en brukar ske på vettigt väder) samt Hova (många glada minnen där från den gyllene tiden för vår hobby).

En annan stor tröskel är det byråkratiska krångel och de extra kostnader som tillkommer i onödan, exempelvis obligatoriska klubbmedlemskap, tävlingslicens, sportskyttekort och förhöjda deltagaravgifter.

Om man nu tävlar en eller två gånger om året (beroende på avstånd, familjesituation, arbete etc) så är det helt enkelt inte värt mödan att ha en tävlingslicens aktiv. Är man aldrig på en skytteklubb, exempelvis på grund av avstånd eller bra möjligheter att skjuta hemmavid, så är det meningslöst att sitta i en klubb bara för en eller två tävlingar.

Ska man vara med i en klubb så ska man - tycker jag - också vara aktivt engagerad och inte bara en regelverksskapad kassako.

Nyckeln till någon form av nytillförsel av deltagare är alltså att skapa frihet, inte krångel.

Om man har ett sådant gevär och skjuter lite hemmavid - vill man tävla då, eller bara umgås och skjuta?

En tävlingsklass måste därför alltid hållas fri, alltså frihet från klubbmedlemskap, tävlingslicenser och förhöjda startavgifter. Sedan om den är på 10J, om den är med i en rating eller vilka utrustningskrav som gäller tror jag är helt egalt. De som ska lockas in till hobbyn är de människor som gillar att träffas, ha kul och skjuta – inte de som ska fostras in i en tävlingsfålla och bli framtida elitskyttar i landslaget. Dessa människor är inte lika intresserade av placeringar, tävlingsteknik eller snordyra tävlingsvapen som de tävlande förefaller tro, präglade av sina egna preferenser.

Gränslöst skytte!

Inne i varuhuset fanns många spännande skyltningar av olika slag.

Som trogna läsare av Airpang säkert vet så är min son en Airsoft-fantast, något som jag huvudsakligen på sin höjd tillskriver med en gäspning i hopp om att detta är en tillfällig fas innan han växlar upp till ”riktiga” luftvapen, eller möjligtvis krutvapen.

Hur kul är det egentligen med look-a-like krutvapen som skjuter små rundkulor av plast utan fart och precision?

Under de senaste åren så har hans Airsoftmani eskalerat och han har börjat modifiera vapen mer omfattande med andra växellådor, motorer och liknande samtidigt som hans samling har ökat, liksom tillbehör och allt annat runt omkring.

Precis som med vanligt luftskytte alltså, men med ”leksaksvapen”.

Förvisso har jag inte kunnat undgå att bli lite imponerad av hans nyare skapelser som är tungt solida liksom hårt skjutande och med förhållandevis vettig praktisk precision, givet vapentypen, men ändå – inte riktigt min grej.

Hursomhelst.

Nu skulle han på ett Airsoft-konvent och behövde en chaufför då aktiviteten låg utanför Borås, en ansenlig sträcka att färdas för en körkortslös 14-åring. Då hans mamma, om möjligt, var ännu mer ointresserad av att se storheten i Airsoft så tilldelades jag uppgiften att agera transportör till evenemanget. Sagt och gjort, vi åkte dit och junior bubblade av entusiasm inför den stundande dagen.

När vi sedan nästan var framme så svängde vi in i ett industriområde vilket enligt GPS skulle vara rätt väg när en herre i varselväst klev ut i vägen. Först trodde jag det hade inträffat en bilolycka (här inne i ett industriområde??) då en jättelik bilkö uppenbarade sig framför motorhuven vid svängen runt hörnet, men det vara bara en slingrande kö med glada skyttar…?!? Farbrodern (i 60-årsåldern?!) var parkeringsvärd och tillsammans med ett dussin gelikar så hade han i uppgift att slussa in besökande in i själva industriområdet så att de kunde parkera sina bilar på ett vettigt sätt.

Medan jag häpet konstaterade detta och väntade på min tur så påpekade Erik lite syrligt –”Du, pappa, det är fler parkeringsvakter här än det är deltagare på dina skyttetävlingar….”

Kön ringlade sig lång, tur att vi inte var där när det öppnade...

Efter att ha gjort oss av med bilen och travat en ansenlig sträcka igenom industriområdet så kom vi slutligen fram till…ännu en jättelång kö! Nu var det kön in till det inhängande området som där konventet ägde rum. Först trodde jag att man tog inträde och att detta slöade upp tempot men det visade sig bara var allmän trängsel samt att arrangören delade ut lotter till alla besökare. En DJ höll stämningen uppe i kön och några i kön roade sig även med att dansa (!) till musiken.

Blandningen av människor var väldigt intressant, själv föreställde jag mig att det huvudsakligen skulle vara grabbar typ 12-18 år och möjligtvis några fäder men här kunde man se precis alla åldrar liksom förbluffande många tjejer, inklusive sådana i 30-50 års åldern, vilket jag definitivt inte hade väntat mig – annat än möjligtvis som transportörer åt tonårssöner.

En kulstpruta som drevs av en dykflaska, på en specialbyggd terrängbil

Inne på området så fanns det ett tjugotal stånd med olika aktörer som sålde vapen och utrusning men den riktigt stora affärsverksamheten bedrevs inne i ett veritabelt varuhus som utgjorde själva det företaget som förestod träffen. De hade dessutom lejt in vakter som slussade in besökare i tur och ordning med en konstant kö på 20-30 personer utanför, detta med hänvisning till att brandskyddsreglerna bara tillät 200 personer inomhus samtidigt.

En av de fyra väggarna med vapen, här fanns bara moderna gevär

Inne i varuhuset så fanns det en kassa med 4 datorer och tre andra sellingpoints med totalt ett tiotal medarbetare som hade fullt upp att sälja. Det fanns också en skjutbana på uppskattningsvis 15 meter där en spekulant kunde provskjuta det tilltänkta objektet innan inköpet.

Containerstaden med sina olika improvisarade byggnader.

Utomhus så visade det sig att man bakom varuhuset hade byggt upp en ”stad” i form av containers som skulle föreställa hus där man hade skurit upp ”fönster” och ”dörrar”, en del stod på marken och andra var staplade med uppbyggda trappor och liknande. Tydligen så hade man ”spel” här där man sköt på varandra efter att ha sprungit runt i labyrinten av simulerade hus. Anläggningen var så omfattande så att man även kunde köra in och manövrera personbilar där, vilket användes i vissa spel.

En klubb hade två amerikanska polisbilar till sina spel, helt autentiskt utrustade.

Några som visade upp sin verksamhet var diverse klubbar där man ägde olika militära terrängbilar likväl som amerikanska polisfordon av varierande slag ifall man ville spela en shootout mellan tjuvar och poliser i den, av dessa containers uppbyggda, låtsasstaden.

Kanske en Ford Crown Victoria?

En annan falang entusiaster pysslade med reenactment av diverse olika krig från varierande historiska tidsperioder, med tonvikten lagd på nutid, Vietnam-konflikten samt – naturligtvis – andra världskriget. Nu är jag, som sagt, inte så intresserad av Airsoft som hobby men som ”utomstående” med viss erfarenhet av vanliga skyttetävlingar så var detta sannerligen något utöver det vanliga. Engagemanget och skalan på evenemanget kunde inte undgå att imponera, så mycket tid och pengar som det måste ha krävts för att iscensätta allt detta!

En klubb som pysslar med reenactment, här var temat andra världskriget.

Som ansvarig inom en (annan) försäljningsverksamhet så noterar man också vilka summor som måste ha omsatts denna dag i de affärsmässiga delarna, det var ju inga små mängder med prylar som besökarna passade på att handla med sig. Tänker man några tusenlappar per kund och sedan kanske 3-400 besökare..

Nästa överraskning var att Sverige inte bara hade ett landslag i tävlingsformen Airsoft utan även ett damlandslag. Några representanter av dessa var här på plats och skrev autografer (!) till sina fans. Någon annan ”utomstående” frågade landslagsmannen vad han ”gjorde annars” (=när han inte tävlade), spontant och leende svarade han ”tränar”, varpå frågeställaren förtydligade – ”men till vardags?”. Med en oförstående och lätt förvånad min så svarade tävlings mannen belåtet ”Inget, det här är ju mitt jobb”. Vidare så berättade han att de hade erövrat en fjärde plats av tjugonio olika nationer i VM som tydligen hölls i Taiwan och som TV-sändes nationellt, ungefär som när vi kollar på skidskytte i Sverige.

Det här gänget körde nutid Irak som sitt tema...

Totalt sett så blev det en heldag både för oss båda och jag roade mej mest med att gå runt och prata lite med olika fantaster som utövade diverse varianter av den här hobbyn.

En mycket trevlig kille jag snackade med var fritidsledare och drev en sida på Instagram som han kallade ”Real Fake Guns” och han åkte runt i skolorna med sin Vietnam-utstyrsel och höll föredrag om militär historia tillsammans med hans klubb, där alla intresserade sig för just denna konflikt. De hade också gjort en studieresa ihop till just Vietnam för att fotografera sig på de platser där olika slag och viktiga händelser ägde rum, komplett uppklädda med all sin utrustning. Några andra fantaster ägnade sig mera åt cosplay och hade klätt upp sig (”klä ut sig” lärde jag mig fort var en oförskämd och okunnig benämning på fenomenet) till olika karaktärer från kända konflikter, exempelvis General Patton och liknande.

Överlag så blev det hela en mycket trivsam och intressant dag, även om jag egentligen inte är så intresserad av just den här hobbyn.

En skjutbana där man kunde testa lite udda vapen utomhus, inklusive spränggranater!

Tankarna går dock onekligen till Svensk Field Target, eller vad som nu är kvar av den. En snarlik lite nischad hobby som visserligen också har ett landslag men där dess antal ungefär utgör halva mängden nationella utövare, med lite god vilja två dussin. Det hela kändes märkligt med tanken att man i Field Target stänger klasser på grund av för få utövare på en enskild tävling när det inom den här skytteformen stängs ute deltagare då en tävling av organisatoriska skäl bara kan ta 200 deltagare som aktiva i ett event. Här kör man först-till-kvarn för att inte överhopas av tävlanden där men inom Field Target möter tillkännagivandet på ett forum med ännu en tävlingsdeltagare med stort jubel och nöjt konstaterar att SM-avgörandet nu kommer att ske mellan 3 deltagare så att tävlingen överhuvudtaget kan äga rum.

Försäljning på gården..

För grabbens skull så förhörde jag mig lite om vad som krävdes för att få vara med att spela, bortsett från lämplig ålder (vilken föreföll vara 15 år, helst 18 år, på de flesta klubbar). Samtliga rapporterade bara önskemål om ”egen utrustning och glatt humör”, liksom att ”vadsomhelst duger i början, en budget på tusenlappen ger både vapen och mask”. Ingenting nämndes om vapenlicenser, obligatoriska klubbmedlemskap, skyttekort eller tävlingslicenser.

Bara kom, ha kul och var med o skjut.

Många företrädare gjorde spontant en betoning på att man ska ha låga trösklar och att det ska vara enkelt och krångelfritt att vara med. Det väsentligaste var ju inte att prestera något utan bara att träffas, skjuta ihop och ha kul.

Tankeväckande och uppfriskande.

Ännu en salugata med blandade leverantörer.. 

Jag frågade vad som gjorde att deras hobby hade vuxit så explosionsartat med tanke på den badwill som finns i media med ungdomar som rånar folk på stan med Airsoft liksom RPS häxjakt efter vapentypen? Den dominerande uppfattningen var att ”vi har kul tillsammans och alla kan vara med, sedan behöver man inte göra så mycket, det växer på spontant” eller som en medelålders dam skrattande berättade – ”ställ upp några tomma burkar på lite avstånd och ge vem som helst en automat så är de fast direkt”…

I begynnelsen!

För 110 år sedan exploderade luftskyttet och blev en verklig folksport i England.

På nätet så hittade jag en spännande och komplett bok om luftvapen, författad 1910 och betalad av BSA. Som de flesta av er förmodligen vet så började BSA med luftgevär 1905 och redan 1907 så hade man tillverkat 10.000 exemplar. Ytterligare några år senare, alltså när boken trycktes, så var luftvapenskyttet en riktigt stor sport i England och har sedan dess så förblivit.

Vanligtvis så brukar jag inte länka till publikationer utan jag vill lägga allt material på egen server, för att garantera att bilder och liknande ligger intakta på bloggen, men den här gången så var detta tyvärr inte tekniskt möjligt. Jag hoppas därför att den här länken är aktiv så länge som möjligt. Skulle någon av läsarna i framtiden ha problem med länken så kommentera gärna så att jag kan se det och i värsta fall deaktivera det här inlägget.

Det brittiska imperiet dominerade en stor del av den kända världen vid den här tiden.

Förutom en inblick i sortimentet med vapen, ammunition och utrustning så innehåller boken även information om tävlingsformer för luftskytte liksom ett kapitel om jakt med dessa vapen. En del saker är ju oföränderliga genom tid och rum där andra saker idag känns grovt antika. Lite kul är det i alla fall att läsa om frakterna till de olika kollonierna, på den här tiden så var ju det brittiska imperiet i sin verkliga zenith och dominerade ännu hela världen, något som kom att bestå ända fram till efter det första världskriget då USA drog om.

Vid den här tiden - runt 1910 - så hade dock BSA 130.000 kvm fabriksyta och anställde 28.000 medarbetare som arbetade med cyklar och motorcyklar, till och med personbilar liksom enorma mängder skjutvapen av alla de slag. Under andra världskriget så stod BSA för 50% av alla handeldvapen som Storbritannien använde under hela kriget och under det första världskriget så var andelen ännu högre!  

Tack vare 60 års erfarenhet under skapandet av den industriella revolutionen samt kunskaper införskaffade av Boer-krigen i Afrika liksom Krimkriget så hade man även med hjälp av en skyddad hemmamarknad och en enorm efterfrågan också i fredstid en rent fruktansvärd produktionskapacitet redo inför kriget 1914 då man övergick till 4-skift och producerade dygnet runt 365 dagar om året i alla sina jättefabriker.

Dagens BSA däremot, är bara en spillra av de fornstora dagarna...

Länk till boken:

https://www.rifleman.org.uk/BSA_Book-of-the-Air-Rifle-Flip-PDF.htm

The Pro Sport by Air Arms!

Ett vapen som har sålts ända sedan 1996 och som fortfarande är välförtjänt populärt.

En av de allra mest älskade fjädervapen på marknaden är utan tvekan Pro Sport från Air Arms. Detta är ett unikt vapen eftersom det både har en design som tilltalar mängder med köpare över hela världen men som också är ett tekniskt sett utomordentligt bra vapen - ur precis alla aspekter räknat, möjligtvis utom sina dimensioner.

Under slutet av 1980-talet så var stora underspännare otroligt populära, en trend som hade skapats av Weihrauch med sin HW77 redan 1983. Tack vare dominansen av den här modellen på dåtidens tävlingsscen i Field Target så uppstod ett starkt tryck från marknaden efter snarlika, eller ännu bättre, konstruktioner. Som ett svar på detta så började alla ledande tillverkare genast att utveckla varianter på samma tema, under sina egna varumärken. Vi fick därför se modeller som Eclipse från Webley & Scott, Superstar och Goldstar från BSA, den exklusiva SLR-88 från Theoben liksom alltid lika populära TX200 från Air Arms. Även Weihrauch själva skissade också på en uppföljare, en modell som 1994 skulle bli den idag ännu mer populära HW97.

Det hela var alltså ett riktigt getingbo mellan 1985-1990 och man ska då komma ihåg att detta var fjädervapnens storhetstid - tiden innan PCP hade slagit igenom som dominerande kraftkälla för framtidens luftvapen. Nu regerade ännu fjädervapen och högst upp på stegen så stod vapen med fast pipa, främst då de stora underspännarna, en symbol för hur bra ett fjädervapen kunde vara och, tekniskt sett, endast utmanad av Dianas sidospännare i 48/52/54-serien samt vissa rena matchgevär från FWB/Anschutz.

En dold underspännararm är aldrig lika effektiv men betydligt elegantare - som infälld.

Efter lanseringen av TX-serien 1992, vilken visade sig bli en stor succé, så noterade Air Arms att det fanns en del önskemål hos köparna som TX-serien inte adresserade. Kunderna och handlarna önskade främst ett pipspännare men man önskade även en modell med ett mindre "germaniskt" utseende, alltså ett vapen mera likt en BSA Airsporter än en Weihrauch HW77. Dessutom så önskade exportmarknaderna få modeller som kunde ge mer effekt, inte minst köparna i USA, vilket då var en nyvaken marknad som förutspåddes kunna bli riktigt stor och betydelsefull i framtiden.

Under sommaren 1996 så lanserades därför Pro Sport och modellen blev direkt en flitigt omskriven fixstjärna som köparna snabbt tog till sitt hjärta och mer eller mindre unisont hyllade som världens vackraste och inte sällan även bästa fjäderluftgevär. Den var inte bara lika bra som en TX200, den ansågs också som betydligt mycket elegantare.

Tyvärr så följde även en del barnsjukdomar med, vilket ju iofs inte är ovanligt på nya konstruktioner.

Den allra första serien hade svarteloxerade underspännare, vilket ställde till en lång rad bekymmer. Dels så kärvade de mot stocken när de fälldes in och dels så blev den svarta finishen fort bortnött. En alltför klen returfjäder gjorde dessutom att underspännaren föll ner ur stocken och stack ut undertill, den "låste" så att säga inte pålitligt i uppfällt läge. Slutligen så var anspänningsgeometrin fel, geväret var onödigt tungt att anspänna, och till sist så gick en del underspännararmar sönder i länkaget.

Annons från 1996 på den första serien, notera avsaknaden av extra stockskruvar och en annan bakkappa.

Ett annat problem som retade kunderna var när stockskruvarna gick av, inte sällan jämns med godset i mekanismen. Det var inte riktigt detta man ville uppleva när man hade betalat rejält med pengar för sitt nya gevär och besvikelsen var stor i skenet av att TX-serien direkt från start visade sig vara relativt förskonad från barnsjukdomar bara ett par år tidigare.

Nu gällde det för Air Arms att reagera på detta.....och det gjorde man.

Här levererades det en exemplarisk problemlösning direkt, redan i andra serien från 1997 och framåt så löste man alla problemen på en gång. Länkaget för anspänningen ändrades och underspännararmen blev lite längre, vapnet blev därför avsevärt lättare att anspänna. Drivkällans slaglängd ökade från 82 till 96 mm och rekylen minskade, samtidigt som man kunde ta ur mer effekt för licens/export-versionerna. För säkerhets skull så satte man dit två extra stockskruvar, på var sin sida ovanför varbygeln. Underspännaren fick vara i obehandlad aluminium och försågs med bättre infästning samt en förstärkt returfjäder så att den låste pålitligt i infällt läge. Bland de andra detaljerna som skiljer så finns en svart bakkappa i mjukare gummi än den bruna med vit effektskiva som fanns på de tidigaste exemplaren.

Detta snabba agerande med effektiva motåtgärder som verkligen löste problemen omgående liksom en generös hållning till de drabbade kunderna i den första serien dödade snabbt kritikernas röster och därför är alla de tidiga problemen runt modellen idag nästan helt okända. Pro Sport visade sig nämligen nu bli en bombsäker och mycket välkonstruerad, om inte till och med "overbuilt", konstruktion utan några direkta svagheter.

En annons från 2002 när Air Arms fjädervapensortiment stod på topp!

Tekniskt sett så fortsätter Pro Sport på samma grundkoncept som den populära storsäljaren TX200, det handlar alltså även här om en underspännare med fast pipa och öppen cylinderladdning. Detta parades sedan ihop med en 245 mm lång (kort?) matchpipa från Lothar-Walther vars 17 räfflor avslutades framför en 100 mm lång inbyggd ljuddämpare, allting inkluderat i en kraftfull 17 mm shroud. Avtryckarsystemet var även detta väl beprövat och bestod av det HW-influerade Computer Developed-systemet, förkortat CD, ett multijusterbart tvåstegssystem med frästa detaljer i ett skruvat hus snarare än stansade/pressade detaljer i ett bockat plåthus. Air Arms hade förvisso inspirerats av HWs berömda Rekord men man hade gjort sin hemläxa och utvecklat sitt eget utförande av sin motsvarighet ytterligare.

Drivkällan utrustades med de populära och uppskattade derin-bussningarna som eliminerade metall-till-metallkontakt för att avlägsna skrapande läten under anspänningen. För bästa tänkbara effektivitet så använde man även här en centralt placerad transferport som gav hög anslagsenergi ur konstruktionen utan att man behövde använda en slagfjäder med överdrivet hård förspänning. Effekten angavs till 15 fpe med kaliber 177 och 16 fle med kaliber 22 även om hemmamarknaden normalt fick hålla till godo med med 12 fpe i enlighet med de Brittiska lagstiftningen för licensfria luftvapen.

Det går att köpa en Pro Sport med stock av bok....men...allvarligt talat, jämför själv med valnöt.

Precis som med TX-serien så erbjöds Pro Sport med två olika material i stockarna, endera lackerad bok eller oljad valnöt men till skillnad från just TX så tillverkades aldrig Pro Sport med en ren vänstermekanism. Dock så såldes det faktiskt en mindre serie äkta vänsterstockar från fabriken 1997, varav 18 stycken stannade i England där en serie om 30 stycken gick på export till USA. Dessa vapen är märkta som "vänster" trots högermekanik och naturligtvis givna samlarobjekt i framtiden.

Oavsett stockmaterial så har utformningen varierat lite under åren. Grundformen har förvisso varit densamma med sin karaktäristiskt höga roll-over kolvkam men nätskärningen har utvecklats dramatiskt i samband med att de datorstyrda lasergravörerna har blivit vanligare och billigare för tillverkaren. Givetvis utnyttjade Air Arms detta för att hålla sina olika modeller up-to-date. 

Hur ska man då sammanfatta Pro Sport?

Det är ett stort och tungt vapen, längden är 104-105 cm och vikten mellan 3900 och 4150 gram, samtidigt som det är relativt tungt att anspänna på grund av sin korta dolda underspännararm. Trots detta så är anslagsenergin medioker -med som bäst 16 fpe så hamnar den direkt i skamvrån jämfört med exempelvis en Diana 48 som med sina 110 cm och 4000 gram levererar 22-23 fpe i samma kaliber!

Hos många vapen så får man betala extra för valnöt men få andra modeller ger lika bra valuta för det.

Nej, en Pro Sport är inget magnumvapen i traditionell mening, den rollen bar den alltför tidigt avknoppade Pro Elite. Ska man hitta essensen hos Pro Sport så får man helt enkelt leta på någon annan plats än i faktabladets prestandatabeller. 

Trots en stock från Italien och en pipa från Tyskland så är det få fjädergevär som utstrålar en sådan massiv aura av brittisk luftvapenkultur som en Pro Sport. Detta är också en subjektiv förnimmelse som ytterligare förstärks igenom den känsla av kvalité, tyngd och gedigenhet som den här modellen förmedlar. Precis allting på en Pro Sport är välbyggt med en detaljfinish som förmår att imponera stort, även i detalj. Air Arms har här lyckats kanalisera en närmast perfekt symbios av modern teknisk prestanda med en känsla av tidlöshet ack så typisk från den udda ön i väster. 

AEACs test av modellen, där med kaliber 22

Detta är sannerligen BSA Airsporters andliga arvtagare utan den primitiva tafflighet, den virriga konstruktionen och den taffliga mekanikens råa gång hos förebilden. Den må se ut som en rokokomöbel men bakom den underbara valnöten och den avgrundsdjupa blåneringen så återfinns ett fullständigt modernt fjäderluftgevär som helt oavsett modellens utseende och utstrålning de facto tillhör de absolut bästa konstruktionerna i världen, ja - kanske rent av den allra bästa.

För den som har anglofila böjelser och dessutom vill ha ett riktigt bra fjäderluftvapen så blir den här kombinationen helt oemotståndlig och trots att prislappen numera hovrar runt 8000 kr i skrivande stund så har modellen faktiskt ingen egentlig konkurrent på marknaden.

För - på sista raden - det levereras ständigt nya PCP till marknaden men helt nya fjädervapen är mycket sällsynta. De som trots allt kommer ut numera är som regel olika former av budget eller mellanprisvapen med det enda undantagen Walthers LGV/LGU från Umarex och den nya Feinwerkbau Sport, modeller som tyvärr inte har haft speciellt stort genomslag.

Öppen cylinderladdning med en helt slät flytande cylinder och tre hål för kikarsiktesfäste.

Pro Sport är något annat, det är ingen kopia på något ifrån en annan tillverkare eller en retro-modell som vill påminna om fornstora dagar, Pro Sport är både samtida och nostalgisk på samma gång och därmed lika tidlös som unik. Precis som HW35L - och må Pro Sport leva lika länge som denne - så är detta konnässörens val - vapnet för entusiasten som struntar i slugliners, gigantiska kikarsikten och utgångshastigheter närmare ljudvallen.

Det här är geväret för den som känner sig mer hemma i en tweedkavaj än i de skyttejackor som för tankarna till kulörta tvångströjor av normativitet. 

En känsla som återkommer..

Den brittiska luftvapenindustrin kan producera emotionella mervärden som få andra aktörer kan matcha.

Idag är den "vintage" läste jag på ett forum för ett tag sedan, en BSA Ultra Mk I från 2005, snart 15 år gammal. Det känns lite konstigt för det var ju inte så jättelänge sedan jag köpte den, trots allt. Nu var det länge sedan jag sköt med den, tror senaste gången blev när jag monterade in en ny fyllventil från XTX Air förra våren. I början när jag hade köpt den så sköt jag hejdlöst mycket varje dag, jag var ju föräldraledig och ensam hemma hela tiden med min då nyfödde son. 

Idag kör nyss nämnda kille moppe men hänger gärna med till skjutbanan även om favoriten snarare är min Ruger 1022 före en "gammal Engelsk bössa", som han kallar den. I hans ålder så är ju ofta krutvapen roligare än luftvapen och i synnerhet om de ser lite militära ut, eller i alla fall som med mitt gamla automatgevär - med en svart gummistock från Houge.

Luftgevär - kanske, men salongsgevär - JA, TACK!

På banan så får man ju passa på honom hela tiden, både av praktiska och juridiska skäl så då blir det inte så mycket skjutet innan han ledsnar och börjar flippra med mobilen så att jag kan ställa undan krutbrännaren och börja avnjuta mitt gamla BSA.

Egentligen så är det ett omodernt och udda vapen med sin självregulerande ventilmekanism. Men på något sätt så har den ändå alltid varit rolig att skjuta med tack vare en distinkt brittisk känsla som är svår att beskriva. Det är den där udda mixen av kvalité och märkligheter som attraherar. Fortfarande träffar den där den ska, även om den med dagens mått mätt är topprank och en smula svårskjuten på grund av detta och sin korta längd. 

Då som nu är kikarsiktet fortfarande ett Tasco Varmint 2.5-10/42 Ao, som snart även det är något som man hittar i kategorin veterantillbehör antar jag. Jag har haft det på bössan i åratal och jag tycker det passar helt utmärkt, trots att jag aldrig fick fatt i den där sunshaden som jag letade så intensivt efter för något tiotal år sedan när den redan hade blivit utgången. 

Det är något konstigt med vapen som man har ägt länge, de blir på något sätt en del av ens historia vartefter åren rullar iväg, år efter år... 

En aldrig sinande utveckling..

I begynnelsen var FX2000.....i alla fall för dagens FX Airguns AB

För någon vecka sedan så skrev jag lite om hur imponerad jag är av utvecklingen hos FX Airguns och när den här typen av lovord haglar över en specifik tillverkare så lyser aldrig kritiken mot detta med sin frånvaro. Ett genomgående tema hos de som inte delar min beundran av utvecklingen hos FX Airguns är tyvärr påfallande tydligt - det är inte helt acceptabelt att hylla just FX Airguns numera..

Varför då?

Dels så är det nog lite av det etablerade tankemönstret i dessa lägen - "alla" gillar en underdog och har en latent skepis mot ett "etablissemang", vilket man numera får erkänna att FX AIrguns i dessa dagar tillhör. Företaget är numera inte en liten källarverksamhet utan ett stort väletablerat företag med globala ambitioner. 

Serienummer 1 - en äldre serietillverkad FX2000 existerar inte.

Nästa perspektiv är att företaget i sin signifikanta drivkraft att driva sin verksamhet - och hela sin branch - framåt är att man hamnar på ett annat stickspår mot framtiden än den väg som många tongivande luftvapenfantaster själva har valt, vilka då vurmar för den formella tävlingsgrenen Field Target med strypta 16J-vapen i kaliber 177 - en kategori vapen som FX Airguns AB närmast har skött med vänster hand och tillskrivit samma engagemang som sin satsning på skidskyttegevär, typ.

Att bli förbisedd och få den tävlingsformen man älskar ignorerad, känns naturligtvis aldrig skönt..

Så, vart går då FX Airguns i framtiden?

Airgun Slugs !

Fysikens lagar kan vi inte förändra, bara anpassa oss mot. En begränsning hos diaboler är ju det styrda luftmotstånd som balanserar diabolen under dess flykt mot målet. Den här klassiska midjeformen garanterar god precision i måttliga utgångshastigheter och på relativt korta avstånd. I takt med att tillverkarna började producera luftvapen med allt högre utgångshastighet så stod det tydligt att precisionen försämrades, man nådde ett glastak strax under ljudvallen och därefter gick utvecklingen mot allt grövre kalibrar för att vinna ytterligare anslagsenergi och inte minst bättre BC.

Nästa steg står vi vid nu, att byta projektilform.

Riktigt bra diaboler med konventionell formgivning, exempelvis JSB Heavy Mk2, ligger vanligtvis runt 0.037 Räknar man på diabolformen så kan man i bästa fall komma upp till 0.040 inom de hastigheter där diaboler fungerar precisionsmässigt. Man har alltså i princip slagit i taket även här. 

Om man däremot skiftar till airgun slugs, alltså boattail-formade ovalkulor så kan man nå upp till 0.095

Det är alltså frågan om en dramatisk förbättring av BC vilket öppnar för helt andra möjligheter att få bra praktisk precision på avstånd som tidigare har varit närmast orealistiska för hyfsat normala luftvapen. Föresatsen är dock att man har en tillräckligt hög utgångshastighet med dessa tunga och kompakta projektiler liksom att man har en pipa med en räffelstigning som kan ge projektilen rätt rotation för att gå stabilt på sin färd ner mot målet.

Det är här, på ny obruten mark med stor utvecklingspotential, som vi hittar de ytor där FX Airguns vill verka i framtiden. 

Anledningen är enkel - alla kan idag tillverka konventionella bra PCP. Man kan köpa dem från Kina eller varsomhelst för alla möjliga prisnivåer och de fungerar dessutom förbluffande bra även i den rena budgetnivån. Vill man tjäna bra pengar och ha rejäla marginaler så måste man helt enkelt leda utvecklingen och kunna erbjuda vapen som klarar av saker som inga andra aktörer kan erbjuda. Klarar man det så kan man också motivera en prislapp som anstår ett premiumvapen - och det finns förbluffande många entusiaster som är beredda att betala enorma summor pengar för ett vapen som motsvarar deras våtaste drömmar. 

Dagens PCP är fantastiska skapelser - den här levererar fem skott inom ett kreditkort på 250 meter!

Med en såpass hög BC samt utgångshastigheter strax över 1000 fps med projektiler som väger närmare 50 grains så öppnas dörren till helt andra räckvidder och - desto viktigare - även under tuffa förhållanden, såsom sidvind etc. Vill man inte skjuta bigbore men ändå nå ut till långa räckvidder med sina luftvapen så är small bore slugs rätt väg att vandra. Som en extra bonus så kan man också med modellerna från FX AIrguns dessutom lätt skifta pipa/kaliber och justera om effekten så att man enkelt kan få ett vapen som hanterar flera roller, från ett snällt och tyst källar-skjutar-vapen till en long range supersniper. Kan ett vapen klara flera roller och dessutom hantera något som få andra tillverkares modeller klarar av så ökar ju sannolikheten att kunden anser att ett högt pris i detta perspektiv ändå är högst rimligt.

Ett lämpligt inskjutningsavstånd på 100 meter är inte så vanligt för luftgevär..

I praktiken så ger den nya tekniken inte bara dubbel BC hos projektilen utan även en ungefär dubblad räckvidd. Skjuter man in sitt PCP på 50 meter så klarar en motsvarande bössa för airgun slugs ett inskjutningsavstånd på 100 meter. Om man tidigare kunde drista sig till att skjuta på 125 meter så verkar det som att gränsen med den här typen av nya vapen landar på en kvarts kilometer! I USA så talar dessutom en del entusiaster om förbluffande goda träffbilder även på 300 yards, vilket blir ytterligare lite längre än 250 meter.

Utvecklingen går ständigt vidare och nu börjar listan bli lång på de innovationer som FX Airguns har presenterad under sin 20 år långa existens och raden av nya banbrytande konstruktioner verkar aldrig ta slut... 

Gammalt gevär - nya diaboler...

JSB pressar ständigt gränsen för vad som är möjligt - till gagn för alla entusiaster!

Efter många om och men så begav jag mig äntligen iväg till min skjutplats för att pröva de JSB Heavy Mk2 som jag köpte i våras, detta då för att jämföra dem mot de JSB King 25.40 som jag brukar skjuta med i form av JSB. Det var ett tag sedan jag sköt med min FX Airguns Elite och nu kunde jag konstatera att vårens byte av regulator hade gjort gott - bössan sköt jämnt och fint, som den ska. 

Fem skott på uppmätta 30 meter med nya Mk2 King är....ja, vad ska man säga...?

Det är alltid intressant att skjuta med Elite när man inte har gjort det på ett tag, just känslan av kraft gör vapnet underhållande och karismatiskt att använda. Den långa totallängden på 120 cm och det faktum att jag använde en liten tom kartong att vila vapnet på gjorde att rekylen blev väldigt påtaglig. Själva avfyrningen låter som en kvävd nysning ungefär, man hör att det är stora luftmängder som den gigantiska ljuddämparen stryper, ett mycket karaktäristiskt ljud. Likaså känner man att mynningen rör sig när skottet går och detta märks extra tydligt på de tunga diabolerna med vikter på drygt 30 grains.

Dagens diaboler är kusligt bra i de grövre kalibrarna - o de slår ohyggligt hårt downrange..

Jag har skjutit en del med dagens moderna bullpups och förutom deras tekniska fördelar av kortare totallängd med likadan piplängd som ett konventionellt vapen så har de inte alls samma rörelse i skottögonblicket. Varför vet jag inte. De kanske är tekniskt förbättrade eftersom de är 8-9 år nyare eller så beror det på att vapnets layout tyglar rekylrörelsen bättre. Rent mekaniskt sett så borde ju en kortare totallängd ge en mer uttalade rekylrörelse men så har jag aldrig uppfattat det med varken FX Airguns Impact eller dito Wildcat.

Med dagens mått mätt så är detta en "dålig" träffbild, för 10 år sedan så hade den varit riktig bra!

När man sedan har hängt med i hobbyn under några år så kan man inte låta bli att förbluffas över hur de grövre kalibrarna har utvecklats de senaste åren. Fram till augusti 2009 så tillverkade JSB överhuvudtaget inga diaboler med kaliber 25. Ville man skjuta kvarttummaren så fick man välja HN Baracuda eller rent usla diaboler som Rhino från gamla Milbro. Det fanns helt enkelt inget vettigt utbud på diaboler med kaliber 25 och följaktligen inte heller någon efterfrågan då antalet PCP med kaliber 25 var mycket måttligt.  

Gamla King på 25.40 öppnade Pandoras Ask för kaliber 25, notera att de träffar lite högre

Succén med King byggde upp en efterfrågan från kunderna på en tyngre diabol med alla de goda egenskaperna från King. Resultatet kom i september 2015 med den då supertunga 33.95 gn tunga King Heavy. Nu skapade man en mer avlång diabol med grövre midja och den högre vikten gjorde sig direkt påmind i utgångshastigheten. Kunde man tidigare få 920 fps med King så gav King Heavy bara 820 fps - 100 fps långsammare!

Man kan se att de lättare King sprider lite mer och går en hel del högre även på 30 meter.

Den lägre hastigheten gjorde naturligtvis en del entusiaster tveksamma men det visade sig sedan att trots detta så sköt de tyngre diabolerna minst lika bra även på riktigt långa avstånd och dessutom så bara de med sig betydligt mera anslagsenergi. Själv så sköt jag aldrig med de första King Heavy utan det var först med vårens inköp av Heavy Mk2 som jag för första gången bekantade mig med JSB i den här viktklassen.

Sista tavlan blev även den med de lätta King och de skjuter både snabbt och högt.

Min första känsla av de tunga King var att de känns väldigt förtroendegivande att använda. De går stabilt även i vind, som ni kan se på bilderna ovan så är alla sex tavlorna skjuta med vind som drar åt höger, och de träffar som förväntat en smula lägre även på det korta avståndet som 30 meter utgör för den här kalibern och effekten. På längre avstånd så kommer naturligtvis det här droppet att bli ännu mer uttalat.

Kaliber 25 - den bästa kompromissen för vapen på licens!

Avslutningsvis så var det riktigt kul att komma ut och skjuta igen och kaliber 25 är sannerligen en favoritkaliber. Skottlätet, rekylupplevelsen, swoosh-lätet igenom luften och det mustiga ljudet när de tunga diabolerna trasade sönder det gamla trästaketet som utgjorde fäste för måltavlorna skapar tillsammans en mycket behaglig upplevelse. 

Visst, det kan vara skoj med slowshooting och luftvapen med 177 och låg effekt också, det är jag den förste att medge, men detta sagt så är kaliber 25 på full effekt en mäktig känsla. Ska man ju låsa ett luftvapen på licens - ja, då finns det i mina ögon inget vettigt skäl för något annan än kaliber 25. 

Den iranska vinden!

Air Arms Shamal var ett mycket viktigt vapen i utvecklingen av dagens moderna PCP.

I mitten av 1980-talet så ägdes varumärket Air Arms av Bob Nicholls genom sitt företag NSP och direktören för den här verksamheten Bill Sanders fick under våren 1986 i uppdrag att utöka luftvapenverksamheten igenom att utveckla ett luftgevär med en helt ny drivkälla - ett tryckbärande pneumatiskt luftgevär av samma typ som konkurrenten Daystate marknadsförde med sin Huntsman.

Ett år senare, till våren 1987 så var de första prototyperna klara och arbetet med att marknadsföra modellen påbörjades. I Airgun World Mars 1987 så presenterades prototypen för allmänheten i och med att tidningen fick möjlighet att göra en bekantskap med den.

Visst är rubriken "Det är en vinnare!" rätt så entusiastisk...?

För att vara en ny konstruktion, om än konventionell för att inte säga primitiv med dagens mått mätt, så fungerade vapnet helt utmärkt redan från början, något som annars brukar vara ovanligt med helt nya produkter. I samband med att ett fåtal prototyper började användas på tävlingsscenen för Field Target i händerna på dåtidens namnkunniga skyttar med Nick Jenkinsson i spetsen, så presenterade man namnet på bössan - "The Shamal", namngiven efter den heta ökenvinden i Iran och helt i linje med Air Arms dåvarande koncept att namnge sina vapen efter världens olika vindfenomen.

Lite orientaliskt typsnitt på vapnets namn underströk modellen som exotisk, både som namn och koncept.

Något som inte fungerade lika bra som själva vapnen var tidsschemat för utrullningen av produktionsexemplaren. Ursprungligen så var tanken att de första gevären skulle nå sina kunder i augusti 1987, vilket flyttades till brytet mellan september och oktober för att slutligen - i små nummer - komma ut i verkligheten lagom till julen samma år.

När vapnet väl kom ut lagom för säsongen 1988 så lugnade sig kunderna, de som fick ut sina vapen. När produktionen därefter började komma ikapp efterfrågan så var alla parter nöjda. Air Arms hade kalkylerat med att sälja modellen under fem år för att få tillbaka sin investeringskostnad men då vapnet sålde bättre än väntat så ökade inkomsterna snabbt och man fick därför tänka om.

Första riktiga testen av ett produktionsexemplar 1988

Framgången med Shamal hade drivit på intresset för PCP och den nya drivkällan var inte längre en kuriositet från Daystate utan de flesta i branschen insåg att den här typen av vapen hade framtiden för sig. Med bakgrund av detta så beslöt man sig att ta nästa steg inom Air Arms nu, att satsa och ersätta Shamal med en helt ny serie av PCP med fler olika modeller för olika behov - en serie som skulle mynna ut i den så kallade 100-serien. 

Den ramlade ut på marknaden i slutet av 1989 och ersatte då Shamal, men det är en helt annan historia...