Garanterade bra köp?

Nej, det finns det naturligtvis inte och detta av den enkla orsaken att vi är så olika som människor. Det jag tycker är ett bra köp är ju inte givet att du tycker är ett lika bra köp osv. Vad de flesta däremot är överrens om är att vi vill ha precision när vi köper ett luftgevär - bra precision dessutom.

Så, vad är då bra precision och hur vet man vad som har det?

Till att börja med så får vi definera vad vi anser vara bra precision. Här går naturligvis också åsikterna isär, en del är nöjda om de träffar en 33 cl burk på 10 meter andra kräver skott efter skott under ytan av ett frimärke på 50 meter. Jag brukar själv definera bra precision som likaregeln för fjädervapen och halva likaregeln för PCP. Detta innebär alltså att ett fjädervapen ska klara att skjuta inom lika många millimeter ctc med en femskottsgrupp som antalet meter till målet. För 25 meter så betyder det alltså 25 mm, eller inom ytan av en vanlig svensk enkrona. Klarar ett fjädervapen av detta så har de den precision som man kan förvänta sig, som sämst. För ett PCP så blir det samma yta (25 mm, enkronan) för 5 skott på dubbla avståndet - sålunda 50 meter. Detta gäller då ostrypta vapen. För strypta vapen, exempelvis licensfria dito, så skulle jag säga att normerna ovan håller ut till 30 meter för kaliber 22 och 40 meter för kaliber 177.

Att hitta rätt..

För att avgöra vilka vapen som klarar kriterierna ovan så får man gå på referenser, såvida man inte har en möjlighet att själv provskjuta det aktuella vapnet. Man får alltså lyssna in vad andra entusiaster har uppnått och dra en slutsats för detta. De allra flesta förefaller exempelvis vara nöjda med precision hos HW97k och det omvända gäller för Hatsan 125.

Kan man då aldrig köpa ett vapen med tvivelaktigt rykte?

Vissa vapen "tänder" man ju på, även om man kanske innerst inne inser att det kanske inte är det "bästa" vapnet på marknaden. Jo, det man kan göra då är att försöka se om det finns gynnsamma tillval, exempelvis så brukar vapen med pipor ifrån Lothar-Walther som tillval leverera bättre praktisk precision än de som bara har nonamepipor vars bakgrund är mer diffus. Om man vill så kan man också kalkylera med något tillval ifrån eftermarknaden som kanske kan göra att det aktuella vapnet uppnår önskvärd precision, exempelvis en regulator.

Dags för tvåltest igen !

  Utsikten ifrån skjutplatsen..

Då var det äntligen dags för en tvåltest igen! Ni som har följt bloggen under några år vet att jag är svårt förtjust i dessa och igenom åren så har tvålar av varierande fabrikat såsom Nivea, Palmolive och Barnängen mött sin baneman i form av träffar från diverse effektsvaga luftgevär, från 7.50 upp till 10-16 joule.

Dock så har jag tidigare bara skjutit på förhållandevis korta avstånd, som regel 10-25 meter så idag blev det därför dags för ett långhållstest ifrån hela 40 meter.

  En klockren träff - tvålen flög över en halv meter trots att den var helt fristående..

Självfallet så tog jag Challengern för ändamålet, dels för att jag använder den mest och dels för att jag är nyfiken på vad ett legalt vapen om bara 10J kan åsamka ett såpass solitt och fristående föremål som en klassisk hårdtvål.

  Baksidan av tvålen..

Ett avstånd av fulla 40 meter är ju väldigt drygt för 10J och bör anses representera den bortre rimligt praktiska användningsdistansen för den här typen av vapen med kaliber 177. Med en utgångshastighet av blott 184 mps så började då den lilla 177-diabolen sin färd downrange och träffen tog helt perfekt.

  Closeup av baksidan..

Som förväntat så slungades tvålen iväg av träffen, ett klassiskt tecken på att diabolen med största sannolikhet fastnade i densamma. Här snärtade den i alla fall inte rakt igenom på en vinglande tvål som bara tippar omkull på platsen, vilket brukar vara fallet med mer effektstarka vapen.

Förutom 85 gram hård tvålmassa så har Barnängens tvål även två lager papper runt sig, på varje sida. Ett styvare lager med våtstarkt papper som skyddar själva tvålen och ett ett emballagepapper där man har tryckt på text och logo om själva produkten som sådan.

Jag noterade ett klockrent ingångshål och vid närmare besiktning så såg jag en lovande buckla på baksidan. Jag antog därför att jag borde kunna återfinna diabolen sittandes precis under de bakre pappersskikten på utgångssidan.

  Ingångshålet på den nakna tvålen, med pappret borta..

Men..

Här var det dags för en överraskning! Det fanns ingen diabol att hitta utan bara ett utgångshål. Diabolen hade trots allt slagit rakt igenom hela tvålen och samtliga fyra papperslager bara för att försvinna i perferin bortåt vallen.

  Minsann...ett utgångshål!

Där ser man. Rakt igenom på fulla 40 meter var faktiskt mer än vad jag själv trodde innan. När jag har skjutit 25 meter med 7.50 joule så har diabolen alltid fastnat i själva tvålen. Visserligen så har jag mer kraft här men också 15 meter längre skottvidd. 

Betänk även hur hårt en sådan tvål är, den är avsevärt hårdare än mänsklig mjukvävnad eller massan på ett mindre smålvilt såsom en kråkfågel, duva eller kanin. Även om vi i Sverige har juridiska begränsnigar för att få använda luftvapen till jakt och ett totalt förbud för just kaliber 177 så manar ändå dagens test till eftertanke.

Många, särskillt nybörjare i hobbyn, tenderar till att rynka på näsan åt den klena kaliber 177 som ju bara är på blott 10 joule som licensfri och förhör sig tidigt i sin karriär om mera effekt. Min retoriska fråga är därför om man verkligen kan betrakta 10J/177 som klent?

Vidare så stämmer dagens övning till eftertanke när det gäller säkerheten. Jag tror de flesta som läser detta inlägg inser att om en människa hade blivit träffad istället för en tvål på detta relativt dryga avstånd av detta förhållandevis effektsvaga vapen så hade utgången inte blivit speciellt angenäm. Förmår diabolen att slå igenom minst 25 mm hårdtvål så klarar den definitivt minst dubbelt så mycket igenom mänsklig mjukvävnad, kanske ännu mera. Då är vi i värsta fall inne på penetrationsdjup där projektilen kan fastna i ett inre organ. Respekt anmodas sålunda även för dessa "klena" vapen. Visst kan kläder dämpa, liksom att diabolen lär göra en tvärnit om den träffar någon form av ben men samtidigt så kan den också träffa ett ansikte eller i värsta fall ett öga. Säker vapenhantering är därför ett måste också med dessa vapen och sunt förnuft är en stor tillgång för de som använder dessa vapen utan någon typ av formell vapenutbildning.

Nu tror och hoppas jag sannerligen att ingen kommer på den vansinniga idén att beskjuta någon med den här typen av vapen men glöm inte att skjuter man mot elastiska mål som exempelvis bildäck vid plinking eller drabbas av en återstuds vid skytte igenom en kronograf på grund av icke absorberande projektilfång så kan man därför dra på sig en hel del skador ofrivilligt. Använd alltid skyddsglasögon vid kronografskytte och gärna även vid plinking mot informella material vars egenskaper man inte är helt bekanta med.

Licenseländet!

Idag fick jag reda på att vi har 109 st anställda personer som är handläggare till vapenlicensärenden i Sverige. Jag har också lyckats luska ut att vi har ca 63.000 st licensansökningar på ett kalenderår.

När man har sådana siffor så blir i alla fall jag sugen på att räkna lite...

Säg att vi har 95 handläggare i ständig tjänst, några är ju sjukskrivna, vårdar barn eller är på annat sätt frånvarande. Låt oss anta att de arbetar 20 dagar i månaden under 11 månader, alltså 220 dagar. Då har vi 95 x 220 "dagsverken" som utförs av handläggarna, summa 20.900 st.

Det betyder att varje dag så måste 63.000/20.900 = 3.014 ärenden handläggas för att väntetiden ska vara 0.

Man kan också räkna det som att en handläggare ska sköta 63.000/109 = 578 ärenden per år, alltså 578/220 = 2.62 ärenden per dag. Gör man detta så är också handläggningstiden 0, alltså i praktiken ett dygn.

Man lämnar in ansökan på måndag och hämtar den på tisdag.

Om vi istället accepterar 3 dagars väntetid, du lämnar ansökan på måndag och får besked i brevlådan på torsdag, då behöver varje handläggare enbart klara av ett enda ärende per arbetsdag (á 8 timmar?).

Min stilla undran är därför vad tusan licenshandläggarna egentligen pysslar med i verkligheten?

Att sköta licenshandläggningen måste ju bara vara en mindre bisyssla om man räknar på tiderna som är inblandade.

Projekt trästock

  (Foto: American Airgunner)

Idag så kom då de första delarna till min nya trästock för Challengern. Som de flesta säkert vet så är Challengern i grund och botten baserad på Crosman Discovery, vilken i sin tur har rötterna hos Crosman 2260. Just den här modulariteten är en stor fördel när man vill bygga något roligt. När jag då började skissa runt idén att skaffa en trästock till Challengern så blev det alltså naturligt att först kolla närmare på just dessa två systermodeller.

Crosman Discovery blev den första kandidaten som undersöktes. Väldigt mycket är gemensamt mellan Challengern och Discovery men trots detta så finns det också en del markanta skillnader. Den absolut tydligaste är manometerns placering - hos Disco så sitter den undertill förstocken och på Challegern har man valt att placera den på vapnets högersida.

Kan man då flytta manometern?

Nej, det går inte. Inte med mindre än att man byter också själva lufttuben, alltså själva stommen i vapnet. Väljer man Discons stock så måste man lägga igen eller leva med ett hål på undersidan av förstocken samt fräsa upp ett utrymme för Challengerns manometer på högersidan. Detta kan man ju iofs göra men då blir det en hel del arbete.

Crosman 2260 då?

Ja, detta var faktiskt en betydligt bättre kandidat som donator. Här finns ingen manometer och sålunda inte heller något hål i förstocken. Lämpligt nog så har även tuben samma yttre dimensioner som för de övriga två vapnen, alltså 7/8". Vid ett närmare studium så passade allt relativt bra mot Challengerns undersida, det är dock några detaljer som måste lösas.

Avtryckarsystemet

Detta är i princip samma mellan Disco och 2260 men Challengern har istället Marauderns matchavtryck och med detta en helt annan avtryckarkassett. Förutom vissa (mindre) dimensionsskillnader så sitter Challengerns avtryckarsystem lite längre fram än på de två andra vapnen. Lyckligtvis så passar infästningen av stockskruven in med en elegant lösning - man sätter bara en adapter mellan varbygelinfästningen på Challengern och stockskruven till 2260 så passar 2260s stockskruv exakt rakt på. Helt osannolikt trevligt och passande!

  Stockskruv 2260 till vänster och adapterskruven till höger

Pipbanden

Även på pipbanden så finns det lite olika lösningar. Discovery har sitt pipband framförr hela stocken där 2260 helt saknar pipband. Challengern har däremot två stycken. Ett fast som håller pipan och tuben solitt och sedan ett främre som bara sitter i tuben och som inte vidrör pipan. Den är alltså mest en form av stötskydd. Här får jag försöka putsa ur gods i förstockens sidor för att pipbandet ska kunna få utrymme.

Manometern

Detta är det mest påtagliga problemet. Manometern måste ha utrymme på höger sida av förstockens ovansida och här får man medest Dremel putsa fram ett lagom utrymme. Lägligt nog så har manometern samma storlek som en av Dremels sandpappersrondeller. Att helt ta bort manometern är jag inte så sugen på då jag behöver den när jag fyller ifrån min buddybottle, vars fyllkit saknar manometer.

Prisbilden

En sak som är glädjande med Crosmans vapen är prisbilden, i alla fall när man importerar. Skruvarna gick tillsammans på 80 kr ink frakt och stocken betingade $48 - återstår dock att se vad totalpriset blir med frakt och eventuell tull/moms.

The Super Swede

Sin tids mästerverk!  

Jag fick ett mail för några dagar sedan med frågan om ett FX2000 är ett bra köp eller inte. Ni känner säkert alla till modellen, det handlar om det gevär som satte FX Airguns på kartan under tidigt 2000-tal och som har sina rötter i den ännu äldre Axsorserien ifrån mitten av 1990-talet och framåt.

De flesta entusiaster som har hängt med det senaste decenniet och som skjuter PCP har säkert till och med ägt något exemplar av modellen, det fanns nämligen en period i vår svenska luftvapenhistoria då ett PCP i praktiken näst intill var synonymt med just FX2000 under de första skälvande åren av det nya milleniet.

Ska jag fatta mig kort så är svaret att ett FX2000 är idag ett precis lika bra vapen som det var på den tiden. Skillnaden är bara att utbudet av bra PCP är så oändligt mycket större än då man kunde köpa ett fabriksnytt FX2000 rakt över disk. Ett FX2000 har alltid haft ett genuint och välförtjänt rykte om sig att vara välskjutande och detta är självfallet inte ogrundat. Detta gevär har nämligen de tre variabler i ordning som gör ett vapen bra - en riktigt bra pipa, en jämn utgångshastighet ifrån skott till skott samt ett vettigt avtryckarsystem.

Samtidigt så ska man också vara medveten om att den tekniska utvecklingen inte har stått stilla. Det är lite som en Volvo 850, kanske sin tids bästa personbil och fortfarande fullt duglig för att transportera familjen mellan punkt A och B både komfortabelt och säkert. Modern däremot, det är den inte längre - och därför också tagen ur produktion.

Utveckligen går framåt.

  FX2000 Skeleton Hunter

Vad saknar ett FX2000 jämfört med modernare konstruktioner?

Symptomatiskt för många vapen av sin generation är att FX2000 har en integrerad lufttub i själva vapenstommen. Tuben, på 202 cc för normalvapnet (finns även en mindre, mer ovanlig karbinversion), är sådeles "fast" och kan inte bytas ut hur som helst. Detta är naturligtvis ingen fördel och därför är den typen av konstruktioner idag ovanliga, möjligtvis med undantag av rena lågpriskonstruktioner (Crosman Discovery etc). Man kan givetvis inte heller byta tuben mot en större/mindre tub eller en alternativ tub (ex flasktub).

Moderna finesser som fartomställare, en sidospännare för repteringen eller en grövre kaliber än 22 som tillval saknas helt. Dock så var FX2000 tidigt ute med manometer samt ett riktigt vettigt utformat magasinsystem. Just att vara tidigt ute med en framsynt konstruktion är ju FX Airguns signum som marknadsledande på innovationer till tryckluftsdrivna vapen.

I slutet av produktionstiden så kom även en syntetstock, som kompliment till valnöt eller bokstocken samt en av den första generationens smalshrouder som på ett lagligt sätt kunde ta udden av den värsta mynningsknallen på ostrypta exemplar. Den shrouden ska dock inte jämföras med dagens hypereffektiva diton på exempelvis FX Airguns Independence.

Med dagens mått mätt och i skuggan av sina sentida efterkommande så är alltså en FX2000 relativt spartansk, detta är helt sant. Man ska dock inte blanda ihop detta med att en FX2000 inte kan leverera - ty det kan den. Ett friskt ostrypt exemplar i kaliber 22 kan fortfarande leverera praktisk precision som få skyttar själva förmår att matcha. Hys inget som helst tvivel om detta!

Nyckeln till den saken ligger till stor del hos pipan. FX Airguns har alltid vinnlagt sig om att satsa på riktigt bra pipor till sina vapen, en god vana som man började med mycket tidigt. Hos FX2000 så sitter det utvalda och chokade matchpipor ifrån Lothar-Walther och dessa pipor, som skapades innan den mörka perioden under sent 2000-tal med svajig kvalité, kan utan tvekan matcha sig mot vilka andra pipor som helst.

Ventilsystemet är däremot mindre tidlöst. En FX2000 är med dagens mått mätt ganska lufthungrig. Räkna med att bara få ut ca 30 skott inom acceptabel jämnhet (ca 20 fps) ur den över 200 cc stora tuben, trots en - i dagens perspektiv - måttlig anslagsenergi runt 28-30 fpe. FX2000 går jämnt men inte alls lika snålt som exempelvis Royale-serien.

Den största svagheten hos 2000 av de tre viktigaste punkterna är avtryckarsystemet. Här har man en relativt enkel och pålitlig enhet som med den bästa måttstocken enbart kan anses som ett bra jaktavtryck, men inte mycket mera. Skillnaden mot ett modernt avtryck, som exempelvis Bobcat, är märkbar för att inte tala om kontrasten till FX eget nya matchavtryck till sina FT-vapen.

Tittar man vidare på sekundära egenskaper som passning, finish och övergripande kvalité så finns det inte mycket att klaga på. Detta var sin tids premiumvapen och detta ser man tydligt även nu nästan 15 år senare. Utsökt bra pipor, ypperlig finish på låda och tub samt en del valnötsstockar som ännu i denna dag står oöverträffade. På den tiden som det begav sig så hade FX Airguns (dåvarande PRE-Charge AB) kroniskt trassel med läckande manometrar men detta är sedan lång tid tillbaka historia. Likaså gick en serie vassa hammarfjädrar av på löpande band, vilket föranledde att man monterade in lite tamare och pålitligare fjädrar varför utgångshastigheten sjönk ifrån ca 280 mps till ca 260 mps.

Liksom hos andra PCP med mer än ett decennium bakom sig så ligger den största felkällan till strul med vapnet hos de tidigare ägarna. Okunniga klåpare som i jakt på högre effekt eller avlägsnadet av strypningar har satt sina spår i för övrigt helt solida konstruktioner. Om så är fallet och det tilltänkta objektet har ägts av en "hemmatrimmare" så kan precis vad som helst vara konstigt. Köp därför inga "projektvapen" i onödan. Visst, det går att hitta reservdelar ännu i denna dag men då även sunda och välskötta vapen med tidens tand har fallit såpass i värde att de kan införskaffas hyfsat billigt så finns det inget egentligt skäl att köpa på sig mer problem än nödvändigt.

  FX2000 blev fort respekterad i USA och därför många varmintjägares favoritval på långa avstånd. (foto: Varmintair)

Med dagens moderna konstruktioner som referenser så är gamla 2000 en smula bakvänd i konstruktionen och inte helt självförklarande att meka med. Det är ingen FX Airguns Typhoon på detta sätt. En viss nivå av know-how är därför nödvändigt för att inte orska skada eller problem när man mekar med den här modellen. Den här generationen av tidiga PCP har inte riktigt lika genomtänkta konstruktionslösningar när det handlar om utformningen, materialvalet och placeringen av exempelvis O-ringar så läckage är inte helt ovanliga efter något decenniums tjänstgöring/förvaring.

Känner man sig en smula osäker på hur man ska göra och man har ett "ärligt" vapen så rekommenderar jag alltid att man skickar det till fabriken för en genomgång. Detta kan vara särskillt intressant om vapnet har haft diffusa ägarförhållanden med en lång rad okända eller tvivelaktiga ägare bakom sig. Då får man dessutom ett korrekt injusterat vapen tillbaka med en så kraftfull men samtidigt snål inställning av ventilsystemet som möjligt.

Ska man då köpa sig en FX2000 i nådens år 2014?

Ja, varför inte? Till rätt pengar dock, märk väl. Idag kan man köpa en första generationens FX Airguns Royale som licensfri i kaliber 22 med Evanix valnötsstock som begagnad för 5000 kr så det finns inga skäl att betala mer än 2-4000 kr för en FX2000. Märk väl att vapnet som nytt kostade 5495-7995 kr (beroende på stockval). Ibland har jag sett rena fantasipriserna på Blocket där man har begärt 6-8000 kr för dessa vapen, alltså i princip nypris, med hänvisning till att de inte tillverkas längre. Detta är dock helt rätt - av en anledning. Man kan köpa modernare konstruktioner av motsvarande kvalité, nya såväl som begagnade, klart billigare. Skippa alltså dessa annonser och tänk på att om vapnet ligger på licens så är prutmånen nästan obegränsat. Räkna med halva värdet för ett licensvapen, om ens det. Dagens tävlande i F/T är tämligen ointresserade av en .22 FX2000 som i värsta fall har ägts av en jägare och behandlats därefter.

Som samlarvapen då?

Då gäller, som alltid, vapen i mint condition och med all samtida dokumentation och tillbehör (emballage osv). Ju bättre stock desto mer intressant. En tidig Super De Luxe med tresiffrigt serienummer kommer otvivelaktligen att bli ett framtida samlarvapen för kom ihåg: FX2000 skapade FX Airguns och hela dagens industri med PCP här i Sverige. Det var en tidig vattendelare och sådana kommer alltid automatiskt att ha ett samlarintresse runt sig. Detta är ett vapen som människor kan relatera till, ett vapen som gjorde avtryck på sin samtid och ansågs vara närmast en haloprodukt.

Välförtjänt, med facit i hand, tycker jag.

Repetition!

  Brittiska vapen har ofta rejäla repeterhandtag..

Något som alla vapen har på ett eller annat sätt är ett repeterhandtag, eller rättare sagt en repetermekanism. Detta helt oavsett om vapnet är enkelskott, magasinmatat eller till och med semi- eller helautomatiskt. Hur den här repetermekanismen är utformad och - kanske främst av allt - placerad, brukar vara ett intressant samtalsämne och inte minst ibland vänsterhänta skyttar.

Absolut vanligast på dagens PCP är ett traditionellt repeterhandtag som repeterar vapnet igenom ett rörelsemönster uppåt-bakåt-framåt-nedåt, precis som en FX Airguns Typhoon. Varianter på detta tema är exempelvis Theobens Rapids uppåt-bakåt-nedåt-uppåt-framåt-nedåt, som var vanligare på samtida vapen ifrån 1990-talet. Detta rörelsemönster finns även för de vapen som inte har repeterhandtaget på sidan av vapnets låda utan baktill på densamma.

Det finns alltså två stycken dominerande placeringar på repeterhandtagen, endera på sidan av lådan eller baktill på lådan, det sistnämnda mest populärt på brittiska vapen och då inte sällan iform av jättelika kromade vred som för tankarna till dörrhandtagen hos en Volvo PV 544. Typexempel på detta är Daystate, Air Arms och BSA.

En del modeller har dock mindre och mer smakfulla handtag, det krävs ju som de flesta vet vanligtvis ingen större kraft för att repetera ett PCP inte ens om man samtidigt indexerar vapnets magasin, som på gamla FX2000.

Bortsett ifrån repeterhandtag i olika storlekar placerade på sidan eller baktill på vapnets låda så finns även den modernare sidospännarmekanismen där handtaget bara dras bakåt och framåt utan att behöva föras upp eller ned under rörelsens gång. Detta ger naturligtvis en snabbare och mer distinkt repetering, förutsatt att mekanismen i sig självt förutsätter detta. Brasklappen här beror på att de flesta har kommit i kontakt med sidospännare igenom gamla FX Airguns Cyclone, som kan vara en ganska racklig upplevelse och i synnerhet så när någon glad amatör har mekat med vapnet. Modernare konstruktioner, som exempelvis FX Airguns Royale, erbjuder en helt annan och betydligt mer precis hantering utan spel och glapp i höjdled.

Vad ska man då välja?

En mekanism där handtaget sitter längst bak på lådan förutsätter en ganska lång matarpinne. Ju längre matarpinnen är, desto bättre måste den vara lagrad för att inte glappa. Detta gäller i synnerhet om man har ett stort och tungt handtag som manövrerar den. 

En mekanism där repeterhandtaget sitter på mitten har en kortare matarpinne och kan även erbjuda en lagringspunkt bakåt eftersom det finns gods kvar i lådan bakom repeterhandtaget, själva matarpinnen är därför formad som ett T. Dessa konstruktioner brukar därför inte vara fullt lika sladdringa att hantera med tiden.

Tittar man på sidospännare så är dessa normalt sett betydligt mer distinkta och kräver dessutom mindre kraft för att repetera vapnet, tack vare sin mekaniska utväxling som själva konstruktionen erbjuder. Vanligtvis så är även den nödvändiga rörelsen kortare.

Slutligen så finns det övriga, udda, repeteringsmeknismer. Till detta hör bygelrepetering (typ Career & PH Phoenix), handtagsrepetering/pumprepetering (FX Airguns Ultimate/Storm), biathlon (Steyr Hunter & FX Airguns Biathlon) samt MMC (div BSA) och straight-pull (Crosman Challenger).

Fantasin är med andra ord stor och utbudet avsevärt. Själv så har jag personligen funnit sidospänning (typ FX Airguns Royale) och straight-pull (Challengern) som behagligast att använda för universellt bruk. BSAs MMC (som nu är utgången) fungerar bra för sitt specifika ändamål (jakt) men är inte speciellt bekvämt vid långa sessioner bänkskytte eller plinking.

Nackdelen med sidospänning är att mekanismen sällan är ambidextriös utan den kommer som endera höger, eller i undantagsfall, vänster. Straight-pull (typ T) är därför smartare eftersom den även fungerar precis lika bra för en vänsterskytt.

Vad föredrar ni andra?

Alla dessa nya gasfjädervapen!

Framtidens luftgevär?

Få torde ju ha missat att i samband med att Theoben Ltd försvann ifrån marknaden så började gasfjädervapen pluppa upp ifrån de mest omaka tillverkare, Gamo, Hatsan, Crosman, BSA och you name it! Detta föranleder därför frågan - är dessa vapen "något att ha" eller är det bara en meningslös trend som har brutit fram när Theobens teknologi inte längre är monopoliserad?

Till att börja med så måste man skilja mellan två typer av gasfjädervapen, som ofta sammanblandas.

Gasfjädervapen

Dessa är slutna gasfjädrar, ungefär som de som håller uppe bagageluckan i en kombibil eller som återfinns under sätet på en kontorsstol. De har ett givet tryck ifrån fabriken, som man inte kan eller ska försöka förändra. Mest kända torde AWTs eftermarknads dito vara som såldes av Theoben för eftermontering i diverse vapen under 1990-/2000-talets första år.

Luftfjädervapen

Den här typen av teknik hade Theoben i sina vapen, liksom i Weihrauch HW90, som licensierades med Theobens teknologi. Här kan man förändra trycket i luftfjädern med hjälp av en extern pump och därmed påverka hur fjädern agerar i allt från effektuttag till nödvändig anspänningskraft.

Gasfjädervapen (oavsett typ) har fyra betydande nackdelar:

Högt pris jämfört med konventionella drivkällor (fjädrar + guider)

Svåra att montera själv, kräver alltid fjäderkomprimator

Ger en snabbare rekyl som kan gå hårt åt kikarsikten

Gör att vapnet blir avsevärt tyngre att anspänna

Fördelarna har traditionellt sett utmålats som tre stycken:

Snabb locktime ger bättre praktisk precision igenom snabbare diabolacceleration

Högre effekt hos vapnet, snabbare utgångshastighet och mera anslagsenergi

Gasfjädern mattas inte utan vapnet kan vara anspänt hur länge som helst

Att gasfjädrar är dyrare är kanske inte så konstigt, de är mer komplexa och de har alltid ett visst "svinn" i form av exemplar som läcker, blir fel i tillverkningen, blir reklamationer etc, vilket kostar pengar och vars kostnad bakas in i försäljningspriset. Alla och envar som någonsin har försökt montera en AWT i exempelvis en så mild bössa som Webley Tracker (vilken man normalt inte behöver komprimator för) inser direkt att en gasfjäder är inte alls lika mjuk och följsam som en vanlig spiralstålslagfjäder. Rekylen är sedan en bieffekt av den snabba Locktimen och det enda sätt man kan komma åt den är att motbalansera den, såsom Theoben gjorde med sina inmonterade luftfjädrar vilka utrustades med en "floating internia", som bromsade upp rekylen mikrosekunden efter kompressionsslaget. Detta var ett system som man kallade HE (High Efficency) och som inte finns på slutna gasfjädervapen. Slutligen så blir gasfjäder/luftfjäder-vapen alltid groteskt tunga att anspänna på grund av sin styvhet i drivkällan.

Exakt hur tunga de är att spänna är enklare att förstå om man sätter den erfoderliga kraften i perspektiv. En vanlig HW30S är lätt att spänna med 18 lbs i nödvändig kraft. Detta kan i princip alla människor, från unga tonåringar och uppåt, göra hela dagen lång utan att märka av någon uttröttning. De medeltunga vapnen är gevär som HW80/35 eller Diana 34/36 etc, alltså fullstora gevär med konventionell slagfjäder, de är ungefär dubbelt så tunga att spänna, runt 35 lbs, så här finns ungefär gränsen för vad en normal vuxen i de flesta fall anser som behagligt att skjuta med under en hel dag. Den här kraften är ofta mer än vad yngre skyttar och/eller de flesta kvinnor klarar av - mer än för några enstaka skott. Går vi därefter över till ett gasfjädervapen så hamnar HW90 på ca 45 lbs, visserligen lite kraftfullare än HW80 men ni förstår bilden. Ser man därefter på ett potent gasfjädervapen så kan vi exemplifiera med Theobens mäktiga Eliminator. Ställd för max effekt (vem kör en Eliminator på halvfart?) så kräver den 65 (!) lbs för att spännas upp!

Hur värderar man fördelarna då?

Gasfjädrarna har en oerhört snabb locktime och ger mera effekt. Detta är ett erkänt faktum och detta beror i sak inte på att man använder luft eller gas som pistongdrivningsmedium utan det beror helt enkelt på att pistongen färdas rakare på flykt från anspännt till avlossat läge.

En spiralslagfjäder kommer nämligen alltid att ha en inbyggd förlustfaktor i sig själv igenom det faktum att den är spiralvriden. Så fort en sådan fjäder dekomprimerar så sker även en rörelse i sidled, runt sin egen slaglängdsaxel. En tumregel brukar vara att slagfjädern har en verkningsgrad på ungefär 75% (enligt Tom Gore, Vortek). Vänder man på saken så försvinner alltså 1/4 av drivkällans energi till ingen nytta i form av olika förluster, alltså förluster som en gasfjäder i sammahanget saknar.

Det finns alltså tekniska vinster att göra på gasfjädervapen och dessa ska man absolut inte bortse ifrån. Personligen så ser jag emellertid också några farhågor, främst då att man levererar skenstrypta vapen till den svenska marknaden, vilket direkt går ut över skjutbarheten, samt att dessa enkla och billigare gasfjädervapen förses med lågpris skräpskikten som inte kommer att hålla eller i övrigt fungera pålitligt.

Mina allmänna rekommendationer för någon som är ny till sporten förändras inte av dessa nya vapens ankomst på marknaden. Köp en HW30S för 1995 kr eller kanske rent av ca 1500 kr direkt ifrån Tyskland. Skjut sedan och njut. Krävs det lägre räckvidd eller om precisionen hos HW30S inte räcker till - köp en fräsch begagnad Feinwerkbau 300. Om mera kraft önskas eller om man vill skjuta kaliber 22 och uppåt - köp ett PCP. Vid nyköp, titta på modeller som FX Airguns Typhoon, Crosman Discovery/Challenger eller CZ/AA S200-serien alternativt AA 400-serien och BSAs Scorpion/Ultra - de två sistnämnda då på privatimport eftersom de inte blir prisvärda vid köp i Sverige. Vid begagnatköp, samma vapen samt FX Airguns Cyclone-serien och även gamla FX2000 kan vara prisvärd för "rätt" pengar (max 4000 kr). Skippa fotpump om man inte kör HPA-vapen, gå på dykarflaska direkt (ca 1500-2000 kr beg + 1000 kr för ett fyllkit).

Vill man sedan köpa ett mer exklusivt fjädervapen så är det naturligtvis roligt, men jag tror inte att man ska pröva på det innan man har testat PCP, risken är då att man upplever att man har gjort ett "felköp". Ett billigt fjädervapen (typ 2000 kr) kan man alltid "ha över", men det är kanske inte lika kul med en bössa för 6000 kr. 

Ett intressant tillbehör..

  En inställbar fartomställare till Crosman..

SteveNC har i dagarna visat en helt ny fartomställare till Crosmans vapen, en intressant lite sak som gör det möjligt att få en repeterbar inställning på olika utgångshastigheter liksom kompensera för ett fallande systemtryck.