Var går gränsen?

Med anledning av min nyvunna möjlighet till inomhusskytte så kom den hypotetiska frågan upp var gränsen egentligen går för ett 10J/177-vapen. Alltså, givet bästa tänkbara förutsättningar - hur små träffbilder kan man skapa på, säg 50 meter?

Förutom att man blir fri för det största hindret mot optimal precision, vinden, så kvarstår en rad andra faktorer som man måste ta hänsyn till och som inte försvinner bara för att man skjuter inomhus i en miljö isolerad mot vindens verkan.

Bantiden och projektilens rotation

När man skjuter 10J så är man alltid begränsad av en given, förhållandevis låg, utgångshastighet. Visst kan man manipulera utgångshastigheten igenom att välja lättare diaboler som ger en kortare bantid eftersom BC för att bekämpa sidvindar inte är aktuellt här. Skytte inomhus betyder ju att man bara behöver ha BC för att passera luften i projektilens längdriktning och detta är enklare att kompensera för i höjdled än vad nyckfulla sidvindar är utomhus. Igenom att minska bantiden, alltså att öka utgångshastighten, så ökar jag projektilens rotation. Ju lättare diabol, desto snabbare accelererar den igenom pipan och desto högre rotationshastighet runt sin egen axel uppnår den. Igenom att välja en lättare diabol så offrar jag alltså lite BC samtidigt som jag vinner en ökad gyrostabilitet och det är det sistnämnda som jag är intresserad av vid inomhusskytte. 

Som de observanta läsarna säkert har noterat så är ofta hålen i träffbilderna på 40 meter och bortom detta avstånd lätt fransiga och även lätt nyckelhålsformade på riktigt dryga distanser med vapen på 10J. Skälet till detta är helt enkelt att projektilens gyrohastighet "tar slut", den minskar alltså såpass mycket att projektilens SD förändras under den kritiska gränsen som måste upprätthållas för att diabolen ska flyga stabilt. Särskilt tydligt är detta på tunga diaboler, dels på grund av att deras tyngd gör att de accelererar långsammare igenom pipan då drivkällan inte orkar skjuta på dem lika snabbt och dels på grund av att de som regel är förhållandevis långa i relation till sin kaliberdiameter (hög SD). 

Här har jag länge funderat lite hur ST-pipor fungerar vid låga hastigheter, säg 500 fps. Räcker den korta räfflingen till för att ge tillräckligt hög rotationshastighet för att projektilen ska flyga stabilt på långa avstånd jämfört med normallängdsräfflade pipor? Jag har ännu inget bra svar på detta men det är en intressant fråga.

Jämnheten

Förutom bibehållen rotationshastighet och gyrostabilitet så måste också varje skott lämna pipan med så snarlik hastighet som möjligt mellan skott till skott. Här finns två variabler att ta hänsyn till, drivkällans jämnhet och projektilens vikter.

Ju mindre spridning i hastighet mellan skott till skott desto tightare träffbilder får man. Så enkelt är det. Att ha en drivkälla som lämnar en jämn utgångshastighet igenom alla de skott som bygger en träffbild är absolut vitalt. Här kan man naturligtvis trixa med saker som luftflödesmängd (storlek på transferporten), ventilens öppningstid (förspänning på hammarfjädern) och luftens hastighet (systemtryck, eg trycket som driver projektilen). Förrutom detta så kan man därtill tillföra en regulator. Hur man gör spelar ingen större roll, bara man får så jämn utgångshastighet som det bara är möjligt mellan skott till skott.

Vikten på projektilen är nästa viktiga (!) sak att betänka. Om en projektil är något lättare eller tyngre än en annan så kommer utgångshastigheten ofelbart att direkt påverkas. Minsta avvikelse i vikt ger motsvarande avvikelse i utgångshastighet och då kommer man att träffa något högre eller lägre än förevarande skott. Vill man verkligen utforska var gränserna går för maximal precision så måste man väga upp en batch med diaboler så att man har absolut kontroll på vikterna, så att alla projektiler väger så lika varann som det bara är möjligt.

Vad är då möjligt?

Detta kan man faktiskt beräkna fram, om man så önskar. Jag har dock inte gjort det själv (ännu). Förutsatt att man hittar en såpass lätt diabol som tillåter en bra gyrostabilitet ända fram till målet och som dessutom presterar riktigt bra i det aktuella vapnet så kan man beräkna hur stor skillnad i utgångshastighet som man kommer att ha under sin skottserie. När man sedan vet skillnaden i utgångshastighet så kan man också beräkna fram vad detta innebär i spridning på måltavlan. På detta sätt kan man fastslå att under totalt perfekta omständigheter (optimal prestation av skytten etc) så kommer jag ändock aldrig att få en mindre träffbild än X antal mm. Detta då beroende på skillnaden i utgångshastighet mellan skotten. 

Det kommer alltså aldrig att gå att skjuta en sann enhålsträffbild med tio skott på exempelvis 50 meter. Alltså ett enda hål som en enskild diabol med handkraft efteråt endast med svårighet kan förmås att pressas igenom de tio projektilhålens enda hål. Sannolikheten för detta ÄR extremt liten.

Jag skulle själv säga att skjuter man tio skott i följd och kan få en träffbild CTC som ligger under halva likaregeln med ett PCP så ska man vara nöjd. Detta motsvarar alltså ungefär en svensk enkrona på 50 meter. Detta räcker gott och väl för alla mina egna praktiska behov.

Inomhus - det perfekta läget

Idag hade jag förmånen att för första gången skjuta i en rejäl inomhushall. Tack vare lite flyt och goda kontakter så håller jag på att försöka komma över chansen att bedriva mitt skytte allt mer inomhus. En bekant har eventuellt möjlighet att låta mig nyttja ett ledigt utrymme i en stor industrilokal så att jag kan skjuta inomhus, med bra belysning och inomhusklimat - året om.

Detta är självfallet en enorm möjlighet, inte bara slipper man blåst och regn, man får även anständig värme och ljus så att man kan skjuta på längre avstånd också under höst och vinter när det ösregnar ute i snålblåsten och regnet. Som en extra bonus så ligger dessutom fastigheten belägen på vägen mellan jobb och hem så att man slipper köra en omväg för att komma till en bra plats för att skjuta över lite längre avstånd.

Det enda som grumlar saken är att lokalen eventuellt ska hyras ut och kommer det då in betalande nyttjare så kommer de naturligtvis att få prioritet, vilket är helt naturligt. Dessutom så kör man någon form av maskin "på andra sidan väggen" som väsnas något kolossalt så då får man endera ha hörselskydd på eller välja tidpunkter då denna granne inte håller på med sina ljudligare aktiviteter. I övrigt så tyckte fastighetsägaren att det bara var bra om jag kom och gick i lokalen för att visa att det finns aktivitet där och på detta sätt förhoppningsvis avskräcka mot inbrott.

Igår blev dock premiär i lokalen och det kändes skönt då det i övrigt var en blåsig dag här på västkusten. Bord och stolar fanns på plats så att få till en bra skjutstation var inga problem. Jag kunde med en 2 meter lång tumstock mäta upp drygt 40 meter (ca 42-43 meter) i nuläget men det fanns även möjlighet, igenom att rensa lite, för att få en ännu längre längd att nyttja. För dagen så blev det en fyllning, 100 skott, samtliga på ca 42 meter med JSBH.

Första tavlan landade på 25 mm

Den första tavlan började med ett par låga skott. Jag ställde in siktet för 40 meter men träffade ändå lågt. Då konstaterade jag att ytan var något längre än 40 meter och med såpass långt avstånd så betyder någon enstaka meter hit eller dit en rätt ordentlig skillnad. Jag fick klicka upp ett par steg och då blev träffbilden mer centrerad. Notera hur lite träffbilden slår i sidled - inomhus är helt enkelt underbart!

Andra tavlan gav 19 mm, bättre skjutet än fotograferat ser jag nu...

Nöjd av resultaten ifrån den första tavlan så blev tavla nummer två som ovan. Att skjuta inomhus drar utan vidare ner avståndet 10-15 meter jämfört med utomhus. Jag är säker på att om jag kan köra 50 meter framöver så kommer de träffbilderna utan vidare att matcha träffbilderna för 40 meter utomhus.

Den tredje tavlan var dagens bästa med 18 mm

Även den tredje tavlan skänkte förnöjsamhet. Man blir lätt helt tagen av hur mycket enklare det är att skjuta inomhus på långa avstånd med 10J/177 jämfört med utomhus.

Här blev det 24 mm

Det är dock alltid lätt att förivra sig när allt går bra och tavla nummer fyra var väl kanske inte lika kul, den blev betydligt mera spretig trots ett riktigt fint CTC-värde.

Den sista tavlan gav 26 mm  

Slutligen så bröt jag dessa tioskottsserier vid 50 skott skjuta eftersom jag då börjar komma ner på väldigt låga tryck, runt 85 Bar. Här börjar det uppstå en del variation i utgångshastigheten och jag ville gärna pröva att skjuta några femskottserier också innan all luft var förbrukad. Det sista skottet förstörde helt en annars kanonfin talva.

Den första tavlan på 25 skott gav ett genomsnitt på 13.80 mm

Med mina måttliga 9 gångers förstoring så blir det svårt att särskilja detaljerna i det svarta fältet på dessa tavlor så träffbilderna här blir överlag alltid sämre än på tioringade tavlor. Den första tavlan blev ändå ganska bra med tanke på den ringa luftmängden som fanns kvar i vapnet.

  På den andra och sista 25 skottavlan så märktes det att trycket var väldigt lågt..

Tack vare att man skjuter inomhus så blir man okänslig för vindpåverkan och kan då dra ut betydligt fler skott ur vapnet på grund av att även de "sämre" skotten (de med större hastighetsskillnad och lägre utgångshastighet) också kan användas. Detta gör att jag kan gå ifrån 70 till 100 skott (ifrån 140 bar) med Challengern. Samtliga 100 skott är redovisade här ovan. Som kulfång bakom min tavelhållare hade jag en vanlig EUR-lastpall och jag kan bara konstatera att lite drygt 8 joule, som kvarstår vid 40 meter, sliter hårdare på ett sådant kulfång än vad man tror.

Effekten räcker med andra ord gott för 40 meter och jag kan inte se behovet av mera effekt på något sätt, snarare tvärtom. Ett vapen med högre effekt hade haft högre skottljud, färre skott på fyllningen och krävt ännu bättre kulfång. Det är imponerande långt som man klarar sig med 10J om man bara ger den här effektnivån chansen att visa sin fulla kapacitet. Just tystnaden är en av de stora fördelarna med Dual-Fuel konceptet ifrån Crosman, Challengern är märkbart tystare än exempelvis mina gamla CZ200 som ändå låg på samma effekt. Detta blev väldigt påtagligt i den här stora tomma lokalen som lätt ekade. Ändå kunde man utan vidare skjuta helt utan att tänka på ljudet, trots avsaknaden av både shroud eller konventionell ljuddämpare.

Trevliga små projekt...

  Enkel och charmig..

I USA så är Crosmans produkter betydligt populärare här i Sverige. Man har inga licenskrav och delarna är betydligt enklare att hitta, såväl nya som begagnade, samt till en helt annan och betydligt lägre prisbild.

Dagens första bygge skapas enkelt med hjälp av nya 2250XL. Sedan adderar man ett avtryckarsystem ifrån Marauder, med tillhörande adapterplatta och en varbygel ifrån Challengern. Lägg till en fartomställare och en nedkapad stock från 2260 samt en likaledes nedkapad pipa till 14" så är bilden fulländad.

Resultatet blir en liten och lätt jaktkarbin på 13-14 fpe med kaliber 22.

  Ett lite mer avancerat och dyrare bygge..

En begagnad Marauder med kaliber 25 köps för $200 eftersom förstocken och dito tub är en smula skrapad efter att ha används med något hårt/skrovligt underlag som skjutstöd. Ett perfekt utgångsläge för flasktubkonvertering. En ny 500 cc Luxfertub köps för $110 och kompletteras med en färdig flasktubskonverteringssats för $199 fulländar bilden av de ingående komponenterna. Resultatet blir en ovanlig Marauder med ordentliga luftresurser.

En Green Mountainpipa i kaliber 25 levererar diabolerna med drygt 40 fpe.

Tillgången på billiga och modulära vapen skapar en bra grogrund för många spännande byggen av sådana slag som vi sällan ser exempel på i Europa med våra lite dyrbarare vapenmodeller.

Framtiden för 45J

Som jag länge har predikat så förefaller allt fler ta till orda och öppet uttrycka önskemål om att klassen 45J stryks ifrån svensk Field Target. Just nu går en tråd på forumet om precis detta ämne och jag tycker att det är mycket bra med en diskussion runt den här saken.

Som de flesta redan vet så är min personliga åsikt att den klassen har spelat ut sin roll. Jag kan helt enkelt inte se några vettiga argument för varför den ska vara kvar i skenet av de problem som den skapar, både i form av målskador och problem med banläggningar.

Vill man söka en licens för sitt vapen så går det fortfarande helt utmärkt på Field Target som syfte, licensen har ju i sig självt ingen effektangivelse.

Fokus för tävlingarna bör dock ligga på 10J eftersom det bara är där tillväxtpotentialen finns. Självfallet så ska vi inte ha stympade banor för 10J utan fulla 45 mål och lika självklart så ska vi inte heller kräva varken tävlingslicens eller skyttekort för licensfria vapen. Det handlar ju om vår instegsklass och där ska vi ha så låga trösklar som möjligt, annars dör sporten ut till sist. Vill man sedan skjuta 16J och söka licens etc, ja då kan man ställa krav även på övrig formalia liksom högre startavgifter – en differentiering mellan klasserna här skulle naturligtvis vara väldigt välkommen.  

Önskvärt vore att man skapade tävlingsbanorna för 10J över 45 mål och att man sedan lade till 15 mål enbart för de som tävlar 16J och där stationerna kan vara mellan 40-50 meter istället för max 40 meter för övriga banan.  Då blir det enkelt att bygga en enda bana som ändå passar för två olika klasser och som minskar behovet av dyra investeringar i optik för 10J-klassen.

Vad tycker ni andra?

"Hur många skott kan man få ut om...?"

En entusiast satt hemma och funderade lite över hur många skott man skulle kunna få om man höjde/sänkte effekten på sitt vapen. Finns det möjligtvis något enkelt sätt att kunna ta reda på detta och hur skulle effekten påverkas vid ett kaliberbyte på sitt PCP?

Faktum är att båda sakerna kan beräknas, eller i alla fall uppskattas på ett hyfsat tillförlitligt sätt. Det man då måste göra är att räkna fram den totala potentialen av vad vapnet kan ge i form av anslagsenergi och sedan dividerar man bara detta värde med önskad effektnivå.

Exempel: Min Challenger ger 63 st skott inom önskad spridning (20 fps) med ca 8 fpe. Det betyder att den "effektpott" som finns att tillgå är 63 x 8 = 504 fpe. Det är dessa 504 fpe som jag kan disponera på önskat sätt. Väljer jag original transferport så kan jag få ut 5 fpe och antalet skott blir sådeles 504/5 = 101 skott. Om jag sätter in en transferport för 12 fpe så skulle jag på motsvarande sätt få 504/12 = 42 skott inom samma spridning, förutsatt att allt är korrekt injusterat i övrigt (hammarförspänning etc). Vill jag ta ut max effekt med transferporten från Discovery så kan jag nå ca 16 fpe och då får jag 504/16 = 32 skott.

Om man sedan vill räkna om för en annan kaliber, frågeställaren funderade över att gå ifrån 177 till 22 med sitt PCP så är tumregeln att man räknar upp med 50%. Ett vapen som ger 12 fpe kommer alltså att ge 18 fpe bara vid ett kaliberbyte från 177 till 22, alla andra parametrar lika i övrigt.

Dessa båda kalkylmodeller kan även kombineras och då ser man fort hur pass mycket mer effektiv kaliber 22 är jämfört med 177 när det gäller att få fler skott på samma luftförbrukning.

Exempel: Jag vill ha ut 12 fpe ur min Challenger när jag sätter på en 22-pipa, hur många skott får jag då ut? Eftersom jag har beräknat antalet skott inom önskad spridning med kaliber 177 så måste jag först räkna ut hur mycket energi jag behöver, översatt som kaliber 22 och därefter hur många skott det blir. För att uppnå 12 fpe så behöver jag bara ta ut 8 fpe ur vapnet, de överstigande 4 fpe är ju "bonus" på grund av den grövre pipan. Antalet skott blir då 504/8 = 63 st.

Hade jag i exemplet ovan velat ligga kvar licensfritt så hade jag fått räkna med att belasta drivkällan med 5,50 fpe för att nå 8 fpe (10J). Den effektivare kalibern gör alltså att jag måste bromsa effektuttaget lite. Antalet skott blir då 504/5,50 = 92 skott.

Att bara gå ifrån kaliber 177 till 22 med samma ME innebär alltså att jag direkt tjänar 30 skott!

Som hastigast..

Trettio meter gav ett genomsnitt på: 12.40 mm, den nya stocken börjar bli inskjuten..

Idag pep jag iväg till banan för en dryg halvtimmas skytte. Nu är semestern slut och verkligheten tränger sig på, nu blir besöken på bana betydligt mer sällsynta i takt med att hösten närmar sig. Tre tävlingar återstår i vår tävlingsserie för Field Target och dessa är Laxå, Fuxerna och Onsala. 

Vill man ha mera information om dessa så kan man som vanligt hitta den här: http://www.ftsverige.org/

Det finns även en inbjudan på det svenska luftvapenforumet men den är lustigt nog lagt på en sluten arena dit man måste logga in för att ha tillträde och ta del av den. Vidare så konstaterar jag att anmälningsavgiften är högst varierande den här säsongen.

Mörrum - 120 kr

Onsala (1) - 100 kr

Laxå (1) - 100 kr

Falun - 70 kr
Laxå (2) - 150 kr

Fuxerna - 120 kr

Samtliga tävlingar erbjuder dock rabatter för de som vågar chansa på vädret och föranmäla sig, som regel rör det sig så om en rabatt på ca 20-50 kr, beroende på tävling. Varför man har så varierande tävlingsavgifter har jag ingen aning om, Falun kör mindre än halva priset jämfört med Laxå, men det kan ju kanske bero på klubbarnas egna omkostnader. Oavsett vilket så ska dock förbundet ha sina 20 kr, vilket är inbakat i ovanstående startavgifter. 

Det ska bli spännande att summera den här säsongen när den sista tävlingen är gjord.

Kayoba?

  En diabol ifrån Kina som saluförs av Jula till ett mycket lågt pris..

Idag så är det dags för en diaboltest! Offret för dagen är en diabol vars varumärke låter ungefär som en nysning, i alla fall enligt min hustru som hade vänligheten att köpa en sådan ask till mig. Priset var för övrigt inte speciellt betungande, asken betingade bara 29 kr vilket ger 250 diaboler. Tänk, jag tycker inte det var länge sedan som jag köpte 22LR ammunition för 24 kr för en ask med 50 st. Kostnaden för ammunition har sannerligen ökat, även om det är mycket små summor som är aktuella när det handlar om 177 diaboler.

Jag brukar köpa måltavlor hos Jula eftersom dessa är sällsynt billiga, 49 kr för en packe med 100 st. Däremot så har jag aldrig köpt någon ammunition där utan den levererar alltid Hurricane och min Challenger matar jag med JSBH för 89 kr per burk om 500 st.

Ska vi räkna om lite så får man sålunda betala 58 kr för 500 st (två askar) Kayoba och när jag kollar i Hurricanes jättesortiment av diaboler så hittar jag 15 sorter som är billigare. Dessa är; Dogg Match 40 kr, HN Diabolo Sport 45 kr, HN Econ 45 kr, Exite Plinking 45 kr, RWS Geco, HN Excite Hammer 49 kr, HN Spike 49 kr, RWS Hobby 45 kr, Umarex Perfecta 40 kr, Gamo Pro Magnum 45 kr, Gamo Pro Match 40 kr, Gamo Pro Match C 49 kr, Milbro Select 50 kr, Stoeger X-sport 39 kr, Milbro TR 55 kr.

I den superlåga prisklassen, 40 kr eller lägre, så hittar vi Dogg Match, Umarex Perfecta, Gamo Pro Match samt prisledaren Stoeger X-sport - summa 4 st sorter.

Som vi ser så är Kayoba billiga, men inte extremt billiga, Stoeger är faktiskt 19 kr billigare på 500 diaboler. Betyder detta också att det finns hopp för vettiga prestationer tro? Ärovördiga gamla Dogg Match har ju tyvärr blivit skräp numer, Umarex Perfecta och Stoeger X-Sport har jag ännu inte testat men Gamos Pro Match var ungefär lika usel som Dogg Match. Man får förmodligen vad man betalar för, även när det gäller diaboler.

Ett av de mer lysande undantagen var en serie diaboler som avsomnande Commander i Malmö sålde under slutet av 1990- och början av 2000-talet. På den tiden så var kinesiska diaboler udda och förpackningen formligen skrek lågpris, jag tror de hette Tiger Paw eller någon liknande och hade en tiger på språng i en slags 1940-tals designad teckning som logotype, komplett med kinesiska skrivtecken. Dessa diaboler var verkligen svinbilliga, i början så kostade de 15 kr för 500 st och man kunde köpa 11 askar för 149 kr. Sedan höjdes de till 19 kr.

Det intressanta var dock inte kitchig design på tunnplåtsburkarna eller det kanonlåga priset utan det faktum att de faktiskt också sköt anständigt. Naturligtvis så var de inga R10 Finale Match och inte ens att jämföra med dagens JSB-serie men de var nära nog för dåtidens RWS Superdome och Crosman Accupell för att det skulle kännas som bra köp. Detta i alla fall om man sköt på kortare avstånd, ut till 20 meter. Längre än så då drog gamla orange Superdomes och Accupellen ifrån.

Så, dag att se hur Kayoba presterar, först kör vi på 10 meter - två tavlor JSBH som referens och tre tavlor med Kayoban.

  Resultatet var väl lite sådär, det är ju ändå här som den borde fungera bäst..

Sedan gick jag vidare till 15 meter, fem skott JSBH och fem skott med Kayoba:

  Här börjar det öppna upp en hel del..

Flatnosdiaboler brukar inte gå bra på längre avstånd och även om 20 meter inte är jättelångt så kan man tydligt se ett mönster av sanning i det påståendet:

  Nä, detta avstånd var inte hemmaplan för den här diabolen..

Träfrack

Crosman Challenger med 2260 stock...  

Så kom då äntligen stocken till min Discovery. Leverantör blev Alliance Hobby via eBay US. Totalkostnaden inklusive frakt, tull och moms blev totalt summa 814 SEK, ifrån ursprungspriset $49. Som jag tidigare har berättat så hör stocken ursprungligen till Crosman 2260 och jag har hört lite varierande teorier på hur väl den passar mot Discoveryns underrede och hur mycket man måste modifiera stocken för att den ska passa riktigt.

Med hjälp av adapterskruven och den kortare stockskruven som hör till Discovery så visade det sig att infästningen för stockskruven var helt klockren. Stocken, som egentligen är avsedd för 22XX-avtryckarsystem (o dito Discovery) rymde även Marauderns Gen 1 avtryck, som sitter på Challengern. Skillnaden är att man sätter adapterskruven i den främre skruven som håller avtryckarlådan mot lufttuben. På detta sätt så får man en fästpunkt för stockskruven som sitter framför den ordinarie i Challengerchassiet men som passar perfekt mot 2260-stockens hål. Man använder alltså inte Challengerns ordinarie stockskruv och adapterskruven ersätter den vanliga lilla insexskruven som håller avtryckarlådan. Adapterskruven är ju sexkantig och har stockskruvsgänga i huvudet samt samma gänga i andra ändan för avtryckarlådan.

  Min Dremel fick arbeta lite så att jag kunde skära ut för manometer och pipband.

Så långt allt gott.

Efter att ha studerat Challengermekaniken sida vid sida (eg ovanpå) 2260-stocken så noterar jag två delar som kräver bearbetning, dels måste stocken fräsas ut för manometer och dels måste en kanal gröpas ut tvärs över insidan av förstocken för det bakre pipbandet, precis som jag misstänkte innan jag beställde stocken.

Med maskeringstejp och varierande träbearbetningsverktyg så var det sedan inga problem med min Dremel att göra nödvändiga modifieringar. Allt avlöpte väl och jag blev mycket nöjd med slutresultatet. En annan upptäckt som jag gjorde när jag modifierade stocken var att den här stocken uppenbarligen är "hardwood" (bok?) som betsats snarare än valnöt (som min gamla Discovery-stock). Resulatet av modifieringarna blev dock att trätslagets trävita yta blottades och jag tänker framöver göra en touchup med lite valnötsbets, även om den vita ytorna inte syns när mekaniken är på plats i stocken.

  Ett mycket slankt vapen numera..

Hur känns det nu då?

Med mekaniken monterad och finjusterad på plats så krympte hela geväret ett nummer, i all fall på bredden. Den lilla 2260-stocken är synnerligen smäcker i relation till den mer volymiösa originalstocken hos Challengern. Tankarna förs närmast till Ruger 1022 eller Diana 23/25 eller ett något mindre syskon till BSA Supersport. En enkel stock, helt utan nätskärning och med en låg kolvkam avsedd i första hand för de öppna riktmedel som är standard till 2260. I morgon så ska jag testa att skjuta lite med geväret i sin nya stock för att samla lite intryck av vapnet i dess nya skepnad även i praktiken. 

Jag kan också konstatera att nu har vapnet faktiskt bara en enda detalj på hela riggen som är av plast, den nya bakkappan. Allt annat är 100% metall, o några O-ringar förståss...

  Genomsnitt 18.00 mm på 50 skott över 30 meter

Med nya stocken monterad så blev det en tur till banan där jag sköt två 25-skottstavlor över 30 meter för att se hur det kändes och inte minst fungerade med den nya stocken. Det är ju nämligen så att om man byter stock så kan man drabbas av träfflägesförändringar eller andra konstigheter. Nu kändes inte sannolikheten så jättestor här eftersom pipan till större del är friflytande ifrån tuben men jag fick ju fräsa ut en tvärställd kanal inuti förstocken för det pipband som sitter stumt mellan pipa och tub så därför gällde det att försäkra sig trots allt.

I skenet av vindförhållanden, en markant vag vind åt höger då är jag ändå nöjd med träffbilderna. Målsättningen är naturligtvis under 15 mm och jag brukar ligga mellan 10-15 mm på detta avstånd under vindstilla förhållanden. Nu, med en betydligt mindre ergonomisk stock så kändes det väldigt ovant i början men det tog sig sedan succesivt.