Ett svårfunnet klipp?

  Diana Modell 340 N-Tec Luxus Professional Compact (DI340LUXPROCO) - €499

Okej! Du vill ha en fjäderbössa med lite fjutt i utan att vara extrem. Du har alltid gillat Theobens underbara gasfjädervapen med valnötstockar och smäckra pipvikter. Du har dock en begränsad budget så drömmen om en Evolution eller en Eliminator blev just bara drömmar. Det finns helt enkelt inte ett femsiffrigt belopp att lägga.

Enter Dianas lite udda variant på 340 N-Tec - Luxus Professional Compact.

Prislappen säger 5000 SEK men här finns ändå valnötstocken, gasfjädermekanismen samt en lång rad andra godsaker som T06-avtrycket helt i metall, glasblästrad finish, en elegant pipvikt och en modernt smäcker design.

Jag ska erkänna det direkt, jag är inget fan av Diana och har heller aldrig varit det. Visst, jag äger en Diana 25 ifrån 1964 som håller absolut nyskick men det är mest ett samlarföremål och naturligtvis så har de gigantiska sidospännarna en given plats i mitt hjärta liksom hos alla andra luftvapenfantaster men i övrigt så har det alltid varit tunt med entusiasmen för detta anrika varumärke.

Nu kanske det är dags att tänka om, Diana har numer en rad både eleganta och tekniskt intressanta vapen med rimliga prislappar och god prestanda. Kanske vi anar en renässans för Diana framöver? s

Robert Hamilton

En av de kända figurerna inom den amerikanska luftvapenvärlden är Robert Hamilton, en karaktär som mest har gjort sig känd igenom sina luftvapenjaktsreportage. Jag kom i kontakt med honom första gången i slutet av 1990-talet på forumet The Airgun Letter och kunde då konstatera att han lovordade ett lite udda gevär som ingen inom hobbyn här i Sverige hade endera hört talas om eller tagit någon notis om. Det var ett fysiskt litet gevär med en i dåtidens ögon extremt låg anslagsenergi - bara 6 fpe, alltså dryga 8 joule. Modellen hette Beeman R7 och var tydligen ett specialvapen för USA-marknaden.

Trots denna patetiska effekt så jagade Robert hängivet med modellen och fällde levande mål ända bort på 60 yards med den. Själv så begrep jag ingenting, men lade naturligtvis både vapen och person på minnet för framtiden. Några år passerade och precis efter milleniumskiftet så var jag nere i Lund en sväng hos en på den tiden stor och välkänd handlare. Ibland dennes jättelika sortiment, som man uppfattade det på den tiden, så fanns det ett oansenligt litet gevär som jag noterade enbart för att det hade kaliber 22. Det kändes ovant att hitta fysiskt små vapen i kaliber 22 här i Sverige på den tiden och denna bössa var till och med mindre än min dåvarande 22 BSA Supersport.

Nyfiken som jag är så frågade jag om saken och blev i förbifarten upplyst om att denna HW30S var en Europaversion av Beeman R7 och då ringde genast en klocka - med den frasen så blev det affär. Själv så valde jag kaliber 22 mest eftersom jag hade det på min BSA och visste att den slog riktigt hårt och fint. I efterhand så var detta naturligtvis inte det smartaste kalibervalet men då insåg jag nog inte riktigt hur stor skillnaden var mellan 205 och 150 mps, man var ju inte så van vid vapen under 16J ens. Sedan så sköt man ju aldrig så långt heller, kanske max 20-25 meter, eftersom det var ungefär dit som BSA:t räckte med hyfsat rimlig träffsäkerhet.

Självfallet så blev jag otroligt nöjd med min nya HW och den hade praktisk precision på en nivå som var ljusår ifrån en Supersport på full effekt. Året därpå, det borde ha varit 2001 så ställde jag upp på fallmålstävling i Hova och vann fjäderklassen trots hård konkurrens, på den tiden så var ju antalet deltagare i fjäderklassen betydande. Trots ett av startfältets klenaste vapen, detta var före att FWB 300-serien hade blivit aktuell i våra tävlingar, så lyckades jag erövra förstapriset som passande nog var en fjäderkomprimator.

Ännu roligare var att mängder med andra entusiaster samlades runt och intresserade sig för detta lilla men otroligt lättanspända, lättskjutna och trivsamma vapen. Därefter förflöt ytterligare några år under tiden som jag ständigt propaganderade för HW30S förträfflighet, till stor del för döva öron. Det skulle ta ytterligare ett par säsonger innan jag hittade ännu en HW30S på tävling men därefter var bollen i rullning och nu är HW30S närmast ett begrepp även i Sverige.

Åter dock till Robert Hamilton. Självklart så bemöttes hans jaktkrönikor med stor skepsis och inte minst i USA där det närmast var legio att använda synnerligen potenta luftvapen till jaktbruk. Många av hans berättelser om otroliga skottvidder möttes av även med ett direkt ogillande just eftersom han sköt levande mål och ofta på långa avstånd med vapen som har synnerligen måttliga anslagsenergi och dito klen kaliber. Förutom nämnda Beeman R7 så sköt han också Feinwerkbau 124 Sport men inte ens detta formidabla fjädervapen är något som många alla luftvapenjägare skulle anse som tillräckligt.

Jag vill naturligtvis inte försvara hans agerande på något sätt och det uppmanar definitivt inte till efterföljd i mina ögon men Robert ÄR de facto en synnerligen skicklig fjäderskytt, en av de bästa som jag känner till noga räknat. Många av oss som har varit på den senaste säsongens tävlingar har ju exempelvis sett en viss HW97-skytt som lekande lätt presterade resultat många gånger bättre än PCP skyttar på full effekt i våra tävlingar och det finns ett fåtal sådana entusiaster, människor som har en närmast savant förmåga att hantera ett fjädervapen på ett intutivt sätt och som vanemässigt skjuter precis lika bra med dessa som vi vanliga dödliga för med PCP.

Här kommer en länk på en av hans senaste (sista?) artiklar där både hans Sport och R7 förekommer:

http://78.108.103.11/MIRROR/ftp/airguns/airgunhunt.pdf

Massiv tillväxt!

  En tillväxt utan dess like!

Idag så fick jag statistiken ifrån Bloggplatsen och en mycket glädjande sådan. Utav Bloggplatsens ca 320.000 bloggar så ligger Airpang på månadsbasis stadigt med plats 15-20 någonstans men denna månaden så har vi ryckt in på plats 14 och första gången under 15. Resultatet kan tydligt ses på grafen ovan - Airpang är nu större än någonsin och ingen månad har någonsin haft fler unika besökare under de 6 år som jag hittills har drivit bloggen. Utslaget på enskild dag så har Airpang normalt 3-400 st unika besökare och nära 1000 hits.

Normalt så har Airpang legat stadigt över året med en trogen och stabil läsekrets men mars månad varje år har alltid inneburit en liten boom, som sedan har planat ut lite. Så inte 2015, här har det bara ökat och ökat. Notera också att grafen ovan saknar lite drygt en dag (150731 + lite av 150730) så de verkliga sifforna är ännu något högre.

Jag tyckte inte det var länge sedan jag förnöjt kunde notera 1000 unika besökare på en månad och nu spränger vi strax 6000-vallen. Lite intressant är också när man läser trafikkällor att många kommer via Google Translate och liknande program, alltså läsare ifrån utlandet.

Detta aktualiserar också lite frågan om framtiden - hur ska Airpang utvecklas?

Hittills så har planen alltid varit ett inlägg om dagen som jag själv ska tycka är roligt att skriva i första hand och med läsarnas intressen för ögonen i andra hand. Allt har nästan alltid varit helt på svenska, trots att en del har stött på för att få en engelsk eller tvåspråkig version och allt har alltid varit gratis och fritt att distribuera vidare, om nu någon har önskat göra detta. Lite Grönköpings veckoblad med andra ord, jag har aldrig haft något intresse av att göra business på bloggen, även om jag säkert hade kunnat göra det.

Frågan är om detta är rätt väg och om det är så läsarna önskar se bloggen?

En stor del av tillväxten finns också i att Airpang har blivit korslänkad mera och då främst ifrån sociala medier som Facebook och Instagram. Läsar har igenom de kanalerna hittat hit och sedan fastnat som återkommande läsare. Ser man på statistiken så verkar köpguider för diverse modeller liksom mina åsikter om Field Target och skytteklubbar i Sverige vara de populäraste ämnena, sett till views. En viktig skillnad finns dock, köpguider återkommer folk till, ibland i åratal, medan mina synpunkter är mera av dagsländor.

Om vi ser till den kritiken som jag har fått så uppfattas Airpang som rörig, det är svårt att hitta på grund av bristen på kategorier liksom att sökfunktionen genererar för många träffar så det tar en god stund att manuellt söka igenom även sökresultaten innan man hittar vad man letar efter.

Anledningen till detta är att jag 2009 när jag skapade Airpang aldrig trodde att folk skulle ha intresse av att följa bloggen så länge så att den skulle vara meningsfull att göra mer än bara några månader. I det perspektivet, kombinerat med att jag inte riktigt visste hur alla funktioner på Bloggplatsen fungerade, så blev det aldrig att jag skapade kategorier. Nu, med tusentals inlägg så är det helt enkelt ett för stort arbete att sitta och sortera upp massan.

Jag har dock funderat på att skapa någon slags hall-of-fame, en kategori med de mest tidlösa och påkostade inläggen som en slags mer lättnavigerat kunskapsbibliotek. Problemet är att varje gång jag sätter mig ner för att ta mig för det så slutar det med att jag har skrivit ett helt nytt inlägg istället...

Det är ju så kul bara att skriva....

( Imorgon så blir det för övrigt luftvapenjakt som tema, något många har efterlyst...)

Våra kalibrar

  Kanske inte så överraskande i sak men intressant att se proportionerna

Idag hittade jag lite statistik över diabolförsäljningen i USA. Tydligen så måste blydiaboler där registreras som fabrikat/modell när de saluförs till allmänheten och ur detta så kan man då hitta statistik över i vilken kaliber respektive sort kan återfinnas.

Förekommer en sort i flera kalibrar så är den upptagen här i flera kolumner, förekommer den i flera olika förpackningsvolymer så är den bara medtagen som en sort. Blyfria projektiler, oavsett kaliber, är inte upptagna här.

Notera också att statistiken här inte speglar den faktiska försäljningen utan bara det antal modeller av diaboler som saluförs på just den nordamerikanska marknaden.

Som vi kan se så är föga överraskande kaliber 177 totalt dominerande med nästan dubbelt så många sorter som andraplatstagaren, kaliber 22. Denna är i sin tur nästan tre gånger större än kaliber 25, som slutligen också är ca tre gånger större än udda kaliber 20. Skulle vi sedan se på antal sålda diaboler så hade förmodligen staplarna haft ännu tydligare skillnader.

Sv Jägareförbundets Jaktstigsskytte

Igår så fick jag lite frågor om hur Sv Jägareförbundets Jaktsskytte fungerar och vilka regler som gäller. Här kommer därför hela reglementet för den som så önskar studera detta. 

9 Luftgevärsskytte i Svenska Jägareförbundet

9.1 Inledning

Skyttet sker mot viltfigurer som fallmål och/eller skidskyttemål med en eller flera prickar. Skyttet genomförs med luftgevär med valfri kaliber och arrangeras som jaktstig med olika antal stationer beroende på arrangemang.

Fallmålskyttet kan ha två olika inriktningar, dels ett prova på skytte, dels ett tävlingsskytte. Prova på skyttet är ett introduktionsskytte oftast för ungdomar vid olika arrangemang med skolor eller på fritiden med jaktskytteklubbar/ jaktvårdskretsar.

Tävlingskyttet genomförs med klassindelning på person och vapen.

9.2 Prova på skyttet

Inga krav på hur det arrangeras.

9.3 Tävling

Klassindelning, vapen: Brytvapen/sidspännare och övriga vapen ( kolsyregevär eller sådant vapen som drivs med annat liknande utskjutningsmedel ).

Klassindelning, person: Jägareförbundets ordinarie klassindelning förutom juniorklassen. Denna startar året man fyller 15 år. Yngre skjuter i åldersklasser med ett års intervall upptill året man fyller 15 år. Klasserna under 15 år får skjuta med stöd.

Tävlingarna genomföres som en jaktstig med stationer. Jaktstigen ska omfatta 40 mål i en hel stig eller 20 mål i en halvstig. På varje station ska 2-4 mål beskjutas. Skjutavstånd ska variera mellan 10 till 25 meter.

Att tänka på

Arrangera fallmålskyttet så att det blir roligt och skjutvänligt!

Thats it!  Mer regelverk är det inte att hålla reda på egentligen. Sedan finns det en del övergripande regler som är gemensamma för alla jaktstigsskytteformer inom SvJF, exempelvis att tävlandens kläder ska vara "jägarmässig", alltså inte innefatta kulörta skyttejackor med artificiellt stöd och liknande (§2.8.4). 

Som synes så är inte det luftriktade tävlingsreglemetet speciellt detaljerat och av den anledningen så tillämpade vi det brittiska HFT-reglementet mer eller mindre rakt av.

Vill man starta en klubb så finns det en utmärkt guide på forumet: 

http://www.luftvapen.info/viewtopic.php?f=61&t=4281

Behövs fler nya skyttar i hobbyn?

Ibland så är det faktiskt uppfriskande att läsa forum och i synnerhet när man läser ett inlägg där någon tänker i andra banor än alla andra. På forumet så diskuterade man under de senaste dagarna hur man ska få in fler nya skyttar i hobbyn, detta eftersom intresset för tävlingarna i Field Target har minskat och så även antalet tävlanden i dessa.

Inläggen följde på varann med mängder av bättre och sämre förslag, där en stor del naturligtvis talade sig varma för den instinktivt sett mest tilltalande lösningen, att fler ungdomar plötsligt borde engagera sig i föreningslivet och fostras till hängivna entusiaster för just vår tävlingsform. 

Men - som i reklamen - plötsligt händer det!

Någon når en insikt och tänker annorlunda! Försiktigt undrar denne, vi kanske inte alls behöver fler skyttar? Vi kanske redan har tillräckligt med entusiaster i landet som gillar att skjuta luftgevär? Vi kanske inte alls ska lägga fokus på att försöka ragga in fler fantaster till våra led?

Självklart så bladdrar nästan alla andra vidare i sina inkörda hjulspår, vissa klagar på hur sociala medier stjäl ungdomens fritid, någon inflikar att denne minsann har lyckats få med just sina egna barn i hobbyn vilket nästan får hen att bli tårögd av lycka - härligt! Kvar vid stationen står dock den inläggsförfattaren som faktiskt vågade utmana tråden med ett kreativt tänkande.

Vissa spår lämnar dock dennes inlägg efter sig, man åberopar snabbt att man minsann har gjort vad man har kunnat för att få in nya ungdomar till tävlingarna, man har skjutsat några, man har ordnat lånevapen osv. Så långt gott och väl. Andra fortsätter att beklaga sig över myndigheternas påbud och medias svartmålning av en helt legitim och trevlig sporskytteform osv.

Låt oss nu koncentrera oss på vår nytänkande entusiast nyktra notering - det säljs ju fler luftvapen i Sverige än någonsin, då bör det finnas fler entusiaster eller en större entusiasm i landet än tidigare. Enkelt och självklart.

Frågan ska alltså inte vara - hur får vi fler skyttar (främst ungdomar) utan snarare hur får vi föreningarna (o förbundet) att engagera sig för att motivera fler redan befintliga entusiaster att ta del i tävlingarna?

Ska man få ut rätt svar så måste man helt enkelt våga ställa rätt fråga.

Personligen så delar jag helt inläggsförfattarens en smula kontroversiella tankebanor. Vi HAR redan gott om entusiaster ute i stugorna, redo att tävla med fina vapen, gott humör och förträfflig skjutskicklighet. Visst är det trevligt med fler ungdomar men låt dem komma när de själv önskar, kanske som återfallande 40-åringar precis som alla andra. De kommer när tiden är deras. Låt oss istället fokusera på alla de som sitter därute och bara väntar på att få komma ut och tävla.

Vad hindrar dem?

Detta blir naturligtvis en repetition eftersom jag har tjatat om detta i åratal men - here we go again!

Om något är krångligt, dyrt och obekvämt, då väljer människor att göra något annat. Om något däremot är enkelt, billigt och roligt, då hänger de med. Svårare än så är inte hela grundproblemet.

Vi måste sänka trösklarna!

Klubbmedlemskap, Skyttekort, Tävlingslicens - allt uppfattar dessa tänkbara tävlanden som hinder. Dessa saker är problem som innebär krångel, kostnader och omak. Se ovan för de som har svårt att inse innebörden av detta i praktiken.

Nu ska jag snabbt inflika att jag personligen absolut inte har något emot den formella Field Target med all dess byråkrati, dess söta sittkuddar och överflödiga tidtagarur - tvärtom!  Precis som med Int 10M tävlingar så är det bra att man tävlar med luftvapen - absolut. Field Target är emellertid inget för min egen del.

Viktigt är alltså att det inte ska finnas något motsatsförhållande mellan Field Target och övriga tävlingsformer för luftvapen. Vad vi däremot kan göra är att nå synergieffekter mellan Field Target och andra tävlingsformer. Entusiasterna för Field Target sitter nu och kliar sig i huvudet varför tävlingarna sakta möter sotdöden samtidigt som det finns mänger av människor där ute som bara väntar på en tävling.

En enkel lösning är naturligtvis att samköra aktiviteterna, kör en tävling Field Target och låt sedan banan stå kvar, efter avslutad tävling, för exempelvis HFT eller någon annan tävlingsform utanför förbundet. På detta sätt så får man trafik även till Field Target och alltid fastnar någon, samtidigt som vi får fler människor som engagerar sig i luftvapentävlingar överlag.

Har man sedan gått på några tävlingar och gillat upplevelsen - DÅ, (först då) så kan man börja ställa krav på motprestationer i form av diverse byråkrati för de som är intresserade av just Field Target. Det man gör igenom detta tillvägagångssätt med fler grenar och lättillgängligare klasser är att man bereddar erbjudandet och ett förstärkt erbjudande har ju naturligtvis alltid lättare att vinna gehör och uppskattning.

Vem vill åka X antal mil för att få tävla en eller två gånger i någon enda stympad form av nybörjarklass? Betydligt roligare att direkt hamna i en etablerad tävlingsform och tävla på riktigt, så ofta man önskar utan de prestationskrav som all byråkrati ofelbart medför. Vill man sedan delta i en enklare och billigare tävlingsform med mer normala vapen och inte minst kikarsikten och där fokus ligger mer på gemenskap än på kvalficieringsresultat till EM så finns det ju då redan ett färdigt alternativ, i relation till att sitta hemma. En utveckling av det slaget är något som vi alla skulle tjäna på, inte bara tävlingsgrenarna. Fler människor på tävlingarna ger alltid ett större utbyte av idéer, kunskap och inte minst inspiration till gagn för oss alla.

Oförtjänt storsäljare !

  Mellanbarnet som föll offer för sina bättre syskon..

Dagens inlägg kommer att handla om motsatsen till föregående inlägg, denna gång ett vapen som säljer bra utan att jag egentligen kan förstå varför. Lagom säger en del, men i så fall lagom för vad? Precis som att kaliber 20 ibland anses vara den perfekta kompromissen mellan 177 och 22 där jag själv ser den som menlös med snarare de sämsta sidorna ifrån närmaste större och mindre kaliber så är HW50S lite likadan - den är ingen HW30S men den är inte heller någon HW95.

Dimensionsmässigt sett så är HW50S totalt 103 cm lång och 3100 gram tung, det är + 4 cm och 600 gram upp mot HW30S. En HW95 håller 107 cm och 3400 gram. Vi kan alltså se att HW50S är klart större än HW30S men marginellt mindre än HW95.

Jämför vi med HW30S så är HW50S större, tyngre och dyrare men gör samma jobb - levererar en diabol med 10 joule.

Skaffar man sedan en licens så kanske man i första hand inte vill ha en HW50S utan då finns det en hel familj HW ifrån 95 och uppåt ända till den mäktiga HW90 som levererar effekt på helt andra nivåer. Mer sannolikt är dock att man kanske snarare går mot en HW97k med sin nya licens i handen. Gör man sig omaket och tar kostnaden för en licens då vill man ju som regel ha en substansiell skillnad mot de licensfria vapnen och det erbjuder helt enkelt inte en ostrypt HW50S.

Så vad är då en Weihrauch HW50S?

Tja, säg det. Vill man av någon anledning ha ett fysiskt sett större licensfritt vapen än HW30S så är möjligtvis HW50S ett alternativ men där funkar ju en HW95 nästan lika bra. Annars är det i grunden inget direkt fel på HW50S, tvärom. Det är på många sätt en helt utmärkt modell, precis som alla andra Weihrauch.

  Oavsett Weihrauch så är Rekord en stor tillgång !

Passning, finish och övergripande kvalité är bra i relation till sitt måttliga pris. Avtryckarsystemet är enastående och den praktiska precisionen som regel mycket bra. Så långt allt väl - om man bortser ifrån kannibalismen ifrån en hel hord andra lika utmärkta HW. Det handlar alltså om ett utmärkt vapen men en helt överflödig modell i sortimentet. Utan att misskreditera HW50S så är det min fasta övertygelse om att den som endera (efter behov) väljer en HW30S eller en HW95 tveklöst kommer att göra ett ännu bättre val.

Ser vi sedan till effekten, en av skälen för många att välja HW50S före HW30S (storleken som skäl har vi ju redan berört) så är skillnaden inte himmelsvid. En fräsch HW50S ger normalt 12-13 joule i kaliber 177 och 14-15 joule med kaliber 22. Visst, det är mer än HW30S med 9 respektive 11 joule i motsvarande kalibrar. Detta är peanuts jämfört med en HW95 som lätt kan leverera mer än dubbelt upp mot HW30S och inte bara 20-50% mera som HW50S mäktar med.

När slutligen prislappen studeras så finner vi 2695 kr mot 3195 kr på HW95. Det innebär att HW50S positionerar sig på 500 kr under HW95 och likaledes 500 kr över HW30S. Det känns mera som en dyr HW30S än en billig HW95...

Lagom är bäst!

  Mästare i lätt tungvikt

En av de allra populäraste vapnen i Weihrauchs sortiment vid sidan om HW30S och HW97k är den lilla tungviktaren HW95. Detta är ett vapen som inte är bäst på något men som istället är fruktansvärt bra på det mesta. En prisvärd allrounder som kan leverera mycket mer än vad man först tror.

HWs vapen har ju sedan länge ett genuint gott rykte för att vara välbyggda, med fin passning, finish och övergripande kvalité liksom ett riktigt bra avtryckarsystem - Rekord. Till skillnad ifrån övriga lite kraftfullare HW så har modell 95 dessutom bra hanterbarhet och en låg egenvikt, många HW är ju overbuilt och tämligen klunsiga. Prismässigt sett så är dessutom HW95 ett riktigt klipp - för 3195 kr (Hurricane, 150725) så får man mer kraftfullt och skjutbart fjädervapen för pengarna än någon annan svensksåld konkurrent.

Vid ett första påseende så ser HW95 tämligen alldaglig, för att inte säga, anonym ut. Den oinsatte kan lätt förväxla HW95 med den mindre HW50S (aka HW99) och detta är i sak lätt gjort. En HW50S är 103 cm lång och 3100 gram tung där den betydligt kraftfullare HW95 har snarlika dimensioner på 107 cm och 3400 gram. Tittar vi på effekten så är HW50S ett vapen för 16J men brukar normalt sett leverera 13-15 joule ungefär. Ett helt perfekt vapen för exempelvis England och övriga länder med 16J-gräns, där modellen också är en populär storsäljare.

En HW95 är något helt annat...

Den HW95 som jag själv prövade levererade 236 mps med 10.34 gn JSBH och det betyder nära 19 joule! Med kaliber 22 så kan man räkna med mellan 21-22 joule och dit når ingen HW50S (HW30S är ljusår ifrån detta!). Den HW50S som jag själv sålde och mätte gav som ostrypt 203 mps med JSBH och det innebär 13.50 joule. Tyvärr så har jag inte personligen mätt en HW50S med kaliber 22 men jag skulle vara ganska förvånad om den klarade verkliga 16 joule.

Snarlik övriga HW men 95 är potentare än vad många utomstående tror...  

Många menar på att det är jämnt skägg mellan HW50S och HW95 och det är definitivt inte min erfarenhet. HW50S är ett midsize allroundgevär med hög skjutbarhet, en HW95 är en lätt magnumbössa - ett potent fjädervapen som är mer krävande, men ändå förhållandevis enkelt, att skjuta bra med. 

Tittar man på anspänningskraften så är skillnaden tydlig även här, en HW30S har 18 lbs, en HW50S bara måttligt mera med 24 lbs och en HW95 kräver hela 40 lbs! Man skjuter alltså inte en HW95 nonstop en hel eftermiddag på samma sätt som man kan göra med en HW50S eller i synnerhet HW30S. Weihrauch HW95 ÄR ett magnumvapen, om ett ett hyfsat smidigt sådant.

I övrigt så finns det egentligen inte så mycket att orda om, en HW95 är helt enkelt snarlik alla andra HW på alla tänkbara sätt, vilket är ett gott betyg. Den särskiljande styrkan hos HW95 är just att den är såpass lagom för att leverera effekt på den nivån som den också klarar. Jämför vi mot nästa steg upp så har vi HW80, en traditionell fullsize magnumbössa, så är skillnaden i anslagsenergi inte speciell stor i relation till skillnaden i vikt och pris.

När vi däremot ska skjuta med vapnet och inte bara bära runt det så märker man de 600 gram som saknas mellan en HW80 och en HW95. Den skillnaden är nästan lika kännbar som den tusenlapp i plånboken som skiljer de båda modellerna åt.

Även Paul Capello har HW95 aka Beeman R9 som en av sina favoriter..

Sammanfattningsvis så är alltså HW95 ett riktigt bra, men ofta anonymt, vapen som sällan omnämns på olika sociala medier. Detta är kanske ett bra tecken trots allt eftersom vapnet förefaller vara krångelfritt och leverera just det som ägarna förväntar sig och dessutom till ett riktigt bra pris.

Några nackdelar då?

Nä, egentligen inte och här ligger ju modellens styrka. Visst, den kan vara en smula svårskjuten men det är alla fjädervapen i magnumklassen. Jämför vi med dessa så skulle jag dock snarare säga att HW95 är lättskjuten, om vi betänker dess förhållandevis ringa vikt. Den har inte heller någon dundereffekt typ HW90 men detta är också på många sätt också modellens styrka, den är kraftfull men inte ohanterbart kraftig. För att vara så kraftfull som den är så är den ändå relativt lätt att bära, rimlig att anspänna och klart skjutbar - något som inte är givet hos många av dagens magnumvapen.

Tyvärr så finns den inte med kaliber 25, bara 177, 20 (?) samt 22. I vanliga fall så är jag absolut ingen vän av kaliber 20 men många HW och i synnerhet 95 och 97 mfl presterar ofta riktigt bra i den kalibern, inte sällan bättre än de andra kalibrarna. Nu kan man kanske tycka att kaliber 25 skulle vara för tung för HW95 men om BSA Supersport kan hantera den rimligt väl så borde också HW95 klara det utan större problem. Om man önskar kaliber 177 eller 22 må vara en smaksak beroende på till vilket ändamål man vill använda sitt vapen. För skyddsjakt så är valet enkelt men för allroundbruk så hade jag nog kanske i första hand valt kaliber 177 - även för skytte på lite längre avstånd. Det exemplar jag sköt levererade otroligt fina resultat med tunga JSBH.

  En konventionell konstruktion på många sätt men notera de små fyrkanterna vid bakstycket..

En detalj för finsmakaren är att HW95 saknar det solida gängade bakstycket som finns på bland annat HW80, jag vet att en del uppfattar det som en nackdel och att HW95s lösning känns som ett förbilligande. Så är emellertid inte fallet, anledningen till att man valde 95s variant med fyra små fyrkanter var att man ville vinna utrymme i cylindern till gagn för en större svepyta.

Med detta så finns det inte mycket mer att säga om HW95 i en kort presentation, detta är helt enkelt en modell som passar de flesta med behov av ett lite kraftfullare fjädervapen utan att på något sätt vara extremt. Modellen är dessutom synnerligen prisvärd och rimligt trevlig att skjuta med. 

Vad mer kan man egentligen önska?