Jess Galan RIP

  12/6 - 1946 / 2/1- 2016

Jess Galan var en av 1980-talets riktigt stora luftvapenskribenter och mest känd för sina utgåvor av Airgun Digest som kom ut i lite olika volymer med varierande men mycket bra material av högsta kvalité. Utav de tre volymerna så stod Galan som författare till nummer 2 och 3, vilka håller en märkbart högre klass än nummer 1 med Robert Beeman som författare. Detta är två tjocka luntor med ett material som innehåller tidlösa sanningar runt luftvapenskytte och som därför är givna måsten att läsa.

Nu vet jag att en del nya entusiaster frågar sig varför jag ständigt håller åminnelse till den här generations gamla kufar som många av dagens fantaster knappt har hört talas om? 

Jo, sanningen är nämligen den att det kanske inte alltid är deras samtida verk som är intressanta i den historiska kontexten utan snarare deras arv till hobbyn. Om inte den här generationens skribenter hade populariserat hobbyn i USA så hade efterfrågan till våra produkter kanske aldrig ökat så till den grad att utvecklingen hade skjutit fram verksamheterna till den punkt som vi befinner oss vid idag. Utan Ladd Fanta ingen Tom Gore etc..

Jess blev alltså 70 år gammal och avled för några dagar sedan i sviterna av prostatacancer, närmast sörjd av sin hustru Sylvia.

Här nedan kommer en artikel från Airgun Digest som jag scannade av i all hast, som ett representativt exempel på hans dåtida (tidigt 1980-tal) artiklar som gjorde ett gott intryck på samtida entusiaster och inte minst mig själv under den tidsperioden. Notera en något yngre Jess i 35-års åldern jämfört med bilden ovan som var nyligen tagen.

Kronografmätning !

Plötsligt så kom vintern utan förvaning! Ifrån att ha varit +8 grader och gråsvart höstmörker så blev världen på en gång gnistrande vit med -11 grader och en decimeter nysnö. Nu när vinden dessutom har ökat på så är det knappast läge för att skjuta utomhus. Återstår gör med andra ord lite inomhusskytte eller allmänt pyssel.

För min egen del så roade jag mig med att ställa om 1701 lite. Den har ju möjligheten att finjustera såväl hammarfjäderns förspänning som hammarens egenlängd. Efter lite finputsande så laddade jag upp den med JSB Heavy 10.20 gn, som jag plockade direkt ur burken på slump.

Utfallet kan man se antingen som en graf högst upp på dagens inlägg eller i sifferform här nedan:

526, 520, 527, 525, 529, 532, 533, 533, 537, 532

540, 533, 539, 539, 531, 535, 531, 527, 531, 527

529, 533, 532, 534, 526, 524, 529, 528, 528, 525

Visst är det typiskt när man mäter en lång serie, att ett enda skott sticker av och "förstör" en annars trevlig kurva? Här fick jag 30 skott inom 20 fps spridning eftersom ett enda skott registerade 520 fps. Utan detta retliga resultat så hade hela kruvan landat på 16 fps (resultat 524 fps som lägst). Generellt sett så brukar jag få 22-23 fps spridning med de lättaste diabolerna (JSB RS) och 15-20 fps spridning med de tyngsta (JSB H), bättre än så blir det helt enkelt inte - hur jag en justerar.

Anledningen är förmodligen kalibern och den lilla luftvolymen, liksom naturligtvis att systemet är självregulerande och inte har tillgång till en separat mekanisk regulator.

Hur blev då den praktiska precisionen?

  Först började jag med 10 skott på 25 meter..

För att pröva detta så sköt jag naturligtvis inomhus, inte minst på grund av kylan ute. Jag mätte upp 25 meter och sköt 10 skott för att justera in siktet. Det första skottet hamnade på "6", vilket är den inställningen som jag har för JSB RS på 15 meter - skillnaden i dropp på 25 meter är alltså markant vid den här effekten och med en sådan skillnad i diabolvikt. Därefter så ställde jag om siktet till skillnaden mellan 15 och 25 meter för RS och träffade då på "7/8".

Totalt så fick jag gå upp med 8 klick för att hamna rakt på måle, först prövade jag med 6 klick och då hamnade jag på "10".

  Därefter blev det 25 skott på 25 meter och de sista grupperna blev klart bäst

När siktet var ställt på rätt höjd så sköt jag 25 skott där jag väntade mig att de sista grupperna skulle bli sämst eftersom de sista 5 skotten faktiskt går utanför den kurva (se ovan) där jag vet att jag ligger på en låg spridning. I verkligheten så blev resultatet tvärtom! Slump eller inte vet jag faktiskt inte...

  Valet av diaboler har en stor skillnad i anslagsenergi om inte annat...

Som den erfarne kan notera på mätningen ovan så blev skillnaden i anslagsenergi högst märkbar mellan JSB RS och Heavy. Vanligtvis så ligger RS på ganska exakt 6 fpe och här så ökade Heavy värdet ordentligt.

Genomsnittet blev 530 fps (ca 162 mps) vilket betyder 6.48 fpe eller 8.70 joule.

Högsta värde blev 540 fps (ca 165 mps) vilket betyder 6.73 fpe eller 9.10 joule.

Lägsta värde blev 520 fps (ca 159 mps) vilket betyder 6.24 fpe eller 8.40 joule.

Det gäller med andra ord att hålla sig ifrån Engelsk mark med den här effektinställningen..

Sammanfattningsvis så vinner man en del anslagsenergi, nästan 20%, men man tappar tyvärr desto mera i projektilbanan, i alla fall inomhus. Skillnaden i diabolernas förmåga att hantera sidvind och liknande har jag av naturliga skäl inte prövat. Min teori är att vid en såpass låg utgångshastighet så har Heavy helt enkelt inte det övertag i BC som råder vid högre utgångshastigheter och därför så förlorar jag mer i projektilbanan än vad jag egentligen borde.

Förlusten i projektilbana väger för mig högre än vinsten i anslagsenergi så sannolikt är därför lättare diaboler att föredra för det här vapnet om allt sammanvägs. Nästa fundering är därför om CPL (7.90) gerbjuder en bättre kombination av projektilbana och anslagsenergi än JSB RS (7.33). 

I precisionshänseende så har emellertid RS och Heavy ett märkbart övertag mot Heavy.

En spännande modell!

Kan detta vara ett intressant val för 3600 kr?

Så, du har en dröm om ett PCP men du är avskräckt av priserna? Ett bra PCP idag börjar på ca 5000 kr och sedan så måste man ju även ha en fyllkälla. Visst, man kan komma billigt undan med en handpump för under 2000 kr men i regel så vill man ju ha en dykarflaska med fyllkit. Plötsligt så snackar vi om minst 8000 kr.

Men...

Det finns ett intressant alternativ som många har missat - AirMagnum 850!

Här har vi rekylfri prestanda, 8 skotts repetermekanism, trästock i bok från MInelli (med rembygelfästen!) och allt detta för drygt 3500 kr fabriksnytt! Med andra ord en styv tusenlapp över en Snowpeak 600. Totallängden uppgår till 90 cm och vikten landar vid 3600 gram.

Nackdelarna då?

Jo, den drivs av Co2-patroner. Noga räknat 2 stycken åt gången som laddas i en speciell adapter. Antalet skott per fyllning beror naturligtvis på effektuttaget och man uppger 120 st i det licensfria utförandet. Liksom alla andra Co2-vapen så får man nackdelarna av lite högre driftskostnader och en viss känslighet för kyla.

Hur hög effekt?

Anslagsenergin intresserar naturligtvis alltid spekulanterna och detta vapen finns med två effektutföranden, dels en licensfri nivå med en uppgiven utgångshastighet av 575 fps (ca 7.50 joule) och dels en version med hög effekt där olika källor talar om 750-800 fps. Detta betyder 10-11 fpe eller 13 till 15 joule. Inte illa för ett Co2-vapen med kaliber 177. Det handlar alltså inte om ett gevär med fulla 12 fpe men för svenskt licensfritt vidkommande så kan den trimmas in helt perfekt och skulle man sedan vilja gå vidare mot högre effekt så finns trots allt möjligheten, vilket definitivt inte alltid är fallet för ett Co2-vapen med den klenaste kalibern.

Ett intressant fabriksnytt val för måttliga pengar för den som vill pröva rekylfri prestanda utan att behöva gå all in med ett PCP.

De fyra ljudkällorna !

  Ett litet vapen med låg effekt samt både shroud och dämpare blir tyst och smidigt.

De allra flesta entusiasterna vill att deras luftvapen ska låta så lite som möjligt. Anledningen till detta är vanligtvis att man inte vill störa någon i sin omgivning och/eller att man tycker att skyttet blir trevligare för en själv om det låter mindre. När man strävar efter att få sitt skytte så tyst som möjligt så finns det fyra olika ljudkällor som man måste förhålla sig till.

1. Vapnets mekanik

Mekaniken är en större källa till oljud än vad man först tror och i synnerhet så för fjädervapen där rörelsen i vapnets mekanik står för den största delen av vad skytten uppfattar som oljudet ifrån skyttet. För dessa vapen så är det vibrationer ("twaaang") och mekaniskt skrammel som orsakar oljudet. Fördelen är att ljudet i regel uppfattas som mer störande för skytten, som ju sitter nära vapnet, än för omgivningen, vilken befinner sig lägre bort från ljudkällan. Vill man dämpa ljudet så får man använda ett tuningkit och/eller en sleeve inuti pistongen som kontrollerar slagfjäderns vibrationer och rörelser. När det handlar om PCP så är detta ljud i regel obetydligt och synnerhet så om vapnet har en blow-off ventil. 

  Att inte synas handlar till stor del om att inte höras..

2. Mynningsknallen

Ljudet då överflödsluften lämnar mynningen efter diabolen är den dominerande källan till skottljudet hos PCP och särskilt så för PCP på hög effekt. Lyckligtvis så är detta ljud enkelt att kontrollera på ett mycket effektivt sätt igenom att man monterar en bra ljuddämpare, eller - där detta inte är lagligt - en shroud. Hos fjädervapen så är mynningsljudet inte lika markant men det kan ändå låta en hel del hos en stor fjäderbössa med hög effekt. Numera så har många fjädervapen också någon form av mekanisk dämpning, typ en bafflad shroud, som Air Arms TX-serien. Anledningen till att PCP (liksom SSP/MSP samt Co2) låter mera är att drivgasen levereras långsammare vid avfyrningen än hos ett fjädervapen så en högre hastighet på överskottsluften ligger kvar längre.

3. Färden mot målet

En diabol som färdas igenom lufthavet skapar "svallvågor" (ljudvågor) under sin färd, vilket uppfattas som ett vinande läte. För vapen med grova kalibrar och hög hastighet så är naturligtvis detta ljud högre och faktum är att det låter mer än vad man först kan tro. Detta ljud är av naturliga skäl svårt att dämpa såvida man inte har möjlighet att skjuta i en omgivning med dämpande vegetation eller liknande runtomkring. Exempelvis så är en liten villatomt med täta thuja-häckar en plats där flyktlätet låter mindre än om skyttet sker på en fotbollsplan eller inuti en ekande byggnad (typ källare, maskinhall etc). Många fantaster bortser ifrån eller inser inte ens att detta ljud existerar och det beror ofta på att detta ljud låter en bit bort ifrån skyttens position där lätet dessutom rör sig i en konform utåt/bortåt från skytten. En normalhörande människa som får en vanlig licensfri 177 diabol passerande bredvid sig på några få meters avstånd hör det dock definitiv så detta ljud ska absolut inte underskattas.

  Få kulfång låter ju så illa som dessa..

4. Anslagslätet

Något som allt fler entusiaster har börjat uppmärksamma är anslagslätet, vilket i olyckliga fall kan vara det ljud som låter allra mest ifrån skyttet. Också detta ljud är lurigt eftersom det inte sällan låter betydligt mera för omgivningen än för skytten, då denne som regel sitter en god bit ifrån målet. Skjuter man på långa avstånd, bortom 50 meter, så kanske man som skytt överhuvudtaget inte hör anslagslätet - vilket ändå kan vara otroligt påtagligt tydligt nere vid målet där det utvecklas. Anslagslätet kan också hos effektsvaga vapen vara förbluffande högt om man till exempels skjuter mot ett tomt projektilfång i tunnplåt. För att motverka anslagslätet så bör man använda ett tyst projektilfång, antingen ett som är fyllt med ett absorberande material eller en grov solid bakdel som inte ger någon resonans. 

Inför 2017

  Brocock Bantam 500

Så, är det dags för en ny investering kanske? När jag sonderar marknaden så finns det tre nya vapen som har intresserat mig, av lite olika anledningar.

Börjar vi uppifrån och nedåt i hierarkin så är naturligtvis Brocock Bantam mycket spännande. Dels så har jag aldrig ägt en Daystate (iaf Daystates teknologi) och dels så verkar konstruktionen sund. Den futuristiska och funktionella men udda formgivningen tilltalar mig dessutom, den är modern och ergonomisk utan att vara alltför otraditionell. En tubflaska ser jag som en fördel jämfört med smaltub. Magasinsystemet får många lovord och det enda som jag känner att jag med fördel kan klara mig utan är fartomställaren. Ett smidigt och fräckt vapen, om än med en förhållandevis hög prislapp.

Återstår vilken version som man skulle vilja välja?

Tyvärr så finns den inte i valnöt ännu (här kanske man borde vänta o se om en sådan kommer), men bok kan ju vara ett alternativ. Om syntetstocken känns solid så är jag emellertid inte främmande för den heller. Att ha en svart kolvkam till en trästock är ett lite spännande formgivningstrick som tilltalar mig, jag gjorde ju samma sak på min egen Challenger.

Tittar man på tuberna så är nog en 500 cc rätt val, ska man ändå ha en tubflaska så känns så stor som möjligt alltid bra. Kolfiber ser visserligen fräckt ut men det är dyrt och jag vet inte hur den ser ut i livslängden över tid.

  Snowpeak CR600

Nästa bössa är en Snowpeak, kanske en 900 PCP eller en 600 Co2. Egentligen så är jag inget Co2-fan men det hade varit kul med omväxling och dessutom kunna matcha den mot exempelvis en QB. Tekniskt sett så är förmodligen 900 smartare eftersom jag redan har en fyllstation men frågan är hur smart det är att välja en kinesisk trycktub på ett PCP för 2500 kr? Här så känns Co2 som ett säkrare alternativ, jag skjuter ju trots allt sällan utomhus ändå när det är kallt. Det vore kul att utröna hur bra dessa vapen egentligen skjuter i verkliga livet och om de faktiskt är bra värde för pengarna eller inte? De är ju onekligen billiga.

  QB78 är i grund och botten en Crosman från 1960-talet, här i en modernare stockning.

Sist och billigast över tänkbara investeringar är den helt nya Qb70S, alltså en traditionell QB78 men med den nya syntetstocken. Egentligen så är jag inget fan av syntetstockar men grabbens TAC-6 hade en riktigt skön ergonomi och den är ju onekligen stryktålig, såsom han använder den. Kan man förvänta sig samma sak eller bättre av QB-seriens senaste tillskott? Dessutom så har jag aldrig haft en QB, vilket man naturligtvis borde ha avverkat så där kan det också kännas lockande att täppa till en ”lucka”. En sista bonus är ju infrastrukturen runt QB med dess enorma sortiment av tuningkits och tillbehör. Sådant är alltid roligt.

Kalibrar och effekter då?

Bantam hade naturligtvis varit spännande som 22 eller 25 men jag har inte ork eller pengar för att trassla med fler licenser just nu, för mina licensbehov så har jag ju redan Elite och Ultran, som sköter dessa ändamål utan problem.

  Crosman 160/167 var ursprunget till QB-serien, en mycket bra konstruktion!

Återstår gör ett licensfritt vapen och då är kaliber 177 en stark kandidat. I så fall så får jag ett betydligt klumpigare vapen än min 1701 men med en luftkapacitet på andra ändan av skalan, minst sagt. Vill jag så går det ju dessutom att ta upp den till 16J för eventuella tävlingar inom HFT om det nu skulle bli verklighet i framtiden.  

På smågevären 900/600 samt QB så är naturligtvis prisbilden en trevlig fördel, 1300 respektive 2300 kr, jämfört med nästan 10.000 kr för en Bantam. Effekten är inte heller så mycket att fundera över - här gäller av naturliga skäl också 10 joule och det gör att jag förmodligen också skulle ha satsat på kaliber 177.

Det finns alltså lite grann att fundera runt inför den kommande säsongen..

Inget PCP är mera brittiskt än BSA!

  Min gamla BSA Ultra är nu 11 år till våren, här inför kronografmätningen...

Idag så var jag och grabben ute lite och rastade min BSA Ultra och han var naturligtvis road då han inte hade skjutit med den tidigare. I synnerhet kraften imponerade stort jämfört med hans egen 2240-karbin och detta är naturligtvis inte så konstigt då Ultran har mer än 3 gånger så hög anslagsenergi - även om den i sig själv inte är speciellt kraftfull för att vara ett PCP med kaliber 22.

Själv så noterar jag också skillnaden i kraft men då relativt den 1701 som jag mestadels skjuter med. Idag var det lugnt väder och skillnaden på 30 meter mellan dessa vapen var ur precisionshänseende obefintlig. Självklart så hade saken varit en helt annan under mer livliga vindförhållanden.

Avslutningsvis så sköt jag Ultran i kronografen för att konfirmera att den fortfarande presterar som jag förväntar mig trots att det är över ett år sedan jag sköt med den sist. Tyvärr så blir det sällan som jag rastar den då de få tillfällen när jag har möjlighet att skjuta på bana prioriterar FX Airguns Elite. Att skjuta på bana betyder ju möjlighet att skjuta över minst 50 meter och då är Elite mer givande än Ultra. När jag inte skjuter på en formell bana så finns det i regel juridiska eller i alla fall rent praktiska problem att använda ett tillståndspliktigt vapen. I dessa lägen så skjuter jag licensfritt, vilket också lockar mera av den enkla anledningen att det är roligare.

En annan reflektion är att Ultran känns väldigt lång och klumpig jämfört med 1701 och det är naturligtvis lite udda eftersom ultran i sig självt är ett mycket litet och smidigt vapen.

Själva mätningen:

597, 604, 606, 611, 606, 598, 607, 610, 611, 606

616, 615, 612, 611, 611, 609, 601, 609, 610, 608

602, 608, 612, 602, 600

Genomsnittet hamnade på 607 fps eller 185 mps med 21.14 gn Baracuda, alltså 17.40 fpe = 23.50 joule.

Spridningen hamnade på 19 fps över 25 skott.

Så, inför 2017 då?

Jo, även här finns lite olika planering, inte minst tankarna runt ett nyförvärv. Det är ju trots allt ganska länge sedan jag förändrade min vapengarderob så nu börjar det kännas som att det är dags igen. Jag ska fundera lite retoriskt och publikt runt detta här på Airpang framöver.