Airpang

Alla inlägg under maj 2014

Av Johnny Ottosson - 17 maj 2014 11:30


 

 

BSA Airguns 2014




  En rosa BSA Ultra SE



BSA är ett ärovördigt brittiskt fabrikat som ju har haft en hel del motvind de senaste åren, inte minst här i Sverige där det för en tynande tillvaro sedan Normark släppte importen vidare till nästa aktör. En mycket trist utveckling för det sista absolut genuina brittiska luftvapenfabrikatet.


För 2014 så har man skurit ner sitt sortiment av PCP till blott 3 olika modeller. Man erbjuder två varianter på R10 Mk II, en med bullbarrel och en med vanlig pipa, man har också kvar två varianter av Scorpion, en Cadet-modell (typ 10M tavel/MPR-variant) och en SE samt slutligen en variant av BSA Ultra, endera enkelskott eller multishot. Thats it.


Dessa tre modeller (R10, Scorpion & Ultra) är allt som återstår av BSAs en gång så omfattande sortiment.


Anledningen stavas naturligtvis lönsamhet. Man vill få ut så mycket pengar som möjligt ifrån så få modeller som möjligt med så billiga versioner som man överhuvudtaget kan prestera.


Allt ska med andra ord standardiseras, precis som FX Airguns har gjort ända ifrån början. Scorpion och Ultra är konstruktivt sett likandana, med olika pip- och tublängder i och med att man tog bort MMC-systemet på Ultran. Sedan har vi R10 som delar block med de två övriga men som bortsett ifrån detta har lite fler unika komponenter, motiverat av dess betydligt högre kundpris.


En fördel av standardiseringen är dock att Ultran numera kan erbjudas med kaliber 25. Den större kvarttumskalibern ligger ju i tiden och med modultänkandet så kan man erbjuda denna till samtliga modeller.


För att ändå erbjuda lite mer (till ett så lågt pris som möjligt) så har man introducerat Colour Concept - möjligheten för kunden att kunna välja de mest bisarra färger på sina plaststockar, stockar som numera (på grund av detta?) inte längre har kvar sina praktiska rembygeldubb.


Den som vill kan nu därför få sitt gevär i rosa, orange (!), signalrött eller varför inte klarblått? Kan det vara arvet från gamla Gamo Spectra med sina udda metallicfärger som man försöker högtidlighålla? Till de mer gångbara färgsättningarna torde svart, mossgrönt (brittish racing green?) eller tredimentionellt kamouflage vara.


Tittar vi på trä så utgår valnöt för Ultran, endast bok finns kvar. För Scorpion så är valet valnöt eller bok där R10 enbart finns med valnöt.


Ännu så finns dock lagervapen kvar av tidigare modeller om någon inte känner sig så road av den nya lineupen, det är dock klokt att lägga en order så fort som möjligt medan de finns kvar.

ANNONS
Av Johnny Ottosson - 16 maj 2014 19:00



Skymningsskytte..



Det är lugnt o skönt att skjuta sent på kvällen...  


I går begav jag mig till banan ganska sent och sköt sedan fram till dess att solen gick ner. Det är ju på dagens sista ljusa stunder som man vanligtvis fångar det lugnaste vädret med minst vind. Denna afton var det i princip vindstilla varför jag sköt lite över fulla 50 meter.


Utsikten downrange..  


Att skjuta så pass långt med 10J/177 med låg Vo (175 mps) kräver, som bekant, de allra bästa förutsättningar för att ge ett riktigt bra utfall. Det hela föll ut till ett par trevliga timmar helt allena på kvällskvisten. För säkerhets skull så tog jag även med mig min lilla smidiga 400 cc buddybottle, som tillåter 3-4 fulla överföringar, varpå jag kan skjuta gott och väl 200-250 skott utan att behöva tänka på att ta med den otympliga dykarflaskan eller en svettdrivande handpump. Förutom 50 meter så passade jag även på att pendla mellan lite olika avstånd, 25, 30, 40 & 45 meter.


Tavla nummer 1 över 50 meter...  


 

Tavla nummer 2 på 50 meter...


Ifrån det ena till det andra så ska jag också passa på att adressera ett klagomål ifrån en bloggläsare som tyckte att kvalitén på bloggen hade fallit och att jag lika väl kunde logga ur för gott. Jag tog mig därför en funderare och tittade lite på statistiken för bloggens besökarantal under de senaste två månaderna jämfört med samma period de närmast gångna åren. Faktum är då att besöksantalet är mer eller mindre helt konstant. Bloggen har inte tappat några läsare, men inte heller engagerat några nya – statistiskt sett.


Maj månad de senaste åren...  


Vad gäller kvalitén så är ju en bedömning här betydligt mera subjektiv än läsarantalet. Ett problem här är ju att man bara kan uppfinna hjulet ett begränsat antal gånger. Det finns alltså inte speciellt många saker att skriva om, utöver det som jag redan har avhandlat i nästan 2000 inlägg under de gångna fem åren.


Bloggen blir därför mera en nyhetskanal, en plattform för mina egna åsikter samt en dagbokslogg över mitt skytteliv. Alternativet, om man vill hålla uppe ”kvalitén” med med tyngre och mer faktainriktade artiklar vore att ta bort nyheterna, mina åsikter och dagboksaspekten. En konsekvens av detta hade då ofelbart blivit att bloggen hade kommit ut betydligt mera sällan, alltså bara vid de tillfällen då jag har haft lust/möjlighet att producera just ett sådant inlägg.


Min egen avvägning här är att jag själv hellre besöker en blogg med ett kortare/enklare/”sämre” material oftare än en mer stationär blogg där det sällan kommer ut inlägg – vilka då i gengäld kan vara mer omfattande.


Vad tycker ni, som läsare?

ANNONS
Av Johnny Ottosson - 15 maj 2014 13:00



Problem med Walthers nya LGU



Ifrån BAR kommer det en rapport på deras FB-sida där Lloyd berättar att BAR med omedelbar verkan har ställt in försäljningen och leveranserna av nya Walther LGU på grund av kvalitetsproblem.


Exakt vari problemen ligger vet jag i skrivande stund inte, det enda jag kunde läsa mig till är att flera ägare hade drabbats. En teori är att det kan finnas någon form av säkerhetsmässig brist eftersom man så abrupt har stoppat försäljningen, något som man förmodligen inte gör för mindre problem.


Mycket tråkigt oavsett vilket då Walther hade hoppas på goda försäljningsframgångar för LGU då LGV floppade kraftfullt på den viktiga UK-marknaden. Vi får hoppas att LGU återkommer i förbättrat utförande redan ifrån fabrik, dags för en ”Mk II” kanske?

Av Johnny Ottosson - 15 maj 2014 09:00



SM i BR



Vittsjö Skytteförening kommer att bjuda in till SM i bänkskytte den 23-24 Augusti 2014. De klasser som preliminärt är aktuella blir 50 respektive 100 meter liksom 22 LR. Mer information kommer succesivt.

Av Johnny Ottosson - 13 maj 2014 19:00



 

En stilla kväll i regnet..

 

 

  Challengern



Under söndag kväll så åkte jag ut till banan för att skjuta lite. Det regnade. Inte mycket att göra, tur att det finns tak. Hela helgen hade för övrigt runnit bort till andra aktiviteter men nu hade jag en ledig timma och en tub full med luft så nu skulle det bli dags att rasta bössan lite.


Först ut blev ett skott på en spinner och då den träffade rätt så sköt jag fem skott på 25 meter för att verifiera att bössan går rakt på inskjutningsavståndet. Det gjorde den.


Fem skott på 25 meter

Nu var det dags för lite mer seriösa avstånd, tavlan flyttades till 40 meter och nu blev det tio skott eftersom detta är mer utslagsgivande än bara fem skott. Starttrycket i bössan innan jag började skjuta var lite drygt 140 Bar.


På 40 meter så drog de tio skotten åt höger

 Tyvärr så drog skotten lite åt höger så jag klickade tre steg åt vänster på kikarsiktet, för att kompensera för detta. Att skjuta på 40 meter under dessa stilla förhållanden är tämligen odramatiskt, man vet ungefär var man kommer att träffa redan innan man smeker av skottet.


Nu blev träffbilden för nästkommande tio skott över 40 meter mera centrerad.

Nöjd och glad över resultaten så långt så backade jag måltavlorna ytterligare fem meter, till fulla 45 meter. Detta var inte lika roligt. Man kan tycka att fem meter hit eller dit inte är någon jätteskillnad men det är det - om man skjuter 10J med måttliga 175 mps som utgångshastighet.

 

Tio skott över 45 meter var inte lika roligt...

Skam den som ger sig, nu prövar vi med en tavla till och visst gick det bättre? Tyvärr så märker man tydligt att här någonstans går gränsen för vad man kan förvänta sig med den här kombinationen av skytt, vapen, optik och ammunition.


 

Visst är jag nöjd över dessa 10 skott på 45 meter men här finns inga marginaler.. 


Nu hade jag skjutit 46 skott och jag ska ha 50-55 riktigt bra skott på en fyllning innan jag får tuben tom vid ca 75 Bar. Därför klickade jag mig tillbaka nedåt för att skjuta resten på 25 meter.


  

Fem skott på 25 meter, det syns att jag glömde justera tillbaka till höger..

 

Då jag glömde att justera tillbaka siktet tre steg åt motsatt håll, alltså höger, så tog dessa träffar till vänster. Lite retfullt naturligtvis. Efter att ha justerat in korrekt så sköt jag ytterligare fem skott på 25 meter.


 

Sista fem skotten på 25 meter, nu började det märkas att tuben nästan är tom..

 

Efter 56 skjutna skott så började trycket i tuben minska betänkligt, även för skytte på såpass kort avstånd som 25 meter. Jag vet dock att jag kan få ut ytterligare 15-20 skott med likvärdigt bra precision om jag begränsar skottavstånden till 10-15 meter. När jag då slutar skjuta efter 70-80 skott så ligger jag i botten med ca 50 Bar kvar.


Överlag så börjar jag känna mig mer och mer nöjd över prisvärdheten hos Challengern, även om jag var nyfiket skeptisk första gången jag kom i kontakt med modellen tack vare den gode herr Pyk. Visst känns 6000 kr rätt mycket för en amerikansk platsbössa av Crosmans fabrikat men de tre essensiella värden som är viktiga hos ett fungerande precisionsgevär finns där; en bra pipa, ett riktigt bra avtryckarsystem och en jämn drivkälla. Utseende, brist på finish och halvdan passning får man helt enkelt lära sig att leva med.

Av Johnny Ottosson - 12 maj 2014 09:00




Angående gårdagen




Med anledning av gårdagens inlägg om tävlingarna så har jag fått lite frågor om vad jag har för inställning till våra tävlingar så idag blir det förhoppningsvis ett klargörande på den fronten. Till att börja med så tycker jag det är roligt att vi har en strukturerad tävlingsform för Field Target i Sverige, detta tror jag att alla parter tjänar på i längden.


Jag har själv prövat på att tävla under dessa organiserade regler under förra säsongen och jag har dessutom löst ett Skyttekort, mest för att se hur det fungerade i praktiken. Själva tävlingsformen som sådan är jag dock inte intresserad av. Mitt (mycket måttliga) intresse för tävling (jag är ingen tävlingsmänniska) har sitt fokus på BR och HFT, inte på FT. Jag har, som sagt, prövat de olika tävlingsformerna och alla tycker om olika, jag ”tände” helt enkelt inte på Field Target som företeelse.


Att jag ändå har kommenterat tävlingarna i Field Target beror på att jag vill göra vad jag kan för att marknadsföra skytteformen för att jag tycker att den är viktig, oaktat att jag inte i sak är intresserad av den på ett personligt plan.


Jag har också dristat mig till att ge de ansvariga en konstruktiv kritik på det som jag tror kan föra den skytteformen framåt och vad som jag personligen tror är återvändsgränder i olika detaljer. Detta har långt ifrån alltid fallit i god jord hos åhörarna, men så är det. Jag har med andra ord inget principiellt emot FT och visst kan jag tänka mig att åka på en tävling för att prata väder och vind med andra entusiaster och kanske rent av gå en bana i den fria klassen men där stannar mitt engagemang. Field Target lockar mig helt enkelt inte tillräckligt mycket för att jag ska vilja åka land och rike till olika tävlingar såsom på HFT-tiden eller lösa ut en tävlingslicens bara för någon enstaka tävling under året.


Istället så håller jag mig på åskådarplats och håller tummarna för att Field Target växer och ökar att man kanske på sikt, igenom ett ökat medvetande om möjligheterna hos luftvapen, även breddar verksamheten till att också omfatta HFT och BR.

Av Johnny Ottosson - 11 maj 2014 16:30



Vårtävlingen i Onsala



Så har då den andra större tävlingen gått av stapeln i Onsala, den västsvenska klubbens traditionella vårtävling. Liksom alltid så ska det ha varit en trevlig och välorganiserad tävling som dessutom, trots alla väderförutsägelser, gynnades av riktigt fint väder och lugna vindar. Helt idealiska omständigheter med andra ord.


Totalt så mönstrade man in 53 st startande, cirka tiotalet färre än den tidigare tävlingen i Mörrum och ungefär hälften av vad tävlingen drog för några år sedan, under lika gynnsamt väder.


Nu har resultatlistan kommit ut och ifrån denna så kan man läsa en hel del intressanta saker:


Ungefär hälften (25 st utav 53 st) valde vapen med 10J.


Detta understryker vad jag hela tiden har predikat, tillväxten för sporten finns hos 10J, där de som fastnar förhoppningsvis går vidare med 16J eftersom. Prioritet nummer ett nu måste vara att få fart på de fria klasserna för att öka antalet tävlanden och det enklaste sättet där är givetvis att minska byrårkatin och alla teoretiska krav med skyttekort, klubbmedlemskapskrav, tävlingslicenser och liknande - för dessa i grunden licensfria vapen.


Att kalla den fria klassen för "debutant" som vissa klubbar envisas med är rent trams. Räknar vi bara på den här tävlingen så var snittpoängen för den fria klassen 19.57 poäng där PCP 10J bara hade ett snitt på 18.00 poäng.


"Debutanterna" sköt alltså bättre överlag än de "riktiga" tävlanden i PCP 10J, vilket är den 10J-klass som brukar ge högst poäng. Situationen känns lätt absurd.


Dessa problem hör även ihop med att vi måste ta bort klasser som inte fungerar. Se nu på klassen för fjädervapen 16-45J som mönstrade in tre (3!) st deltagare - totalt. En kille kom dit och sköt sämst, tävlingens lägsta resultat på blott 8 poäng och kunde därefter åka hem med en pokal!


Nej, det handlade inte om ett tröstpris utan om att han faktiskt kom sist, vilket i den klassen betyder pallplats med brons. Man brukar säga att en tävling vinns av den den deltagare som är bäst skytt och som har en bra utrustning. Här vinner deltagare på grund av att man uppfyller rätt krav på pappersexicis. När det räcker med ett rent deltagande för att placera sig på pallen, vilket värde har då dessa utmärkelser?


Självklart så måste dessa klasser bort!


Nästa udda klass är FX PCP, ja - så kan man raljera. Samtliga tävlanden, hela 13 st, sköt ett PCP från FX Airguns med kaliber 22. Gäsp! Borta är den tid då man kunde se lite andra fabrikat på banorna, nu är likriktningen nästan helt total.


De internationella klasserna drog totalt 11 deltagare, alltså ungefär 20% - vilket faktiskt är dubbelt så bra som i Mörrum. Det är alltså för denna lilla selekta skara som vi nu sitter här med all byråkrati. Tittar man i listan så har det smugit sig in några 10J-vapen också, främst FWB300, som egentligen borde räknas bort från "riktiga" 16J-vapen. Gör vi detta så har vi 9 tävlanden kvar.


Nä, nu ska jag inte gnälla mera utan jag ska istället leverera några konkreta tips för sportens överlevnad här i landet.


Kör tre klasser - det räcker.


Fri klass PCP


Ingen byråkrati och inga onödiga avgifter (pengar till SvSF etc), max 10J och 18 år. Här kan man med fördel även skyffla in övriga rekylfria vapen (Co2, semirekyla fjädervapen etc).


Internationell klass


Som det låter, max 16J etc. Valfritt PCP eller fjäder.


Fjäder


Övriga fjädervapen, alltså riktiga rekylerande fjädervapen vapen. Vapen på 10J kör enligt Fri Klass PCP utan byråkrati, de som vill skjuta 16 kör enligt Internationell klass ovan.


Man behöver inte göra det svårare än vad det är..


I övrigt..


Kul att se en billig amerikansk plastbössa hävda sig såpass bra i klassen för 16J PCP, bara en enda poäng ifrån silverplats i konkurrens med en FX Airguns Elite och inte mindre än tre Steyr samt en ProTarget och ett vapen ifrån FX Airguns. Bra skjutet!


Fjäder 10J brukar domineras totalt av HW30S och FWB300, nu kom det in en HW98 på en imponerande andraplats - riktigt roligt och bra presterat.

Av Johnny Ottosson - 9 maj 2014 18:30



Kvalitén hos ett kikarsikte

 

 

Leupold EFR 3-9/33 VX-II



Dagens ämne kommer säkert att kännas som gammal skåpmat för många, då ämnet har berörts här på bloggen tidigare, men eftersom nya entusiaster ständigt tillkommer och då det kommer en hel del frågor om saken så kör vi igen. Under veckan så har jag fått höra en del påståenden och en del frågor som tyder på en viss osäkerhet runt kikarsikten och deras kvalité.


En entusiast förmanade en nybörjare att vara riktigt försiktig med kikarsiktet då det ”kan rubbas av minsta beröring” där en annan ställde sig frågan om man kan använda kikarsiktet utomhus när det regnar.


Alltså, hur tåliga är kikarsikten och vad skiljer ett bättre kikarsikte ifrån ett sämre? Än mer radikalt – vad är egentligen ett ”bättre” respektive ”sämre” kikarsikte?


Kikarsikten är relativt komplexa produkter som består av förhållandevis ömtåliga komponenter. Det är dock en förhållandevis mogen teknologi rent produktionsmässigt och kan därför framställas i stora mängder till låga priser av utvecklingsländerna. Ett kikarsikte har både påtagliga egenskaper som är enkla för konsumenten att se och bedöma samtidigt som det har en stor mängd egenskaper som bara med svårighet, om överhuvudtaget, kan särskiljas vid ett första påseende.


I grund och botten så tillverkas alla kikarsikten med prisramar, detta oavsett om de är billiga eller dyra. Inom dessa ramar (tillverkningskostnaden) ska sedan kostnaden för kikarsiktets egenskaper disponeras. Tillverkaren kan här välja vad han så att säga vill göra med sin budget. Tyvärr är det då ofta så att tillverkaren prioriterar egenskaper som gör kikarsiktet lättare att sälja, än ”dolda” egenskaper som kommer kunden till gagn på andra sätt.


Ett belyst riktmedel med två färger och tiotalet intervaller är exempelvis en egenskap som är enkel för kunden att förstå och därmed förmås att betala för. En mekanik med drev av metall som därför håller sin precision under flera tusen klick upp och ner längre än en motsvarighet med drev av plast är däremot en mer svårsåld egenskap. Exempel av detta slag är otaliga. Hela fördelningen av tillverkningskostnaden är därför en balansgång för tillverkaren. De basala egenskaperna måste alltså minst vara fungerande men notera, inte nödvändigtvis någonting alls mer än så, medan man sedan försöker utnyttja så mycket som möjligt av tillverkningsbudgeten till försäljningsbefrämjande egenskaper.


Det första tillverkaren gör är att fundera på hur användaren ska använda siktet. Handlar det om aktiv jakt så är vätsketålighet viktig, är det vakjakt så blir däremot ljustransmission en större prioritering, ska det användas till fjädervapen så spenderas mera på rekyltålighet etc. I den bästa av världar så kanske kikarsiktet rent av ska sitta på ett PCP. I så fall så är rekyltåligheten ingen prioritet, inte heller ljustransmission eller vätsketålighet. De allra flesta PCP används ju till informellt tavelskytte och plinking under goda yttre förhållanden utan regn eller mörker. Ett kanonläge för att ösa på med försäljningsbefrämjande finesser med andra ord. Vapen av typen PCP har dessutom en air av hightech som stimulerar kunden att välja ett (synbarligen) avancerat kikarsikte. Eftersom man dessutom sällan bär runt vapnet utan som regel skjuter stationärt så behöver man inte heller bekymra sig om kikarsiktets vikt. En rejäl längd anses till och med som en fördel av många köpare. Guldläge för tillverkaren med andra ord. Inga större (dolda) mekaniska krav, en latent efterfrågan på ”bling-bling” samt en mindre känslighet för fysiska dimensioner. Det enda tillverkaren egentligen behöver tänka på är prisläget. Inte konstigt att vi får jättestora parallaxhjul på en mekanik med slapp precision och dassig livslängd liksom belysning på linser vars optiska ljusegenskaper är att jämföra med flaskbottnar.


Inget fel på detta, i sak.


Det finns vapenägare där ute som prioriterar dessa moderna finesser högt och som accepterar generösa toleranser i den inre mekaniken utan att fundera vidare över den saken. Samma sak med repeterbarheten, håller man inte på att klicka sig upp och ned hela tiden så spelar det ingen roll att mekaniken har en kortare livslängd, vätsketåligheten är inget problem för den som aldrig skjuter i regn osv.


Det man bör vara medveten om är dock att man gör ett val, en prioritering. Alla sikten är inte likadana även om de ser snarlika ut och om det finns någon form av finesser, utan att priset är högre än konkurrenter utan, då är risken stor att något annat är nedprutat. ”There is no such thing as a free lunch”, som ni vet…


Tittar vi nu på linser så har många sikten idag jättelinser där 40 mm är ett absolut minimum och 50 mm eller däröver snarare är regel än undantag. Frågar man tillverkaren om varför så kommer de naturligtvis att hänvisa till att större linser ger större siktbild och bättre ljustransmission. Detta är naturligtvis sant i sak men varför ska jag ha en stor siktbild när jag skjuter på ett litet mål som står helt stilla?


Vad gäller ljustransmissionen så kan man ha en bra sådan av två skäl, endera så har man bra linser eller så har man stora linser. Visst kan stora linser givetvis också vara bra, men då kan jag lova att prisbilden blir riktigt saftig. För sikten i vettig prisklass, säg under 5000 kr, då får man sällan bra linser på över 50 mm jämfört med vad man kan få om man väljer linser på exempelvis 32 mm. Skälet är kostnaden, stora linser kostar och ska man ha råd att inkludera stora linser så måste man välja lite billigare linser med en (proportionellt sett) sämre ljustransmission. Det är med andra ord inte ovanligt att ett 32 mm sikte med bra linser har lika god ljustransmission som ett 50 mm sikte med sämre linser. Men varför då välja stora linser? Jo, stora linser säljer. Ett sikte med 50 mm lins är enklare att sälja för 4000 kr än en med 40 mm linser, så enkelt är det.


Nu kan man tycka att det inte spelar någon roll hur man når en bra ljustransmission, via stora eller via bra linser, men det gör det. Stora linser har nämligen också nackdelar. Till att börja med så är de…stora. Det betyder att de tar stor plats, siktet blir högt och skrymmande. Än värre är att stora linser gör siktet tungt. Förutom att vapnet blir tyngre att bära och hantera så försämrar man siktets rekyltålighet igenom att förse det med stora (eg tunga) linser.  Ifrån skolfysiken så vet vi ju att stora vikter också ger stora massakrafter på en kropp i rörelse så när rekylen påverkar ett tungt sikte så blir påkänningarna på linserna inuti desto större.


När vi går vidare till mekaniken så har jag redan berört att det finns en hel del inre och ”osynliga” skillnader. De sikten som inte har avsatt resurser för en bra mekanik har en enklare mekanik som kännetecknas av dålig repeterbarhet. Det betyder rent praktiskt att om du klickar upp 10 steg och sedan ner 10 steg så hamnar man inte exakt på samma plats, trots att märkningarna på rattarna påstår detta. Ju mer mekaniken används, desto större kommer detta inre glapp att bli. Samma sak gäller med parallaxen, om markeringen säger 25 meter på ett enkelt konstruerat sikte så finns det inga som helst garantier att detta är 25 meter i verkligheten. Nu kan man naturligtvis enkelt sätta på andra märkningar men eftersom repeterbarheten är lite sisådär så vet man ju ändå inte om man kommer tillbaka till exakt samma plats när man har skruvat runt lite.


Just precisionen för parallaxen är också känslig för sidohjulsplacerade parallaxjusteringar. På en objektivplacerad parallaxjustering så skruvar man bara in eller ut en gänggång, precis som en mutter på en bult, när man parallaxjusterar. Har man däremot ett sidohjul så måste man ha en vinkelmekanism, någon form av kuggmekanism, som kan överföra kraft i 90 grader och detta med så litet spel (glapp) som möjligt – utan att bli trögt att justera. Ni förstår säkert skillnaden i svårighetsgrad för tillverkaren här. Har man sedan en hög förstoring så är man än mer beroende av bra precision för parallaxjusteringen.


För att lösa problemet så kan tillverkaren göra endera; större kuggmekanism eller en kuggmekanism som har större precision – båda kan ge samma resultat, en exaktare parallaxjustering. Eftersom det är enklare att göra drev större än göra dem bättre så väljer som regel tillverkaren det förstnämnda. Problemet som uppstår då är att det fysiska utrymmet inte räcker till, såvida man inte går upp från 25 mm till 30 mm tub och förser kikarsiktesröret med riktigt feta sadlar.


Exakt samma princip gäller för övrigt mekanismen för justering upp/ner och höger/vänster. Även här kör enkelt byggda sikten med lite större drev före att välja drev med bättre tillverkningsprecision. Nackdelen för användaren är att justermånen blir snål, möjligheten att höja brukar vanligtvis ”ta slut” när justermånen inte räcker till. Enkla sikten kan ha 30 MOA justering där bättre sikten ofta har 60 MOA (eller bättre).  Ett viktigt skäl till att många sikten numera kör med 30 mm tuber är alltså att få loss utrymme för större (o enklare) komponenter inuti. Lösningen är (för tillverkaren) riktigt bra - 30 mm tub säljer bättre än 25 mm tub (”bigger is better”) samtidigt som tillverkaren får möjlighet att använda mer grovhuggna (o billigare) komponenter.


Bingo!

Presentation


Välkommen till bloggen om Luftgevär. Detta är portalen till luftvapenvärlden i Sverige. Här finns alla nyheter om luftvapen samt länkar så att man kan gå vidare till alla sidor i Sverige som intresserar luftvapenentusiaster.

Fråga mig

861 besvarade frågor

Omröstning

Är Airpang en meningsfull del av din luftvapenhobby som tillför dig nytta?
 Ja, oundgänglig
 Ja, bra och nyttig
 Tja, kul men inte mer
 Nej, slöläser bara ibland
 Nej, kommer aldrig mer att besöka

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

AirPang Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se