Den tredje tävlingen - Laxå

Nu har inbjudan gått ut för den tredje tävlingen för året, denna gång så är det Laxå Skytteförening som står som värd. Laxå har under ett flertal år haft fina och populära tävlingar som, tillsammans med Onsala, har ansetts som en av de riktigt stora evenemangen här i Sverige.

Centralt beläget mitt mellan Göteborg och Stockholm så har man alltid dragit bra med besökare och klubben har tillgång till ett naturskönt område med en trevlig klubbstuga. Denna gång så kommer tävlingen att äga rum den första juni 2014.

Liksom Mörrum så har man tänkt till lite extra och förlagt tävlingen på en söndag, en dag då betydligt fler människor är lediga och tillgängliga för hobbyaktiviteter jämfört med de klubbar som fortfarande kör sina tävlingar på lördagar - en gängsle arbetsdag för många människor inom såväl vård som handel.

Laxå är också unika igenom det ansvar man visar till möjligheten för sporten att överleva på sikt tack vare sitt beslut att låta den fria klassen omfatta 30 mål, istället för blott hälften som de övriga klubbarna hittils har tillämpat under 2014. Det säger ju sig självt att exempelvis en entusiast här runt Göteborg hellre kör 20 mil till Laxå för att tävla över 30 mål än att åka 30 mil till Mörrum för att tävla över 15 mål.

Förutom att köra söndag och ha 30 mål i den fria klassen så ser upplägget ut som vanligt, ytterligare totalt 7 klasser (!) erbjuds de som har alla skaffat alla formella kvalifikationer - skyttekort, tävlingslicens, klubbmedlemskap och i förekommande fall vapenlicenser. Har man detta så kan den som har lust och en fjäderbössa över 16J lätt åka dit för att hämta en pokal, konkurrensen i den klassen lär inte direkt bli mördande...

Startavgifter är i samtliga klasser (alltså även den fria klassen!) är 100 kr per klass (+100% jämfört med 50 kr för två år sedan, 2012), vågar man chansa på vädret och väljer att förboka så kan man dock få 20 kr rabatt.

I och med denna tävling så har hälften av säsongens tävlingar som är schemalagda i kalendern presenterat sina inbjudningar. Nu återstår Laxås hösttävling (17/8) och Onsalas dito (13/9) liksom Fuxerna (30/8). 

När säsongen sedan har nått sitt slut och samtliga tävlingar under året har avlöpt så ska det bli spännande att jämföra 2014 mot tidigare säsonger, inte minst i avseende på antal deltagare.

Det ska börjas i tid...

  Walther LG-3

Noterade att Walther har presenterat en ny bössa som säkert kan tilltala både ung och äldre skyttar. Till skillnad ifrån vanliga luftgevär så skjuter LG-3 Airsoftammunition, alltså runda plastkulor med 6 mm diameter. Anslagsenergin uppges som mindre än 1 joule. Maximal räckvidd anges till 10 meter och lämpligt användningsavstånd 5-10 meter. 

Kanske något för en blivande tavelstansare eller som ett bra alternativ till de skyttar som befinner sig i länder som Hong-Kong eller Malta som har licenskrav på alla andra vanliga luftvapen. Kanske även en lösning för den som bor trångt i liten lägenhet i en modern storstad utan längre avstånd att skjuta över. Främsta nackdelen torde vara prislappen på närmare 5000 kr..

Mera väder

Tyvärr så måste man nog revidera gårdagens väderprognos inför lördagens tävling till det sämre.

Idag så ser prognoserna dessvärre betydligt sämre ut.

SMHI – Ihållande regn, 3,80 mm, vind 7-8 mps och 11 grader varmt

YR – Ösregn, 7,20 mm, vind 6-7 mps och 12 grader varmt

Accuweather: Regn, 3,00 mm, vind 6 mps och 13 grader varmt

Sammanfattningsvis så kan man alltså, som det ser ut nu, förvänta sig en regnig och blåsig tävlingsdag.

När det gäller föranmälningar så fick jag ett påpekande om att man på ett forum har gått ut och förkunnat ”40 st föranmälda”. Då jag inte har hört något ifrån Onsala själva om saken så kan jag varken bekräfta eller dementera dessa uppgifter. Skulle man de facto få 40 starter så vore det naturligtvis synnerligen imponerande med tanke på väderprognosen och vårt nya regelverk. Vi håller tummarna för att de tävlande får en så bra tävling som omständigheterna nu medger. Till Onsalas fördel måste framhållas att tävlingarna alltid har varit väl organiserade, möjligtvis med undantag av parkeringskulturen men detta torde inte vara ett lika påfallande problem numera.

Vårtävling i Onsala

Idag så vill jag påminna om Onsalas stora vårtävling som går av stapeln den här lördagen, alltså 10/5 2014. Som sig bör så kommer här en första preliminär rapport om vilket väder som är att vänta. Prognosen är utställd idag (140505), på morgonen.

SMHI – Regn under dagen, ca 10 grader och 5 mps vind

YR – Korta lätta regnskurar, ca 12 grader och 4 mps vind

Accuweather - Eventuellt någon regnskur, ca 12 grader, 6 mps vind

Eftersom det är 6 dagar kvar så är alltid prognoserna lite osäkra så pass tidigt. Trenden är dock att vädret förefaller bli allt bättre. När jag kollade i lördags på 7-dagarsprognosen så talades det om hällregn hela lördagen. I nuläget så förefaller det som att den värsta regnstormen kommer först i början på nästkommande vecka.

Till skillnad ifrån Mörrum så har jag ännu inte fått någon rapport om huruvida Onsala har några föranmälda tävlanden men vi får väl ändå hoppas på en god uppslutning, det osäkra väderläget till trots.

Crosmans pärlor

Tidigare under dagen så blev jag uppringd av en kille som ville köpa ett "roligt luftgevär". Det skulle naturligtvis vara licensfritt och dessutom billigt. Skyttet skulle ske på 8-15 meter såväl inom- som utomhus och hans yngre son ville också vara med och skjuta. Vad fanns då att rekomendera? Efter att ha funderat ett ögonblick så slog det mig - det är ju just den här frågeställningen som Crosman är skapade för att besvara.

En del entusiaster rynkar gärna på näsan åt amerikanska Crosman. Usel finish, diskutabel passning och ibland ganska skiftande kvalité har tyvärr kännetecknat detta fabrikat. Lyckligtvis så finns det också en annan sida av Crosman, prismässigt överkomliga, bra genomtänkta och framförallt - riktigt roliga vapen för alla åldrar. Idag ska vi titta lite på de olika modeller som är extra intressanta på den svenska marknaden.

Crosman 1077

En Ruger 1022 för 2010-talet som, liksom sin förlaga, är billig och riktigt rolig att skjuta med. Tack vare konstruktionen som double-action istället för en "äkta" semi så får modellen prestera strax under 10 joule snarare än bara den tredjedel som gäller för semi- och helautomatiska vapen. Med en prislapp på under 1500 kr så får man mycket skjutglädje för pengarna. Kända tillkortakommanden hos modellen är läckage av Co2 samt höga driftskostnader. Roliga och skjutglada vapen som drivs med miljövidriga Co2-patroner har tyvärr höga löpande driftskostnader. Skjuter man inte ofta och gillar att skjuta fort med vettig precision till låg initialkostnad så är 1077 ett givet val.

  Crosman 2289 "Bugout Kit"

Ett bra-att-ha vapen när zombies anfaller? Nä, Crosman har skojat till det lite extra bara. Däremot som ett formidabelt vapen för en "suburban hunter" på tight budget så är detta ett kanonval. Är kaliber 22 en tillgång (exempelvis mot skytte på levande mål) och man söker ett portabelt, tåligt och prisbilligt vapen med acceptabel slagkraft samt förvånansvärt god praktisk precison på korta avstånd mellan 5-20 meter så är 2289 ett perfekt val. Tänk er ett industriområde med övergivna fabrikslokaler, stora mängder kajor och duvor och ni kan direkt se det tänkta användningsområdet. Till nackdelarna hör plastbreech med tillhörande montageproblem för kikarsikte och en trist pumpning med ett flertal pumptag för ett enda skott. I gengäld så får man ett rekyfritt och lättskjutet vapen med en inbyggd självförsörjande drivkälla. Modellen har åkt in och ut ur Crosmans sortiment under decennierna, låt oss nu hoppas att den är kvar här för att stanna. Mycket vapen för 1600 kr.

Crosman 2250XL

"-The Ratcatcher is back!". En storsäljare ifrån det tidiga 2000-talet är tillbaka och dessutom i en förbättrad form med längre pipa och en riktig metallbreech, komplett med kikarsikte. Gillar man 2289 men inte att pumpa densamma och kan leva med lite högre kostnader både för inköp och drift så är 2250XL ett ypperligt val. Tack vare sin 18" långa pipa så är detta vapen ett veritabelt kraftpaket, att nå bortåt 190 mps med lätta diaboler är inte problem för den händige ägaren. Är plånboken riktigt tung så kan man dessuotm komplettera den med en HiPac för HPA. Frånsett en hög driftskostnad på engångs Co2-patroner så är detta ett vapen med många styrkor och få svagheter, en skjutmaskin utan dess like i sin prisklass.

Crosman Discovery

En upptäckt för många amerikaner och en vattendelare på sin inhemska marknad. Discon var en dörröppnare för storsäljande Marauder-serien och mycket PCP för måttliga pengar. Med drygt 3000 kr på prislappen så har man ytterst få vettiga konkurrenter i prisklassen. Geväret går med lättryckssystem och kan även bulkfyllas med Co2 (vem gör detta i verkligheten??). Ett enkelt och robust vapen, ett bra förstaval för den som bara måste ha nytt och som vill pröva på att skjuta PCP. TIll nackdelarna hör hög ljudnivå (som licenspliktig) samt en praktisk precision och inte är riktigt up to date med dyrare konkurrenter. Trots det mycket vapen för pengarna.

Som synes så har Crosman många roliga vapen att erbjuda i prisklassen upp till runt 3000 kr. Vapen som fungerar både som endavapen för nybörjaren såväl som andra eller tredjevapen åt den hängivne entusiasten. Har ni därför inte prövat några produkter ur Crosmans sortiment tidigare så då chansen - här finns mycket skjutglädje till förhållandevis små pengar.

Varför 45 joule?

Fallmål..

Häromdagen så fick jag frågan varför vi har en klass i Field Target som är på 45 joule. Att vi har en internationell klass på 16 joule är ju inte så konstigt, likaså att vi har en nationell klass på 10 joule. De allra flesta länder som inte har 16 joule som gräns för licensfria vapen kör nationella klasser på den effektnivå som i det aktuella landet anges som licensfri. Sådeles så kör Tyskland tävlingar på 16 och 7.50 joule och vi svenskar på 16 och 10 joule. Så långt inget oklart, men varför 45 joule?

En gång i tiden så hade vi inga effektbegränsningar alls, detta var i slutet av 1990-talet och när PCP började dyka med kaliber 22 och lite högre effekt så stod det ganska snabbt klart att den tidens fallmål inte höll för effekten. Vid denna tid så använde man fallmål importerade ifrån England, nu kommer jag inte ens ihåg vad de hette men de finns med på foto i Dahlmans samtida bok "Luftgevär" från samma tidsperiod. Dessa fallmål var målade efter skator etc och väldigt naturtrogna. Nackdelen var emellertid att plåten var ganska tunn, målen var ju skapade för maximalt 16 joule och upp till ca 25 joule så fungerade de på avsett sett. När vi sköt Field Taget på 90-talet så hade ju de flesta fjädervapen där inga eller i alla fall mycket få vapen nådde upp till 25 joule.

Runt 2000 så kom det emellertid ut en helt ny typ av fallmål, de så kallade "BJ-Target". Dessa tilverkades av en lokal firma runt Mariestad, vill jag minnas, som FX Airguns hade någon form av relation till. Fördelen med dessa mål var att de tålde hårdare träffar, de var fysiskt sett mindre och dessutom billigare. Det tog inte lång tid innan de blev normen för våra tävlingar och ersatte de ömtåligare brittiska fallmålen.

På tävlingarna 2002 så började man emellertid inse att även dessa nya fallmål hade sina egna tillkortakommanden. Satt de rakt så fällde ett 22 vapen med runt 35-40 joule målen helt oavsett om träffzonen träffades eller inte. Lutade man målen en smula framåt så försvann problemen med då kunde inte klenare licensfria vapen fälla målen överhuvudtaget. Monteringen var alltså känslig, därtill så fanns det en skruv på baksidan som man kunde använda för att ställa in känsligheten ytterligare.

Efter en lång rad empiriska tester av någon (kan ha varit Koivisto, minns inte riktigt) så kom man fram till att runt 45 joule så låg den yttersta gränsen. Man kunde alltså ställa målen så att de fällde vid 10 joule, givet en korrekt träff, men det lät samtidigt bli att felfälla vid en inkorrekt träff - förutsatt att vapnet inte gav mer än ca 45 joule.

På den tiden så var dock 45 joule en hög gräns av närmast akademiskt intresse. Ett av dåtidens mest populära luftgevär, Axsorn och då nya FX2000 gav som mest runt 40 joule. Kaliber 22 var ju då dessutom den grövsta tillgängliga kalibern. Visst fanns det FX2000 som kunde vässas över 45 joule men i orginalspecifikationerna så angav man 283 mps med dåtidens Crosman Accupell (detta var innan JSBs tid). Tyvärr så hade tidiga FX2000 problem med för hårt förspända hammarfjädrar då de flesta exemplar såldes med klenare sådana som gav hastigheter runt 265-270 mps.

Hursomhelst..

Ytterligare något år senare så kom Cycloneserien ut och tidiga vapen där av underversionen Gladiator klarade faktiskt hela 290-300 mps verklig fart med de då helt nya och betydligt tyngre JSB Jumbo Exact. Strax därpå så började också Gamo saluföra en helt ny typ av fallmål, i grund och botten samma varianter som vi använder än idag, även att de då inte hade inställbara träffzoner. Dessa nya fallmål började också krokna vid runt 45 joule och därför beslöt man unisont och underförstått att behålla den inofficiella maxgränsen.

Visserligen så kronograftestade man aldrig vapnen på tävlingarna men den som hade en bössa som skrotade fallmålen på löpande band brukade få målägarnas onda ögon efter sig så gränsen hade ändå en god acceptans. På den tiden var det nämligen inte sällan så att deltagarna fick ta med egna fallmål och så byggde man ihop en bana utav dessa. Det fanns ju aldrig någon klubb som arrangerade utan fallmålen fick lånas ihop här o där.

Framtiden då?

Tja, kollar man på tävlingar i Europa så tävlar man nästan aldrig med vapen över 16 joule när det handlar om Field Target och mycket talar nog för att man även i Sverige, på sikt, kommer att avveckla klassen på 45J.
Den främsta anledningen till detta är de problem som så skilda klasser skapar för arrangören. Ska man göra en bana för 10 och 16 joule så blir den helt enkelt inte bra för 45 joule. Gör man sedan en bana som är svår och utmanande för 45 joule så är det närmast slumpen eller turen som avgör hur många poäng man får när man går den med ett vapen på blott 10 joule. Någonstans måste man då sätta sig ner och bestämma - vad ska överväga?

Som jag ser saken så är det enda rimliga att vi gör banor optimerade för 16 joule. Dessa kan man då relativt enkelt och smidigt använda även för 10 joule. Nackdelen är att man då lätt skjuter fullt och/eller får felfällning av målen med vapen på 45 joule. Gör man en bana för 16 joule så kan man enkelt konvertera den till 10 joule igenom att exkludera ett antal svårare stationer, exempelvis bortom 40 meter. Att konvertera en bana mellan 45 och 16 joule är emellertid betydligt svårare. Två så vitt skilda effekter kräver egentligen två helt olika banor.

Nackdelar då?

Jo, man tappar entusiaster som inte längre kan tävla med sina favoritvapen. Många vill ju tävla och samtidigt äga/använda ett vapen på 45J med kaliber 22. Till stor del så tror jag att det handlar om en normalitetsfråga. Folk är alltså vana vid att om man köper ett PCP på licens så väljer man per automatik ett med kaliber 22 - det sitter liksom i själva kulturen här i Sverige. Ett sådant vapen är naturligtvis inte så kul att skjuta med i och dessutom långt ifrån optimalt till blott 16J. För den effekten så är kaliber 177 ett betydligt bättre val.

Det man måste fråga sig är då vilket som är viktigast, trenden blir nog (om korrekt Field Target tar fart i Sverige) att allt fler satsar på 177/16J eftersom detta blir den nya normen. När så sker så sidesteppas 45J/22 på samma sätt som vi idag gör med 70J/25 och uppåt. De entusiaster som verkligen vill tävla FT tror jag är mer beredda att satsa på 16J/177 för sitt licenspliktiga nyvapenval än gamla tiders 45J/22. Därtill så har 16/177 en rad tekniska fördelar som 45J/22 inte erbjuder, lägre luftförbrukning, lägre ljudnivån, billigare ammunition osv vilket också är gagnfullt för den som skjuter lite mera informellt hemmavid.

En del befarar då problem för de som inte vill tävla och ändå skjuta 45/22 eller whatever och då när det gäller att få ut licenser. Söker man licens för Field Target och det inte finns någon klass med effekter över 16J så kan detta på sikt ge svårigheter i att få igenom licensansökningarna. Dessa bekymmer är dock inte oöverstigliga så länge som vi har evighetslicenser kvar. Man kan ju skjuta 16J även med kaliber 22 och sedan använda vapnet på full effekt utanför tävlingarna eller om man slutar tävla och bara träningsskjuter för skojs skull.

Sammanfattningsvis så tror jag att Field Target som tävlingsform i Sverige tjänar mer än vad den förlorar på att skippa 45J. De som vill ha 45J kan lösa licenser ändå, samtidigt som tävlingsbanorna kommer att få högre kvalité och mer fokus kommer då också att falla på kärnverksamhten - 16J.

Det som jag tror vore absolut bäst för sporten är att man kör alla klasser på 10J helt fria, både ifrån grönt kort och tävlingslicenser. Då får man in volymer av tävlanden. De som sedan fastnar och tycker att man vill gå vidare, de kan då lösa grönt kort, gå med i en klubb, skaffa sin tävlingslicens och ta ut ett föreningsintyg för licens till ett vapen på 16J.

För arrangören så blir det mer pengar (fler tävlanden) möjligheter att göra bättre och internationellt sett mer korrekta banor samt agera mer i linje med vad både SvSF och RPS förväntar sig av ett seriös tävlingsgren. Vidare så klarar man sig med bara 4 klasser så att man slipper idiotscenarion med bara två tävlande i en klass där blotta deltagandet och 1 enda poäng räcker för att ta en pallplats på ett "mästerskap".

Två klasser för 10J (PCP/Fjäder) samt två klasser för 16J (PCP/Fjäder). Juniorer räknar sedan sina poäng i en egen stege. Enkelt och smidigt.

Bäst före förrut?

Lite här och där så kan man läsa om den gångna tävlingen i Mörrum, en trevlig tillställning som av någon anledning har utmålats som en start på någonting och en storartad succé. Visst är det starten på en specifik sportgren som vi ser och visst är det imponerande att lyckas få ihop över 60 starter med tanke på de rådande omständigheterna men allt är en fråga om perspektiv.

Jag kommer ihåg en tid då en tävling samlade 80-100 starter utan att någon höjde på ögonbrynen, en tid då 15 deltagare var normalt för varje klass och då en klass med mindre än 10 deltagare i princip var helt okänt. Det var en tid då man tog sitt vapen, satte sig i bilen och bara åkte. Det var före önskemål om föranmälning, det var före startavgifternas tid och innan det krävdes grönt kort, tävlingslicens, vapenlicens och all annan tänkbar byråkrati för att få vara med och tävla i precis vilken klass man än önskade. En tid då dåtidens små fallmål från BJ kunde sitta högt, lågt, skymt eller till och med ute på en liten ö och då en deltagare med skyttejacka hade blivit utskrattad.

Vi sköt nästan alltid fjädervapen och förundrades över de fåtal PCP som dök upp. Det var vapen från England och Tyskland med någon enstaka Gamo. Ännu var pumpgevären fortfarande talrika och man såg alltid en och annan Innova eller Sheridan. Det var på dessa tävlingar som man för första gången såg någon som stolt visade upp att han hade tagit ut en riktig vapenlicens för ett luftgevär. Man skrev bara in "Enskilt målskytte" på anledning till innehav och textade till "Låst plåtskåp" under förvaring så var saken klar, 120 kr fattigare. Men egentligen - vem brydde sig?

Licenser var ingen issue på den tiden, det var inget som man diskuterade överhuvudtaget på dåtidens forum - en ickefråga helt enkelt. Några klubbar existerade överhuvudtaget inte. Varför skulle de finnas? Sköt gjorde man hemma eller i skogen och det helt utan dåligt samvete. Om man överhuvudtaget visste om att det existerade licenenser och ville ha en så tog man bara ut den. Licenserna omnämndes aldrig, varken i dåtida böcker (Luftgevär av Dahlman) eller tidskrifter (AGW, Airgunner samt A o J&V).

Forumen brann på den här tiden, alla entusiaster var ju på samma ställe. Vi var kanske inte många men alla var på samma plats och något hundratal inlägg varje dygn var inte alls onormalt. Förstasidan på forumet rymde 300 inlägg innan de äldsta inläggen försvann och missade man en dag eller två på forumet så kom man tillbaka till ett helt nytt forum. Tempot var med dagens mått närmast hysteriskt. Det fanns ingen Youtube och knappt några foton eftersom digitalkameror fortfarande var okända men tur var väl det - de allra flesta surfade via telefonmodem. Ändå kunde man sitta hela kvällen framför forumet och det kändes som att man bara precis hade tittat in.

Det var en enklare tid med helt andra frågeställningar och ett totalt annorlunda förhållningssätt till hobbyn.

Optimismen flödade, det kändes som att allting bara kunde bli bättre. Fler entusiaster tillkom, tekniska innovationer som kronografer började dyka upp hos allt fler fantaster och vi såg aldrig några moln på himmelen. Allt var ju positivt, det fanns inga egentliga problem att förhålla sig till, man kände aldrig någon oro för om hobbyn skulle finnas kvar tio år framåt eller inte.

Något som kanske var naivt, nu med facit i hand..

Hur det än går med framtiden - den nya vapenlagen klubbades igenom igår - så är i alla fall jag tacksam över att jag fick uppleva den perioden av vår historia. En rolig tid, be happy, go lucky då alla kände alla och då de enda som stoppade oss var när diabolen i asken tog slut.