Ifrån en svunnen tid

  Författaren själv, född 1933 och alltså 45 år gammal vid tryckningen...

Innan jag åkte till England så hittade jag äntligen ett rimligt prissatt exemplar av The Airgun Digest nummer 1. Unikt med den utgåvan är att författaren till de flesta kapitlen är Robert Beeman, precis i början av sin karriär. Beemans kickade ju igång sin verksamhet 1972 och den här boken från 1978 presenterar en yngre Beeman som till stora delar hade en helt annan syn på många saker än den mer traditionella övertygelse som han presenterade i många frågor på senare tid.

Vid denna tidpunkt så saluförde han ännu inte några vapen under eget varumärke. Hans första gevär, Beeman R1, låg ännu ett par år bort i framtiden. När boken författades så importerade Beeman Diana, BSF, Webley, Anschutz och Feinwerkbau samt några modeller från Weirauch. Detta präglar till stor del väldigt mycket av det han skriver i boken. Som historiskt dokument över en svunnen tidsepok så är alltså denna publikation otroligt intressant.

Just den brokiga blandningen mellan tossiga idéer och förutsägerser som gick direkt fel blandas med sund insikt och eviga sanningar i en charmig mix och ett fryst tidsdokument.

Boken inleds med ett kapitel där Beeman snabbt klargör att det är fjädervapen som gäller, konstigt vore ju annat med tanke på att PCP av dagens typ var fullkomligt okända och att han själv inte saluförde varken Co2-vapen eller pumpgevär. Eftersom gasfjäder/luftfjädervapen ännu tillhörde framtiden så koncenterar han sig snabbt på konventionella fjädervapen, vilka existerade i tre olika grundformer. Förutom vapen med brytpipa så kunde köparen välja mellan vapen som hade underspänning eller sidospänning.

"Underspännare är tekniskt föråldrade", detta var 15 år innan evergreenen TX200 

  Beeman redogör kort för marknadsläget och konstaterar omgående att alla vapen med underspänning är tekniskt föråldrade (!) och tämligen odugliga för precisionsskytte på längre avstånd (?!?). Här har den gode författaren en minst sagt grumlig kristallkula. De underspännare han tänker på är naturligtvis vapen som BSA Airsporter och den nyss nedlagda Webley Mk III, den förstnämda sålde inte han utan en konkurrent och den sistnämnda var ju utgången. Så mycket andra underspännare fanns inte på marknaden även om han tyst förbigår BSF S54, en av sin tids bästa vapen.

Sidospännare däremot, de har en lysande framtid framför sig i Beemans vision. Han har precis presenterat Webley Osprey och den tillsammans med Anschutz 250 och FWB 300 anser han vara de ultimata precisionsvapnen för skytte på korta till medellånga avstånd. Att både Anschutz och FWB tillverkar ypperliga vapen för precisionsskytte betvivlar väl ingen men var kom Osprey med i bilden? Inte ens med 70-talets mått mätt torde den kvalificera sig i sanningens namn.

Vad Beeman inte förutsåg var den formliga explosion som uppstod under sent 1980-tal i frågan om underspännare. Under en kort men intensiv period innan PCP började dominera marknaden på allvar så var de riktiga storsäljarna ibland de mer påkostade fjädervapnen just underspännare. Modeller som HW 77/97, BSA Superstar, Webley Eclipse och inte minst den maginifika TX200-serien motbevisade precis varje tes i Beemans resonemang tio år tidigare. Ironiskt nog så var det just för god precision som dessa vapen blev populära och idag torde ju ingen sann entusiast betvivla exempelvis en TX200s kompetens för att leverera ypperlig praktisk precision.

Sidospännarna däremot tvärdog. Förutom Dianas fantastiska 48/52/54/56-serie så är sidospännaren idag helt utrotade ifrån marknaden, sörjda och saknade av nästan ingen.

Pipspännare är tvärtom precis lika populära då som nu. Den egentliga skillnaden var effektuttagen, dåtidens vapen hade knappt hälften av den råa kraft som många av dagens närmast opraktiskt gigantiska pipspännare kan generera på fulla skaft. Ville man ha en riktigt vass bössa med ordentligt hög utgångshastighet så fanns det egentligen bara en enda total dominant nämligen Feinwerkbaus legendariska Sport-serie. Med 35 år gamla referensramar så var detta vapen en riktig rökare. Otroliga 830 fps ställde samtliga av dåtidens kokurrenter i skamvrån. Förutom en svindlande utgångshastighet för sin tid så hade den även utmärkt praktisk precision, precis som alla andra Feinwerkbau, samt utsökt passning, finish och övergripande kvalité. Ett halvdant avtryckarsystem, en tung prislapp samt en relativt svårmekad konstruktion var mindre tillkortakommanden. På den här tiden så var det helt enkelt FWB Sport som stod högst på stegen som till himlen bar anno 1978.

  Den har sålts nästan oförändrad under ett halvt sekel - och har skäl till detta...

Alternativet var Weihrauch stora och lätt klunsiga HW35, den hade ett klart bättre avtryckarsystem (Rekord), likvärdig finish, passning och kvalité samt dessutom ett piplås och en nyligen presenterad automatsäkring. Nackdelen var främst den relativa bristen på effekt, trots ett gigantiskt format jämfört med Sport så var den ändå märkbart klenare med blott 700 fps. Ville man ha mera fjutt ur sin 35 så var kaliber 22 ett perfekt val, HW35 är nämligen märkbart starkare (relativt sett) med den grövre kalibern än med den klenare. För kaliber 22 kunde man förvänta sig ca 630-650 fps vilket gav rejält med skotteffekt mot målet. Den enda riktiga konkurrenten när det gällde ett riktigt vasst vapen med kaliber 177 blev därför BSF 55 som klarade runt 760 fps men i ett behändligt format, liksom FWB. Den här trion var ungefär allt som det fanns att välja mellan när man kollade på vapen över 700 fps.

Konsensus av det hela blev att de flesta tog FWB före BSF om man önskade kaliber 177 men många valde HW35 ifall man önskade kaliber 22 istället.

Ett annat intressant kapitel i boken tar upp riktmedel. Här går man igenom diverse öppna riktmedel och ägnar ett stort utrymme till hur man monterar (borrar & gängar) ett kiksikte. Ännu på denna tid så sköt de flesta med öppna riktmedel eller i bästa fall ett kiksikte, trots att många modeller nu överlag utrustades med kilbas direkt ifrån fabriken.

Nästa kapitel avhandlar diaboler och här är inte mycket sig likt jämfört med dagens situation. Kaliber 177 och 22 dominerar naturligtvis medan kaliber 20, som Beeman sedan slog på stora trumman för, helt passeras i tystnad. Detta förmodligen på grund av att en konkurren (Sheridan) mer eller mindre hade monopol på denna. Kaliber 25 nämns i förbifarten och man talar om dessa diaboler som "supertunga" med hela 23 grains, något som man förklarar med att det innebär 3 gånger vikten av en vanlig kaliber 177 diabol. Supertungt, med andra ord. I dagens tidevarv av potenta PCP med kaliber 25 så är knappast ens 30 gn att anse som supertungt, möjligen bara tunga. Ett varningens finger höjs över att kaliber 25 alltid innebär en mycket böjd projektilbana och därmed kort praktisk räckvidd, även här så förstår vi att framtidens 950-1000 fps för 30 gn diaboler med kaliber 25 var ren siencefiction...

En sak som han tar upp och som ständigt förekommer i dåtida artiklar är anledningen till kaliber 177s vindkänslighet, detta påstås hela tiden grundas i vikten, alltså att kaliber 177 lätt drabbas av vindavdrift på grund av låg egenvikt. Som vi vet idag så är skälet till detta bara indirekt vikten, den egentliga anledningen är ju den klenare kaliberns genomgående sämre BC. Den här missuppfattningen är alltså inte Beeman ensam om på den tiden.

I morgon så ska vi titta lite närmare på ännu ett mycket lyckat begagnatköp som jag gjorde nu i veckan. Denna gång så handlar det om ett modernare vapen som är precis 10 år yngre än min underbart trevliga Diana 25 ifrån 1963 som jag köpte förra gången. Det är förbluffande vilka fräscha och intressanta vapen man kan hitta för bara några hundralappar här och där om man letar runt lite.

Ännu en fjäderbössa alltså och även denna gång i nära nog nyskick, totalt så har den gått något hundratal skott för all ammunition som säljaren, tillika den förste och ende ägaren, någonsin har köpt följde med på köpet och bara den ammunitionen är egentligen värd ett eget litet kapitel....

Tusen inlägg med Airpang

Idag så har bloggen med detta inlägg passerat 1000 st inlägg sedan starten den fjärde december 2009. Lustigt nog så infaller detta exakt på dagen 12 månader sedan jag passerade första 500 st inlägg. Airpang skrider alltså framåt med en osviklig precision.

Förutom mina tusen inlägg så har jag även lagt ut 1589 st bilder och kombinationen av detta har inneburit 2478 st kommentarer som egna inlägg av besökarna där allt möjligt har risats, rosats eller bara kommenterats. Något som däremot inte har varit lika populärt är Gästboken som under hela denna tid bara noterat 30 inlägg.

Frågelådan är emellertid mycket uppskattad. Trots att denna finess kom rätt sent så har den redan givit 243 st funderingar. Besökarantalet är angenämnt högt stundtals slår jag i 250 st unika besökare varje dygn vilket har skapat ett angenämnt problem. Utav alla bloggar på Bloggplatsen så ligger jag vanligtvis på 18-20 plats, vilket är otroligt bra med tanke på hur "smalt" intresse som avhandlas i bloggen. Travtips, The Sims och liknande har ju betydligt större upptagning av besökare.

Närmaste problem som står framför är bandbredden och jag funderar just på över hur jag ska lösa detta. Ett alternativ är att köpa loss en dedikerad plats för bloggen och sedan finansiera den igenom reklambanners för våra uppskattade handlare/tillverkare/återförsäljare. Detta då för att säkra gratis och alltid tillgängligt tillträde för er besökare. Hög trafik är ju i sig trevligt men det kan tyvärr även innebära en del praktiska problem att lösa.

Annars rullar allt på som vanligt, till glädje för många och förtrytelse för fåtalet.

Väl mött för nästa tusen inlägg!

Stadsduvan

Spikar överallt, här på Paddington Station

Stadsduvan (Columbia Livia) är ett stort bekymmer över hela England och i städerna är problemen som värst. Duvor trivs i städerna där det finns mycket mat och få naturliga fiender. Människans verksamheter ger inte bara föda utan husen genererar också värme som vintertid förbättrar duvornas möjligheter att överleva.

Utanför ett gatukök i London 

Exakt hur stort problemet är kan vara svårt att förstå om man inte har varit på plats och upplevt saken. Bara i London så finns det miljoner duvor, ingen vet riktigt exakt hur många men en konservativ uppgift är ungefär hälften av antalet människor, alltså runt 4 miljoner!

Räknar man sedan med att varje duva producerar 12 kg bajs på ett kalenderår så inser man fort varför varje tänkbar yta på ett tak, en bjälke eller en skylt är försett med långa vassa spikar som gör platsen till en olämplig landningsplats för dessa flygande råttor. Avföringen i sig självt utgör stora problem. Dels kan den sprida bakterier som beslår människor och tamdjur med olika kända sjukdomar, allt från histoplasmosis till papegojfeber och dels så finns det en risk för framtida pandemier som exempelvis fågelinfluensan.

Bortsett ifrån detta så besmutsar spillningen skyltar, en del av dem kan faktiskt övertäckas helt och hållet, liksom takfönster och alla möjliga o omöjliga öppna ytor. Vad som sedan händer med ömtåliga ytor när dessa träffas av långsamt frätande bajs, exempelvis ett lackerat biltak, tror jag de flesta kan förstå...

I de mycket täta folksamlingar som finns runt exempelvis Oxford Street så lär en överflygande duva svårligen kunna undvika att träffa åtminstonde en människa i mängden där nere med sin äckliga spillning. Denna person kommer inte att bli glad, jag lyckades faktiskt själv se en sådan drabbat person i verkligheten på min korta weekendvistelse och hans svor ve och förbannelse då han träffades i håret av vit flytande spillning med formatet av en pingisboll.

Ett ännu allvarligare bekymmer är det antal haverier och bränder som äger runm varje år när duvor (eller ekorrar) kommer i kontakt med eller in i ställverk och andra strömförande ledningar där de orsakar kortslutning och brand.

Naturligtvis så har de styrande i staden tagit tag i saken och idag så kan den som med berått mod matar en stadsduva lagföras med upptill £500 i böter. I praktiken, som på bilden ovan, så finns det många som struntar i förbudet. Polisen anser sig nämligen inte ha tid/resurser för att bötfälla olovligt djurmatande och brotten beivras därför inte.

Mata inte 

På grund av problemen och mängden fåglar så är de metoder som krävs för att reducera bestånden väldigt offensiva och med våra mått mätt till och med rätt udda. Förutom luftgeväret så använder man systematiska metoder som Avitrol  (fågelgift) och exotiska sätt som exempelvis tama jaktfalkar. Stadsduvan är helt fri att skjuta året om under General License men all avskjutning måste ske på ett ansvarsfullt och djuretiskt lämpligt sätt. Av praktiska skäl så fungerar hagelgevär dåligt inne i städerna, både på grund av ljudnivå och skaderisker så de flesta professionella duvjägare (ja, det finns en hel yrkeskår, ända sedan 1600-talet) luftgeväret. En del duvbekämpare använde faktiskt inget annat redskap än sina egna fötter, de sparkade helt enkelt ihjäl närmaste duva, ungefär som en fotbollspelare. Detta är dock sedan ett antal år tillbaka olagligt.

Tillsammans med den grå ekorren så har stadsduvan erövrat hela London, trots att jag höll noga uppsikt så såg jag inte en enda kråka, skata eller kaja på hela vistelsen! Antalet fiskmåsar var för en hamnstad mycket begränsat och de få som sågs var väldigt storvuxna, nästan i trutformat.

!!  NOTERA MIN NYA MAILADRESS  !!

Jag får fortfarande in felmeddelanden ifrån min gamla Teliamail som inte är i funktion. Jag kan se att det ramlar in meddelanden men jag kan inte läsa och därmed inte heller svara på dessa!

Det senaste mailet fick jag ifrån en Lars Lanneus (?) och för honom liksom andra gäller den nya adressen:

johnnyottosson52@gmail.com

Mr Beeman

Här kommer en intressant interview av Robert Beeman som har producerats av Pyramid Air:

http://a4.g.akamai.net/7/4/30675/v1/vidego.download.akamai.com/30675/mm/flvmedia/2321/p/y/r/pyramyd-air-waves-05-01-2011-682479.mp3

Dags för lite Elite

   Ute i buskarna med FX Airguns Elite..

Med tanke på gårdagens mediokra resultat för FX Airguns Elite så bestämde jag mig för att skjuta lite på 80 meter, dessutom med lite olika ammunition. Steve CT har ju på Yellowforum äntligen fått hem sin egen Elite och just nu är det många diskussioner på detta forum om det här imponerande vapnet.

Jag fyllde upp bössan till 230 Bar eftersom trycket i flaskan inte räckte till fulla 250 Bar. Trots detta så sköt jag 90 st skott nonstop utan fyllning emellan. Samtliga skott redovisas nedan. Avståndet var uppmätta 80 meter och jag sköt med fullt stöd i bra, men inte perfekta, förhållanden, lite vind åt höger.

För skojs skull så sköt jag med tre olika fabrikat av ammunition, med olika viktklasser. Detta har de flesta PCP svårt att hantera på långa avstånd. Första raden på varje tavla, 3 träffbilder från vänster till höger, var skjuten med JSB King 25.40 gn, andra raden på varje tavla var skjuten med Defiant Exterminator 30.00 gn och den sista raden på varje tavla var skjuten med HN Baracuda 30.90 gn.

Tyvärr så blev de två sista träffbilderna inget vidare på grund av lågt återstående lufttryck när jag inte kunde fylla fulla 250 Bar från början. Gör jag det så vet jag att jag har 90 skott inom 15 fps spridning, nu hade jag förmodligen bara runt 70 skott så de sista hade rätt hög spridning ifrån skott till skott...

Första tavlan:

Första raden JSB, andra raden Defiant och sista radan Baracuda.. 

Andra tavlan:

På slutet så började luften ta slut..

Bästa enskilda träffbilden av samtliga 18 mätte blott 10 mm:

   Dagens bästa

Nu orkade jag inte räkna ut storleken på träffbilderna för alla 18 träffbilder men den vita ytan i mitten av varje riktpunkt är 25.40 mm, som en svensk enkrona. Detta var ändå bara lite skojskytte under en halvtimma med diaboler tagna rakt ur askarna, utan att vara tvättade, smorda eller vägda etc...

Under perfekta förhållanden och ordentliga föreberedelser så kan man skjuta betydligt bättre och då är mina träffbilder ovan mer normal för 100 meter.

Är det bara lugnt och vindstilla så är det kul att skjuta mot folk med 22 LR på banan, det vill till att de har sina saker i ordning för att matcha upp mot ett sådant här luftvapen.

En annan kul grej är att min Elite som är helt original presterar den här typen av prestanda med blott 89 dBa (genomsnitt), helt utan ljuddämpare, bara med originalshrouden. Man kan alltså skjuta friskt medan grannarna sitter på altanen 50-75 meter bort utan att störa...

Läder i alla väder...?

Många entusiaster stöter då och då på läderpackningar i sina äldre fjäderluftgevär och dessa var helt förhärskande inom vår verksamhet ända fram till mitten av 1970-talet. Först då började industrin med Webley & Scott i spetsen utveckla vettiga syntetpackningar för pistongerna hos dåtidens mer potenta luftvapen. Just syntetpackningarna brukar oftast tillskrivas vikten av att vara en förutsättning för utveckligen av de effektstarka luftgevär som etablerade vår hobby inte minst i USA under 1980-talet.

Eftersom syntetpackningarna tillskrivs detta banbrytande generationsskifte så har läderpackningar per automatik börjat anses som motsatsen, alltså en mindre bra teknisk lösning som rättmätligen borde förpassas till utvecklingens skräpkammare. Detta är dock inget som helt och hållet stämmer med verkligheten, åtminstonde inte när vi talar om mindre effektstarka fjäderluftvapen.

Den huvudsakliga fördelen med våra moderna tiders syntetpackningar är nämligen att de tål högt tryck väldigt bra. Man kan därför lätt få ut hög effekt och detta underlättas dessutom av att packningen kan formges på ett optimalt sätt för maximal effektutveckling. Exempel på detta är Zephyr-packningen med sina kanaler riktade mot transferporten samt den äldre parachute-packningen med sin tillbakavikta kantflärp. När det gäller andra egenskaper som exempelvis livslängd, servicevänlighet och liknande så kan bra läderpackningar fortfarande göra sig gällande.

Tillverkningstekniskt sett så har den moderna syntetpackningen många fördelar. Tack vare kantflärpen så behöver man inte alltid nödvändigtvis hona cylinderloppet, den lilla skillnad eller ovalitet som finns kommer syntetpackningen att "äta upp" tack vare sina flärpar. Cylinderns innerväggar behöver inte heller vara absolut släta, tvärtom. Finns det väldigt små bearbetningsmärken inne i cylindern så är detta bara en fördel eftersom de då hjälper till att binda smörjmedel vid väggarna inuti cylindern. Syntetpackningen är också tåligare vid maskinell sammansättning då den klarar vassa kanter och liknande runt håligheter i cylindern bättre än den ömtåligare läderpackningen.

Möjligheten till hög effekt och billig rationell tillverkning har därför slagit ut läderpackningen sedan början av 1980-talet och framåt. Men vad har då syntetpackningen för nackdelar? Först och främst så tenderar syntetpackningar att gå torra då de inte bär sin egen smörmedelsreservoair på samma sätt som läderpackningen. En packning av läder har förmågan att absorbera smörjmedel och portionera ut små lämpliga mängder av detta under enormt lång tidsrymd, inte sällan decennier. Detta förklara uttalanden som exempelvis ifrån den här samlaren:

"Reading this string it just struck me that I've rebuilt at least 50 vintage
springers and never came across a leather piston washer that needed replacing -
I must be really slow to catch on. I replaced them all anyway because I had
already bought the part but what a waste of time, money and effort. Conversely
at least 90% of the springs did need replacing.What an incredible material
leather is..."

När pistongen komprimerar luften framför sig så komprimeras även läderpackningen och då "svettas" den ut smörjmedel längs sin perferi vilket säkerställer en perfekt tätning, detta så då länge som temperaturen i kompressionen inte blir för hög eller trycket så stort att tätningsytan pressas sönder bakåt, alltså längs läderpackningens kanter. Här har vi en stor del av förklaringen till att läderpackningar normalt bara klarar upp till runt 750 fps med kaliber 177.

Syntetpackningen däremot har inte den här möjligheten och det var därför man i början experimenterade runt lite olika lösningar som exempelvis BSAs gummiliknande O-ring eller Webley & Scotts dubbla packningar, i båda fallen så var tanken att mellanrummen mellan packning/pistong eller packning/packning skulle binda lite smörjmedel, precis som hos läderpackningarna. Detta fungerade emellertid inget vidare och idag så finns det två lösningar på problemet. Antingen så gör man som många tillverkare, exempelvis HW, och kletar drivkällan full med fett i hopp om att det kommer att räcka länge, länge eller så använder man små (korrekta) mängder och lever med att man måste "återfylla" drivkällan med smörjmedel regelbundet, alltså med tätare intervaller än för läderpackningen.

Som ni säkert vet så är kraftfullare drivkällor helt beroende av bra smörjmedel för att utveckla maximal effekt, optimal livslängd och minsta möjliga skillnad i spridning mellan skott till skott. En mycket liten del av smörjmedlet "förbränns" nämligen vid avfyrningen och står för en stor del av effektutvecklingen. Vad som sker är att luften värms upp och när den varma luften expanderar ut ut transferporten så får projektilen extra skjuts. Det är detta som gör att alla smörjmedel inte är lämpliga för pistonger och liknande ytor inne i effektstarka fjäderluftgevär. För mycket smörjmedel tynger och bromsar pistongen samt kan minska värmeutvecklingen med lägre effekt som resultat samtidigt som för lite smörjmedel inte räcker till för korrekt temperaturstegring samtidigt som slitaget mångfaldigas.

Har man däremot fel smörjmedel så blir resultatet inte bara för lite effekt utan då riskerar man dessutom rena haverier. Ett smörjmedel med för låg flampunkt kan bokstavligt talat skapa en detonation ("dieseleffekt") inuti drivkällan varvid man kan råka ut för en så kallad "bränd packning" alltså en packning som helt eller delvis har smält. Ännu värre är det om man använder siliconsmörjmedel som skaver (river) på metallen igenom mekanisk nötning eller smörjmedel som fräter. Det absolut bästa är därför att använda lagom mängd smörjmedel av korrekt sort och byta/"fylla på" ofta, ibland till och med årligen.

Läderpackningen har inte dessa problem, normalt sett så räcker en korrekt smörjning vid tillverkningen för vapnets hela livslängd om de skjuts någon gång då o då så att packningen inte stelnar i sitt ytskikt. Att tillverka ett vapen för läderpackning ställer dock långt större krav på både konstruktion och tillverkningsförfarande.

Cylinderloppet måste vara absolut rakt och slätt, kanter och ojämnheter på grund av tillverkade öppningar i cylindern (för spännarm etc) måste avfasas och poleras. Kraven på precision är här mycket större och även om läderpackningen "sätter sig" och kommer att polera cylinderväggarna litegrann efter varje avfyrning så är kravet på toleranser betydligt större än för syntetpackningarna. Detta fördyrar naturligtvis tillverkningen avsevärt och är en av anledningarna till att vi förmodligen aldrig mer kommer att hitta läderpackningar hos framtida fjäderluftgevär.

Något som är väldigt synd, eftersom det är ett mycket charmigt och ändamålsenligt material för fjäderluftvapen..

Ett fynd från Ebay...

Första utgåvan av Airgun Digest

Jag har länge gillat de trevliga böckerna Airgun Digest som huvudsakligen har författas av Ian Galan men det första exemplaret av denna serie, skriven av Robert Beeman, har jag tidigare aldrig ägt. De byter då o då ägare på Ebay och Amazon men oftast så begär man smått horribla priser för dem, inte sällan uppåt $100.

Häromdagen så hittade jag emellertid ett mycket fräsch exemplar för blott $19!

Nu är boken på väg hem till mig och jag kommer att återkomma med en recension av den så snart jag har läst den.

Exempel på Beemans artiklar, denna är dock ifrån en av hans årliga kataloger..