Direktlänk till inlägg 13 november 2011
Läder i alla väder...?
Många entusiaster stöter då och då på läderpackningar i sina äldre fjäderluftgevär och dessa var helt förhärskande inom vår verksamhet ända fram till mitten av 1970-talet. Först då började industrin med Webley & Scott i spetsen utveckla vettiga syntetpackningar för pistongerna hos dåtidens mer potenta luftvapen. Just syntetpackningarna brukar oftast tillskrivas vikten av att vara en förutsättning för utveckligen av de effektstarka luftgevär som etablerade vår hobby inte minst i USA under 1980-talet.
Eftersom syntetpackningarna tillskrivs detta banbrytande generationsskifte så har läderpackningar per automatik börjat anses som motsatsen, alltså en mindre bra teknisk lösning som rättmätligen borde förpassas till utvecklingens skräpkammare. Detta är dock inget som helt och hållet stämmer med verkligheten, åtminstonde inte när vi talar om mindre effektstarka fjäderluftvapen.
Den huvudsakliga fördelen med våra moderna tiders syntetpackningar är nämligen att de tål högt tryck väldigt bra. Man kan därför lätt få ut hög effekt och detta underlättas dessutom av att packningen kan formges på ett optimalt sätt för maximal effektutveckling. Exempel på detta är Zephyr-packningen med sina kanaler riktade mot transferporten samt den äldre parachute-packningen med sin tillbakavikta kantflärp. När det gäller andra egenskaper som exempelvis livslängd, servicevänlighet och liknande så kan bra läderpackningar fortfarande göra sig gällande.
Tillverkningstekniskt sett så har den moderna syntetpackningen många fördelar. Tack vare kantflärpen så behöver man inte alltid nödvändigtvis hona cylinderloppet, den lilla skillnad eller ovalitet som finns kommer syntetpackningen att "äta upp" tack vare sina flärpar. Cylinderns innerväggar behöver inte heller vara absolut släta, tvärtom. Finns det väldigt små bearbetningsmärken inne i cylindern så är detta bara en fördel eftersom de då hjälper till att binda smörjmedel vid väggarna inuti cylindern. Syntetpackningen är också tåligare vid maskinell sammansättning då den klarar vassa kanter och liknande runt håligheter i cylindern bättre än den ömtåligare läderpackningen.
Möjligheten till hög effekt och billig rationell tillverkning har därför slagit ut läderpackningen sedan början av 1980-talet och framåt. Men vad har då syntetpackningen för nackdelar? Först och främst så tenderar syntetpackningar att gå torra då de inte bär sin egen smörmedelsreservoair på samma sätt som läderpackningen. En packning av läder har förmågan att absorbera smörjmedel och portionera ut små lämpliga mängder av detta under enormt lång tidsrymd, inte sällan decennier. Detta förklara uttalanden som exempelvis ifrån den här samlaren:
"Reading this string it just struck me that I've rebuilt at least 50 vintage
springers and never came across a leather piston washer that needed replacing -
I must be really slow to catch on. I replaced them all anyway because I had
already bought the part but what a waste of time, money and effort. Conversely
at least 90% of the springs did need replacing.What an incredible material
leather is..."
När pistongen komprimerar luften framför sig så komprimeras även läderpackningen och då "svettas" den ut smörjmedel längs sin perferi vilket säkerställer en perfekt tätning, detta så då länge som temperaturen i kompressionen inte blir för hög eller trycket så stort att tätningsytan pressas sönder bakåt, alltså längs läderpackningens kanter. Här har vi en stor del av förklaringen till att läderpackningar normalt bara klarar upp till runt 750 fps med kaliber 177.
Syntetpackningen däremot har inte den här möjligheten och det var därför man i början experimenterade runt lite olika lösningar som exempelvis BSAs gummiliknande O-ring eller Webley & Scotts dubbla packningar, i båda fallen så var tanken att mellanrummen mellan packning/pistong eller packning/packning skulle binda lite smörjmedel, precis som hos läderpackningarna. Detta fungerade emellertid inget vidare och idag så finns det två lösningar på problemet. Antingen så gör man som många tillverkare, exempelvis HW, och kletar drivkällan full med fett i hopp om att det kommer att räcka länge, länge eller så använder man små (korrekta) mängder och lever med att man måste "återfylla" drivkällan med smörjmedel regelbundet, alltså med tätare intervaller än för läderpackningen.
Som ni säkert vet så är kraftfullare drivkällor helt beroende av bra smörjmedel för att utveckla maximal effekt, optimal livslängd och minsta möjliga skillnad i spridning mellan skott till skott. En mycket liten del av smörjmedlet "förbränns" nämligen vid avfyrningen och står för en stor del av effektutvecklingen. Vad som sker är att luften värms upp och när den varma luften expanderar ut ut transferporten så får projektilen extra skjuts. Det är detta som gör att alla smörjmedel inte är lämpliga för pistonger och liknande ytor inne i effektstarka fjäderluftgevär. För mycket smörjmedel tynger och bromsar pistongen samt kan minska värmeutvecklingen med lägre effekt som resultat samtidigt som för lite smörjmedel inte räcker till för korrekt temperaturstegring samtidigt som slitaget mångfaldigas.
Har man däremot fel smörjmedel så blir resultatet inte bara för lite effekt utan då riskerar man dessutom rena haverier. Ett smörjmedel med för låg flampunkt kan bokstavligt talat skapa en detonation ("dieseleffekt") inuti drivkällan varvid man kan råka ut för en så kallad "bränd packning" alltså en packning som helt eller delvis har smält. Ännu värre är det om man använder siliconsmörjmedel som skaver (river) på metallen igenom mekanisk nötning eller smörjmedel som fräter. Det absolut bästa är därför att använda lagom mängd smörjmedel av korrekt sort och byta/"fylla på" ofta, ibland till och med årligen.
Läderpackningen har inte dessa problem, normalt sett så räcker en korrekt smörjning vid tillverkningen för vapnets hela livslängd om de skjuts någon gång då o då så att packningen inte stelnar i sitt ytskikt. Att tillverka ett vapen för läderpackning ställer dock långt större krav på både konstruktion och tillverkningsförfarande.
Cylinderloppet måste vara absolut rakt och slätt, kanter och ojämnheter på grund av tillverkade öppningar i cylindern (för spännarm etc) måste avfasas och poleras. Kraven på precision är här mycket större och även om läderpackningen "sätter sig" och kommer att polera cylinderväggarna litegrann efter varje avfyrning så är kravet på toleranser betydligt större än för syntetpackningarna. Detta fördyrar naturligtvis tillverkningen avsevärt och är en av anledningarna till att vi förmodligen aldrig mer kommer att hitta läderpackningar hos framtida fjäderluftgevär.
Något som är väldigt synd, eftersom det är ett mycket charmigt och ändamålsenligt material för fjäderluftvapen..