Direktlänk till inlägg 17 november 2011
Stadsduvan
Spikar överallt, här på Paddington Station
Stadsduvan (Columbia Livia) är ett stort bekymmer över hela England och i städerna är problemen som värst. Duvor trivs i städerna där det finns mycket mat och få naturliga fiender. Människans verksamheter ger inte bara föda utan husen genererar också värme som vintertid förbättrar duvornas möjligheter att överleva.
Exakt hur stort problemet är kan vara svårt att förstå om man inte har varit på plats och upplevt saken. Bara i London så finns det miljoner duvor, ingen vet riktigt exakt hur många men en konservativ uppgift är ungefär hälften av antalet människor, alltså runt 4 miljoner!
Räknar man sedan med att varje duva producerar 12 kg bajs på ett kalenderår så inser man fort varför varje tänkbar yta på ett tak, en bjälke eller en skylt är försett med långa vassa spikar som gör platsen till en olämplig landningsplats för dessa flygande råttor. Avföringen i sig självt utgör stora problem. Dels kan den sprida bakterier som beslår människor och tamdjur med olika kända sjukdomar, allt från histoplasmosis till papegojfeber och dels så finns det en risk för framtida pandemier som exempelvis fågelinfluensan.
Bortsett ifrån detta så besmutsar spillningen skyltar, en del av dem kan faktiskt övertäckas helt och hållet, liksom takfönster och alla möjliga o omöjliga öppna ytor. Vad som sedan händer med ömtåliga ytor när dessa träffas av långsamt frätande bajs, exempelvis ett lackerat biltak, tror jag de flesta kan förstå...
I de mycket täta folksamlingar som finns runt exempelvis Oxford Street så lär en överflygande duva svårligen kunna undvika att träffa åtminstonde en människa i mängden där nere med sin äckliga spillning. Denna person kommer inte att bli glad, jag lyckades faktiskt själv se en sådan drabbat person i verkligheten på min korta weekendvistelse och hans svor ve och förbannelse då han träffades i håret av vit flytande spillning med formatet av en pingisboll.
Ett ännu allvarligare bekymmer är det antal haverier och bränder som äger runm varje år när duvor (eller ekorrar) kommer i kontakt med eller in i ställverk och andra strömförande ledningar där de orsakar kortslutning och brand.
Naturligtvis så har de styrande i staden tagit tag i saken och idag så kan den som med berått mod matar en stadsduva lagföras med upptill £500 i böter. I praktiken, som på bilden ovan, så finns det många som struntar i förbudet. Polisen anser sig nämligen inte ha tid/resurser för att bötfälla olovligt djurmatande och brotten beivras därför inte.
På grund av problemen och mängden fåglar så är de metoder som krävs för att reducera bestånden väldigt offensiva och med våra mått mätt till och med rätt udda. Förutom luftgeväret så använder man systematiska metoder som Avitrol (fågelgift) och exotiska sätt som exempelvis tama jaktfalkar. Stadsduvan är helt fri att skjuta året om under General License men all avskjutning måste ske på ett ansvarsfullt och djuretiskt lämpligt sätt. Av praktiska skäl så fungerar hagelgevär dåligt inne i städerna, både på grund av ljudnivå och skaderisker så de flesta professionella duvjägare (ja, det finns en hel yrkeskår, ända sedan 1600-talet) luftgeväret. En del duvbekämpare använde faktiskt inget annat redskap än sina egna fötter, de sparkade helt enkelt ihjäl närmaste duva, ungefär som en fotbollspelare. Detta är dock sedan ett antal år tillbaka olagligt.
Tillsammans med den grå ekorren så har stadsduvan erövrat hela London, trots att jag höll noga uppsikt så såg jag inte en enda kråka, skata eller kaja på hela vistelsen! Antalet fiskmåsar var för en hamnstad mycket begränsat och de få som sågs var väldigt storvuxna, nästan i trutformat.