God Jul Allesammans !

Annonser som förr är inte lika vanliga på 2010-talet..

Bra val för 10 joule

Nya HN Sniper Light

Ännu en intressant minié-liknande projektil ifrån Defiant har nu kommit ut i dess nya ägares regi. Denna gång så är det den superlätta (7.50 gn) Sniper Light. Den här projektilen finns även för kaliber 22 med 14.00 gn. HN uppger ett BC om 0.024 respektive 0.030, vilket är ett mycket högt värde för såpass lätta projektiler - en klar vinst i att frångå den klassiska diaboloformen.

Som en jämförelse kan nämnas att klassledande JSB RS ligger på otroliga 0.021 med en ännu lägre vikt på 7.33 gn. Här får man alltså ytterligare lite bättre BC men till priset av en något högre vikt, vilket inte alltid behöver vara en fördel för vapen med måttlig effekt.

Som synes så har HN strukturerat upp sortimentet ordentligt efter förvärvet av Defiant och har nu några riktiga premiumprodukter i sortimentet. Bortsett ifrån JSB så är HN utan tvekan en av världens starkaste aktörer i fråga om ammunition till luftvapen. Här kommer två små snuttar som visar hur produktionen går till:

Del 1

Del 2

Ett arv som lever vidare..

Första stocken med sin udda strippling på pistolgreppet och vågformade förstock...  

När vi hade luftvapenmässan i Fagerlid för några år sedan så hade jag nöjet att skjutsa Ben Taylor ner till flygplatsen i Göteborg - en mycket minnesvärd resa på många sätt. Eftersom jag i samma veva hade fått låna en Theoben Rapid ifrån Tobbe på Hurricane att använda till ett jämförande test mot den då relativt nya FX Airguns Royale så passade jag på att pumpa honom om information runt just Rapidens tillblivelse. Av någon outgrundlig anledning så valde tidskriften som jag då skrev för att inte publicera artikeln utan den kom sedemera (i förkortad version) ut här på Airpang istället. Lite trist men jag får trösta mej med att det var den enda artikeln som jag skrev vilken aldrig blev publicerad, bortsett ifrån symposis till artiklar av fjädervapen, vilka (då) inte ansågs intressanta.

Nåväl.

Jag kunde i alla fall med glädje konstatera att i det nu aktuella nummret av Vapentidningen så finns det en kort blänkare om just FX Airguns Royale så man kan ju kanske säga att den modellen till sist fick sin publicering även om Rapiden ännu inte har kommit därhän. En mycket läsvärd artikel är det emellertid, även om skribenten (kanske snarare publicisten) har förväxlat bilderna med modellen som omnämns i texten. Nuförtiden så brukar de flesta publiceringar av produkter ifrån FX Airguns mest centreras runt Bobcat och Indys eftersom bullpups är en stark trend just nu, inte minst i USA. Därför är det extra roligt att se några spalter om de mer klassiska och tidlösa modellerna.

När det gäller Rapiden så kan man tycka lite vad man vill om modellen som sådan men få andra luftvapen har haft en sådan impact på luftvapenmarknaden som just Rapid (o i rättvisans namn även den svenska Axsorn). Än mer spännande blev historien när han berättade att själva magasinet var begynnelsen till Rapidprojektet. Unikt för sin tidsepok, en period när alla andra vapen var singelskott, var just det automatindexerande 7-skottsmagasinet som såg sin första användning i den besynnerliga men för sin tid tekniskt avancerade SLR-88 (Self Loading Rifle 1988).

Förutom detta genialiska magasin så var även tryckkärlet en av de första fundamentala parametrarna som avgjorde vilket utformning som Rapiden skulle få i färdigt skick. Här valde man att köpa in en färdig produkt ifrån Luxfer och nu återstod det att bygga ihop ett så bra vapen som möjligt utifrån magasinet och tubflaskan. Den relativt grova tubflaskan gjorde att man per automatik fick ett relativt högt block, vilket också var gynnsamt för att få plats med magasinet på höjden. På bredden så var 7-skottsmagasinet relativt smalt och fick då utgöra minimimåttet för blockets bredd. Ett smalt block ansågs vara fördelaktigt eftersom detta gjorde det enklare att få tag på lämpliga stockar, vilka då inte behövde vara så breda. Av samma anledning så beslöt man att tubflaskan skulle vara blottad, vilket gav en kortare stock med dito mindre materialåtgång. Kruxet med ett smalt block blev dock ett tight utrymme för avtryckarsystemet men detta löste man också enkelt igenom att även här köpa en komplett och färdig enhet utifrån.

När allt detta var klart så återstod det bara att sätta till en pipa och så var modellen komplett. En modern tänkbar nackdel med den här konfigurationen var att man inte kunde få plats med ett shroudrör mellan tubflaskan och pipan men detta var på den tiden inget bekymmer på hemmamarknaden eftersom man bara skruvade dit en ljuddämpare längst fram.

Utseendet på skapelsen blev alltså lite därefter. Den stora tubflaskan gick inte att dölja utan den fick bli en del av vapnets visuella karaktär, något som faktiskt blev trendsättande eftersom många nya vapenmodeller kom att följa konceptet. Rent praktiskt så fanns det inga egentliga invändningar - gott om luft, man behövde ingen pingdämpare och tubflaskan kunde lätt bytas mot en likvärdig för långa sessioner och non-stop skytte. Den enda egentliga nackdelen var, enligt en del belackare, utseendet. Själv tycker jag nog att utseendet är mer en fördel än en nackdel. En Rapid ser vekligen ut som ett luftgevär med sin stora blottade tubflaska och inget wannabe krutvapen. En ärlig formgivning med andra ord.

Sedan så kan man naturligtvis klaga en hel del på dessa första Rapider. Piporna kom att bli bättre, avtryckarsystemen var i sanningens namn inga höjdare, repeterrörelsen yvig, det var bökigt att fylla tubflaskan eftersom quickfill saknades. Likaså hade man ingen manometer så mängden kvarvarande luft fick alltid uppskattas lite flytande. Därtill så var man alltid tvungen att använda magasinet då vapnet saknade faciliteter för enkelskottsmatning.

Det fanns alltså stora tillkortakommanden jämfört med moderna vapen sisådär två decennier senare men ändå - Rapiden blev en legendarisk trendsettare vars konceptuella tankegods formade en stor del av dagens luftvapenmarknad.

Mångfalden hos 10 joule

Weihrauch HW30S, ett dugligt vapen i många kalibrar  

Som de flesta läsare av Airpang vet så föredrar jag att använda licensfria luftvapen. Faktum är att jag känner mig så bekväm med dessa så jag skulle aldrig sakna att skjuta med tillståndspliktiga vapen om så vore. Självklart så möts den här typen av kontroversiella åsikter alltid av invändningar av olika slag. En av dem brukar vara att man inte kan få en omväxlande och rolig vapengarderob om man enbart är begränsad till bara 10 joule. Här menar man alltså på att alla vapen på 10J/.177 är varandra så lika att ytterligare ett dylikt med samma prestanda inte tillför något utöver det första.

Jag förstår tanken och kontrasten inom spannet 1-10 joule är naturligtvis mindre än mellan vapen som har 10 och kanske 40-60 joule. Likväl så finns det ändå mångfacetterade skillnader även mellan licensfria vapen och dessutom så till den milda grad att det mycket väl kan motivera innehavet av lite olika modeller, för att komplettera varann. Personligen så hade jag resonerat på följande sätt om jag hade byggt upp en licensfri vapengarderob under 10 joule.

  Tio skott på 40 meter inomhus med Challengern - retfull flyer..

Primärvapen.

Ett PCP på så nära 10 joule som möjligt. Detta är det absolut mest mångsidiga vapen som vi luftvapenentusiaster kan besitta. Detta vapen duger till precis allt - ifrån 8 meter inomhus i källaren till 40 meter utomhus på skjutbanan och allt där emellan. Här är kaliber 177 utan tvekan det absolut mest mångsidiga valet. Ett gammalt motto är "accuracy is everything" och inga vapen har bättre teknisk egenprecision än ett 177 matchgevär på 10J. Mitt egna och personliga val här blev Challengern eftersom denna modell är unik till att kombinera näst intill riktig matchprecision med ett traditionellt utseende. Gillar man inte traditionella 5 kg tunga matchgevär (typ P700 etc) så finns också smidigare modeller som CZ/AAs olika matchinspierarade vapen (200/400-serien). Viktigast av allt är att de har riktigt bra teknisk egenprecision. Kravet här är bra pipor, bra avtryckarsystem och jämnt levererande drivkällor. Resten blir en fråga om smak och budget.

  Kaliber 20, HN FTT (11.50 gn) med Vo om 170 mps, inskjuten på 23 meter - inom 10J E4

Sekundärvapen.

Visst behöver man ett fjädervapen? Även om jag själv oftast kan tygla mitt begär efter dessa så är fjädervapen trots allt en stor del av vad vi alla menar med luftvapen i allmänhet. Här hade jag valt ett vapen med brytpipa, detta eftersom de (oftast) är lättare och därtill smidigare att ladda/volymskjuta. Här ser jag det primära användningsändamålet som en rekreativ precisionsplinker och som sådan så är en grövre kaliber faktiskt inte helt fel. Mitt personliga val hade nog varit en Weihrauch HW30S, ett vapen som fungerar bättre än vad många tror i exempelvis kaliber 20. Ett sådant vapen kan dessutom komplettera primärvapnet för den som till vill tävla i fler klasser i våra Field Target-tävlingar.

En pistolkarbin är aldrig fel..  

Nästa vapen.

Mitt tredje vapenval hade varit en pistolkarbin. Alltså ett ultra karbingevär som enkelt även kan konverteras till pistol så att man kan använda den till båda delarna. Ett mångsidigt vapen som kan transporteras enkelt och som fungerar bäst på riktigt korta avstånd. Perfekt för exempelvis inomhusskytte vintertid och i nödfall även inomhus i en lägenhet, då kanske främst som frihandsskjutande pistol till vilken även avstånd som 6-8 meter kan vara utmanande. Måttlig effekt naturligtvis, både för att skona målen, ge måttlig avfyrningsknall samt många skott ur små tuber. Ett PCP-vapen eftersom pistoler är svårskjutna redan som PCP och då infrastrukturen i fråga om fyllningar och liknande redan finns i och med primärvapnet. Mitt eget val hade varit en Crosman 1701 med någon form av demonterbart axelstöd, typ skelettskolv.

Som synes så finns det god variationsrikedom även i effektklassen under 10 joule. Olika tänka användningsändamål kan ge en ganska djup grad av specialisering även hos dessa vapen med relativt låg effekt. Det enda som fungerar tveksamt är kanske den stora kvarttumskalibern som även i sina lättaste utföranden (ca 20 gn) blir på tok för tung för 10 joule. Jag vet av egen erfarenhet ty en gång byggde jag en huvudlös kreation baserad på en Mk VI BSA Meteor utrustad med en kaliber 25-pipa ifrån en Supersport. Pjutt! Ungefär. Däremot så ska man inte avfärda varken kaliber 20 eller ens 22 för bruk under 10 joule. För specialiserade ändamål så fungerar de ypperligt även om de kanske inte är ett lika givet och perfekt endavapensval som kaliber 177.

Rost!

Hatsan tubgavel...

Idag kunde jag läsa om en entusiast som beklagade sig på luftvapenforumet över att lufttuben på hans Air Arms MPR hade rostat. Detta är självfallet tråkigt, men så fungerar helt enkelt en blånering.

Blånering är en enkel process som är billig ur ett industriellt perspektiv men som samtidigt ger ett mycket vackert slutresultat, rent visuellt sett. Nackdelen är tyvärr att dess rostskyddande egenskaper är fullkomligt ursla! Ett blånerat vapen måste alltså hanteras på ett omsorgsfullt sätt, det är mer "ömtåligt" än vad många tror och helt beroende av att man regelbundet förser ytan med en bra vapenolja som kompletterar blåneringen som ett skydd mot fukt. Förutom att alltid hålla en blånerad yta oljad så är det självfallet också bra om man håller borta fukt och fett ifrån den. Detta sker igenom att man regelbundet torkar av vapnet med en oljad trasa samt att man låter bli att vidröra blånerade ytor med fingrarna (o andra nakna kroppsdelar).

Kan man inte det av olika anledningar, då måste man förse metallytorna med någon annan form av ytbehandling som är tåligare mot de belastningar som är aktuella. Absolut enklast är att lackera ytorna. Då förseglar man metallen och förhindrar därmed rost. De blir också beröringståliga utan att rostrisken ökar. Jag har själv sprejmålat min pipa till min FX Airguns Elite med vanlig mattsvart färg och resultatet blev utomordentligt prydligt. Vill man istället behålla lite blåsvart skimmer så går det också att klarlackera ytorna med transparant lackfärg.

En mer påkostad lösning är att låta fosfatera ytorna. Detta är dock en mer komplicerad process som de flesta inte kan göra hemma i garaget utan som man får låta leja bort till en duglig vapensmed eller liknande. Man får då en ännu tåligare men lätt porös yta med en mer tactical look, vilken fungerar fint på många futuristiska luftvapen. Ytterligare en lösning som jag har sett är att man dippar objekten i en vattendipp, precis som med vapenstockar. Vanligast där torde kamuflage, svart och kolfibermönster vara men möjligheterna här är oändliga.

Förutom utseendet så är det också viktigt att man betänker att rost inte bara är missprydande utan dessutom kan äventyra säkerheten hos vapnet. Som bekant så finns det alltid mera rost än vad det nakna ögat kan upptäcka på ytan. Rost på exempelvis ett tryckkärl måste alltid undersökas grundligt om kärlet ska fortsätta att tjänstgöra som tryckbehållare. Skillnaden i kvalité hos det material och den tillverkningsprocess som olika tillverkare använder även för dessa vitala delar är milsvidd och där vissa tuber kan tåla mer än ett decenniums tjänstgöring så finns det också tuber som under sämsta tänkbara förhållanden borde bytas årligen!

Själv så har jag som praxis att öppna alla mina ståltuber årligen och inspektera dem visuellt. Detta då trots att jag bara använder tryckluft som fyllmedium. Den som handpumpar kommer ofelbart att dra in än mer fukt i sitt vapen och bör därför vara mycket vaksam på kombinationen av just handpump och ståltub - det är i grunden ingen bra mix.

En ny tidning inför den kommande tävlingssäsongen..

  En tjock och fin tidning - fri från luftvapen..

Idag ramlade Svensk Skyttesport ner i brevlådan. Ett riktigt tjockt nummer som gör att den intresserade kan frossa i skyttegrenar som diverse hagelskytte, k-pistskytte (!), 300M fältskytte samt 50M korthållsskytte. Luftskytte då? Visst finns det även luftskytte med i tidningen, som vanligt iform av små barn med jättestora tävlingsgevär som sitter med vapnen uppallade på kuddar stansandes måltavlor 10 meter bort medest dioptersikte - that´s it.

"Vår" typ av luftvapen lyser totalt med sin frånvaro, som vanligt. Kanske inte så konstigt med tanke på hur få som pysslar med Hunter Field Target, Silhouette, Benchrest och Field Target men ändå. I nuläget så är ju HFT icke existerande, liksom Silhouette där BR förekommer högst sporadiskt, företrädelsevis hos klubbar som står fria från Svenska skyttesportförbundet. Field Target är onekligen den mest talrika grenen i antal skyttar, kanske totalt 20-30 stycken i hela landet - högt räknat.

En intressant notis påpekar myndigt att tävlingslicens är "obligatoriskt för den som vill tävla inom SvSFs verksamhet" liksom att den endast kan "beviljas" den som har skyttekort. Samtidigt berättar man i förbifarten att avgiften är 350 kr.

Upp 50 kr jämfört med 2014?  

Just detta gör mig så oerhört trött, all denna tramsiga förmyndarmentalitet i god DDR-anda!

Först höjer man tävlingslicensen till 350 kr men dessutom så gör man det utan att redovisa varför detta är absolut och oundgängligt nödvändigt. Inte ett ljud om vilka (misslyckade) åtgärder som man har vidtagit för att undvika en höjning och likaledes tyst om till vilket ändamål dessa ökade intäkter är nödvändiga.

Totalt så höjer man alltså priset med 16% samtidigt som man undfaller att motivera varför, detta hade exempelvis motsvarat en höjning av bensinpriset ifrån 15.00 kr till 17.40 kr.

Vad SvSF helt missar är kundperspektivet. Jag köper en tjänst av dem och om de inte kan motivera varför tjänsten är prisvärd för mig så kommer jag helt enkelt inte att köpa den. Jag skiter högaktningsfullt i om att de anser att tävlingslicensen är "obligatorisk" och att de måste "bevilja" den så att jag av nåder kan delta i en SvSF-tävling. 

SÅ intressant är det inte att tävla!

Nu bryr jag mig inte om kostnaderna i sak, det jag har ett problem med är SvSFs attityd mot de medlemmar som faktiskt utgör verksamheten och som man bara utgår ifrån gör vad förbundet anser vara bäst och förväntas betala det som dessa önskar inkassera.

  Är tuben äldre än 10 år får du inte tävla med vapnet!

Så, inkomsterna förefaller man kunna vilja säkra men hur är det med utgifterna då? Jodå, det kostar att hitta på lite byråkrati också, liksom att ordna årsmöte på Hotel Best Western Plus i Bromma. Tidningen förkunnar att förbundet numera kräver att vapnets tub inte är äldre än 10 år för att vapnet ska klara en vapenbesiktning och bli godkänd för tävling. Denna gräns gäller alltså helt oavsett om tillverkaren garanterar något annat!

Så, mina vänner - vem tror ni gör den bästa säkerhetsbedömningen, vapentillverkaren som är ansvarig för sin produkt eller SvSF som presenterar ännu en godtycklig regel utan att redovisa sina beslutsunderlag till detta?

Lyckligtvis så framgår åldern på tuben av en stämpel på vapnet. För säkerhets skull så kollade jag på mina egna fyra tryckbärande vapen och....gissa vad....ETT vapen hade en stämpel. Jag har sagt det förrut och jag säger det igen - SvSF har inte en susning av vad de talar om när de diskuterar luftvapenkonstruktioner!

Extra rolig är regeln för de vars vapen har en tub som utgör vapnets själva stomme och som dessutom är serienummerbärande. Det är ju alltid enkelt, billigt och smidigt att byta ut licensstommen till ett vapen för att få tävla med det under ytterligare en period.

Nej, SvSF börjar jag känna mig helt klart färdig med. Jag är för idén att vi tävlar i organiserad form, att våra vapen är legala och att tävlingarna sker på ett säkert sätt. Men inte under tomtarna i SvSF!

Det SvSF pysslar med berör inte oss, de har inget intresse av oss - förutom att vi matar in pengar i form av klubbavgift, tävlingsavgift, skyttekortsavgift och procent av startavgifterna till varje tävling. 

Ett sunt steg vore att vi istället gick tillbaka till SvJF och skötte våra tävlingar i deras regi.

"Ska jag skaffa en licens eller inte?"

Kaliber 177 med JSB RS 7.33 - 10J mot 16J (samma inskjutningsavstånd) 

Nej, det är en ärligt ställd fråga av en entusiast som faktiskt INTE tänker bryta lagen. Frågan ställs eftersom frågeställaren, som önskar vara anonym, har ett vapen på 10J som hen är fullkomligt nöjd med men som ändå överväger att öka effekten på för att komma upp till 16J inför den kommande säsongens tävlingar.

Så, är det alltså en bra idé att gå upp till 16J eller är det rentav smartare att stanna på 10J?

Som jag ser saken så finns det två variabler som har stort inflytande på detta beslut. Har man licenser sedan tidigare och tillhörande vapenskåp etc så är naturligtvis tröskeln för att skaffa ännu ett licensvapen lägre. Har man däremot inget licensvapen tidigare och måste köpa ett skåp enkom för detta vapen så kan situationen bli en helt annan. Nästa faktor är om man har tänkt att tävla i Sverige eller om man vill tävla internationellt. Som bekant så har vi i Sverige en stor och livskraftig tävlingsklass för 10J så möjligheterna att tävla meningsfullt i just den här klassen är utomordentligt stora. Trots detta så vill många tävla internationellt och där finns ingen klass för 10J utan 16J blir vad som gäller.

Nu känner jag inte till de exakta förutsättningarna här, hen bifogade inte den här ytterligare informationen, men i de allra flesta fall så har man inte inte ett skåp tidigare om man är en renodlad luftvapenentusiast eller ny till sporten och likaså är det förhållandesvis ovanligt att man har ambition att tävla utomlands.

Givet inga internationella tävlingar och inget vapenskåp så hade jag alla gånger rekommenderat att man enbart kör 10J.

Med ett licensfritt vapen så får man en enorm frihet som man tappar så fort vapnet registreras på licens. Förutom att man slipper köpa skåp (ca 2-6000 kr, nytt/beg) samt betala 750 kr (licensavgift) så kan man skjuta betydligt friare, både av juridiska och rent praktiska skäl - licensfria vapen smäller mindre, drar mindre luft och riskerar inte att förstöra projektilfång lika lätt.

Det man förlorar är ju möjligheten att tävla internationellt (på samma villkor) samt ett vapen som får en mer krökt projektilbana på lite längre avstånd. Just här kunde jag läsa mig till en viss oro hos frågeställaren, hur mycket förlorar man egentligen?

Kort sagt så kan man säga att min erfarenhet är att man förlorar mindre i projektilbanans höjdled än vad man gör i sidled. Alltså, projektilen ifrån 10J drabbas betydligt lättare av yttre påverkan som exempelvis sidvind, än ett vapen på 16J. Skillnaden i höjdled, den krökta projektilbanan, är betydligt enklare för skytten att kompensera för och dessa problem uppstår dessutom först bortom 30 meter - inom detta avstånd så är skillnaden endera försumbar eller till och med fördelaktig till förmån för vapnet på 10J.

Om man inte tävlar internationellt så bör man nog ha en stark önskan om ett vapen med betydligt högre effekt än "bara" 16J för att motivera kostnaden och omaket för att ta ut en licens. I en sådan situation så får man betänka att det är precis lika enkelt/svårt att få ut licens på i princip vilket vapen som helst över 10J. Ett naturligt val är då ett vapen med kaliber 25 och 60-70 joule eftersom detta är tekniskt sett överlägset ett motsvarande vapen med kaliber 22 och 40-50 joule. Det enda rimliga skälet att skaffa det svagare 22-vapnet är att det fortfarande (oklart hur länge) går att använda i en för Sverige unik tävlingsklass på maximalt 45J, där detta vapen fungerar bättre än den grövre kalibern.

Harmoni hos fjädervapen

Weihrauch HW 95 - sinnebilden för att lagom är bäst  

Många gånger så hör man såväl tillverkare som hängivna entusiaster tala om vapnens harmoni. Man talar om harmoniska setups och harmoniska drivkällor. Ibland så hör man också en diskussion om att vissa vapen har harmoniska kalibrar – men vad är detta? 

Lite förenklat så kan man säga att harmoni är balans. Alltså ett jämnviktsförhållande där man får ut så många positiva egenskaper som möjligt till kostnaden av så få nackdelar som möjligt. Detta är naturligtvis olika svårt, beroende på de förutsättningar som råder. En extremt kraftfull fjäderbössa av magnumtyp är till exempel nästan alltid mer svårskjuten än ett i övrigt likvärdigt vapen men med mindre effekt. Man kan alltså säga att ju mer extrema egenskaper man försöker få ut, desto större är risken att man rubbar vapnets harmoni och därmed drar på sig ett antal nackdelar.

Då vapnen i första hand är tillverkade för att sälja bra och i en värld där främst hög utgångshastighet är det främsta försäljningsargumentet så är det därför ganska sällan som man hittar vapenmodeller som är medvetet konstruerade för att vara just harmoniska. Det är emellertid dessa guldkorn som är värdefullast och absolut viktigast att kunna identifiera om man vill bli nöjd med sitt vapenval över tid. Ett bra indikator för att hitta ett harmoniskt vapen är tyvärr ofta priset.

En tung prislapp är alltså ofta en god indikator eftersom en generösare tillverkningskostnad ger tillverkaren större marginaler att bygga in vettig kvalité i sin konstruktion. Likaså vänder sig dyrare vapen till färre köpare och mer kräsna sådana vilket minskar risken att tillverkaren frestas att använda det högre priset till att stärka sina marginaler snarare än att öka vapnets värde för pengarna, ifrån konsumentens perspektiv.

Förutom pris så är också varumärket ett säkert kort att gå efter. En tillverkare som har varit i branschen länge och som har gott renommé för premiumprodukter (ex Air Arms) är mindre troliga att ge ut en skrapande och twaangande skräpkonstruktion än en relativ nytillkommen lågprislirare som Hatsan.

Svårast att gradera är emellertid alla de tillverkare som ligger mitt emellan dessa ytterligheter och som dessutom agerar över hela spannet, ifrån lägsta lågpris upp till påkostad premium. Här har vi exempelvis aktörer som Weihrauch och till viss del även BSA. Alltså tillverkare som har ett stort sortiment, ett respektabelt rykte men som ändå då och då skickar ut mindre bra produkter på marknaden. Kända exempel här är ju BSAs precisionstrassel med .177 Buccaneer (PCP-modellen) liksom HWs första HW57 med den dåligt inpassade laddkassetten. Sådant är ju alltid trist och inte minst då för tillverkaren själv, liksom självfallet även köparen.

 En mycket lyckad konstruktion - speciellt med kaliber 22

I andra ändan av spektrat så finns det desto trevligare upptäckter att göra, vapen som faktiskt blev bättre än vad tillverkaren själv trodde ifrån början. Varje tillverkare har nämligen en och annan modell som igenom sin konfigurativa setup blir betydligt mer harmonisk i en specifik kaliber (eller utförande) jämfört med övriga tillgängliga alternativ. Ett känt och mycket uppskattat exempel är HWs kaliber 20. Ett flertal modeller i den här kaliber ifrån den här tillverkaren är nämligen exceptionellt bra. Mest kända torde HW97 och HW95/98 vara. Här stämmer konstruktionen ihop med just den här kalibern på ett nästan magiskt sätt och dessa vapen blir speciellt i den här kalibern oerhört harmoniska, behagfulla att skjuta och inte minst kraftfulla. Av någon anledning, fråga mig inte varför, så funkar HWs pipor grymt bra just i kaliber 20, en kaliber som annars knappast förmår att imponera på undertecknad.

Andra kända exempel är Dianas mäktiga sidospännare, vapen ursprungligen skapades för USA-marknaden och torgförda som de första fjäderbössorna över 1100 fps, en enorm fart vid tiden för sin lansering (1987). Självfallet så laddade många entusiaster ner farten igenom att välja för kalibern tunga diaboler och landade då runt 850-900 fps med tillhörande fördelar av bra projektilbanor och högre kvarvarande anslagsenergi downrange men konstruktionen blommade verkligen ut till sin fulla potential när man istället valde kaliber 22. Kontrasten här blev nästan övertydlig när dessa modeller sedermera försågs med den grova kaliber 25. Det visade sig nämligen att kaliber 22 blev exceptionellt kraftfull ifrån dessa vapen, faktiskt kraftfullare med kaliber 22 än med kaliber 25! I praktiken så fick man nästan samma hastighet med normaltunga 22-diaboler som med tunga 177-diaboler och, som sagt, märkbart mycket mera fart än även lätta diaboler med kaliber 25.

 En billig plåtbössa, javisst - men förbluffande potent för sin tid..

Många av oss äldre entusiaster kommer säkert ihåg paradoxerna runt klassiska Webley Tracker och lågprisbössan BSA Meteor. En Tracker gjorde sällan de 185-190 mps som många av oss trodde i en tid då kronografer ännu inte hade blivit var mans egendom utan snarare runt 160-165 mps – i sak högst rimligt med tanke på att W&S själva uppgav 550 fps (170 mps). Remarkabelt nog så gjorde dock samma vapen lätt 240 mps och ibland ännu mer därtill med kaliber 177. Denna modell, givet allt lika, var i allmänhet alltså kraftfullare med kaliber 177 än den grövre kaliber 22. För BSA Meteor så var det precis tvärtom. Många 177-versioner här kämpade för att komma över 210-215 mps när de med kaliber 22 inte sällan klarade 180 mps och stundom ytterligare något mera. Här var två vapen vars konstruktiva setup påtagligt gynnade en specifik kaliber, räknat i ren effekt.

Samma förhållande gäller naturligtvis också skjutbarhet, även om detta på grund av egenskapens subjektiva natur är svårare att konkretisera jämfört med anslagsenergi som ju numera är enkel att mäta fram. Vissa vapen levererar helt enkelt en högre skjutbarhet och dito bättre praktisk precision i en speciell kaliber jämfört med i de övriga kalibrar som finns valbara. Är man alltså spekulant på ett speciellt vapen, försök då att testa och även mäta det med alla tillgängliga kaliberval mot varann.

I vissa fall, här är Crosman Marauder ett paradexempel, så använder tillverkaren olika underleverantörer på väsentliga komponenter. I detta fall så kör Crosman egentillverkade pipor i kaliber 177 och 22 där man köper in 25-piporna ifrån Green Mountain. Entusiasterna upptäckte då därför snabbt att 177 i allmänhet sköt bra, bättre än 22, men att 25-piporna sköt fullkomligt lysande och på en helt annan nivå. En iakttagelse som ju fick sin tydliga förklaring när leverantören av respektive kalibers pipa avslöjades.

Just pipor är annars rena häxkonsterna. Vissa tillverkare (ex BSA) tillverkar ypperliga pipor med kaliber 22 och 25 men då och då mindre bra sådana med kaliber 177. Theoben, på sin tid, körde pipor ifrån HW, Anschutz och LW. I allmänhet så sköt alla där bra men ammunitionspreferenserna var synnerligen smala och distinkt olika mellan kalibrarna.

Bortser man alltså ifrån pris och varumärke så är alltså forum och liknande kanaler värdefulla att använda som informationskällor för att hitta guldkornen i de olika tillverkarnas sortiment. Viktigt att tänka på dock är att man måste väga alla åsikter mot varann för att hitta konsensus. Det går alltså inte bara att lita på åsikter och erfarenhet ifrån ett enda forum utan man måste kolla åsikter på ett flertal dito för att hitta en balanserad sanning – som alltid, om allt.