Ett självklart tillbehör - men inte i Sverige..

  Daystate Airstream Mk VI

Sent igår kväll så ramlade det ner ett mail med en hänvisning till en tråd på luftvapenforumet där man tydligen debatterar ljuddämpare till luftvapen och mailförfattaren önskade att jag utvecklade mina tankar runt detta.

Jag har läst tråden och det finns i grund och botten två linjer som torgförs, endera så är alla dämpare licenspliktiga eller så är vissa undantagna då de igenom sin konstruktion inte kan användas på tillståndspliktiga vapen. Tanken bakom det sistnämnda resonemanget är ungefär samma som med pipor, alltså att om en komponent är en del av ett licensfritt vapen så är även komponenten licensfri – förutsatt att den då är en del av själva vapnet eller på annat sätt utom allt rimligt tvivel bara passande för det aktuella vapnet.

Som jag kan se saken så finns det bäring för båda ståndpunkterna och jag kan inte med bästa vilja säga att endera har rätt eller fel.

Emellertid…

Som jag bedömer saken rent subjektivt så i endera läget så är det tvärförbjudet och i det andra så är det möjligtvis tillåtet under särskilda omständigheter.

Väger jag samman detta så skulle jag nog säga att man bör vara synnerligen försiktig med ljuddämparinnehav överlag, om en separat licens för denna saknas. Detta då eftersom lagstiftningen trots allt är så pass luddig att man kan hamna i ett svårt läge varvid man riskerar att förlora en eventuell rättslig prövning och då med synnerligen grava konsekvenser.

I praktiken då?

Originalvapen med en shroud, som saluförs av en importör (ej gråimporter) skulle jag känna mig hyfsat trygg med. Samma sak med en limmad/fastlödd separat dämpare på ett licensfritt vapen etc. Egna konstruktioner eller lösa dämpare som är sidoinköpta och monterade skulle jag undvika i nuläget. Detta då eftersom rättsläget är oklart och konsekvenserna av en fällning så pass grava.

I sak så är emellertid hela lagstiftningen runt ljuddämpare rent trams, alla former av hjälpmedel för att göra skyttet likväl som andra aktiviteter mer miljövänliga ska naturligtvis påbjudas snarare än förbjudas. Låt oss därför hoppas att vår lagstiftning kommer att moderniseras framöver..

The Mohawk !

  Brittiskt nytänkande som egentligen förtjänade ett bättre öde..

Titan är ett ganska okänt varumärke i Sverige som dock var en av de större spelarna på marknaden under PCPs tidiga historia under 1980-talet och idag så ska vi kolla på dess kanske mest spännande och udda modell - The Mohawk.

Konstruktören till skapelsen var den mångtalangfulle John Bowkett och Mohawk var egentligen en utveckling av ett personligt vapen, i detta fall en modell som hette JB-1. Ofta har det ju varit så med många av Johns kommersiella modeller att de ursprungligen har rötterna i ett personligt vapen som någon större aktör (typ Titan/BSA etc) har fått upp ögonen för och sedan beslutar sig för att serietillverka, då ofta lite förenklad för att fungera på ett lönsamt sätt i serieproduktion. Så, långt innan BSA Ultra så användes denna princip, både för SuperTen hos BSA och Mowhawk hos Titan.

Såvitt jag vet så presenterade John sitt hobbyprojekt JB-1 under sommaren 1988 och modellen testades i augusti månads nummer av Airgun World (ja, jag kommer ihåg den väl). En sak man betonade var en linjär ventil (typ som Ben Taylors Metisse), något som av produktionstekniska skäl (sannolikt kostnadsskäl) inte följde med till Mohawk. I samma sväng så startade Titan upp som företag så en av de första produkterna blev deras PCP Manitou, som sedan fick agera bas åt den uppkommande Mohawk.

  Sportsmatch förmåddes tillverka speciella fästen till Titans udda blockform..

Då, i slutet av 1980-talet så var marknaden helt annorlunda, det fanns inte alls det absoluta fokus på PCP som vi känner igen ifrån vår nuvarande samtid. Framtiden var då ännu ett oskrivet kort och de vapen som dominerande dåtidens enda kanaler (AGW/Airgunner) var en brokig blandning av stora tunga fjädervapen, företrädelsevis underspännare, samt idag udda skapelser som diverse pumpgevär och enstaka få och synnerligen dyra PCP.

Ifrån det perspektivet så var det logiskt för nyskapade Titan att inte lägga allt krut på PCP-tekniken utan man sidosatsade även på en mer etablerad och välkänd teknologi - ett pumpvapen - så att man i alla fall hade en produktlinje som kunde stödja upp om den andra inte visade sig bära bra.

Det hela tog ungefär ett år och lagom till hösten 1989, när jag själv fyllde 18 år och lade pengarna på ett .22 BSA Superstar som det första vapen som jag köpte på helt egen hand, så kom då slutligen Titan Mohawk ut med buller och bång - ärat med ett helt uppslag i AGWs oktobernummer samma år.

  En annons från Titan precis innan sagan började ta slut och Falcon knackade på dörren..

För att vara rationella så använde man samma block som till Manitou och till den monterades riktigt fina matchpipor ifrån Lothar-Walther och ett förfinat avtryck också detta utvecklat ifrån Manitou. Den svaga länken blev pumpenheten som man var tvungen att köpa in utifrån och valet föll på en obskyr underleveratör i Indien! Bowkett var inte nöjd men blev i det här läget tvungen att böja sig. Han underströk dock vikten av att en del nyckelkomponenter (ledpinnar etc) skulle vara härdade, för att hålla. Konceptet "härdning" var emellertid inte helt glasklart för den indiske underleverantören och kvalitén på den här härdningen blev synnerligen varierande. Vissa delar blev knappt härdade alls och andra blev överhärdade och så spröda att de helt enkelt brast.

Konsekvenserna kom som ett brev på posten och reklamationerna stod som spön i backen. Visserligen så hade man inte hunnit få ut speciellt många exemplar innan problemen började tona upp sig men skadan var redan skedd, trots avsaknaden av dagens sociala medier. Djungeltelegrafen började snabbt trumma ut budskapet att Titans produkter var opålitliga och detta är naturligtvis inte de bästa startförutsättningarna för ett nyskapat företag.

Tyvärr så gick det utför med Titan och man förvärvades sedan av Falcon, som sedan i sin tur till sist köptes av NSP (Air Arms ägare). Själva Mohawk levde dock vidare, underligt nog. Den indiske underleverantören sålde vidare sin pumpmekanism till Daystate och de pysslade ihop en förbättrad version av pumpmekanismen till sitt eget block, stock, pipa etc och resultatet blev Daystate Sportsman Mk II.

   Rise like the Fenix..

Anledningen till att Daystate nappade på idén med pump-PCP var att man själv hade utvecklat sådana väldigt tidigt i sin egen historia och man saluförde faktiskt en modell benämnd Sportsman (sedermera Mk I) redan i början av 1980-talet. Daystate som företag grundades av de fyra herrarna Don Lowndes, Jim Phillips, Ken Gibbon och Mike Seddon redan 1978 och deras första produkt blev Air Ranger, som faktiskt började sitt liv som ett bedövningsgevär för viltvårdsbruk! En av deras kunder var ett saneringsföretag med det lite udda namnet Rentokil (Rent-to-Kill), vilka hade ungefär samma affärsidé som Anticimex, alltså skadedjursutrotning. 

De hade köpt Air Rangers och var så nöjda så de efterlyste ett bra vapen enligt samma koncept (PCP) för avskjutning av skräpfågel (måsar, duvor och liknande) där ett krutvapen inte var lämpligt och där mera kraft och längre räckvidd en vad ett dåtida fjädervapen förmådde kunde uppnås. En del medarbete hade då ersatt pilpipan för bedövningspilarna med egna pipkonstruktioner för att använda Air Ranger som ett vanligt projektilgevär.

Resultatet av detta önskemål var två vapen, ett PCP, benämnd Huntsman och senare en pump-PCP kallad Sportsman.

  Tidiga Daystates var inte spceiellt vackra, här version "Light" från 1983 med tub i mässing..

Huntsman Mk I var en tung och klunsig konstruktion (ca 4500 gram, naken) på grund av att man vid den tiden tillverkade det mesta i stål och då man inte exakt hade klart för sig hur mycket gods som krävdes för säkerheten så lät man försiktighetsprincipen råda och gjorde vapnen rejält tilltagna. I övrigt så var konstruktionen sund och Huntsman kom sedan att bli en riktig långkörare i Daystates sortiment och förärades till och med kopior ifrån Kina under varumärket BAM.

  Daystate Sportsman Mk II var driftsäkrare än Mohawk men ack så tung att anspänna..

När nya Mk II av Sportsman slutligen kom ut så hade PCP redan börjat dominera den kundkategori som möjligtvis skulle kunna tänka sig en Sportsman, vi talar här om 1997-98. Modell Mk II av Sportsman var lättare, runt 3900 gram men fruktansvärt tung att anspänna. Samtida tester rapporterar om följande värden, saxade ifrån American Airgunner. Ett pumptag gav runt 7 lbs och var rimligt enkelt, två pumptag gav 11 lbs och var märkbart tyngre. Så långt var inget konstigt, det var ju för dessa effekter som modellen konstrukerades med tanke på hemmamarknaden. Kruxet med versionerna för full effekt, som den testade, var när man skulle nyttja maximala 5 pumptag för att få ut rejält med effekt.

Pumptag nummer 3 gav hårresande 67 lbs och det kan man jämföra med att det krävs ca 60 lbs för att spänna en Theoben Eliminator på full effekt! I gengäld så fick man ut 15 lbs med kaliber 22. När man skulle ladda pumptag 4 så fick skytten mata in otroliga 80 lbs och belönades då med 18 fpe. Skribenten avstod sedan helt enkelt ifrån att pröva fulla 5 pumptag och det är nog inte helt osannolikt att han helt enkelt inte orkade med detta rent fysiskt. 

  Notera dimensionerna, ett rejält kullager och 105 graders pumpvinkel..

Just besväret med pumpningen gjorde att kunderna förhöll sig kallsinniga till modellen och någon form av vettig försäljning hittade man i princip bara på hemmamarknaden med kaliber 177 för de få ägare som promt ville ha en och som dessuotm kunde leva med ett måttligt effektuttag. Planerna på en version i kaliber 25 för USA-marknaden frös inne och jag har inga uppgifter om att dessa någon tillverkades, trots att de flitigt omnämndes i diverse annonser. Modellen hängde trots allt med under 2-3 år och de sista såldes ut vid milleniumskiftet, en brytpunkt i tiden då PCP allt mer hade börjat bekräfta sig som den väg i framtidens utveckling skulle komma att ta över allt mera framöver...

Blyfri Ammunition !

Skulle du vilja ladda ditt vapen med detta?  

Idag så kommer det att handla om miljövänligare skytte och om alternativ till blydiaboler. Anledningen är en fråga som jag har fått i dagarna om min egen syn på detta, sannolikt frammanad av det faktum att jag har ett stort intresse både för miljön och luftskyttet. 

En intressant sak att beakta i sammanhanget är att vår typ av ammunition (diaboler, miniéprojektiler etc) rent juridiskt sett inte faller under de restriktioner som gäller för ammunition i Vapenlagen. Detta framgår tydligt av §7:

"Denna lag gäller inte
a) hagel och andra massiva kulor,

b) projektiler avsedda för armborst eller för luft-, kolsyre-, fjäder- eller harpunvapen,

c) kolsyrepatroner,

d) patronhylsor utan tändhatt avsedda för handvapen som lagen tillämpas på, och

e) patroner avsedda för start- eller signalvapen."

Detta är alltså viktigt att betänka när man går vidare i resonemangen runt den lagstiftning som berör ammunition överlag. För ungefär ett tiotal år sedan så var det en stor debatt ibland jägare och sportskyttar om ett eventuellt blyförbud för ammunition som då skulle ha trätt ikraft 2006 och 2008. Noterbart är dock att detta förbud då bara hade omfattat ammunition i dess juridiska mening, se ovan, och inte vår typ av ammunition som ju inte faller under definitionen av ammunition i detta sammanhang.

Nu föll ju detta förslag och blyammunitionen är inte i nuläget hotad av någon offensiv lagstiftning, såvitt jag vet.

Om vi nu ser bortom de juridiska kraven och börjar betrakta de rent etiska aspekterna så är min egen slutsats att blyammunition inte är så farlig eller farlig på ett sådant sätt att möjligheten att nyttja bly i ammunition bör begränsas. 

När det handlar om bly för luftvapenskytte så handlar detta om ytterst små värden, en diabol väger vanligtvis mellan 0.50 till 1.00 gram där krutammuntion vanligtvis väger minst mellan dubbelt upp till 20 gånger så mycket per skott. Våra skott blir dessutom fler och mindre enheter när de landar mer ytnära i naturen än de större klumparna hos krutvapenprojektilerna som vanligtvis slår längre in i underlaget/omgivningen.

Trots detta så försöker jag ändå att samla upp så mycket av mina diabolrester som möjligt. Inte för att det spelar någon praktisk roll egentligen utan mest eftersom utomstående betraktare lätt kan se ett problem i att man inte gör det, även om problemet som sådant egentligen inte alls existerar i sak. Man är ju alltid en representant för hobbyn och om en åtgärd inte är betungande eller kostsam så kan man lätt bjuda på den för att säkra lite goodwill hos okunniga utomstående.

Bortsett ifrån detta - duger då blyfria luftvapenprojektiler till rent praktiskt då?

En test ifrån Airgun Gear

Ovanstående video är naturligtvis inte speciellt vetenskaplig utan bara en kul grej men den bekräftar utan tvekan de slutsatser som jag själv har dragit vid (ett fåtal) praktiska prov med blyfria diaboler. De är apdyra, de skjuter uselt och huruvida de sliter hårdare/skadar vapnets pipa är oklart.

Om vi vänder på myntet då, vad tillför de till mitt skytte?

Ingenting...

Besviken med sannolikhet

Enkelhet kan ha ett egenvärde..(modellen har inget med inlägget att göra)

Igår så fick jag ett mail ifrån en entusiast som hade köpt ett splitt nytt fint PCP för närmare 10.000 kr och kunde efter en liten stund konstatera att det läckte samt att en den av mekaniken kärvade lite. Uppgiven, arg och frustrerad så fick jag detta mail där han rent utsagt undrade "hur i ******* ett nytt PCP av bra märke kunde vara så defekt".

Så, det får väl bli temat för dagens inlägg - tillverkningsavvikelser och sannolikheter.

Efter att ha kontaktat sin handlare, mitt första råd till honom, så hade denne bagatelliserat problemet med "att mindre än 1% av alla vapen ifrån den aktuella tillverkaren har problem" och att denne "aldrig någonsin" hade stött på något liknande.

Vid nästa mailkontakt då beskedet ifrån handlaren presenterades för mig så undrade han uppgivet hur han kunde ha haft en sådan "maximal otur" att bli drabbad..

Till att börja med så ska vi kolla lite på sannolikheter. En gång i tiden så hade en berömd tillverkare av armbandsur ute en annons, skapad av en ifrån branschen fristående, reklambyrå. I denna annons så förde man fram att deras senaste armbandsur hade en en precision på 99.9%

Riktigt enastående, eller hur?

Problemet var att ett dygn som bekant består av 86.400 stycken sekunder. Om vi bara har 99.9% precision så betyder det att tidmätaren får en avvikelse på en och en halv minut per dygn! Nu var detta en mekanisk mekanik och dessa kalibrar tenderar till att inte ackumulera drift på samma sätt som kvartsklockor men ändå. Diffar man en och en halv minut per dygn så är man förmodligen väldigt off på bara en vecka och vem vill ställa om sin tidsmätare hela tiden för att den ska ge hyfsat rimligt korrekt tidsmätning. Det man skrev i annonsen var alltså, för den initierade köparen, helt enkelt - "Vår nya produkt är riktigt usel"...

Det blev ingen mer annonsering igenom den reklambyrån framöver.. 

Samma princip gäller i praktiken också vid storskalig serieproduktion. Tillverkar någon något i tillräckligt stora mängder så kommer sannolikheten att skapa en stor mängd defekta produkter på köpet. Handlaren i mailet ovan försökte skyla över det enskilda problemet med att mindre än 1% av alla vapen hade problem, sannolikt en siffra som var tagen helt ur luften och fullständigt fabricerad. Om vi nu leker med tanken att tillverkaren skapar 10.000 vapen på ett år, då hade 1% inneburit att man hade tryckt ut 100 st vapen på marknaden som kräver en reklamationsåtgärd. Nu vet jag inte hur många vapen den aktuelle tillverkaren säljer på marknaden i Sverige, men sannolikt färre än 100 st exemplar.

Nu börjar man se proportionerna.

Min personliga gissning är att tillverkaren sannolikt har en bra mycket lägre felfrekvens än 1% men att folk i gemen inte förstår vilken skala även mindre än 0.1% innebär och att det inte alls behöver vara speciellt osannolikt att en individ drabbas av problem eftersom antalet vapen trots allt är såpass högt, när man betänker att vår marknad är så liten. En enda defekt batch kan ju i praktiken innebära att vårt land får hela tillverkarens felkvot och mera därtill.

Nästa aspekt är värdet på vapnet. 

Ett vapen för 10.000 kr behöver inte krångla mindre än ett för 5000 kr. Detta beror på att vapnets salupris inte alls behöver stå i direkt relation till tillverkningskostnaden och det faktum att olika tillverkare prioriterar helt olika aspekter av de kostnader som ingår i produktionen av ett vapen. En del tillverkare låter exempelvis en större del av tillverkningskostnaden finansiera forskning och utveckling (tänk FX Airguns) där andra tillverkare gör motsatsen (tänk Air Arms/Weihrauch). På samma sätt så kan en tillverkare låta packningar få kosta mera än vad en annan tillverkare tillåter och detta kan ju då direkt påverka exempelvis sannolikheten för läckage.

Slutligen så lägger olika tillverkar olika vikt vid aspekter som driftsäkerhet och livslängd. 

Åter igen så ska jag ta ett exempel ifrån en helt annan bransch.

För ganska många år sedan så satt jag på en kurs hos en känd generalagent av högtryckstvättar. Där berättade man i förbifarten att den senaste modellen av en populär högtryckstvätt hade en ny motor med en beräknad livslängd på 5 timmar. Jag hajade naturligtvis till och trodde att jag hade hört fel - vadå, en livslängd på bara 5 timmar? Man förklarade då att den tilltänkta kunden förväntades tvätta sin bil eller på annat sätt använda tvätten ca 12 gånger per år. Under varje användning så beräknade man att kunden hade igång tvätten under sammanlagt 5 minuter. På ett kalenderår så hade man alltså "förbrukat" en timmas livslängd. Efter 5 kalenderår så var då alltså tvätten helt "slut" och behövde kasseras/ersättas. Man räknade då med att kunden ansåg att fem års fin funktion var värd den knappa tusenlappen som tvätten kostade och därför var benägen att köpa en ny maskin ifrån samma tillverkare igen.

Ovanstående resonemang är säkert inte helt översättningsbart för luftvapen men man ska ha helt klart för sig att olika tillverkare automatiskt gör olika prioriteringar i sin produktion. Om en tillverkare exempelvis tillverkar något annat som drar in 90% av företagets inkomster och där luftvapen bara står för kanske 10% så kan ju den tillverkaren ha ett annat fokus och tillskriva luftvapendelen en helt annan vikt än den tillverkare som till 100% lever på just bara luftvapen. 

Sådana omständigheter kan naturligtvis också till stor del påverka vapenkomponenternas val och livslängd liksom sannolikheten för driftstörningar och haverier. 

För att återgå till den problemtyngde entusiasten så kommer PCP alltid att krångla men de krånglar mindre och mindre ju längre utvecklingen går och desto bättre som tillverkarna blir på att utveckla sin vapentyp. Tänk på att moderna PCP är en ganska sentida uppfinning som i princip var okänd för bara 30 år sedan. En tillverkare som lägger mycket krut på utveckling av sina produkter berättade en gång att denne idag aldrig skulle bygga sina nuvarande produkter på samma sätt och med den typen av material som skedde 15 år tidigare. Då var det - märk väl - en "bra" tillverkare med förhållandevis lite strul redan ifrån starten. Detta är nackdelen för oss alla som älskar och roas av en ung hobby som inte har haft så många decennier på sig att utvecklas ännu.

Slutligen, fel sker alltid - det väsentligaste är ändå på sista raden hur tillverkaren/handlaren löser dem...

Extreme BR 2015

En film från AoA

Konsten att bränna pengar..

  Precis en sådan typisk pryl som jag är svag för..(foto: Easton Airguns)

En gång i tiden så komponerade jag min Ruger 1022 och den gick igenom en lång rad olika versioner och faser varteftersom åren gick. Under en period så var det bara blocket (lådan) och slutstycket som var tillverkad av Ruger - allt annat var prylar ifrån eftermarknaden. Vad gäller kostnaden så slutade jag räkna när jag insåg att den passerade 10.000 kr och tre gånger sitt nypris..

Några år så gjorde jag ungefär samma sak med en simpel Crosman 1377 som betingade en tusenlapp i instegsbiljett och när jag slutligen sålde den för 4500 kr så hade den kostat mig nästan 7400 kr! Visserligen så hade den anslagsenergi i paritet med en ostrypt Diana 52 med sin 14" långa pipa i kaliber 22 men ändå..

En utomstående hade naturligtvis nyktert kunnat påpeka att en SAKO för 10.000 kr är ett betydligt smartare och billigare val än att tokmodifiera en vanlig 1022 och i synnerhet så när ägaren inte egentligen gillar automatvapen eller ens magasinvapen, samma sak för övrigt med en Diana 52 vs min gravt ombyggda 1377.

Men...

OM jag hade gått den enkla vägen och gjort de smarta och rationella valen, hade jag då varit lika nöjd?

Knappast. En del av charmen är ju att komponera vapnet, inte bara att äga och använda det. Det finns någon svårförklarad men oemotståndlig charm i att komponera sitt vapen del för del tills det blir exakt så som man önskar. En del av oss fungerar helt enkelt så, till gagn för alla finurliga småhandlare som specialtillverkar godis till den mest varierande vapenmodeller, ex Rowan Engineering etc.

Man får helt enkelt leva med denna böjelse och bara skänka en tanksam tanke att man inte är intresserad av någon ännu dyrare hobby som hade skapat svintunga extrakostnader. Här tänker jag främst på en entusiast som jag vill minnas beskrev sitt motorcykelprojekt på forumet Sporthoj. Denne fantast hade plöjt ner en kvarts miljon kronor på en Aprilia RS250 (!) i sin vision att skapa sin tvåtaktsdröm, en helt tokig kreation med hejdlösa mängder customdelar av magnesium och specialtillverkad kolfiber. Den maskinen rullade inte många mil varje sommar men han var nog forumets då mest nöjda deltagare ändå...

  Crosmans vapen är lika farliga för plånboken som Rugers.. (foto: R. Easton)

Som ni säkert vet så har jag spånat runt lite på en lämplig förstock till min 1701, styrkt av de erfarenheter jag vann på den gångna helgens tävling. Jag har funderat lite runt RAM-mounts, prövat några och inte varit riktigt nöjd. Efter en del scannande på nätet så råkade jag snubbla över Easton Airguns och den lite udda förstock/hamsterfäste som tillverkades av dessa. Ägaren/skaparen - Ronnie Easton - var dessutom en 1701-fantast och därtill visade det sig vara en gammal bekant ifrån ett numera avsomnat Air Arms-forum som jag frekventerade för länge sedan då jag hade en svår fjädervapenperiod och var lycklig ägare till några olika TX samtidigt - ibland så är luftvapenvärlden ändå en smula liten..

Kort sagt, för en icke ringa summa USD så har jag nu en av hans specialtillverkade förstockar på väg hem till Sverige..

Erhållna erfarenheter..

  Kanske en tänkbara lösning?

Under den gångna helgens tävling ute i Ögryte så blev det ganska uppenbart att jag har en påtaglig brist på förstock hos min 1701. Detta är kanske i och för sig tämligen uppenbart för alla och envar som ser modellen som sådan men avsaknaden av förstock har faktiskt aldrig varit ett praktiskt problem - hittills.

Anledningen till detta är att jag endera har skjutit fristående, varvid jag håller vapnet som en pistol med ytterligare stöd av axelkolven, eller så har jag skjutit sittande med tuben vilande i en beanbag.

Vid tävlingen däremot så fanns det ju möjlighet att sitta frisittandes och då fanns det helt enkelt ingen bra yta på vapnets undersida att vila mot exempelvis knät eller liknande. Ska sanningen fram så var effekten av detta större än vad jag hade räknat med och det visade sig i praktiken att jag hade lättare att träffa mål knästående än sittande på samma station!

Väl hemma och lite funderande så började jag bläddra i RAM-mounts katalog efter någon lämplig lösning. Jag har tidigare använt deras produkter och varit nöjd så därför blir det lätt att man tänker i de banorna ännu en gång. En fördel med detta system är att komponenterna är lätta, rimligt prissatta samt helt modulära inom samma familj. Man får alltså en stor flexibilitet och ett kompakt format vilket gör dem idealiska för ändamålet eftersom en stor fördel med vapnet är just dess möjlighet att vara takedown.

Tuben till de flesta Crosman är dessutom 7/8", alltså ca 22 mm, vilket är samma dimension som finns standardiserad på cykelstyren vilket borgar för att man borde hitta någon form av fäste som borde passa helt perfekt. Nu har jag beställt lite artiklar på påseende, en fördel med att arbeta som återförsäljare för just dessa produkter, så nu ska jag mäta och fundera på om jag har kan hitta någon bra löstning för att få en kula monterad på undersidan av den smala och runda lufttuben. Går jag iland med detta så torde det ju vara en smal sak att bygga vidare och få till någon användbar form av förstock eller hamster även till lilla 1701.

Hösttävling hos Örgryte SK

  Två skyttar som använde vapen ifrån FX Airguns

Så, då blev det äntligen dags för årets första (för min del) och även sista (för säsongen) tävling. Denna gång så stod Örgryte SK som värdar och det med den äran. Förutom lite strul med att överhuvudtaget hitta dit, jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det fanns fler skytteklubbar på en och samma gata, så avlöpte tävlingen riktigt smidigt till glädje och gagn för alla inblandade.

  När målen hamnar ute på öppna vidder så känns det att 7.50 joule inte är så mycket..

Tävlingen var till stor del back to basic. Som ni säkert har läst av inbjudan så hade man skippat all byråkratisk formalia och det var därför bara att åka dit och tävla på. Uppslutningen blev därför god, ca 20 personer uppenbarade sig och 14 personer tävlade aktivt. Riktigt bra med tanke på hur många som brukar komma på vanliga tävlingar och med tanke på att den här tävlingen kom fram med kort varsel och väldigt, väldigt sent på säsongen.

  Jag sköt med min Crosman 1701 - kanske inte det bästa vapnet för ändamålet men kul var det ändå..

Vädret var dessutom osedvanligt bra för årstiden. Vi hade nästan vindstilla och +12 grader samt en sol som tittade fram mellan molnen titt som tätt. Med tanke på hur vädret KAN vara såhär års (tänk regn, blåst och +1 grad) så var förutsättningarna alltså nästan så optimala som de överhuvudtaget hade kunnat vara med tanke på att vi faktiskt tävlade den sista oktober!

  En station i skogen..

Det hela var alltså en fallmålstävling som när det fungerar som bäst. Bra väder, god uppslutning (givet förutsättningarna), trevliga människor, en hög nyfikna nybörjare samt en trevlig och överraskande bana - vad mera kan man önska? 

  Min favoritstation, en udda miljö på traditionella tävlingar..

Atmosfären av klubbtävling låg tung över evenemanget i dess bästa mening, här låg fokus på att ha kul och en trevlig stund med goda vänner och även missionera lite för sporten till de nyfikna besökarna som också beskådade och därtill prövade på spektaklet. 

  Min medtävlare visade med god marginal hur dessa udda placerade mål skulle fällas..

Liksom nybörjarna så hoppas jag verkligen att arrangörerna tar konceptet till sig och låter det bli en vana även för framtiden. Kan man dra dit 20 besökare den sista oktober med någon veckas varsel - vad klarar då inte konceptet av på våren med härligt svenskt försommarväder?

  En liten pistolkarbin är verkligen liten på de lite drygare avstånden - här 40+ meter..

Efter skyttet så vankades det även grillad korv för den facila summan av 5 kr styck, samt dricka. Resultetet missade jag dock eftersom jag blev tvungen att hasta iväg. Döm då om min förvåning när jag kom hem och resultatlistan redan låg online! Sådant händer i praktiken aldrig!

Vanligtvis så måste man gnälla och tjata för att arrangören ska hosta fram listan - i bästa fall redan någon dag efteråt. Här kom listan samma dag och bara några timmar efter avslutad tävling. Så ska det se ut!

  Exklusiva vapen lyste med sin frånvaro men här fanns en Wildcat

I gammal god anda så fanns det en hel del fjädervapen representerade. Den skytt som gjorde störst intryck var en kille med en Weihrauch HW30S som fällde mål på löpande band enbart med hjälp av öppna riktmedel. Han klarade sjundeplats, alltså mitt i startfältet och i konkurrens med PCP på såväl 16 som 45 joule! En riktig prestation!

  Visst fanns det skyttejackor också men inga Steyrs - detta var inte proffsens tävling..

Själv fick jag en betydligt blygsammare placering, plats 10 av 14, men detta spelar naturligvis ingen roll - en tävling av det här slaget besöker man för att ha trevligt, inte jaga poäng. Här låg tonvikten på umgänge och möjligheten att presentera en trevlig hobby för omvärlden.

Avslutningsvis så vill jag därför tacka Martin, Daniel och alla andra inblandade för en riktigt trevlig dag och en nostalgisk tillbakablick på hur fallmålshobbyn en gång var innan fokus hamnade på resultatligor och internationella kvalificeringar för diverse stortävlingar.