Direktlänk till inlägg 8 november 2015
The Mohawk !
Brittiskt nytänkande som egentligen förtjänade ett bättre öde..
Titan är ett ganska okänt varumärke i Sverige som dock var en av de större spelarna på marknaden under PCPs tidiga historia under 1980-talet och idag så ska vi kolla på dess kanske mest spännande och udda modell - The Mohawk.
Konstruktören till skapelsen var den mångtalangfulle John Bowkett och Mohawk var egentligen en utveckling av ett personligt vapen, i detta fall en modell som hette JB-1. Ofta har det ju varit så med många av Johns kommersiella modeller att de ursprungligen har rötterna i ett personligt vapen som någon större aktör (typ Titan/BSA etc) har fått upp ögonen för och sedan beslutar sig för att serietillverka, då ofta lite förenklad för att fungera på ett lönsamt sätt i serieproduktion. Så, långt innan BSA Ultra så användes denna princip, både för SuperTen hos BSA och Mowhawk hos Titan.
Såvitt jag vet så presenterade John sitt hobbyprojekt JB-1 under sommaren 1988 och modellen testades i augusti månads nummer av Airgun World (ja, jag kommer ihåg den väl). En sak man betonade var en linjär ventil (typ som Ben Taylors Metisse), något som av produktionstekniska skäl (sannolikt kostnadsskäl) inte följde med till Mohawk. I samma sväng så startade Titan upp som företag så en av de första produkterna blev deras PCP Manitou, som sedan fick agera bas åt den uppkommande Mohawk.
Sportsmatch förmåddes tillverka speciella fästen till Titans udda blockform..
Då, i slutet av 1980-talet så var marknaden helt annorlunda, det fanns inte alls det absoluta fokus på PCP som vi känner igen ifrån vår nuvarande samtid. Framtiden var då ännu ett oskrivet kort och de vapen som dominerande dåtidens enda kanaler (AGW/Airgunner) var en brokig blandning av stora tunga fjädervapen, företrädelsevis underspännare, samt idag udda skapelser som diverse pumpgevär och enstaka få och synnerligen dyra PCP.
Ifrån det perspektivet så var det logiskt för nyskapade Titan att inte lägga allt krut på PCP-tekniken utan man sidosatsade även på en mer etablerad och välkänd teknologi - ett pumpvapen - så att man i alla fall hade en produktlinje som kunde stödja upp om den andra inte visade sig bära bra.
Det hela tog ungefär ett år och lagom till hösten 1989, när jag själv fyllde 18 år och lade pengarna på ett .22 BSA Superstar som det första vapen som jag köpte på helt egen hand, så kom då slutligen Titan Mohawk ut med buller och bång - ärat med ett helt uppslag i AGWs oktobernummer samma år.
En annons från Titan precis innan sagan började ta slut och Falcon knackade på dörren..
För att vara rationella så använde man samma block som till Manitou och till den monterades riktigt fina matchpipor ifrån Lothar-Walther och ett förfinat avtryck också detta utvecklat ifrån Manitou. Den svaga länken blev pumpenheten som man var tvungen att köpa in utifrån och valet föll på en obskyr underleveratör i Indien! Bowkett var inte nöjd men blev i det här läget tvungen att böja sig. Han underströk dock vikten av att en del nyckelkomponenter (ledpinnar etc) skulle vara härdade, för att hålla. Konceptet "härdning" var emellertid inte helt glasklart för den indiske underleverantören och kvalitén på den här härdningen blev synnerligen varierande. Vissa delar blev knappt härdade alls och andra blev överhärdade och så spröda att de helt enkelt brast.
Konsekvenserna kom som ett brev på posten och reklamationerna stod som spön i backen. Visserligen så hade man inte hunnit få ut speciellt många exemplar innan problemen började tona upp sig men skadan var redan skedd, trots avsaknaden av dagens sociala medier. Djungeltelegrafen började snabbt trumma ut budskapet att Titans produkter var opålitliga och detta är naturligtvis inte de bästa startförutsättningarna för ett nyskapat företag.
Tyvärr så gick det utför med Titan och man förvärvades sedan av Falcon, som sedan i sin tur till sist köptes av NSP (Air Arms ägare). Själva Mohawk levde dock vidare, underligt nog. Den indiske underleverantören sålde vidare sin pumpmekanism till Daystate och de pysslade ihop en förbättrad version av pumpmekanismen till sitt eget block, stock, pipa etc och resultatet blev Daystate Sportsman Mk II.
Anledningen till att Daystate nappade på idén med pump-PCP var att man själv hade utvecklat sådana väldigt tidigt i sin egen historia och man saluförde faktiskt en modell benämnd Sportsman (sedermera Mk I) redan i början av 1980-talet. Daystate som företag grundades av de fyra herrarna Don Lowndes, Jim Phillips, Ken Gibbon och Mike Seddon redan 1978 och deras första produkt blev Air Ranger, som faktiskt började sitt liv som ett bedövningsgevär för viltvårdsbruk! En av deras kunder var ett saneringsföretag med det lite udda namnet Rentokil (Rent-to-Kill), vilka hade ungefär samma affärsidé som Anticimex, alltså skadedjursutrotning.
De hade köpt Air Rangers och var så nöjda så de efterlyste ett bra vapen enligt samma koncept (PCP) för avskjutning av skräpfågel (måsar, duvor och liknande) där ett krutvapen inte var lämpligt och där mera kraft och längre räckvidd en vad ett dåtida fjädervapen förmådde kunde uppnås. En del medarbete hade då ersatt pilpipan för bedövningspilarna med egna pipkonstruktioner för att använda Air Ranger som ett vanligt projektilgevär.
Resultatet av detta önskemål var två vapen, ett PCP, benämnd Huntsman och senare en pump-PCP kallad Sportsman.
Tidiga Daystates var inte spceiellt vackra, här version "Light" från 1983 med tub i mässing..
Huntsman Mk I var en tung och klunsig konstruktion (ca 4500 gram, naken) på grund av att man vid den tiden tillverkade det mesta i stål och då man inte exakt hade klart för sig hur mycket gods som krävdes för säkerheten så lät man försiktighetsprincipen råda och gjorde vapnen rejält tilltagna. I övrigt så var konstruktionen sund och Huntsman kom sedan att bli en riktig långkörare i Daystates sortiment och förärades till och med kopior ifrån Kina under varumärket BAM.
Daystate Sportsman Mk II var driftsäkrare än Mohawk men ack så tung att anspänna..
När nya Mk II av Sportsman slutligen kom ut så hade PCP redan börjat dominera den kundkategori som möjligtvis skulle kunna tänka sig en Sportsman, vi talar här om 1997-98. Modell Mk II av Sportsman var lättare, runt 3900 gram men fruktansvärt tung att anspänna. Samtida tester rapporterar om följande värden, saxade ifrån American Airgunner. Ett pumptag gav runt 7 lbs och var rimligt enkelt, två pumptag gav 11 lbs och var märkbart tyngre. Så långt var inget konstigt, det var ju för dessa effekter som modellen konstrukerades med tanke på hemmamarknaden. Kruxet med versionerna för full effekt, som den testade, var när man skulle nyttja maximala 5 pumptag för att få ut rejält med effekt.
Pumptag nummer 3 gav hårresande 67 lbs och det kan man jämföra med att det krävs ca 60 lbs för att spänna en Theoben Eliminator på full effekt! I gengäld så fick man ut 15 lbs med kaliber 22. När man skulle ladda pumptag 4 så fick skytten mata in otroliga 80 lbs och belönades då med 18 fpe. Skribenten avstod sedan helt enkelt ifrån att pröva fulla 5 pumptag och det är nog inte helt osannolikt att han helt enkelt inte orkade med detta rent fysiskt.
Notera dimensionerna, ett rejält kullager och 105 graders pumpvinkel..
Just besväret med pumpningen gjorde att kunderna förhöll sig kallsinniga till modellen och någon form av vettig försäljning hittade man i princip bara på hemmamarknaden med kaliber 177 för de få ägare som promt ville ha en och som dessuotm kunde leva med ett måttligt effektuttag. Planerna på en version i kaliber 25 för USA-marknaden frös inne och jag har inga uppgifter om att dessa någon tillverkades, trots att de flitigt omnämndes i diverse annonser. Modellen hängde trots allt med under 2-3 år och de sista såldes ut vid milleniumskiftet, en brytpunkt i tiden då PCP allt mer hade börjat bekräfta sig som den väg i framtidens utveckling skulle komma att ta över allt mera framöver...