Rundkulor!

  Bild från ett test som Tom Gaylord genomförde med ca 10 joule.

När jag skrev inlägget om Excellent för några veckor sedan så fick jag en fråga om rundkulor var vettiga alternativ till traditionella diaboler även för de kalibrar där vi ändå har bra tillgång till diabolalternativ. Generellt sett så brukar rundkulor dessvärre ge en lägre praktisk precision än diaboler. Anledningen till detta är att de snurrar framåt eller bakåt i luften och inte bara roterar i längsled, som är fallet för diaboler. Diabolen har ju sin kjol som stabiliserar den igenom en kontrollerad mängd luftmotstånd, ett så kallat drag. Detta gör att den inte tumlar utan flyger stabilt, vilket vi förstärker ytterligare med den gyrostabilitet som pipans räffling skapar.

Att den praktiska precisionen är lägre behöver dock inte per automatik diskvalificera en rundkula för användning i det enskilda fallet. En lägre praktisk precision kan ju faktiskt vara tillräckligt god för det aktuella användningsändamålet. Skjuter man exempelvis på kortare avstånd så kan en rundkula samla precis lika goda grupper som diaboler, trots att skillnaden blir avsevärd vid exempelvis längre avstånd.

Men, varför överhuvudtaget använda rundkulor då - även om precisionen på korta avstånd kan bli nästan lika bra?

Jo, rundkulor har den fördelen att de penetrerar djupare.

I vissa situationer, exempelvis under jakt inomhus i bakgrundskänsliga miljöer och mot större fåglar som kan vara hårdskjutna, typ duvor, så kan rundkulor vara en tillgång med sin extra djupverkan. Där rör det sig också ofta om kortare avstånd så att den praktiska precisionen räcker till liksom att skotten i regel avfyras under dunkel belysning varvid huvudskott kan vara svåra att få till. Under sådana situationer så kan kroppskott vara ett alternativ för att få ner målet på marken och avfånga det där, med mindre risk för byggnadsdelar i bakgrunden.

   Vid 16 joule så blir skillnaden dramatisk..

Den extra penetrationen som rundkulor levererar blir som mest påtaglig vid lite högre effekter, något som man kan se tydligt på de båda exempelbilder med kaliber 177 ifrån Tom Gaylord som finns med i detta inlägg. Här har man skjutit en rundkula vid sidan om en traditionell rundnosdiabol och en spetsnosdiabol. Som vi kan se så penetrerar en spetsnosdiabol bättre än en rundnosdiabol men skillnaden är på intet sätt dramatisk, vilket är fallet med rundkulan. Spetsnosdiaboler har oftast en sämre praktisk precision och dessutom en penetration som IMHO inte är tillräckligt mycket bättre än en rundnosdiabol för att motivera skillnaden i precision.

Vill man ha en extra djupverkan så är onekligen rundkulan ett bättre val än spetsnosdiabolen, i alla fall på kortare avstånd.

Anledningen till att rundkulan penetrerar såpass mycket bättre ligger helt och hållet i dess formgivning där den saknar utstickande och därmed uppbromsande detaljer, som exemplvis den traditionella diabolens kjol. Likaså kan en rundkula rotera och därmed djupverka i fler dimensioner än diabolen eller minié-projektilen som bara "borrar" sig fram med en linjär rörelse. Rundkulan arbetar mot målet runt nästan hela sin yta eftersom den är sfärisk.

Så, även om rundkulan idag kan anses som en udda kuriositet och en smula ålderdomlig så kan den ändå fylla en praktisk funktion i vissa speciella situationer. 

Snowpeak 900

Till sist så börjar det komma ut en del längre videopresentationer.

En av de mest spännande, och ekonomiskt överkomliga, vapnen på marknaden har varit Snowpeaks 900. En modell som dessvärre saluförs under en lång rad udda namn. Med tanke på prisbilden under 2500 kr så har de flesta ägares intryck av modellen varit förvånansvärt goda och det ska bli spännande att se hur försäljningen av den här modellen kommer att utveckla sig den kommande säsongen.

Vinnande variation!

  Field Target 

Så, då har ännu en vårhelg passerat. Runt om i vårt avlånga land så här mängder med entusiaster avnjutit sina luftvapen till glädje och gagn. En läsare hörde av sig och gjorde tummen upp för min artikel om Falke, vilket inspirerade honom att fortsätta med en fjädervapenrenovering som hade avstannat. På Facebook så tog jag del av lite bilder ifrån en tävling i Field Target borta i Mörrum där en nöjd segrare förevisades i en Stormtrooper-liknande klarblå/vit outfit komplett med skyttekeps av den typ som har nedfällbara sidor och ett vacker bössa med formgivning snarlik The Terminators ena ben. Ännu en fantast från Sverige hittade jag på ett utländskt jaktforum där han stolt förevisade ett stort antal fåglar han hade fällt under en session i en lada ute på landsbygden. Själv har jag suttit och skrivit några inlägg samt tavelskjutit lite över 20 meter i min trädgård.

Luftvapen förenar oss alla och skänker en meningsfull sysselsättning helt oavsett om vi renoverar, tävlar, jagar, skojskjuter eller till och med bara skriver om just dessa luftvapen. 

Här finns nog styrkan i luftvapenhobbyn, den kan ge så mycket på så vill skilda olika sätt till en väldigt låg kostnad och med en stor tillgänglighet för alla människor, oavsett ålder, kön eller ekonomi. Vi saknar den problembild som de facto finns med andra typer av skjutvapen, vilka kräver helt andra säkerhetsförberedelser, en betydligt mer solid ekonomi och inte minst har en latent risk att skapa död och förödelse i fel händer, något som vi tyvärr åter igen blev varse om efter lördagens tragiska skolskjutning i Wisconsin, USA. 

  Plinking delight !

Detta sagt så går tankarna till Kenni Larsen som i skrivande stund fortfarande befinner sig i koma efter att ha blivit skjuten i huvudet med ett luftvapen för tre dagar sedan. Trots att våra luftvapen är relativt ofarliga i relation till krutdrivna skjutvapen så är de på alla sätt riktiga vapen som kräver respekt och omdöme för att hanteras på ett säkert sätt, både för skytten och omgivningen. Klarar vi detta, så tror jag definitivt att luftvapen som en säker och miljövänlig skytteform har framtiden för sig.

Airgun Gear testar Compatto!

Äntligen Airgun Gears test av Compatto!

Den brittiska storsäljaren Compatto testas nu till sist av Airgun Gear och förefaller bli mycket uppskattad. Noterbart är att stocken saknar gummifinish och är byggd som gamla hårdplaststockar på 1990-talet. Detta känns inte speciellt modernt i skenet av konkurrenternas erbjudanden.

Tyvärr så nämner man inget om vad magasinen kostar och detta är oftast problemet med dagens självindexerande magasin av metall. Fortfarande så har jag svårt att se något magasinsystem som förmår att utmana Axsor-principen i frågan om hur lätta magasinen är att ladda och hur billiga de är att köpa.

Man kan också konstatera hur man i videon flera gånger betonar att dagens Brocock absolut inte har något med de äldre Brocock-modellerna att göra. Detta är helt nya konstruktioner osv. Man är helt enkelt livrädd för att bli stämplade som strulande lågprisprodukter. En enkel lösning på detta problem hade ju onekligen varit att kalla modellen för Daystate och ge den en ordentlig garanti.

I övrigt så känns det positivt med Daystates Slingshotventil och all annan Daystate-teknologi som man här levererar till ett - för Daystate - exceptionellt lågt pris. Här har modellen sitt existensberättigande, ungefär som den lilla lustiga trion småbilar; Citroen C1, Peugeot 107 och Toyota Aygo. I grund och botten samma bil med samma teknologi men under helt olika varumärken. Där konstaterade min far lakoniskt att det känns betryggande att man skapar en Citroen av en Toyota snarare än tvärtom. Låt oss hoppas att samma sak gäller för Compatto.

Premium Inkognito

  Falkes toppmodell kallade man 90 och det är nog den mest berömda ur hela deras sortiment.

En av de kanske absolut mest okända större (relativt sett) tillverkarna av luftvapen med riktigt hög kvalité är Falke ifrån dåvarande Västtyskland. För de allra flesta entusiaster så är detta ett relativt okänt fabrikat och de som ändå har varit i kontakt med någon av Falkes produkter har förmodligen bara träffat på någon av dess enklare modeller.

Falke-Werke drog igång sin verksamhet i februari 1949 i Hannover och då var det minsann ingalunda luftvapen som fanns i sortimentet utan man tillverkade huvudsakligen transportband, företrädelsevis lite mindre och portabla sådana, liksom man agerade grossist för en massa andra olika vardagsföremål. Huvudnäringen var kanske en udda typ av produkter men i det krigshärjade Tyskland så var behovet av transportband stort - mycket skulle byggas upp igen och den berömda tyska produktionen skulle också, sakta men säkert, varvas upp.

Skaparen och ägaren av företaget, Albert Föhrenbach föddes för övrigt 1907 i Mahlberg, Baden, södra Tyskland som en av sju syskon. I ungdomen utbildade han sig till plåtslagare på "Ardo Flugzeugwerke GmbH" i Friedrichshafen, inte långt ifrån Bodensjön. När kriget kom så blev han ansvarig för att ställa om produktionen av komponenter för flygindustrin till krigsmaktens förfogande och detta gjorde han så bra att han fick ansvar för logistiken till en sockerfabrik som ansågs viktig för matproduktionen.

  Toppmodellerna hos Falke hade enastående valnötstockar och djup fin blånering, notera också siktets kvalité.

Detta var en märkligt ansvarsfull post för en person som underligt nog klarade sig utan att vara medlem i nazistpartiet. Troligtvis så var hans organisatoriska talang såpass viktig att man kunde bortse ifrån denna "brist". När kriget sedan slutade så hade han en stor fördel av att inte ha varit partimedlem för han vann fort ockupationsmaktens förtroende vilket gjorde att han fick en snabb start på produktionen av sitt företag som fort utvecklades till en blomstrande näringsverksamhet. Så fort som möjligt så köper han loss sockerfabriken ifrån dess tidigare ägare och redan 1947 lyckades han dessutom få tillstånd att börja producera skjutvapen, i form av luftvapen, vilket var ett helt år före konkurrenter som exempelvis Diana.

Under 1948 så flyttar Albert till Bennigsen där han då öppnar sin sockerfabrik, tillverknings- och grossistverksamhet året därpå.

Till saken hör nämligen att Albert Föhrenbach var skyttefantast och när det tyska sportskyttet började dra igång ordentligt till 1950 så började Falke genast att bredda sitt sortiment med vandrande mål, alltså miniatyrskjutbanor av den typen som vi brukar kalla för "älgbanor", baserade på företagets minsta serie av transportband. 

Detta var dock bara början..

Redan till sommaren 1951 och efter ett febrilt arbete så hade man en hel lineup av modeller redo att säljas. Eftersom allt gick så fort så fanns det inte tid att utveckla vare sig egna konstruktioner eller modeller så man kopierade helt skamlöst och vilt ifrån andra tillverkare, främst då Diana och Haenel men även BSA drabbades.

  Ian Smith, premiärminister i Rhodesia poserar med en sällsynt Falke 90.

Verksamheten växer snabbt och 1952 så har man mer än 300 personer anställda, vilket gjorde företaget till den största arbetsgivaren i Bennigsen som vid den här tiden bara hade 3900 invånare! Mer och mer så börjar man renodla sitt sortiment och man fokuserar sig allt mera på just luftvapen och namnkunniga konkurrenter som främst Diana börjar uppmärksamma nykomlingens framgångar med stigande missnöje. Sockerfabriken behåller man dock och den blir den vinstdrivande ryggraden i företaget.

När luftvapenproduktionen drog igång så var den dessutom lite udda eftersom man till skillnad ifrån de flesta andra aktörer som kopierar eller klonar en annan tillverkares produktion valde att tillverka betydligt bättre (och dyrare!) produkter än originalen. Ett udda grepp.

Tyvärr så tog det dock inte så lång tid innan problemen började hopa sig.

Albert krävde en perfektion som gjorde vapnen riktigt dyra. Men trots att de betingade ett högt pris - vilket gjorde dem trögsålda och oattraktiva för återförsäljarna - så såldes de ändå med en ytterst mager marginal. Den verkliga tragiken sker emellertid 1957 då Albert drabbas av en kraftfull hjärtattack. Efter detta så blir han helt arbetsoförmögen och då han i praktiken utgjorde drivmotorn hos verksamheten så börjar den snabbt falla sönder.

  Falke 90 var ett mycket välbyggt vapen med utsökt finish och kvalité.

En stor produktion, stora kostnader och snabbt minskade inkomster efter de stora investeringarna som man nyligen har gjort ger fort ett katastrofalt resultet. Redan 1958 så upphör produktionen och året därpå så är konkursen ett faktum. Verksamheten styckas upp och luftvapenproduktionen läggs ner. Så 1961, då allt är klart, så finns det inte längre någon verksamhet kvar under Falkes eget varumärke. Här ser man tydligt risken med att centrera ett helt företags verksamhet och framtid runt en enda drivande person som helt ensam styr sin företag. Albert själv framlever resten av sitt liv gravt invalidiserad och avlider till sist 1966 i sena sviter av hjärtattacken.

Det var alltså inte många år som Falkes vapen fanns på marknaden som ett självständigt varumärke, man brukar räkna mellan 1951-1958 även om en del restlager såldes ut först några år efter att själva nyproduktionen hade avslutats.

Sortimentet var grovt räknat indelat i tre olika grupper där den första var modellerna 10, 20, 30 & 40 vilka var enklare juniorvapen av Dianatyp med en hel del stansade och pressade plåtdetaljer. Modell 10 påminner om Diana 1 och hade bara kolv utan förstock, modell 20 var snarlik men med en kort separat förstock. Modell 30 var i sin tur inspierad av Diana 16 med en riktig stock i ett enda stycke snarare än 20s separata kolv och förstock. Slutligen så fanns modell 40  som mera liknade en förvuxen modell 16 med lite flackare pistolgrepp.

  De enklare modellerna var förvisso välbyggda för sitt pris men simpla och konventionella

Nästa kategori var 50 & 60 som utgjorde mellanserie och som riktades till äldre tonåringar eller mer prismedvetna vuxna kunder. Pipinfästningar och liknande var av konventionellt snitt tillverkad av smitt stål och finishen ovanligt hög för prisklassen, relativt de Dianor och Haenels som fick agera förlagor. Här har vi gevär motsvarande de samtida Diana 23 och 25 i storlek och prestanda ungefär som dagens Weihrauch HW30.

  Med modell 70 så började Falkes lineup av riktigt vackra och synnerligen välbyggda vapen.

Slutligen så fanns det en grupp för de riktiga vapnen riktade till vuxna finsmakare och försedda med märkbart tyngre prislappar. Modell 70 är min personliga favorit, ett vapen motsvarande en Weihrauch 50 SV från samma period med elegant och typiskt tysk formgivning. För export och till köpare som föredrog en stock med pistolgrepp så erbjöd man underversionen 70a med just detta särdrag.

Modell 80 var 800 gram tyngre än modell 70 och vägde in på 4000 gram vilket med en totallängd på 115 cm kvalificerade denna stora underspännare som fullsize. Här kunde man välja kaliber 22 och vapnet visade sig i sentida tester vara kapabel till mellan 180-190 mps i utgångshastighet med denna kaliber, vilket ställer den i nivå med HW35 och den blev därmed en av 1950-talets kraftfullaste tyska luftvapen.

  Underversionen 80d utrustades med dioptersikte från fabrik samt rembyglar och aktivt piplås.

Precis som hos 70 så fanns en mera tävlingsinspirerad modell som till skillnad ifrån 70a också levererades med en fabriksmonterad diopter. Pistolgreppsstock i valnöt var standard på båda versionerna, där rembyglar ingick på 80d. Slutligen så har vi då top-of-the line som blev den närmast mytiska modell 90 som lär ha tillverkats i färre än 200 exemplar.

  Modell 90 var naturligtvis topputrustad med utsökt valnötstock och förstklassig blånering.

Denna flaggskeppsmodell hade allt redan som standard, inklusive en för sin tid riktigt avancerad diopter. Dimensionsmässigt sett så var detta också en duktigt stor bössa med 4300 gram och 115 cm totallängd.  Under skalet så var modellen kopierad ifrån en dåtida BSA Airsporter, inklusive den karaktäristiska automatöppnande laddtappen. Skillnaderna var dock större under skalet. Cylindern var grövre och längre, slagfjädern likaså. Den större svepytan gav naturligtvis en ökad möjlighet till hög effekt, inte minst i kombination med en synnerligen väl handinpassad laddtapp. Allt sammantaget så blev Falke 90 en av de mest välbyggda fjäderluftvapnen någonsin.

Av någon underlig anledning, som jag aldrig har fått en vettig förklaring till, så såldes Falke för övrigt ovanligt bra i Rhodesia och hade en av sina största återförsäljare i just Salisbury. Detta är en smula märkligt med tanke på vilket brittiskt land som Rhodesia var och att Falke var ett tyskt fabrikat, vilket knappast kunde vara meriterande mindre än ett decennium efter kriget. Märkligt.

  Bra reklam hjälpte inte Falke.

På det hela taget så hade det utan tvekan varit utomordentligt spännande att följa Falkes utveckling om Albert Föhrenbach inte hade drabbats av sin tragiska hjärtattack. Allt talar för att företaget var på G och hade historien gått vidare så kanske Falke idag hade varit ett stort och ledande fjäderluftsfabrikat, ungefär som Weihrauch.

Idag så är Falke naturligtvis eftertraktade samlarvapen och i synnerhet deras större och mer påkostade modeller och då speciellt den magnifika modell 90, som inte lär ha tillverkas i mer än blott 200 exemplar.

En tragisk olycka..

Idag blev Kenni Larsen, känd Speedwaystjärna, skjuten i huvudet av sitt luftgevär under oklara omständigheter. Han är nu försatt i koma och enligt de första uppgifterna så svävar han nu mellan liv och död. Obekräftade uppgifter talar om att han var ägare till ett kraftfullt PCP men det är oklart om just detta vapen var inblandat. Olyckan ska ha skett i Danmark och projektilen påstås ha trängt långt in i huvudet. En person som var närvarande vid skyttet är nu under förhör hos polisen för att se om denne kan berätta vad som har inträffat.

Låt oss hoppas att Kenni kan reda ut detta och överleva den kommande operationen.

Nytt på marknaden !

  Ett riktigt rejält projektilfång som även klarar av 22 LR.

Idag så har det kommit lite nyheter från Hurricane som jag tänkte dela här på bloggen. Det första är ett kulfång som till och med klarar 22LR. Modellen har tidigare funnits i USA men då den är riktigt tung och därmed dyr att frakta så har jag inte tidigare sett den hos en svensk återförsäljare. Detta kan ju vara en mycket intressant produkt inte minst för de entusiaster som skjuter med mer kraftfulla PCP.

  Längre än vanligt vilket borde göra dem mer ekonomiska..

En annan nyhet är extra långa mustamponger, det enklaste och smidigaste sättet att göra rent en luftvapenpipa. Även mustamponger har ju funnits på marknaden länge men detta är den första gången som jag har sett dessa i ett extra långt utförande.

I morgon så ska vi byta nytt mot gammalt för då kommer ännu en lång helgspecial om ett mycket speciellt luftvapenfabrikat som hade en väldigt kort men mycket spännande historia..

Det var en gång..

  Det var med det här geväret som min historia började...

Daisy är ett fabrikat som jag egentligen inte har något större intresse av om man bortser ifrån en mycket specifik modell - Daisy 840. Anledningen till att jag är intresserad av just den här modellen är detta gevär är det absolut första luftgevär som jag själv ägde och det första skjutvapnet i någon form som jag överhuvudtaget hanterade. För mig så är 840 därför själva begynnelsen till ett livslångt intresse och det var detta enkla, billiga amerikanska pumpgevär som på många sätt förändrade hela mitt liv.

Modell 840 lanserades säsongen 1978 och annonsen ovan är publicerad 1979 varpå modellen levde kvar i princip oförändrad fram till 1989. Ersättaren blev då den detaljförbättrade modell B som i sin tur hängde med tills 2006 när den nuvarande modell C bar vidare. Ett sidospår i familjen var den mer ovanliga 845 som var i produktion 1980-1989.

Daisy 840 är en modell i Daisys look-a-like-serie med BB-guns och luftvapen som avsåg till att imitera krutvapen, inte sällan enligt devisen om "att pappa hade ett vapen av typen X så skulle naturligtvis den vapenintresserade sonen få en skjutbar look-a-like efter samma design". Mest kända är förmodligen Daisys variant på Winchester 1894 men Daisy har även imiterat Ruger Mini 14 och flera andra kända krutvapen.

Vilket krutvapen som 840 avser att imitera är kanske mera oklart men de vanligaste gissningarna förefaller vara Remington, endera hagelgeväret 870 eller kanske mera troligt dess lilla 22 pumpgevär modell 572 Fieldmaster.

  Ur Hobbex katalog 1984, två år efter att jag fick min 840 som då betingade 299 kr.

Tittar man under skalet så är 840 ett tämligen enkelt konstruerat vapen, mestadels tillverkat av plast. Drivkällan är en SSP och ett pumptag räcker för att skicka av en 8 grains tung diabol med ungefär 100 mps. Vill man inte skjuta diaboler så går det utmärkt att istället skjuta rundkulor eftersom pipan är slätborrad och fungerar utmärkt med BBs av stål. På vänster sida ovanför förstocken finns det en lite lucka i vilken man kunde hälla ner 350 BBs. Diaboler däremot fick laddas en efter en i en laddlucka på högersidan som manövrerades med ett kort repeterhandtag av typen straight-pull. Oavsett ammunitionsval så kunde man alltså räkna med en anslagsenergi på 2-3 joule, högst måttligt med andra ord.

Tur är ju detta på många sätt, den första (o enda) gång som jag med vett och vilja faktiskt har skjutit en medmänniska var faktiskt med just en Daisy 840, en episod som jag har berättat om tidigare här på bloggen:

http://airpang.bloggplatsen.se/2011/12/07/6800176-ung-o-dum/

Tyvärr så fick min stackars syssling aldrig reda på vad som egentligen hände den där tidiga sommarkvällen för så lång tid sedan då han tragiskt nog lämnade oss bara 29 år gammal...

Daisy 840 var emellertid en slitstark modell och de modellvariationer som uppstod med tiden gav finesser som kilbas för kikarsikte, vilket mitt eget vapens tidiga version saknade, liksom öppna riktmedel av typen TruGlo. Den andra serien hade svart istället för brun kulör på förstock och kolv där den nuvarande varianten saluförs med tredimensionellt kamouflage och dessutom har fått tilläggsbeteckningen "Grizzly".

  Dagens moderniserade 840C med kilbas, annan grafik och TruGlo riktmedel

Trots nästan fyra decennier på marknaden så är 840 fortfarande ett dugligt och prisbilligt första vapen för den unge entusiasten med måttlig effekt, hyfsad praktisk precision (för vapentypen) och en stryktåligt men i mitt fall knappast slitstarkt utförande. Min egen bössa överlevde ganska exakt ett år innan den bokstavligt talat blev utsliten av frenetiskt skjutande, så ihärdigt att jag fick plåstra om fingrarna för skavsår då jag sköt mer än 500 skott varje dag nästan hela sommaren..

Året därpå så blev det istället första säsongen då jag tog steget in i fjädervapnens värld men det är en helt annan historia...