Premium Inkognito

  Falkes toppmodell kallade man 90 och det är nog den mest berömda ur hela deras sortiment.

En av de kanske absolut mest okända större (relativt sett) tillverkarna av luftvapen med riktigt hög kvalité är Falke ifrån dåvarande Västtyskland. För de allra flesta entusiaster så är detta ett relativt okänt fabrikat och de som ändå har varit i kontakt med någon av Falkes produkter har förmodligen bara träffat på någon av dess enklare modeller.

Falke-Werke drog igång sin verksamhet i februari 1949 i Hannover och då var det minsann ingalunda luftvapen som fanns i sortimentet utan man tillverkade huvudsakligen transportband, företrädelsevis lite mindre och portabla sådana, liksom man agerade grossist för en massa andra olika vardagsföremål. Huvudnäringen var kanske en udda typ av produkter men i det krigshärjade Tyskland så var behovet av transportband stort - mycket skulle byggas upp igen och den berömda tyska produktionen skulle också, sakta men säkert, varvas upp.

Skaparen och ägaren av företaget, Albert Föhrenbach föddes för övrigt 1907 i Mahlberg, Baden, södra Tyskland som en av sju syskon. I ungdomen utbildade han sig till plåtslagare på "Ardo Flugzeugwerke GmbH" i Friedrichshafen, inte långt ifrån Bodensjön. När kriget kom så blev han ansvarig för att ställa om produktionen av komponenter för flygindustrin till krigsmaktens förfogande och detta gjorde han så bra att han fick ansvar för logistiken till en sockerfabrik som ansågs viktig för matproduktionen.

  Toppmodellerna hos Falke hade enastående valnötstockar och djup fin blånering, notera också siktets kvalité.

Detta var en märkligt ansvarsfull post för en person som underligt nog klarade sig utan att vara medlem i nazistpartiet. Troligtvis så var hans organisatoriska talang såpass viktig att man kunde bortse ifrån denna "brist". När kriget sedan slutade så hade han en stor fördel av att inte ha varit partimedlem för han vann fort ockupationsmaktens förtroende vilket gjorde att han fick en snabb start på produktionen av sitt företag som fort utvecklades till en blomstrande näringsverksamhet. Så fort som möjligt så köper han loss sockerfabriken ifrån dess tidigare ägare och redan 1947 lyckades han dessutom få tillstånd att börja producera skjutvapen, i form av luftvapen, vilket var ett helt år före konkurrenter som exempelvis Diana.

Under 1948 så flyttar Albert till Bennigsen där han då öppnar sin sockerfabrik, tillverknings- och grossistverksamhet året därpå.

Till saken hör nämligen att Albert Föhrenbach var skyttefantast och när det tyska sportskyttet började dra igång ordentligt till 1950 så började Falke genast att bredda sitt sortiment med vandrande mål, alltså miniatyrskjutbanor av den typen som vi brukar kalla för "älgbanor", baserade på företagets minsta serie av transportband. 

Detta var dock bara början..

Redan till sommaren 1951 och efter ett febrilt arbete så hade man en hel lineup av modeller redo att säljas. Eftersom allt gick så fort så fanns det inte tid att utveckla vare sig egna konstruktioner eller modeller så man kopierade helt skamlöst och vilt ifrån andra tillverkare, främst då Diana och Haenel men även BSA drabbades.

  Ian Smith, premiärminister i Rhodesia poserar med en sällsynt Falke 90.

Verksamheten växer snabbt och 1952 så har man mer än 300 personer anställda, vilket gjorde företaget till den största arbetsgivaren i Bennigsen som vid den här tiden bara hade 3900 invånare! Mer och mer så börjar man renodla sitt sortiment och man fokuserar sig allt mera på just luftvapen och namnkunniga konkurrenter som främst Diana börjar uppmärksamma nykomlingens framgångar med stigande missnöje. Sockerfabriken behåller man dock och den blir den vinstdrivande ryggraden i företaget.

När luftvapenproduktionen drog igång så var den dessutom lite udda eftersom man till skillnad ifrån de flesta andra aktörer som kopierar eller klonar en annan tillverkares produktion valde att tillverka betydligt bättre (och dyrare!) produkter än originalen. Ett udda grepp.

Tyvärr så tog det dock inte så lång tid innan problemen började hopa sig.

Albert krävde en perfektion som gjorde vapnen riktigt dyra. Men trots att de betingade ett högt pris - vilket gjorde dem trögsålda och oattraktiva för återförsäljarna - så såldes de ändå med en ytterst mager marginal. Den verkliga tragiken sker emellertid 1957 då Albert drabbas av en kraftfull hjärtattack. Efter detta så blir han helt arbetsoförmögen och då han i praktiken utgjorde drivmotorn hos verksamheten så börjar den snabbt falla sönder.

  Falke 90 var ett mycket välbyggt vapen med utsökt finish och kvalité.

En stor produktion, stora kostnader och snabbt minskade inkomster efter de stora investeringarna som man nyligen har gjort ger fort ett katastrofalt resultet. Redan 1958 så upphör produktionen och året därpå så är konkursen ett faktum. Verksamheten styckas upp och luftvapenproduktionen läggs ner. Så 1961, då allt är klart, så finns det inte längre någon verksamhet kvar under Falkes eget varumärke. Här ser man tydligt risken med att centrera ett helt företags verksamhet och framtid runt en enda drivande person som helt ensam styr sin företag. Albert själv framlever resten av sitt liv gravt invalidiserad och avlider till sist 1966 i sena sviter av hjärtattacken.

Det var alltså inte många år som Falkes vapen fanns på marknaden som ett självständigt varumärke, man brukar räkna mellan 1951-1958 även om en del restlager såldes ut först några år efter att själva nyproduktionen hade avslutats.

Sortimentet var grovt räknat indelat i tre olika grupper där den första var modellerna 10, 20, 30 & 40 vilka var enklare juniorvapen av Dianatyp med en hel del stansade och pressade plåtdetaljer. Modell 10 påminner om Diana 1 och hade bara kolv utan förstock, modell 20 var snarlik men med en kort separat förstock. Modell 30 var i sin tur inspierad av Diana 16 med en riktig stock i ett enda stycke snarare än 20s separata kolv och förstock. Slutligen så fanns modell 40  som mera liknade en förvuxen modell 16 med lite flackare pistolgrepp.

  De enklare modellerna var förvisso välbyggda för sitt pris men simpla och konventionella

Nästa kategori var 50 & 60 som utgjorde mellanserie och som riktades till äldre tonåringar eller mer prismedvetna vuxna kunder. Pipinfästningar och liknande var av konventionellt snitt tillverkad av smitt stål och finishen ovanligt hög för prisklassen, relativt de Dianor och Haenels som fick agera förlagor. Här har vi gevär motsvarande de samtida Diana 23 och 25 i storlek och prestanda ungefär som dagens Weihrauch HW30.

  Med modell 70 så började Falkes lineup av riktigt vackra och synnerligen välbyggda vapen.

Slutligen så fanns det en grupp för de riktiga vapnen riktade till vuxna finsmakare och försedda med märkbart tyngre prislappar. Modell 70 är min personliga favorit, ett vapen motsvarande en Weihrauch 50 SV från samma period med elegant och typiskt tysk formgivning. För export och till köpare som föredrog en stock med pistolgrepp så erbjöd man underversionen 70a med just detta särdrag.

Modell 80 var 800 gram tyngre än modell 70 och vägde in på 4000 gram vilket med en totallängd på 115 cm kvalificerade denna stora underspännare som fullsize. Här kunde man välja kaliber 22 och vapnet visade sig i sentida tester vara kapabel till mellan 180-190 mps i utgångshastighet med denna kaliber, vilket ställer den i nivå med HW35 och den blev därmed en av 1950-talets kraftfullaste tyska luftvapen.

  Underversionen 80d utrustades med dioptersikte från fabrik samt rembyglar och aktivt piplås.

Precis som hos 70 så fanns en mera tävlingsinspirerad modell som till skillnad ifrån 70a också levererades med en fabriksmonterad diopter. Pistolgreppsstock i valnöt var standard på båda versionerna, där rembyglar ingick på 80d. Slutligen så har vi då top-of-the line som blev den närmast mytiska modell 90 som lär ha tillverkats i färre än 200 exemplar.

  Modell 90 var naturligtvis topputrustad med utsökt valnötstock och förstklassig blånering.

Denna flaggskeppsmodell hade allt redan som standard, inklusive en för sin tid riktigt avancerad diopter. Dimensionsmässigt sett så var detta också en duktigt stor bössa med 4300 gram och 115 cm totallängd.  Under skalet så var modellen kopierad ifrån en dåtida BSA Airsporter, inklusive den karaktäristiska automatöppnande laddtappen. Skillnaderna var dock större under skalet. Cylindern var grövre och längre, slagfjädern likaså. Den större svepytan gav naturligtvis en ökad möjlighet till hög effekt, inte minst i kombination med en synnerligen väl handinpassad laddtapp. Allt sammantaget så blev Falke 90 en av de mest välbyggda fjäderluftvapnen någonsin.

Av någon underlig anledning, som jag aldrig har fått en vettig förklaring till, så såldes Falke för övrigt ovanligt bra i Rhodesia och hade en av sina största återförsäljare i just Salisbury. Detta är en smula märkligt med tanke på vilket brittiskt land som Rhodesia var och att Falke var ett tyskt fabrikat, vilket knappast kunde vara meriterande mindre än ett decennium efter kriget. Märkligt.

  Bra reklam hjälpte inte Falke.

På det hela taget så hade det utan tvekan varit utomordentligt spännande att följa Falkes utveckling om Albert Föhrenbach inte hade drabbats av sin tragiska hjärtattack. Allt talar för att företaget var på G och hade historien gått vidare så kanske Falke idag hade varit ett stort och ledande fjäderluftsfabrikat, ungefär som Weihrauch.

Idag så är Falke naturligtvis eftertraktade samlarvapen och i synnerhet deras större och mer påkostade modeller och då speciellt den magnifika modell 90, som inte lär ha tillverkas i mer än blott 200 exemplar.

 

Air

23 april 2016 13:36

Falke 90 var riktigt fin.Skulle smaka gott att få provskjuta
lite åtminstonde.Bra läsning.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  En ammunitionstest!   Klassiska Baracuda med tre olika vikter och betydligt bättre burk.     När jag köpte min gamla BSA Ultra på sommaren 2006 så betalade jag £249 vilket kompletterades med £89 för kikarsiktet och ytterligare 2 x £4...

  Brno nummer 5 Ett vackert vapen, bara stål och trä dessutom.   Även denna gång så kommer temat att vara rimfire/”salongsgevär”/småviltstudsare/kantantänt/22LR eller vad man nu egentligen vill kalla den här vapengruppen. Jag har...

  På dryga distanser...   Att skjuta över 40 meter med 177/8J är en utmaning utomhus. Idag blev det en sväng till huset och eftersom det var någorlunda vindstilla så tog jag min lilla Crosman 1701 Bullpup - i allt väsentligt drivlinan av e...

Skön söndag!   Idag blev det en sväng runt de nya domänerna. Även den här helgen så kunde jag inte motstå frestelsen att åter igen ta med min gamla BSA ut till huset för lite skytte över 40 meter. Man kan alltså säga att förra helgen g...

    Plastic fantastic!     Syntetstockar har blivit allt mer populära! Syntetstockar är numera nästan mer talrika än stockar av trä eller laminat och i takt med behoven av bättre lönsamhet, liksom rådande designtrender för skjutvapen, ...