Direktlänk till inlägg 21 april 2016
Det var en gång..
Det var med det här geväret som min historia började...
Daisy är ett fabrikat som jag egentligen inte har något större intresse av om man bortser ifrån en mycket specifik modell - Daisy 840. Anledningen till att jag är intresserad av just den här modellen är detta gevär är det absolut första luftgevär som jag själv ägde och det första skjutvapnet i någon form som jag överhuvudtaget hanterade. För mig så är 840 därför själva begynnelsen till ett livslångt intresse och det var detta enkla, billiga amerikanska pumpgevär som på många sätt förändrade hela mitt liv.
Modell 840 lanserades säsongen 1978 och annonsen ovan är publicerad 1979 varpå modellen levde kvar i princip oförändrad fram till 1989. Ersättaren blev då den detaljförbättrade modell B som i sin tur hängde med tills 2006 när den nuvarande modell C bar vidare. Ett sidospår i familjen var den mer ovanliga 845 som var i produktion 1980-1989.
Daisy 840 är en modell i Daisys look-a-like-serie med BB-guns och luftvapen som avsåg till att imitera krutvapen, inte sällan enligt devisen om "att pappa hade ett vapen av typen X så skulle naturligtvis den vapenintresserade sonen få en skjutbar look-a-like efter samma design". Mest kända är förmodligen Daisys variant på Winchester 1894 men Daisy har även imiterat Ruger Mini 14 och flera andra kända krutvapen.
Vilket krutvapen som 840 avser att imitera är kanske mera oklart men de vanligaste gissningarna förefaller vara Remington, endera hagelgeväret 870 eller kanske mera troligt dess lilla 22 pumpgevär modell 572 Fieldmaster.
Ur Hobbex katalog 1984, två år efter att jag fick min 840 som då betingade 299 kr.
Tittar man under skalet så är 840 ett tämligen enkelt konstruerat vapen, mestadels tillverkat av plast. Drivkällan är en SSP och ett pumptag räcker för att skicka av en 8 grains tung diabol med ungefär 100 mps. Vill man inte skjuta diaboler så går det utmärkt att istället skjuta rundkulor eftersom pipan är slätborrad och fungerar utmärkt med BBs av stål. På vänster sida ovanför förstocken finns det en lite lucka i vilken man kunde hälla ner 350 BBs. Diaboler däremot fick laddas en efter en i en laddlucka på högersidan som manövrerades med ett kort repeterhandtag av typen straight-pull. Oavsett ammunitionsval så kunde man alltså räkna med en anslagsenergi på 2-3 joule, högst måttligt med andra ord.
Tur är ju detta på många sätt, den första (o enda) gång som jag med vett och vilja faktiskt har skjutit en medmänniska var faktiskt med just en Daisy 840, en episod som jag har berättat om tidigare här på bloggen:
http://airpang.bloggplatsen.se/2011/12/07/6800176-ung-o-dum/
Tyvärr så fick min stackars syssling aldrig reda på vad som egentligen hände den där tidiga sommarkvällen för så lång tid sedan då han tragiskt nog lämnade oss bara 29 år gammal...
Daisy 840 var emellertid en slitstark modell och de modellvariationer som uppstod med tiden gav finesser som kilbas för kikarsikte, vilket mitt eget vapens tidiga version saknade, liksom öppna riktmedel av typen TruGlo. Den andra serien hade svart istället för brun kulör på förstock och kolv där den nuvarande varianten saluförs med tredimensionellt kamouflage och dessutom har fått tilläggsbeteckningen "Grizzly".
Dagens moderniserade 840C med kilbas, annan grafik och TruGlo riktmedel
Trots nästan fyra decennier på marknaden så är 840 fortfarande ett dugligt och prisbilligt första vapen för den unge entusiasten med måttlig effekt, hyfsad praktisk precision (för vapentypen) och en stryktåligt men i mitt fall knappast slitstarkt utförande. Min egen bössa överlevde ganska exakt ett år innan den bokstavligt talat blev utsliten av frenetiskt skjutande, så ihärdigt att jag fick plåstra om fingrarna för skavsår då jag sköt mer än 500 skott varje dag nästan hela sommaren..
Året därpå så blev det istället första säsongen då jag tog steget in i fjädervapnens värld men det är en helt annan historia...