Vårtävling i Onsala

Idag så vill jag påminna om Onsalas stora vårtävling som går av stapeln den här lördagen, alltså 10/5 2014. Som sig bör så kommer här en första preliminär rapport om vilket väder som är att vänta. Prognosen är utställd idag (140505), på morgonen.

SMHI – Regn under dagen, ca 10 grader och 5 mps vind

YR – Korta lätta regnskurar, ca 12 grader och 4 mps vind

Accuweather - Eventuellt någon regnskur, ca 12 grader, 6 mps vind

Eftersom det är 6 dagar kvar så är alltid prognoserna lite osäkra så pass tidigt. Trenden är dock att vädret förefaller bli allt bättre. När jag kollade i lördags på 7-dagarsprognosen så talades det om hällregn hela lördagen. I nuläget så förefaller det som att den värsta regnstormen kommer först i början på nästkommande vecka.

Till skillnad ifrån Mörrum så har jag ännu inte fått någon rapport om huruvida Onsala har några föranmälda tävlanden men vi får väl ändå hoppas på en god uppslutning, det osäkra väderläget till trots.

Crosmans pärlor

Tidigare under dagen så blev jag uppringd av en kille som ville köpa ett "roligt luftgevär". Det skulle naturligtvis vara licensfritt och dessutom billigt. Skyttet skulle ske på 8-15 meter såväl inom- som utomhus och hans yngre son ville också vara med och skjuta. Vad fanns då att rekomendera? Efter att ha funderat ett ögonblick så slog det mig - det är ju just den här frågeställningen som Crosman är skapade för att besvara.

En del entusiaster rynkar gärna på näsan åt amerikanska Crosman. Usel finish, diskutabel passning och ibland ganska skiftande kvalité har tyvärr kännetecknat detta fabrikat. Lyckligtvis så finns det också en annan sida av Crosman, prismässigt överkomliga, bra genomtänkta och framförallt - riktigt roliga vapen för alla åldrar. Idag ska vi titta lite på de olika modeller som är extra intressanta på den svenska marknaden.

Crosman 1077

En Ruger 1022 för 2010-talet som, liksom sin förlaga, är billig och riktigt rolig att skjuta med. Tack vare konstruktionen som double-action istället för en "äkta" semi så får modellen prestera strax under 10 joule snarare än bara den tredjedel som gäller för semi- och helautomatiska vapen. Med en prislapp på under 1500 kr så får man mycket skjutglädje för pengarna. Kända tillkortakommanden hos modellen är läckage av Co2 samt höga driftskostnader. Roliga och skjutglada vapen som drivs med miljövidriga Co2-patroner har tyvärr höga löpande driftskostnader. Skjuter man inte ofta och gillar att skjuta fort med vettig precision till låg initialkostnad så är 1077 ett givet val.

  Crosman 2289 "Bugout Kit"

Ett bra-att-ha vapen när zombies anfaller? Nä, Crosman har skojat till det lite extra bara. Däremot som ett formidabelt vapen för en "suburban hunter" på tight budget så är detta ett kanonval. Är kaliber 22 en tillgång (exempelvis mot skytte på levande mål) och man söker ett portabelt, tåligt och prisbilligt vapen med acceptabel slagkraft samt förvånansvärt god praktisk precison på korta avstånd mellan 5-20 meter så är 2289 ett perfekt val. Tänk er ett industriområde med övergivna fabrikslokaler, stora mängder kajor och duvor och ni kan direkt se det tänkta användningsområdet. Till nackdelarna hör plastbreech med tillhörande montageproblem för kikarsikte och en trist pumpning med ett flertal pumptag för ett enda skott. I gengäld så får man ett rekyfritt och lättskjutet vapen med en inbyggd självförsörjande drivkälla. Modellen har åkt in och ut ur Crosmans sortiment under decennierna, låt oss nu hoppas att den är kvar här för att stanna. Mycket vapen för 1600 kr.

Crosman 2250XL

"-The Ratcatcher is back!". En storsäljare ifrån det tidiga 2000-talet är tillbaka och dessutom i en förbättrad form med längre pipa och en riktig metallbreech, komplett med kikarsikte. Gillar man 2289 men inte att pumpa densamma och kan leva med lite högre kostnader både för inköp och drift så är 2250XL ett ypperligt val. Tack vare sin 18" långa pipa så är detta vapen ett veritabelt kraftpaket, att nå bortåt 190 mps med lätta diaboler är inte problem för den händige ägaren. Är plånboken riktigt tung så kan man dessuotm komplettera den med en HiPac för HPA. Frånsett en hög driftskostnad på engångs Co2-patroner så är detta ett vapen med många styrkor och få svagheter, en skjutmaskin utan dess like i sin prisklass.

Crosman Discovery

En upptäckt för många amerikaner och en vattendelare på sin inhemska marknad. Discon var en dörröppnare för storsäljande Marauder-serien och mycket PCP för måttliga pengar. Med drygt 3000 kr på prislappen så har man ytterst få vettiga konkurrenter i prisklassen. Geväret går med lättryckssystem och kan även bulkfyllas med Co2 (vem gör detta i verkligheten??). Ett enkelt och robust vapen, ett bra förstaval för den som bara måste ha nytt och som vill pröva på att skjuta PCP. TIll nackdelarna hör hög ljudnivå (som licenspliktig) samt en praktisk precision och inte är riktigt up to date med dyrare konkurrenter. Trots det mycket vapen för pengarna.

Som synes så har Crosman många roliga vapen att erbjuda i prisklassen upp till runt 3000 kr. Vapen som fungerar både som endavapen för nybörjaren såväl som andra eller tredjevapen åt den hängivne entusiasten. Har ni därför inte prövat några produkter ur Crosmans sortiment tidigare så då chansen - här finns mycket skjutglädje till förhållandevis små pengar.

Varför 45 joule?

Fallmål..

Häromdagen så fick jag frågan varför vi har en klass i Field Target som är på 45 joule. Att vi har en internationell klass på 16 joule är ju inte så konstigt, likaså att vi har en nationell klass på 10 joule. De allra flesta länder som inte har 16 joule som gräns för licensfria vapen kör nationella klasser på den effektnivå som i det aktuella landet anges som licensfri. Sådeles så kör Tyskland tävlingar på 16 och 7.50 joule och vi svenskar på 16 och 10 joule. Så långt inget oklart, men varför 45 joule?

En gång i tiden så hade vi inga effektbegränsningar alls, detta var i slutet av 1990-talet och när PCP började dyka med kaliber 22 och lite högre effekt så stod det ganska snabbt klart att den tidens fallmål inte höll för effekten. Vid denna tid så använde man fallmål importerade ifrån England, nu kommer jag inte ens ihåg vad de hette men de finns med på foto i Dahlmans samtida bok "Luftgevär" från samma tidsperiod. Dessa fallmål var målade efter skator etc och väldigt naturtrogna. Nackdelen var emellertid att plåten var ganska tunn, målen var ju skapade för maximalt 16 joule och upp till ca 25 joule så fungerade de på avsett sett. När vi sköt Field Taget på 90-talet så hade ju de flesta fjädervapen där inga eller i alla fall mycket få vapen nådde upp till 25 joule.

Runt 2000 så kom det emellertid ut en helt ny typ av fallmål, de så kallade "BJ-Target". Dessa tilverkades av en lokal firma runt Mariestad, vill jag minnas, som FX Airguns hade någon form av relation till. Fördelen med dessa mål var att de tålde hårdare träffar, de var fysiskt sett mindre och dessutom billigare. Det tog inte lång tid innan de blev normen för våra tävlingar och ersatte de ömtåligare brittiska fallmålen.

På tävlingarna 2002 så började man emellertid inse att även dessa nya fallmål hade sina egna tillkortakommanden. Satt de rakt så fällde ett 22 vapen med runt 35-40 joule målen helt oavsett om träffzonen träffades eller inte. Lutade man målen en smula framåt så försvann problemen med då kunde inte klenare licensfria vapen fälla målen överhuvudtaget. Monteringen var alltså känslig, därtill så fanns det en skruv på baksidan som man kunde använda för att ställa in känsligheten ytterligare.

Efter en lång rad empiriska tester av någon (kan ha varit Koivisto, minns inte riktigt) så kom man fram till att runt 45 joule så låg den yttersta gränsen. Man kunde alltså ställa målen så att de fällde vid 10 joule, givet en korrekt träff, men det lät samtidigt bli att felfälla vid en inkorrekt träff - förutsatt att vapnet inte gav mer än ca 45 joule.

På den tiden så var dock 45 joule en hög gräns av närmast akademiskt intresse. Ett av dåtidens mest populära luftgevär, Axsorn och då nya FX2000 gav som mest runt 40 joule. Kaliber 22 var ju då dessutom den grövsta tillgängliga kalibern. Visst fanns det FX2000 som kunde vässas över 45 joule men i orginalspecifikationerna så angav man 283 mps med dåtidens Crosman Accupell (detta var innan JSBs tid). Tyvärr så hade tidiga FX2000 problem med för hårt förspända hammarfjädrar då de flesta exemplar såldes med klenare sådana som gav hastigheter runt 265-270 mps.

Hursomhelst..

Ytterligare något år senare så kom Cycloneserien ut och tidiga vapen där av underversionen Gladiator klarade faktiskt hela 290-300 mps verklig fart med de då helt nya och betydligt tyngre JSB Jumbo Exact. Strax därpå så började också Gamo saluföra en helt ny typ av fallmål, i grund och botten samma varianter som vi använder än idag, även att de då inte hade inställbara träffzoner. Dessa nya fallmål började också krokna vid runt 45 joule och därför beslöt man unisont och underförstått att behålla den inofficiella maxgränsen.

Visserligen så kronograftestade man aldrig vapnen på tävlingarna men den som hade en bössa som skrotade fallmålen på löpande band brukade få målägarnas onda ögon efter sig så gränsen hade ändå en god acceptans. På den tiden var det nämligen inte sällan så att deltagarna fick ta med egna fallmål och så byggde man ihop en bana utav dessa. Det fanns ju aldrig någon klubb som arrangerade utan fallmålen fick lånas ihop här o där.

Framtiden då?

Tja, kollar man på tävlingar i Europa så tävlar man nästan aldrig med vapen över 16 joule när det handlar om Field Target och mycket talar nog för att man även i Sverige, på sikt, kommer att avveckla klassen på 45J.
Den främsta anledningen till detta är de problem som så skilda klasser skapar för arrangören. Ska man göra en bana för 10 och 16 joule så blir den helt enkelt inte bra för 45 joule. Gör man sedan en bana som är svår och utmanande för 45 joule så är det närmast slumpen eller turen som avgör hur många poäng man får när man går den med ett vapen på blott 10 joule. Någonstans måste man då sätta sig ner och bestämma - vad ska överväga?

Som jag ser saken så är det enda rimliga att vi gör banor optimerade för 16 joule. Dessa kan man då relativt enkelt och smidigt använda även för 10 joule. Nackdelen är att man då lätt skjuter fullt och/eller får felfällning av målen med vapen på 45 joule. Gör man en bana för 16 joule så kan man enkelt konvertera den till 10 joule igenom att exkludera ett antal svårare stationer, exempelvis bortom 40 meter. Att konvertera en bana mellan 45 och 16 joule är emellertid betydligt svårare. Två så vitt skilda effekter kräver egentligen två helt olika banor.

Nackdelar då?

Jo, man tappar entusiaster som inte längre kan tävla med sina favoritvapen. Många vill ju tävla och samtidigt äga/använda ett vapen på 45J med kaliber 22. Till stor del så tror jag att det handlar om en normalitetsfråga. Folk är alltså vana vid att om man köper ett PCP på licens så väljer man per automatik ett med kaliber 22 - det sitter liksom i själva kulturen här i Sverige. Ett sådant vapen är naturligtvis inte så kul att skjuta med i och dessutom långt ifrån optimalt till blott 16J. För den effekten så är kaliber 177 ett betydligt bättre val.

Det man måste fråga sig är då vilket som är viktigast, trenden blir nog (om korrekt Field Target tar fart i Sverige) att allt fler satsar på 177/16J eftersom detta blir den nya normen. När så sker så sidesteppas 45J/22 på samma sätt som vi idag gör med 70J/25 och uppåt. De entusiaster som verkligen vill tävla FT tror jag är mer beredda att satsa på 16J/177 för sitt licenspliktiga nyvapenval än gamla tiders 45J/22. Därtill så har 16/177 en rad tekniska fördelar som 45J/22 inte erbjuder, lägre luftförbrukning, lägre ljudnivån, billigare ammunition osv vilket också är gagnfullt för den som skjuter lite mera informellt hemmavid.

En del befarar då problem för de som inte vill tävla och ändå skjuta 45/22 eller whatever och då när det gäller att få ut licenser. Söker man licens för Field Target och det inte finns någon klass med effekter över 16J så kan detta på sikt ge svårigheter i att få igenom licensansökningarna. Dessa bekymmer är dock inte oöverstigliga så länge som vi har evighetslicenser kvar. Man kan ju skjuta 16J även med kaliber 22 och sedan använda vapnet på full effekt utanför tävlingarna eller om man slutar tävla och bara träningsskjuter för skojs skull.

Sammanfattningsvis så tror jag att Field Target som tävlingsform i Sverige tjänar mer än vad den förlorar på att skippa 45J. De som vill ha 45J kan lösa licenser ändå, samtidigt som tävlingsbanorna kommer att få högre kvalité och mer fokus kommer då också att falla på kärnverksamhten - 16J.

Det som jag tror vore absolut bäst för sporten är att man kör alla klasser på 10J helt fria, både ifrån grönt kort och tävlingslicenser. Då får man in volymer av tävlanden. De som sedan fastnar och tycker att man vill gå vidare, de kan då lösa grönt kort, gå med i en klubb, skaffa sin tävlingslicens och ta ut ett föreningsintyg för licens till ett vapen på 16J.

För arrangören så blir det mer pengar (fler tävlanden) möjligheter att göra bättre och internationellt sett mer korrekta banor samt agera mer i linje med vad både SvSF och RPS förväntar sig av ett seriös tävlingsgren. Vidare så klarar man sig med bara 4 klasser så att man slipper idiotscenarion med bara två tävlande i en klass där blotta deltagandet och 1 enda poäng räcker för att ta en pallplats på ett "mästerskap".

Två klasser för 10J (PCP/Fjäder) samt två klasser för 16J (PCP/Fjäder). Juniorer räknar sedan sina poäng i en egen stege. Enkelt och smidigt.

Bäst före förrut?

Lite här och där så kan man läsa om den gångna tävlingen i Mörrum, en trevlig tillställning som av någon anledning har utmålats som en start på någonting och en storartad succé. Visst är det starten på en specifik sportgren som vi ser och visst är det imponerande att lyckas få ihop över 60 starter med tanke på de rådande omständigheterna men allt är en fråga om perspektiv.

Jag kommer ihåg en tid då en tävling samlade 80-100 starter utan att någon höjde på ögonbrynen, en tid då 15 deltagare var normalt för varje klass och då en klass med mindre än 10 deltagare i princip var helt okänt. Det var en tid då man tog sitt vapen, satte sig i bilen och bara åkte. Det var före önskemål om föranmälning, det var före startavgifternas tid och innan det krävdes grönt kort, tävlingslicens, vapenlicens och all annan tänkbar byråkrati för att få vara med och tävla i precis vilken klass man än önskade. En tid då dåtidens små fallmål från BJ kunde sitta högt, lågt, skymt eller till och med ute på en liten ö och då en deltagare med skyttejacka hade blivit utskrattad.

Vi sköt nästan alltid fjädervapen och förundrades över de fåtal PCP som dök upp. Det var vapen från England och Tyskland med någon enstaka Gamo. Ännu var pumpgevären fortfarande talrika och man såg alltid en och annan Innova eller Sheridan. Det var på dessa tävlingar som man för första gången såg någon som stolt visade upp att han hade tagit ut en riktig vapenlicens för ett luftgevär. Man skrev bara in "Enskilt målskytte" på anledning till innehav och textade till "Låst plåtskåp" under förvaring så var saken klar, 120 kr fattigare. Men egentligen - vem brydde sig?

Licenser var ingen issue på den tiden, det var inget som man diskuterade överhuvudtaget på dåtidens forum - en ickefråga helt enkelt. Några klubbar existerade överhuvudtaget inte. Varför skulle de finnas? Sköt gjorde man hemma eller i skogen och det helt utan dåligt samvete. Om man överhuvudtaget visste om att det existerade licenenser och ville ha en så tog man bara ut den. Licenserna omnämndes aldrig, varken i dåtida böcker (Luftgevär av Dahlman) eller tidskrifter (AGW, Airgunner samt A o J&V).

Forumen brann på den här tiden, alla entusiaster var ju på samma ställe. Vi var kanske inte många men alla var på samma plats och något hundratal inlägg varje dygn var inte alls onormalt. Förstasidan på forumet rymde 300 inlägg innan de äldsta inläggen försvann och missade man en dag eller två på forumet så kom man tillbaka till ett helt nytt forum. Tempot var med dagens mått närmast hysteriskt. Det fanns ingen Youtube och knappt några foton eftersom digitalkameror fortfarande var okända men tur var väl det - de allra flesta surfade via telefonmodem. Ändå kunde man sitta hela kvällen framför forumet och det kändes som att man bara precis hade tittat in.

Det var en enklare tid med helt andra frågeställningar och ett totalt annorlunda förhållningssätt till hobbyn.

Optimismen flödade, det kändes som att allting bara kunde bli bättre. Fler entusiaster tillkom, tekniska innovationer som kronografer började dyka upp hos allt fler fantaster och vi såg aldrig några moln på himmelen. Allt var ju positivt, det fanns inga egentliga problem att förhålla sig till, man kände aldrig någon oro för om hobbyn skulle finnas kvar tio år framåt eller inte.

Något som kanske var naivt, nu med facit i hand..

Hur det än går med framtiden - den nya vapenlagen klubbades igenom igår - så är i alla fall jag tacksam över att jag fick uppleva den perioden av vår historia. En rolig tid, be happy, go lucky då alla kände alla och då de enda som stoppade oss var när diabolen i asken tog slut.

Våndan av vind

  Visst ser det stilla och lugnt ut - teoretiskt sett...

 Idag blev det ännu en sväng till banan då det låg ett par timmar lediga i min livsschema. Härligt väder, varmt och skönt, nästan helt vindstilla dessutom. Eller vänta nu. Var det verkligen det? När jag studerar vindvimplarna vid banans sidoavgränsningar så ser jag tydligt att de lutar lite inåt på högersidan. Blåser det verkligen? Ja, det förefaller faktiskt göra det. Jag går lite downrange för att sätta upp mitt mål och där borta märks det betydligt tydligare än ifrån paviljongen.

Intressant nog så handlar det om en väldigt jämn och mjuk vind. För skojs skull så bestämmer jag mig därför att sätta upp tre tavlor på 30, 40 och 50 meters avstånd för att se hur stor skillnaden blir på de olika avstånden. Det känns intressant eftersom jag själv hade bedömt dagen som ”vindstilla” eller med mycket måttliga vindar, ståendes uppe vid skjutplatsen.

  Bara 30 meter är en barnlek med 10 skott, notera det retfulla förstaskottet..

På 30 meter så finns det inte mycket att säga, förutom att det första skottet (”sättskottet”) gick en smula högt, övriga nio skott träffade där de skulle. I övrigt en jämn och fin grupp, helt representativ för den här setupen när den skjuter JSBH vid 175 mps. Möjligtvis så kan jag känna en antydan till vindavdrift åt vänster, eller så är det bara en inbillning eftersom jag förväntar mig detta.

  Någonstans här runt 40 meter möter man gränsen för vad 10J/177 klarar...

På 40 meter däremot så märks skillnaden mera tydligt. Visst öppnar gruppen en hel del, men fortfarande inom enkronan för 10 skott, förutom då de två skott som drog av åt vänster. 

  Ska man skjuta 50 meter med den här effekten så krävs verkligen perfekta förhållanden

På 50 meter är det inte längre någon fråga om det blåser eller inte. Här kan jag tydligt se hur träffbilden blir långsmalt dragen åt vänster. Visserligen samlar jag fortfarande anständigt men träffpunkt kontra riktpunkt talar sitt tydliga språk.

Sammanfattningsvis så finns det två lärdomar som man kan notera här;

1. Skillnaden mellan ”lite vind” och ”ingen vind” är milsvid

2. Att skjuta 50 meter med .177/10J är något helt annat än att skjuta 40 meter och i synnerhet 30 meter

Nu hade jag det dessutom så bra förspänt att jag skjuter ett synnerligen välskjutande PCP med riktigt bra optik. Skulle man istället skjuta med även en hyfsad fjäderbössa men med ett lågpris kikarsikte så hade naturligtvis svårighetsgraden ökat markant och träffbilderna försämrats i motsvarande grad.

Tänk då en glad amatör som vill skjuta 50 meter med en lågpris fjäderbössa och ett kikarsikte för tusenlappen.

När jag publicerade ett tidigare inlägg om Challengern så fick jag frågan om hur ofta och på vilket sätt som jag gör rent pipan. Det korta svaret är att jag inte gör det, i alla fall inte ännu - trots ett antal tusen skott skjutna. Anledningen till att jag inte gör det är att jag ännu inte har sett något skäl till detta. Så länge vapnet skjuter bra så finns det inget skäl att trixa med någonting. Skulle sedan precisionen av någon anledning försämras så hade jag möjligtvis övervägt att dra rent pipan. 

Nu ska man självfallet inte dra för stora växlar av hur just jag gör med just mitt vapen. Alla pipor är individer och i min erfarenhet så kräver vissa pipor rengöring då o då medan andra inte förefaller vara lika känsliga. Man får helt enkelt skjuta och se hur saker och ting utvecklas. Håller sig precisionen på en nivå som du är nöjd med? Bara skjut och njut. Försämras precisionen succesivt? Då kan en rengöring vara ett enkelt och billigt sätt att börja undersökningen mot vad det är som gör att precisionen har försvunnit.

Tävlingen i Mörrum - utfallet

Så, då har tävlingen i Mörrum ägt rum. Jag var inte själv på plats men jag har hört samstämmiga uppgifter om en mycket väl genomfört tillställning som ger all heder åt den arrangerande klubben. Det som är mest spännande och unikt med den här tävlingen är, som bekant, att detta är den första tävlingen som helt och hållet arrangeras enligt Svenska Skyttesportförbundets kompletta regelverk med allt vad detta innebär av vapenlicenskrav, tävlingslicenskrav, kompetensbevis osv.

Till skillnad ifrån många andra klubbar så har MSG haft den goda smaken att släppa resultatlistorna direkt.

De internationella klasserna.

I de båda klasserna för den klassiska 16.30 joule så föreföll uppslutningen vara ganska klen, man hade två (2) tävlande i klassen Fjäder samt fyra stycken i klassen PCP. Närvaro i fjäderklassen, helt oavsett resultat, hade alltså räckt för ett brons i detta Sydsvenska Mästerskap.

Klasserna för FP.

Strykklassen nummer 1, alltså Fjäder FP lyckades med konststycket att mönstra in tre deltagare - mycket starkt! För en gångs skull så var man inte längre den numerärt minsta klassen utan räknade in 50% fler deltagare än 16J Fjäder. Själva kungaklassen - där alla egentligen vill tävla -  FP PCP bestod av 15 stycken deltagare.

De svenska klasserna.

På max 10J så var också uppslutningen god, här hade man 6 stycken på Fjäder 10J vilket gjorde att 50% av deltagarna var säkrade placering på pallen. Kollar vi på PCP 10J så hade den 8 stycken deltagare.

De fria klasserna.

Dessa klasser körde bara 15 mål och "utom tävlan". Intresset var dock gott, varje klass hade 8 deltagare!

Sammanfattning:

De internationella klasserna: 6 tävlande

Klasserna för full effekt: 18 tävlande

De svenska klasserna: 14 tävlande

De fria klasserna: 16 tävlande

In alles så hade man alltså 54 st starter - varav 6 stycken var internationella.

Den förkrossande volymen 30 st tävlade licensfritt - 24 stycken tävlade med licenspliktiga vapen.

Vad kan man då dra för slutsatser av denna första och ännu enda tävling enligt det nya systemet?

De entusiaster som skaffar licens köper ett PCP på full effekt. De som lägger ett licensvapen på blott 16J är troligtvis mycket hängivna sporten och förmodligen väldigt få, en liten exklusiv skara. Den stora massan skjuter licensfritt och de flesta där väljer de fria klasserna framför de svenska klasserna.

"-There can be only one.."

En populär frågeställning som då o då pluppar upp på diverse forum eller andra platser där entusiaster samlas är vilket vapen man skulle behållit/anskaffat om man bara hade möjlighet att äga och använda ett enda vapen. Den här typen av diskussion dök åter igen upp på ett forum och min personliga åsikt i frågan vore ett vapen på 10 joule och med kaliber 177.

Att välja 10 joule kan ibland vara kontroversiellt men faktum kvarstår, det är ytterst få saker inom vår hobby som man inte kan göra med ett sådant. Dessutom har ju ett vapen på den här effektnivån den obestridliga och förkrossande fördelen av att vara licensfritt - alltså frihet från vapenskåp, jägarexamen, skyttekort, klubbmedlemskap och olika avgifter.

På en såpass måttlig effekt så hade jag valt kaliber 177 eftersom den kalibern har flest goda egenskaper och minst dåliga. Till dess tillkortakommande finns i princip bara en sämre målmarkering vid plinking, en sämre skotteffekt i levande mål och en hantering som kräver lite bättre fingermotorik hos skytten på grund av diabolernas mindre fysiska format. I övrigt så finns det bara fördelar, allt från lägre pris till större utbud och flackare projektilbana mfl.

Det vapen jag hade valt skulle få uppfylla tre primära krav; 1. En riktigt bra pipa, 2. En drivkälla som kan ge åtminstonde 50 skott inom 10 fps spridning och 3. Ett riktigt bra avtryckarsystem. Klarar vapnet dessa tre huvudkriterier så fungerar det utmärkt som "endavapen" för mitt vidkommande.

För fjädervapen så är saken förmodligen lätt att avgöra, Feinwerkbau 300. Så enkelt är det. Det vapnet uppfyller de tre huvudkraven och har dessutom ytterligare mervärden igenom att ha utsökt kvalité, fantastisk finish och ett tilltalade utförande. Viktigast av allt är dock att den är semirekyfri, en fördel som är otroligt värdefull vid praktiskt skytte. Till nackdelarna hör egentligen bara hög vikt och högt pris, även om modellen idag bara går att påträffa som begagnad.

För PCP är utbudet större. Här behöver vi inte tänka på rekylfrihet eftersom detta är ett signum för själva konceptet av PCP. Vidare så har de flesta PCP också bra pipor, de flesta har jämna drivkällor medan riktigt bra avtryckarsystem är lite mera sällsynt. En av mina tidigare favoriter har alltid varit CZ/AA 200-serien, ett mycket bra allroundgevär vars främsta nackdel egentligen är ett lite väl enkelt avtryckarsystem. Nu kostar en 200 visserligen bara 5000 kr och ligger då tusenlappen under närmaste konkurrenten, Challengern som jag själv har ersatt mina 200 med. I skenet av detta så tycker jag att den tusenlappen är väl investerade pengar, trots att jag är av en snål natur. Nu är ju Challengern en skäligen simpel konstruktion som ju faktiskt bara erbjuder just pipa, drivkälla och avtryckarsystem på hög nivå, resten är ju....väldigt amerikanskt...

Ett alternativ där kan vara Air Arms 400 MPR, kanske inte lika vasst avtryck som Challengern men i gengäld bättre finish, passning och övergripande kvalité - samt inte minst, ett bättre varumärke. I övrigt så är det lite tunnt med klockrena modeller runt den här prisnivån, en joker kan dock vara Baikal 532 Target men den har jag (ännu) inte testat, liksom Hammerli CR20. Lyfter man däremot en tung plånbok så finns det utan tvekan gott om modeller från Feinwerkbau, Anschutz och inte minst Steyr, i princip samtliga modeller där uppfyller våra tre grundkriterier och mera därtill, dock med svettiga prislappar över 15K.

Fast, ska det vara en enda bössa om ersätter alla andra så kanske 15-20K inte är så farligt ändå..?

Praxis och lag

Inlägget om licenssituationen i Västra Götaland har väckt en hel frågor och diverse uttryck för frustration över den nuvarande och eventuellt kommande situationen. En del har ondgjort sig över att den lokala tillståndsenheten tolkar lagrummen på ett sätt som kanske inte den licenssökande gör och detta skapar naturligtvis irritation.

För att bena ut det hela så ska vi alla veta att utgångsläget är att privatpersoner får inte inneha skjutvapen som inte är effektbegränsade i Sverige - så enkelt är det. Det enda sättet att lagligt få göra detta är att undantas från huvudregeln. Dessa undantag kallar vi vapenlicenser och en vapenlicens är alltså en form av dispans. Det är på grund av den här utgångspunkten som man måste förstå myndigheternas grundläggande ståndpunkter. Individen åtnjuter alltså en dispans, en förmån, och därför har myndigheterna rätt att villkora denna - på önskat sätt.

Man kan alltså säga att en handläggare på tillståndenheten för en åklagares roll, han ska på alla sätt försöka ifrågasätta och motverka att sökanden erhåller ett undantag ifrån den gängse regeln - vapenförbudet. Sökanden måste därför överbevisa handläggaren om att denne har ett oundgängligt behov av vapnet och göra gällande att detta inte kommer att missbrukas.

När vi känner till dessa grundförhållanden så är det enklare att följa med på resonemangen om lag och praxis. Lagstiftaren skapar en lag som ofta är ganska allmänt hållen. Utifrån denna så kommer beslut att ske och därmed skapas en praxis. En praxis är alltså en tolkning av hur ett lagrum bör tillämpas och tillståndsenheten har här ett tolkningsföreträde. Har man ett problem med detta så kan man förvisso överklaga men ett lyckat överklagande behöver ändå inte innebära att beslutet förändras. Sökanden kan alltså i sak ha rätt men ändå få avslag på sin ansökan.

När man nu får direktiv ovanifrån om att man ska noga försäkra sig om att klubbarna tävlar i en "omfattande utsträckning" så specificeras inte detta. Det blir alltså upp till den lokala tillståndsenheten att avgöra vad som är en "omfattande utsträckning". De lägger alltså ribban och gör detta med vanliga (krutvapen) tävlingar som referens, det är den typen av sportskytte som de har mest erfarenhet utav.

Vi riskerar alltså att hamna i en sådan situation där en tillståndenhet kan kräva att en individ som söker under en specifik klubb har deltagit i minst X antal nationella tävlingar där minst X antal individer har deltagit ifrån minst X antal olika andra klubbar. Detta är en högst rimlig tolkning av "omfattande utsträckning", om än en stram sådan.

En invändning kommer då att vara "men i vår sport finns det bara 3 nationella tävlingar varje år, ni kräver ju 5 nationella tävlingar". I ett sådant scenario så kan det knappast vara rimligt att kräva 5 nationella tävlingar, däremot så kanske man kräver 2 av 3 och sedan villkorar att minst 30 personer måste delta ifrån minst 3 olika anslutna klubbar. Det första för att tävlingen ska vara "omfattande" och skilja sig ifrån en klubbtävling o det sistnämnda för att den ska vara nationell och omfatta tävlanden ifrån hela Sverige.

Just den här typen av resonemang ser vi redan inom pistol- och revolverskyttet och det är ett effektivt sätt för tillståndenheten att bromsa små och udda skytteformer.

Riktigt problematiskt kan det bli om licenserna framöver blir tidsbegränsade, alltså att man måste betala 250 kr och söka om licensen vart femte år. Så är läget idag på tävlingsvapen för flerskotts enhandsvapen och helautomatvapen. Att man försöker få utvecklingen därhän med alla vapen på målskytte är ingen hemlighet.

Igenom att då kombinera kravet på tävlingarnas storlek och omfattning med krav på regelbundet deltagande över längre tider och ökade kostnader (nya licensavgifter vart femte år) så minskar man succesivt antalet tävlande tills så få återstår att man inte längre kan bedriva tävlingar i sådan skala att kraven på omfattning uppfylls.

Att gå den här vägen är ifrån myndigheternas sida mycket effektivare och rationellare än att arbeta för ett totalförbud av privata skjutvapen. Nu uppnår man samma mål, men mera succesivt utan större opinionsyttringar och dessutom med mer intäkter och sysselsättning för pappersvändarna.