Vassare än vad många tror...

  Här har vi 95 skott - 70 skott på 40 meter och 25 skott på 30 meter - ifrån en fyllning 135-65 Bar..

Idag sköt jag en hel fyllning, ifrån full till tom, på 40 meter. Det blev då 70 skott, samtliga redovisade ovan. Sedan sköt jag ut den sista luften på 30 meter eftersom träffarna började dala på den sjunde tavlan. Det räckte gott till ytterligare 25 skott med oförändrad träfflägeshöjd. Totalt så kunde jag alltså klämma ut 95 skott mellan 135 Bar och ner till 65 Bar då tuben är "tom".

Genomsnittet av samtliga 10-skotts tavlor på 40 meter blev 24.71 mm - under 1.00"

Bästa tavlan hamnade på 16 mm och den sämsta, tack vare en låg flyer, blev 31 mm.

Då luften efter 70 skott (jag får bara ut 62-63 skott inom 16 fps enligt kronografen) började försvinna så minskade jag avståndet till 30 meter för ytterligare 25 skott vars genomsnitt landade på 15.20 mm.

Väl hemma så var det bara att fylla upp igen. Jag passade på att räkna lite över ChAirGuns FillCalc och det visade sig att jag kan få ut 120 överfyllningar ifrån min 8 liters flaska. Räknar jag med sessioner som idag (95 skott) så betyder det 11.400 skott någonstans..

Dagens skytte stämmer onekligen till lite eftertanke. Ibland läser jag på olika forum om hur olika entusiaster har diverse besynnerlige önskemål ifrån sina tänkta favoritvapen. När jag då sitter och funderar lite över saken så vad behöver man egentligen ha och varför?

Här har jag ett vapen som är rimligt tyst, utan varken shroud eller ljuddämpare - man kan utan vidare skjuta hemma på sin radhustomt utan att någon reagerar, samtidigt som vapnet levererar riktigt regelbundna och fina träffbilder även på såpass långa avstånd som 40 meter. Geväret är lätt, totalt ambi - både mekanism och stock - så det fungerar precis lika bra för en vänsterskytt. De mest väsentliga fysiska parametrar är fullt justerbara. Bössan är licensfritt men kan ändå leverera bra precision på dryga distanser. Man får ut mängder (ca 100 skott) på en fyllning där lejonparten (ca 60 skott) ligger inom 15-16 fps spridning. Tack vare lågtryckssystemet så får man även fram tusentals skott på en enda fyllning.

Vad kan man egentligen mera begära av ett luftgevär?

Vad skapar tystnad?

Avfyrningslätet ifrån ett PCP är ofta en irritation för de flesta skyttar, för att inte tala om dess omgivningar. En fråga som pluppade upp under veckan ifrån en fundersam läsare var ett konstaterande att olika PCP tydligen låter olika mycket, trots att de är på samma effekt.

Vad beror då detta på?

Generellt sett så finns det tre variabler som har den största påverkan på avfyrningslätet:

1. Pipans längd, en kort pipa låter mer än en lång

2. Vapnets systemtryck, ett högt systemtryck låter mer än ett lågt

3. Vapnets kaliber, en högre kaliber låter mer vid samma piplängd

Om vi börjar med att titta på pipans längd så är resonemanget här ganska enkelt för de flesta att inse. En kort pipa gör att trycket bakom diabolen släpps ut i fria luften innan trycket har fallit och ju högre tryck man släpper ut - desto högre smäller det.

Systemtrycket har också en stor betydelse. Jag har exempelvis noterat en betydande skillnad mellan 200-serien och min Challenger, de förstnämnda sköt jag ifrån ca 180 Bars tryck vid 10J och den sistnämnda ifrån ca 135 Bars tryck och skillnaden i ljudknall är betydlig, även om båda är relativt måttliga jämfört med kraftfullare PCP. Tittar man på mitt BSA Ultra som både har 235 Bar systemtryck, kort 12 tum pipa samt relativt grov kaliber (.22), så är det inte så konstigt att den smäller riktigt elakt.

Vapnets kaliber däremot har lite olika sekundära faktorer inblandade. En grov kaliber släpper förvisso ut en större mängd luft men samtidigt så har luften ett lägre tryck eftersom kalibern är grov. Därför kan man inte generallisera den är punkten lika enkelt. De flesta har säkert hört att frekvensen på ljudet, alltså hur ljudet låter snarare än hur högt det är i dB räknat, varierar mellan vapen i två olika kalibrar med samma piplängd ifrån drivkällor med samma grundeffekt. Likaså kan man lätt höra på ett PCP när luften börjar ta slut att skottljudet blir annorlunda, ett tommare och dovare läte utan den dämpade snärtighet som hörs när systemtrycket fortfarande är högt. Vapnets kaliber påverkar alltså ljudnivån, men om det är till det värre eller det bättre är väldigt individuellt beroende på de övriga faktorerna.

Den som då specifikt söker ett vapen som ska vara så tyst som möjligt, utan att använda tillsatser som shrouds eller rena ljuddämpare bör alltså i första hand titta efter ett vapen som har så lågt systemtryck som möjligt (eller regulator), liksom en så lång pipa som möjligt.

Lite mer info om Dianas nyheter..

  Alla verkar köra gasfjädrar nu när Theobens patent har försvunnit...

Nytt vapen ifrån Diana

  Diana 340 N-Tec

Papper eller inte ?

Med anledning av den senaste artikeln i Vapentidningen, som faktiskt innehöll intressant material för luftvapenskyttar, så har ett flertal entusiaster hört av sig och önskat få scans på artikeln för att kunna studera den närmare.

Det hela började med att Tobbe på Hurricane lade ut en grov scan på Facebook, som lite översiktligt redogjorde för hur den publicerade artikeln var strukturerad, dock utan att vara läsbar. Därefter så började önskemålen ramla in.

Tobbe slog ifrån sig och hänvisade till att tidningen faktiskt gick att köpa, varvid man också stödjer tidningens verksamhet. När samma artikel sedan blev ett ämne på forumet så uppstod även här samma önskemål om scanningar och man kunde då se två läger utkristallisera sig - de som vill läsa gratis och de som tycker att den som vill läsa bör betala för det.

Själva diskussionen var intressant för jag hade faktiskt tidigare samma dag dividerat runt dessa ämnen med ingen mindre än Tom Gaylord på dennes Pyramid Air sponsrade blogg. Där var upprinnelsen att han proklamerade storstilat goda resultat för Hatsan AT-44, vilken han lyckades skjuta lite drygt en inch på 91 meter, något som fick honom att dra slutsatsen att inget annat vapen skjuter lika bra.

När jag protesterade emot det tokiga i påståendet så motiverade han detta med att han menade "bäst av de vapen som han testar", vilket var de som Pyramid säljer. Jag menade på att uttalandet var orättvist eftersom en läsare lätt kunde dra (den felaktiga) slutsatsen att hans omdömme gällde samtliga vapen på marknaden, inte bara ur Pyramids sortiment. Tom hänvisade då till "Shotgun News" (har inte läst den själv) där han minsann även testade luftvapen som var ifrån andra leverantörer än Pyramid så ville man har Toms omdömme i en omfattning som täckte in hela marknaden så fick man köpa tidningen där och läsa dem i den publikationen. Ville man däremot bara läsa hans omdömmen gratis, då fick man nöja sig med vad han tycker om vapnen enbart ifrån Pyramids sortiment.

I dessa diskussioner så finns det två aspekter som jag personligen tycker är intressanta:

1. Är det rimligt att ta betalt för skriven information/underhållning om vår hobby?

2. Är det rimligt att använda tidskrifter för att föra ut materialet?

Jag har själv fått betalt för artiklar jag har skrivit men syftet med att jag skrev artiklarna har inte i första hand varit för att tjäna pengar på dem. Det jag främst av allt ville göra var att sprida information av vår hobby, igenom en annan kanal än de jag då tidigare hade använt. Nu kan det ju naturligtvis vara trevligt att kombinera nytta med nöje men samtidigt så ska man också veta att risken blir stor att man binder upp sin lojalitet till olika parter. Detta då i synnerhet om man, som Gaylord, har en kontinuerlig leverantör som avlönar en.

Vad gäller tidskrifter så är jag nog mer kategorisk. Att först hugga ner träd för att framställa pappersmassa som därefter ska processeras till tryckbart papper bara för att framskapa en tidning som ska transporteras till en handlare där en konsument ska köpa den och läsa enbart för att slutligen återvinna den är helt enkelt bara huvudlöst.

Visst, förr i tiden så var man tvungen, när det inte fanns elektroniska medier men idag när vi lever i Internets tidsålder så finns det absolut inget som helst skäl att pyssla med tryckt media. Vi kan distribuera precis samma information snabbare och betydligt mer miljövänligt online istället för den omständigare hanteringen runt tryckt media.

Så, är det då "rätt" eller "fel" att ta en scan på en tryckt artikel?

Här finns ett problem i att upphovsmannen inte får betalt, eftersom denne uppenbarligen önskar det då han valde att lägga materialet i en tryckt tidning. Samtidigt så finns det också en stor vinst i att någon slipper åka för att köpa en tidning, som är skapad på ett miljöbelastande sätt, bara för att få tillgång till samma material. Där tycker nog jag att fördelen av det sistnämnda överväger nackdelen av det förstnämnda och dessutom så kan en sådan hantering också tjäna som ett incitament för att påskynda en modernare betalningsmodell som hjälper förlagen att fasa ut tryckt media.

Det är det resonemanget som gör att jag inte längre producerar tidningsartiklar för tryckt media utan väljer istället att lägga allt det jag skriver online gratis på min blogg så att alla kan ta del av det utan kostnad och utan en onödig miljöpåverkan.

Luftvapen är ju ett klimatsmart val, så borde inte även information och material runt dessa också vara det?

Blandade frågor..

Ofta så får jag lite udda frågor även på mail, alltså inte bara via "frågelådan" här på bloggen. Idag tänkte jag sammanfatta några få och små sådana som har det gemensamt att de kräver bilder.

1. Vilket vapen sköt du med för exakt 10 år sedan?

  Det vapen jag använde för ett decennium sedan..

Öh! Ja, det var ju en udda undran som krävde en del funderande. Under våren 2002 köpte jag en FX2000 som jag året därpå bytte in på Vildmarkcity mot en ny Cutlas. Denna Cutlas byggde jag om under vintern till 2004 till en Cyclone och det är den bössan som blev mitt huvudvapen under detta år. På den tiden så höll jag mig nämligen bara med ett enda PCP och några billigare fjädervapen. Sedan ett år tillbaka så var (och fortfarande är) Leupold EFR mitt favoritsikte så naturligtvis satt det ett sådant på Cyclonen. Detta sikte var dock ett VX-I och jag kom att sälja det fem år senare för en femhundring under det pris jag gav för den varpå jag genast köpte en VX II (som jag fortfarande äger). Billigare sikte i långa loppet än EFR är svåra att hitta! Detta gevär sålde jag under nästa vinter till en entusiast nedåt Halland, som jag tror fortfarande har det kvar. Istället började jag trixa med de då nya Typhoonerna och jag ägde inte mindre än 3 stycken under samma år, i varierande kalibrar med varierande effektuttag...

2. Hur ser ett BJ-Target ut, jag hittar inga bilder på dessa via Google?

  Små och billiga - på många sätt...

Nä, BJ-Targets produkter verkar ha försvunnit ifrån marknaden sedan flera år tillbaka. Under några år runt milleniumskiftet så var det BJ-Targets små fallmål i fickformat som "alla" använde. Visst fanns det större och ofta vackert målade fallmål ifrån England men dessa var dyra och ovanliga. Man kan alltså säga att det var BJs mål som kom att popularisera fallmålen som koncept för den breda allmänheten av entusiaster här i Sverige. När vi tävlade på den tiden så hade sällan klubbarna några egna fallmål utan det ankom på de tävlande att själv bidra med inventarier i tillräcklig mängd för att kunna genomföra tävlingen. Köpte varje tävlande två mål som man hade med sig på tävlingarna så kunde man lätt få ihop ett helt gäng mål så att en bana kunde byggas. BJs storhetstid vill jag minnas sträckte sig fram till 2005 någonstans då dagens förhärskande "Gamo-mål" tog över rollen som fallmålet nummer ett. Gamos motsvarighet var större, pålitligare och inte minst - stryktåligare. Den gamla praxisen på max 45 joule levde dock kvar även för Gamos mål, även om dessa de facto klarade betydligt mer.

3. Vad hände med din Typhoon med customstock?

  Den blev konfiskerad av polisen och gick förmodligen till destruktion...

Här antar jag att man funderar över den iögonfallande Typhoonen som var utrustad med en handgjord stock ifrån det nu avsomnade företaget "Bara Luft". Efter Cyclonen, överst i dagens inlägg, så köpte jag en Typhoon. Detta var en av de absolut första och jag gjorde då misstaget att ta den på licens. När den väl anlände så var stocken fullständigt miserabel. Den hade bearbetningsmärken lite här o var och var dränkt i en tjock och krämig bajsbrun bets som hade rinn och "droppar" här och där i sin ytfinish. Till råga på allt så var blocket på dessa tidiga vapen inte försedda med en tillräckligt hård yteloxering och det - i kombination med modellens grunda pipinfästning i blocket - gjorde att jag fick totalt oberäknerliga zeroshifts. Tyvärr hjälpte inte heller den då nylanserade pipstabilisatorn, vissa vapen hade faktiskt fördel av dessa, andra inte. 

Frustrerad så gick jag o köpte en annan Typhoon, med plaststock. Därefter började jag systematiskt att bygga ihop en styck fungerande Typhoon av de båda. I samma veva upptäckte jag att skåran där man "säkrar" repeterhandtaget längst ner/bak var helt rundsliten av min hängivna användning. Åter igen så var inte ythärdningen på godset hård nog. Nu började handtaget hoppa upp varje gång jag sköt och skåran åt sig succesivt så långt ner att den till sist tog i själva stockens överkant. Bössorna åkte då i skåpet på obestämd tid och jag köpte min Ultra istället. 

Efter ett halvår någonting så dök det emellertid upp en annons på ett löst Typhoon-block för nästan inga pengar alls. Så, för att lösa problemet köpte jag blocket, målade det helt svart och stansade därefter in licensens serienummer på det nya blocket. Det gamla blocket skickade jag upp till FX Airguns och såvitt jag vet så finns det säkert där ännu - förhoppningsvis som en påminnelse över vikten av högre kvalité. Nu återkom lusten att trixa vidare med Typhoonerna. Det nya blocket var klart bättre än båda mina tidigare och i synnerhet det första, som jag ju hade på licens. Raskt skruvade jag ihop en Typhoon som 10J och sålde den ihop med min miserabla betsstock. Den återstående plaststocken lackerade jag lysande grön och den fick mitt licensblock som jag trimmade upp så hårt jag bara kunde.

Den här Typhoonen gillade jag skarpt så jag beställde customstocken till den. Själva bössan blev jag mycket nöjd med, den gav 20 skott inom 20 fps spridning vid 320 mps (!) ifrån min lilla 146 cc tub, de gamla blanka tuberna om någon kommer ihåg dessa? Trots sin ruskiga hastighet med dessa då helt nya 10.30 gn JSBH så hade den grym precision, den enda nackdelen var att den då och då sköt ventilsätet eftersom jag körde den ifrån 250 Bar. Nu var allt frid och fröjd förutom att min licensansökan till min BSA Ultra hade fastnat. Tillståndshandläggaren tyckte att det räckte med ett enda gevär på licens så de vägrade att bifalla BSAn medan jag hade Typhoonen. Detta, i kombination med Typhoonens varierande driftsäkerhet och det faktum att en annan entusiast lade ett (bra) konkret bud på Typhoonen gjorde att jag till sist sålde den. 

Sedan, säkert ett par år efteråt, så fick jag reda på att köparen hade fått sina vapen konfiskerade av polisen eftersom man hade ertappat honom med att inneha ett annat luftvapen utan licens, varpå samtliga av hans licenser återkallades. Trist på ett så välskjutande vapen med en så fin stock...

Olika tryck

Med anledning av en fundering som jag läste på det svenska luftvapenforumet så känns det läge att titta lite på de olika trycksystem som driver våra olika vapen. Även om grundprincipen på hur de fungerar är snarlik så är det ändå mycket viktigt att man håller ordning på vilken typ av vapen som accepterar vilken typ av systemtryck.

Co2 - kolsyrevapen

Detta är den enklaste formen av tryckbärande vapen och även de konstruktioner som accepterar det lägsta systemtrycket. Kolsyran håller normalt 55-60 Bars tryck och såväl tryckkärl som mekanismer är dimensionerade efter detta. Nu har givetvis tillverkarna en säkerhetsmarginal, man talar om uppåt tre gånger men så fort man lämnar 60 Bar och beger sig uppåt så naggar man marginalerna i kanten och tillverkaren godkänner bara upp till 60 Bar. Så även om ett Co2-vapen rent teoretiskt sett skulle kunna klara 60 x 3 = 180 Bar så är det definitivt inte säkert och bara för att konstruktionen klarar det en gång så betyder det inte att den också klarar av det flera gånger.

HPA - High Pressure Air

Ett lågtrycks PCP brukar man kalla för HPA och här är det ofta konstruktioner som är baserade på Co2-vapen men förstärkta en smula. Exempel på sådana vapen är Crosmans Dual Fuel koncept. Som regel (undantag finns!) så klarar dessa vapen 2000 Psi, vilket motsvarar ca 135 Bar. Även här finns också en säkerhetsmarginal men försiktighet tillråds ändå, allt över 135-140 Bar innebär att man är ute på hal is. Hur dessa konstruktioner är förstärkta varierar i det enskilda fallet. Vissa detaljer, vanligtvis inuti mekanismerna, kan vara exakt identiska som för Co2-vapen medan tuberna brukar vara något grövre (.0180" mot .0165"). En del komponenter är helt och hållet tagna ifrån PCP (ex anslutningar etc) och klarar självfallet tryck som vida överstiger HPA.

PCP - Pre Charged Pneumatic

Här har vi de "vanliga" tryckluftsvapnen. Som regel börjar deras systemtryck på minst 170 Bar men från 200 Bar och uppåt är vanligast. Inte sällan stöter man på vapen som matas med 232 och ända upp till såväl 250 som 300 Bar, i de sistnämnda fallet som regel om de är försedda med regulatorer. Självfallet så har vi här helt andra dimensioner på tryckkärl när de ska hantera 300 Bar än 135 eller 60 Bar och konstruktionerna i övrigt är också skapade för att matcha detta. Utöver tillverkarens rekommendationer så finns det även här en säkerhetsmarginal som är generöst tilltagen men man bör ändå alltid stanna på vad tillverkaren fastslår som lämpligt. Tryck på den här nivå besitter oerhörda krafter och för att vi ska kunna hantera dessa vapen på ett säkert sätt så krävs det att vi inte tar onödiga risker och frestar på marginalerna i onödan. Tänk på att säkerhetsmarginalerna (oavsett systemtryck) finns där för att kompensera för oförutsedda händelser, exempelvis en rostig tub, en fysiskt skadad tub, en ofrivillig överfyllning och liknande incidenter. Har man redan utnyttjat marginalen och något går snett ytterligare så kan man alltså sitta riktigt pyrt till..

Sunt förnuft

De mycket få gånger olyckor händer med tryckluftsmatade vapen så är som regel nästan alltid endera olämpliga gaser eller någon form av brännbart smörjmedel inblandat. Att använda andra gaser än Co2 och ren andningsluft KAN innebära en direkt livsfara. Det finns människor som har testat att fylla såväl syrgas som acytylen och ger man sig på detta så bjuder man in till en veritabel katastrof.

Aldrig andra drivmedel i våra vapen än Co2 eller ren andningsluft. Aldrig!

Lurigt

Något som däremot kan vara förrädiskt är när man av okunnighet och/eller slarv råkar få med eller själv tillsätter brännbara smörjmedel till tryckluftssystemet. Detta är vanligare än att man är uppenbart tokig och använder okända/farliga drivgaser. Det senaste exemplet som jag själv känner till var en kille i USA som köpte en kinatillverkad klon på FX-pumpen och vars felaktiga översättning i instruktionsboken uppmanade köparen att tillsätta (brännbar) motorolja vid monteringen av pumpen. När han sedan provpumpade så detonerade slangen varpå splitter ifrån pumpfoten såväl som slangen sköts in i hans fötter och han slogs omkull av knallen. Efter att ha bytt kalsonger och besökt akuten för bortplockande av metallrester ifrån fötterna så återvände succesivt hörseln och han klarade sig undan händelsen utan permanenta men. Han hade tur!

Det ÄR nämligen lätt hänt att man "tager vad man haver" när man mekar med PCP och har man inte riktiga smörjmedel så ligger det naturligtvis nära till hands att man lånar symaskinsolja eller vad man nu har tillgängligt. Kombinerar man den tanklösheten med att man bygger en egen HPA av något gammalt Co2-vapen så finns det naturligtvis en närvarande riskbild. Tryckstegringen vid en oväntad förbränning kan lätt äta upp en uttunnad marginal varvid man hamnar i samma scenario (eller värre) som pumpkillen med de svedda genitalierna...

Bara på 40 meter idag...

  Packat och klart för avfärd..

Vid 19-snåret på kvällen så lugnade sig vädret tillräckligt för att jag skulle känna det meningsfullt att ta en tur till banan. Min vana trogen så packade jag väskan och då blev resultatet som ovan. Ifrån vänster till höger så har jag min ihopfällbara målhållare ifrån BSA, en pelletpouch från Crosman och därefter hamsterplattan. TIll höger om vapnet så har jag hamsterarmen och slutligen min bipod. Själva måltavlorna ligger i mellanrummet mellan stoppningen och ytterskalet på väskan.

  En del gillar jättestora kikarsikten med coola namn och enorma förstoringar - så inte jag..

Förutom väskan så händer det även att jag tar med mig tre andra tillbehör som inte får plats brevid vapnet utan som får bäras separat. Det är då rumpkudden (om jag åker på tävling), det är en liten skjutpåse ("sandsäck") fylld med vete och slutligen min 500 cc buddybottle för ytterligare 300 skott utöver de 60 skott som vapnet kan ge ifrån sin egen tub. Skjutpåsen och rumpkudden har karbinhakar så de fäster jag enkelt i bältet. Där bär jag också min buddybottle i ett "ölflaskehölster".

  Med bipoden monterad, hamstern sätter jag bara på vid behov...

Väl ute på banan så finns redan stolar och bord färdiga, alltid uppställda och redo dygnet om. Det är bara till att ställa ut sina tavlor och sätta sig för att skjuta. Idag valde jag att skjuta två 25-skottstavlor och en 10-skottstavla, samtliga på 40 meter. Alla 60 skotten som jag sköt idag finns alltså redovisade på nedanstående tavlor. Att jag valde just 40 meter berodde på det lugna vädret. Hade det blåst lite mera så hade jag istället valt ett kortare avstånd.

  Here we go!

  Tio skott som uppvärmning...

  Den första serien om 25 skott..

  Den andra serien om 25 skott..

På det hela taget så kändes det riktigt bra. Är det bara lagom lugnt så är 40 meter ett trivsamt avstånd trots att projektilen bara färdas med 180 mps i kaliber 177 och avlossas ifrån en amerikansk plastbössa från Crosman..

Lite posering efter skyttet..

Just det avslappnade skyttet på måttliga avstånd med vapen som har måttlig effekt är faktiskt ganska populärt över hela världen. Faktum är att det finns en hel sida dedikerad till just detta: http://www.minisniping.org/

Nu är den artikeln på sidan 30 år gammal men det får man väl se som en inteckning på att det handlar om ett tämligen tidlöst nöje, eller hur?

Inte mycket tryck kvar efter 60 skott, bara runt 65-70 Bar..