My Sport and Me

  Feinwerkbau Sport

Idag kommer ett gästinlägg ifrån Richard Wellham, England, som tävlade friskt med Feinwerkbau Sport i begynnelsen av Field Target. Berättelsen är därför ett intressant historiskt dokument ifrån någon som var med på tiden då det begav sig i sportens begynnelse. Självfallet så är den också, vilket titeln antyder, även en hyllning till ett av världens bästa fjäderluftgevär. Jag har själv personligen haft en Sport och jag kan inte mer än att hålla med.

"My first encounter with a Sport came when my Uncle Dave bought a .22 example from a classified in the back of the Airgun World. He actually went to buy the export model Vixen that was the subject of the ad but by happy chance, he also returned with a FWB Sport.

I can remember comparing the two. The Vixen looked fantastic with its beautifully figured, rounded walnut stock, white line spacers, elegant 22” barrel and sparkling chrome detailing. It really was the ultimate in late 70’s airgun ubercool. By comparison, to my young untrained eyes, the Sport looked like a poor doudy cousin with its plain, almost purple beech stock, plastic trigger, square lines and total lack of bling. Shooting the two at close range confirmed my suspicions. The Vixen had a wonderful trigger and smooth firing cycle where as the sport by comparison, clearly had the trigger from a staple gun and was powered by 'Zebedee' off of 'The Magic Roundabout' (ask your Dad). However, as is often the case, first impressions can be deceptive.

Both of us fell head over heals for the Feinwerkbau. From the first moment I picked it up it felt right. I wanted the Vixen to be the best. It looked the best by a million miles but after a week of plinking and hunting, both of us were favouring the Sport. It was just incredibly accurate. Mounted with an Original 4x40 scope and using Mount Star Silver Jet pellets it seemed impossible to miss. So Uncle Dave, quite rightly, adopted the Sport and I had to make do with the Vixen - I know - poor old me.

Six months later after many early starts and hours wrestling oversize Sunday supplements, I’d managed to earn enough money to purchase a Sport of my own. It was one of the very first mark 2’s and in all honesty it looked very plain. The wood work was featureless and grey, the trigger was now metal but otherwise the same and the firing cycle still made me want to shout ‘Time for Bed!’. But I couldn’t have been happier, it was perfect.

My rifle arrived the same year that Field Target took off. The inaugural competition had been held the year before, which Rex Browne had won with a .22 Sport. Inspired by Rex, we’d been practicing all that winter and attended the second heat in the spring of ‘81 which was held somewhere near Leeds. Dave won! He was amazed, the rest of us weren’t. After that we never looked back. For the next 5 years Field Target became our obsession and the Feinwerkbau Sport’s dominion.

Compared to some, Feinwerkbau of Obendorf, Germany are a relative newcomer to air rifle design. As makers of the worlds finest target rifles their first attempt to build a ‘sporting’ air rfle was greatly anticipated. First produced in 1973 the Feinwerkbau Sport became available in the UK in 1976 under two different model designations - the ‘124’ being .177 calibre and the ‘127’ being .22. The only other difference between the two models was the calibration of distance on the rearsight. Both were available in either standard (S) or deluxe (D) configurations. Feinwerkbau also produced the model ‘121’, a 6 ft lb model wearing the standard stock made specifically for the German market and the Beeman commissioned ‘125’ which featured a beautiful ‘American style’ sporter walnut stock which was, according to legend, also available in .20 calibre. For me the ‘125’ is one of the two prettiest Sporting air rifles ever made. 

The design spec’ was updated twice. These models were marketed in the UK as the Mark II and, yep you’ve guessed it, the equally imaginatively named Mark III. The Mark II saw the plastic trigger blade upgraded to a cast aluminium version and a new look safety catch. The Mark III featured an excellent, re-modelled stock and a rather unusual muzzle weight fitted with a rather painful nasty surprise that could also be used as a foresight. There is no difference in performance between any mark, (but the early Mark Is are the best). 1982 saw some Mark II grey imports hit the UK, but even these were mechanically fine, the only difference was that these lacked the usual ‘wundhammer’ swell to the pistol grip.

The Sport was one of the first air rifles available to be capable of reaching the 12 ft lb legal limit straight out the box. However its power was just an added bonus. The main beauty of the sport is its inherent accuracy. This was due in no small part to the fact that the 124 shared the same excellent choked barrel as the Feinwerkbau 300 Series target rifles. Take a look down a clean 124 bore, and to this day you’ll not see one better.

It was an expensive rifle in its day, the reason for this becomes more obvious on close examination. The component parts are made to a standard not seen on any other sporting rifle of the day. All the major components are beautifully machined. Unlike HW's offerings very little on the sport is rolled, pressed or stamped. The breach pin is split to guarantee a constant perfect fit. The barrel lock is a high precision design that uses a hardened steel ball detent. It looks tentative when compared to some of the competition but it produces a totally consistant alignment. In operation, there is none better. Also the breach jaws are equipped with a spring washer to remove any lateral movement, a mod’ now encouraged by tuning houses to improve some other break barrels performance.

The only parts on the rifle that, on face value, disappoint are the pressed steel safety catch and the plastic trigger blade on Mark Is. However, it is the design of the safety catch that determines the method of manufacture, not penny pinching. It’s still very well made although it can be problematic now, the tang that engages the safety spring and the folded ‘ears’ at the back being subject to metal fatigue.

The Sport can also suffer from one major mechanical defect but luckily it is visible. The breach detent eventually wears to the point where it ceases to function. As there are no longer spares available this is now a problem. One solution is to rebuild it with weld and re-machine to the correct profile.

The much maligned trigger unit is really quite remarkable. The release isn’t as light as the excellent Weihrauch rekord unit, but it is a very clever, incredibly compact design for a genuine two stage unit. It’s this compact size that enables the trigger to be positioned in the perfect place for the average hand, there’s no need for a set back trigger here. Correct adjustment results in a positive, creep free two stage unit with a clean 2.5lbs break. The trigger has a single adjusting screw, this is turned anti clockwise to reduce the release weight. However when it is wound out too far the crisp two stage pull transforms into one long, indistinct, squeeze - the ‘staple gun’ effect. Some might call this a ‘surprise break’ which, by many target shooters, is considered to be desireable. There’s a definite knack to using the trigger set this way but once mastered the results can also be excellent.

The metal work is finished to a high standard as is the woodwork although this can be disappointingly plain, apart from on very early Mark I models. The stock is fitted to the action by one retaining bolt at the back and two angled bolts at the front. These angled fixing bolts enable the action to be pulled down, tight into the stock. It’s just another a small detail that brings another small advantage but all these small advantages all add up. However it does mean that if the stock screws are loose, even just a quarter turn, accuracy will suffer.

With the right ammunition the FWB Sport is capable of startling accuracy. Anything bigger than 10mm, off hand, at 30 metres was considered disappointing - better was expected. 30 years ago they were very pellet sensitive, mainly because the quality of ammunition in those days, in a lot of cases, was poor. To get the best results then we had to chase new dies. As a new pellet was released they were perfectly made, but as the production run increased the dies that made the pellets wore, the head sizes shrank, became elliptical and group sizes increased dramatically. These days I find H&N Field Target Trophy are excellent and as good a choice as any.

As good as it is, the Sport does have its faults. For a start it doesn’t suite everyones shooting technique. Why that is I really couldn’t guess but some of the best shots of that earlier era couldn’t get the best out of them. For example, Terry Wheeler, a brilliant shot and FT national champion that competed using a Original 45, tried the Sport on numerous occasions but it just didn’t work for him. For these unlucky few, the devotion the FWB Sport creates amongst its fans will always remain a mystery.

It can be a very unforgiving rifle, expect no mercy. On a bad day, it will magnify your errors and punish them. The key to getting the best out the rifle is to let it do what it wants, don’t fight it. I’ve always found that the most successful position to adopt is the original field target sitting position. Try to lean into the rifle, elbows resting on knees, rifle resting in the palm of your forehand. Just let the rifle lie in your hand, don’t restrain it at all. Your trigger hand should be relaxed on the pistol grip and try to keep as much weight as you can off the cheekpiece. Let your crosshairs float over the target and gradually increase the trigger pressure. This technique also transforms well into the standing position but it can be a pig of a rifle to shoot well when prone.

As field target became more competitive so did the equipment. New rifles came and were assessed but none, until the arrival of the HW 77, could match with the Sports ‘tack driving’ accuracy. The only option therefore was to improve the FWB. Many hours were invested, experimenting with the transfer ports size and shape, piston heads materials and configurations, improving bearing surfaces, changing the pistons weight and stroke lengths. No stone was left unturned. However, the amount of real world return for all this effort was very small.

As with any sub 12ft lb springer, the single biggest efficiency gain to be made is by fitting the piston head correctly. A piston with a parachute seal should glide easily under its own weight but refuse to move forward when a finger is placed over the transfer port. To fit a seal attach it to the piston and spin it at high speed. This is best done on a lathe. Use some emery paper to remove material from the side of the seal, taking care not to round the leading edge. Remove small amounts at a time and check the fit frequently, as it’s all to easy to go to far and end up with no seal at all. There is no need to polish the air chamber as if it’s too smooth it will wont hold lubricant. Over zealous polishing can also produce a tapered or elliptical compression chamber, if this happens you will need to get expert (read expensive) help.

Add to this a good quality 27/28 coil main spring to quicken the lock time (these days I find either Steve Pope or Jim Maccari springs to be excellent), a top hat and piston sleeve to damp spring vibration, lubricate the piston with a light moly’ grease and the spring with a heavey moly or Maccari Tar and that’s really all that needs to be done to improve the firing cycle.

You will need a spring compressor to work on the Sport as the standard spring has a lot of preload and fitting the cross bolt that holds the assembly together is very tricky even with the new shorter spring in place. It’s very easy to cross thread the bolt as the trigger housing it fits into is made from a soft alloy. Make certain you chronograph the rifle on completion as they can easily exceed the legal limit.

Another useful mod’ is to fit a locking grub screw to the breach bolt as this has a tendency to unscrew itself each time the rifle is cocked. A 3mm one does the job but you need to use a specialist tip drill bit as the breach pin is very hard.

I like a short barrel on a Sport. This is a tricky operation though, as it needs shortening from the breach end to save the barrel’s excellent choke. Beware short barrel examples with a flattened crown and no visible means of fitting a foresight.

It’s also worthwhile checking the breach seal, just put some talc on the breach and fire a round. If there’s a puff of talc the seal is compromised.

For five years the Sport dominated Field Target competitions winning 4 of the first 5 national titles. Sadly though, nothing lasts forever and 1986 saw its position superceeded by the cheaper, easy going, horribly brilliant HW77K. Feinwerkbau launched the half hearted Mark III to counter this new challenge but the less said about that effort the better. The success of Walther rifles and the new breed of Italian pneumatic pistols meant that Feinwerkbau were busy defending their core ISU market and I think they took their eye of the ball here.

The Mastersport in its ultimate FTS incarnation continued to cling on to be competitive for a little while but it was still much harder to shoot, maintain and was much more expensive to buy than the equivalent 77. At the same time for me, working in the airgun industry eventually turned what had once been my passion into a torment and as the FWB finally vanished from Field Target and competitive airgunning, so did I.

I had some fantastic times with that little rifle, and wherever life has taken me since, the one air rifle I have never been without has been my FWB Sport. The first creative director I worked under gave me some very good advice on day one out of art college. He said that any design was not finished until you have removed the last element that is not absolutely necessary. The FWB Sport embodies this philosophy with a purity of line that maybe even Frank Lloyd Wright would have appreciated. It was designed with imagination and discipline, built with pride, and was universally admired and appreciated.

There are a few machines that transcend the mere function they are designed to fulfill. It’s not just what they do, it’s also the way that they do it. They have a unique character that engenders an admiration from the people that use them to the point that they become iconic. The Supermarine Spitfire is one such machine, as is the Fender Stratocaster and Mercedes 1937 Silver Arrow. Compared to these examples, the Feinwerkbau Sport is clearly very incidental but in its own field, I believe it is the equivalent.

And yes, without doubt my image of the Sport is coloured with a great big dollop of nostalgia but it’s nostalgia built on the rifles achievements, its past glories in that brief moment in the early 80’s when it was without peer. Surely if there is one airgun from that era that deserves iconic status, it has to be the this wonderful little rifle - the Feinwerkbau Sport."

Två populära val - o lite alternativ...

Air Arms S410 (foto: Air Arms)

Om man ska välja ett bra vapen i mellanprisklassen runt 7-9000 kr för såväl rekreativt skytte som tävlingsbruk i Field Target utan att vilja ta steget upp på ett rent tävlingsvapen så är det ganska många som förr eller senare överväger Air Arms S410 eller FX Airguns Royale 400.

Detta är två vapen på ungefär samma prisnivå och med ungefär samma målgrupp, men ändå två helt väsensskilda konstruktioner. Gamla S410 har sina rötter tillbaka till de första S300 ifrån mitten av 1990-talet där Royale-serien dök upp på marknaden först 2008. Givetvis så har båda modellerna utvecklats och förbättrats avsevärt igenom åren ända sedan dess så man kan alltså med rätta presentera dem som två mycket mogna produkter.

Om vi börjar med själva grundkonstruktionen så består S410 av en lufttub som också utgör själva stommen i vapnet. Ovanpå denna skruvar man sedan fast ett halvblock (en ”överhalva”) med tillhörande pipa. En Royale består av ett helblock till vilken man skruvar fast en separat lufttub och därtill själva pipan. Att byta tub är därför enkelt på Royale och man kan välja lite olika tubstorlekar efter behov. På S410 så måste man däremot byta hela vapnets själva stomme om man vill ersätta eller förändra tuben. Behovet av att byta tub uppstår vanligtvis av tre olika skäl; 1.) man tappar vapnet och skadar tuben, 2.) man vill ändra tubens volym eller 3.) tuben har helt enkelt tjänat ut och måste ersättas med en ny. Livslängden på en tub varierar men man bör nog betrakta 10-15 år som den yttersta gränsen under bästa tänkbara förhållanden.

Båda vapnen har ett snarlikt magasinsystem med automatindexerande magasin, en skillnad är dock att Royale repeteras med en modern sidelever där S410 har en äldre och traditionellt brittisk lösning av typen ”dörrhandtag Volvo PV” som sitter baktill på lådan.  Vilket man föredrar är till stor del naturligtvis en ren smaksak men rent tekniskt sett så brukar alla vapen med långa matarpinnar drabbas av en viss ”byrålådeeffekt” om de inte hålls väl smorda, likaså tenderar repeterrörelsen att bli lite mera yvig och inexakt jämfört med om repeterhandtaget sitter på mitten av matarpinnen.  Här har sidolevern en klar fördel igenom sin geometriska utformning som tillåter en distinkt repetering med en ytterst liten kraftinsats.

  FX Airguns Royale 400 (foto: AoA)

Undertill så har vi avtryckarsystemen och det är inga fel på någondera, för FX så finns det en extra fördel eftersom vapnet (mot tillägg) kan förses med ett riktigt matchavtryck. En udda detalj är att Royale numera är försedd med en repeterbar fartomställare, vilket saknas på S410. Visserligen så har också Air Arms fartomställare på vissa andra modeller men dessa är inte repeterbara utan helt steglösa, ungefär som instrumentbelysningen på en bil. De omställare som sitter på vapen ifrån FX Airguns däremot har distinkta klick och byter man hastighet och tillbaka igen så hamnar man faktiskt på precis samma fart. Sedan om fartomställaren har något värde i verkligheten för den enskilde användaren är en helt öppen fråga, själv så använder jag dem aldrig utan kör alltid på full effekt.

Piporna är också två saker som skiljer de båda modellerna åt. FX Airguns använder en egentillverkad Smoothtwist-pipa där Air Arms köper in tyska matchpipor ifrån Lothar-Walther. En vanlig fråga är vilken som är bäst. I min erfarenhet så har pipor varit det som har skapat absolut minst besvikelse hos mina egna vapenköp igenom åren. En bra pipa är helt enkelt en bra pipa oavsett vem som tillverkar dem. Visst, Hatsans och Crosmans egna pipor vet jag av egen erfarenhet kan vara högst mediokra men alla pipor som jag har ägt ifrån Smoothtwist, BSA, CZ eller LW har alltid presterar på ett sätt som har haft mig mer än nöjd - oavsett på vilket vapenfabrikat som dessa har varit placerade. 

Sammanfattningsvis så kan man säga att Royale objektivt sett är ett betydligt modernare och tekniskt sett bättre - men dyrare - vapen än S410. Därmed så är det dock inte sagt att Royal nödvändigtvis också alltid är det bättre valet för den enskilde vapenköparen. Till att börja med så kan man förvärva en S410 för 6295 kr. Önskar man valnöt så är priset +1000 kr vilket betyder 7295 kr. Detta ska då jämföras med Royale för 8995 kr (valnöt) - en skillnad på 1700 kr. Om valnöt och magasin inte är nödvändigt utan man klarar sig med singelskott och bokstock så kan en vanlig S400 köpas för 5395 kr. Det är 1900 kr under S410 valnöt och 3600 kr under Royale. Tänkvärt för den som överväger en Air Arms - är magasin och valnöt värt 1900 kr och är en Royale verkligen 3600 kr "bättre" för ett 10/16J/.177-vapen?

  Typhoon US - det smartaste valet?

Tittar man på alternativ ur FX Airguns lineup så kan exempelvis Typhoon T17 US vara intressant. Här handlar det om 6095 kr vilket är 1200 kr mindre än motsvarande S410, båda med magasin och valnöt. Trots detta så ingår shroud i priset, vilket saknas på S410. Ett mycket prisvärt val om man måste ha magasin/valnöt. Utan magasin så betingar motsvarande vapen 5295 kr, fortfarande valnötsstock. Vill man ha valnöt men är inte så noga med magasin så blir den modellen, Typhoon Match valnöt, helt rätt. Svårt att hitta ett billigare valnötsvapen av vettig kvalité.

Pistolkarbiner - vinterns vapen

FX Airguns Ranchero (foto: AoA)

Under de senaste åren så har karbinvapen blivit populära, inte minst i England. Förutom riktiga karbingevär (typ BSAs Ultra) så förekommer det också en rad pistolkarbiner. Gemensamt för dessa är att de är baserade på rena luftpistoler som därefter har försetts med små gevärskolvar för att skapa en typ av minikarbiner.

Här har olika tillverkare valt lite olika vägar och med varierande goda resultat. Den enklaste varianten är den som Crosman tillämpar på exempelvis 2240 eller 1377 som då förses med en lös axelkolv typ 1399. Mer sofistikerade varianter är vår inhemska FX Airguns Ranchero som inte bara har en ditmonterad kolv utan istället en helt komplett liten stock som ersätter pistolgreppen. När det gäller vapnets konfiguration så är vissa modeller i strikt luftpistolsutförande där andra förses med exempelvis lite längre pipor och/eller shrouds.  

Så, är dessa vapen något att ha då?

Det beror på, kan man säga. Liksom de flesta andra vapen så har de konkreta för- och nackdelar och huruvida den här typen av vapen passar den enskilde köparen beror nu naturligtvis på hur denne kan förhålla sig till dessa. Generellt sett så vinner man fördelar av ett ofta betydligt mindre format än även ett litet konventionellt karbingevär. Pistolkarbiner är små, korta och lätta. Ibland så är de även delbara och därför högst transportabla, vilket inte minst kan vara en stor fördel för den som transporterar sitt vapen med kollektiva färdmedel. Det mindre formatet och den lägre vikten är självfallet också en tillgång för den som ska bära omkring vapnet mycket, exempelvis en skyddsjägare som på fots vandrar runt ett större skyddsobjekt/område.

Tittar vi på nackdelarna så finns två genomgående nackdelar som nästan alltid förekommer hos vapentypen – korta pipor och små lufttuber. En kort pipa är alltid en nackdel för ett PCP. Man får ett högre skottljud och man får en lägre effekt. Så enkelt är det. Om man har ett tillståndsfritt vapen så är kanske bristen på effekt ingen nackdel då man ju ändå har ett tak för effekten att förhålla sig till, men för den som har vapnet på licens och avser att skjuta på längre distanser så måste den korta pipan tas med i beräkningarna inför detta.

Det högre skottljudet kan tämjas med hjälp av en shroud men med shrouds så måste man alltid vara vaksam på den aktuella shroudens legala status – alla shrouds är ju tyvärr per juridisk definition inte alltid tillståndsfria. 

Går vi över till tuben så får man också här tänkta till lite innan man handlar en pistolkarbin. Hög effekt gör att luften går åt fort och har man då dessutom en liten tub så blir det inte så många skott skjutna mellan fyllningarna. En lösning kan naturligtvis vara att transportera med en buddybottle för att fylla över med kontinuerligt, under skyttets gång. Pysslar man med skyddsjakt så behöver man ju kanske inte så många skott att tillgå och då kan ju ett tiotal räcka gott och väl för uppgiften. Som alltid så har man ju här en fördel av ju lägre effekt man plockar ur vapnet.

Som ni säkert har förstått av artikeln hittills så är pistolkarbinen till stor del den specialiserade skyddsjägarens specifika vapen. Här är ljudnivån endera inget problem eller ett problem som ändå kan lösas legalt, antalet skott spelar ingen praktisk roll men fördelarna av det blygsamma formatet är oerhört värdefulla. I skenet av detta så är pistolkarbinen ett riktigt bra val. Som regel så är skottavstånden måttliga, de optiska riktmedel som används är endera lågförstorande eller av typen rödpunkt och vapnets tillgängliga effekt tillräcklig för uppdragen.

För oss andra då?

Kanske inte ett lika optimalt endavapensval. Min personliga uppfattning är att man nog måste värdesätta det lilla formatet mycket högt för att kunna acceptera nackdelarna med främst skottljudsnivå och det ringa antalet skott på fyllningen. Men talar vi om ett andra eller tredjehandsvapen och man har ett specifikt behov - javisst!  

Intressanta modeller på marknaden..

Vi har ju Rancheron, som i grunden delar mekaniken med den nu tämligen åldersdigna Cyclone-serien.  Historien har visat den här konstruktionen som stabil och oöm men också relativt komplext konstruerad med mängder av interna smådelar. Till fördelarna hör fartomställaren och en löstagbar rostsäker aluminiumtub. Detta vapen har också en (måttlig effektiv) legal shroud som standard.  Ammunitionsmatningen sker igenom det klassiska revolvermagasinen, billiga och robusta. Ett smart vapen i sin kategori, men också en smula kostbart.

  Crosman Woods Walker (foto: Crosman Corp.)

Crosman har en lång tradition av pistolkarbiner och tillverkar numera sin Marauderpistol i en version som kallas Woodswalker och som har blivit mycket populär i USA. Tyvärr så har modellen en integrerad stål tub som är svårare och dyrare att ersätta vid skador eller när den har gått sin livslängd ut.  Likaså använder man förhållandevis känsliga automatindexerande magasin av Theoben Rapid-typ. I övrigt en modell som har blivit väldigt uppskattad och som har ett gott rykte. Dessvärre så är den omotiverat dyr på den svenska marknaden, liksom de flesta vapen som är tillverkade i USA, och därtill så har den en shroud vars juridiska status förmodligen är en smula tveksam i Sverige.

Modell 1701 Silhouette 

Som man kan se så har Crosman det absolut bredaste sortimentet i den här kategorin av vapen. Detta beror naturligtvis på deras breda sortiment av luftpistoler som med hjälp av den klassiska 1399-stocken kan byggas ihop på en lång rad olika sätt. Förutom tråksvart så kan man ju dessutom numera få dessa vapen i såväl kamuflage som kolfibermönster. Vill man inte ha Co2-vapen (22XX-serien) eller pumpvapen (13XX-serien) så finns även lite olika modeller som PCP. Förutom den förhållandevis potenta och jaktinriktade Marauder Woods Walker (se ovan) så har man också två intressanta modeller med kaliber 177, för den som föredrar lite måttligare effekt med tonvikten lagd på tavel- och precisionsskytte.

Modell 1720T "Field Target" är en 177-motsvarighet till Woods Walker men utan magasin och med LW-pipa..

Den första av dessa är en tavelversion av Woods Walker som togs fram med amerikansk "Pistol Field Target" i tankarna. Här har man enkelskottsrepetering istället för Woods Walkers magasinsystem och man har även bytt ut sin "in house"-pipa mot en riktig Lothar-Walther. Effekten är också hög, drygt 750 fps. Förutom ett relativt stort format och en (för licensfri gräns) för hög effekt så innebär också kraftuttaget att antalet skott på fyllningen blir relativt blygsamt, ca 40 st så har modellen också samma typ av shroud, vilken tyvärr är juridiskt tveksam i Sverige på grund av dämpelementen (typ fjädrar & brickor). Detta vapen har inte heller dual-fuel systemet.

      Avtryckarsystemet inuti 17XXX-serien är INTE detsamma som i den vanliga 22XX-serien...

Alternativet till 1720 är lilla 1701 mycket intressant för den svenska marknaden. Den här modellen skapades ursprungligen som Silhouette snarare än Field Target och har ett måttligare effekuttag (ca 450 fps) vilket i gengäld betyder ca 75 skott på en fyllning (30 fps spridning) varav 55 "bra" skott (18 fps spridning). Förutom det stora antalet skott så blir naturligtvis också mynningsknallen lägre när effekten inte är lika hög och detta är speciellt intressant eftersom 1701 helt saknar shroud. Här finns alltså inte det eventuella juridiska problemet med Crosmans olika shrouder samtidigt som effekten ligger helt rätt för vår lagstiftning och den tänka ägarens behov av en diskret, litet och smidigt vapen för inomhusskytte under vinterns långa mörka kvällar samtidigt som man inte ger avkall på den praktiska precisionen. Detta då tack vare matchpipan ifrån Lothar-Walther och det förbättrade avtrycket relativt 22XX-serien. En nackdel är dock att också denna modell saknar dual-fuel vilket betyder ett fylltryck på 200 Bar.

  Effekten i en Crosman 1701 med CPL om 7.90 gn = 4.80 joule genomsnitt (137 mps)

Men hur låg effekt är då egentligen acceptabelt och användbart? De flesta entusiaster brukar ju tycka att 10J är på tok för lång effekt i sak och här snackar vi om ett vapen som ligger på ungefär hälften av den licensfria nivån. 

Kan man göra något meningsfullt av detta?

Självklart! Först och främst så måste man betänka användningsändamålet - skytte inomhus. Ofta har man då inte tillgång till några större avstånd och i synnerhet inte om man skjuter inuti sin egna bostad. På sådana platser så är 8-12 meter betydligt vanligare än avstånd bortom 20 meter. Har man emellertid möjlighet att, som jag, skjuta innefrån och ut ifrån sitt boende så kan man i bästa fall nå ännu lite längre. Generellt sett så brukar dock den här typen av vapen fungera bäst på maximalt 25 meters avstånd och ju kortare, desto bättre.

För att åskådliggöra saken lite tydligare så har jag dragit upp en lite graf på mätningen ovan på nyss nämnda 1701:

   Inskjuten på 20 meter med effektiv räckvidd inom en enkona mellan 6.00-22.50 meter

Som man kan se på kurvan ovan så kan man få förbluffande lång räckvidd ur så pass måttlig effekt som 5.00 joule. Eftersom man dessutom företrädelsevis skjuter inomhus så behöver man inte heller tänka på sidvind och andra störande faktorer. Ett tänkt användningsändamål på räckvidder ut till 20 meter är som synes inga som helst problem.

Är man inte avskräckt av den låga effekten så återstår prislappen. Med ett förbättrat avtryckarsystem och en matchpipa från Lothar-Walther så är lilla 1701 naturligtvis inte speciellt billig. I USA så ligger den mellan $320-360 och därtill så får man (om så önskas) köpa det bakre riktmedlet separat eftersom det inte längre förefaller ingå i priset på själva vapnet. 

Köpråd och lite laid back shooting

Med 10J/.177 så ökar möjligheterna till skytte under de trista årstiderna..  

Häromdagen så fick jag mail ifrån en kille som hade en synnerligen vid frågeställning. Han sökte rekommendation på ett PCP i prisklassen 5000-10.000 kr som på ett ”hyfsat enkelt sätt” kunde skruvas upp från 10 till 16 joule.

Generellt sett så täcker man säkert in ¾-delar av marknaden med detta budgetspann, om man räknar vapnet rent utan tillbehör eller fyllkälla. Den här breda ekonomiska ramen gör att man då främst får ta en fundering på till vilket ändamål som man avser att använda vapnet. Om detta nämns inget i frågan men då frågeställaren uppenbarligen funderar på 16 joule så går tankarna osökt in på Field Target. Det jag ser framför mig om jag läser frågan mellan raderna är någon som vill börja testa på Field Target med ett billigare nytt tävlingsvapen som först ska gå på 10 joule och sedan upp till 16 joule, om intresset kvarstår och en licens anskaffas.

Med denna breda ekonomiska budget och utan ledtrådar om andra alternativa användningsändamål eller specifika varumärkespreferenser så blir frågan därför i all sin enkelhet svår att svara på så tillvida att även svaret blir väldigt allmänt hållet. Generellt sett så skulle jag i första hand råda köparen att handla av en seriös och etablerad aktör som kan luftvapen. Detta är alltid en fördel om det är ens första PCP och om man dessutom tänker spendera relativt mycket pengar på sitt köp. Nästa steg är att välja ett känt varumärke och en populär vapenmodell som har varit på marknaden ett tag och etablerat ett gott rykte för goda egenskaper, inte minst driftsäkerhet och praktisk precision. När man har kommit så pass långt så kan man börja bryta ner vapenvalet på mer detaljrika aspekter som stockval, tubstorlek, diverse extrautrustning och liknande.

Det enda jag absolut konkret kan rekommendera rakt av, oavsett allt annat, är just kaliber 177. För 10 joule så finns det ingen annan lika bra kaliber (allt invägt) som just kaliber 177. Går man sedan upp på 16 joule så är fortfarande kaliber 177 det bästa valet, om än inte lika kristallklart som för den lägre effekten.  

Sammanfattningsvis så kan man alltså säga att ju bredare och mer allmänt hållen en fråga är desto svårare blir det alltså att ge ett konkret och rättvist svar. Är man totalt villrådig själv och man så att säga inte riktigt vet hur man ska fråga för att få rätt svar så är det absolut bästa lösningen att ta sig till en välsorterad handlare och pröva olika vapenmodeller själv. Då brukar man alltid hitta en modell som särskiljer sig och som man ”tänder på”. Råkar nu denna modell vara helt tokig av någon anledning så finns det ju en bra handlare på armlängds avstånd som kan styra upp och ge konkreta råd.

  En vy av min 15 meter skjutbana och det lilla hörn som jag sitter och bloggar ifrån nu..

Nu när vi verkligen har korta grå dagar och långa mörka delar av våra kalla och regniga dygn så blir verkligen värdet av ett riktigt bra 10J/.177-vapen mer än tydligt. Sådana vapen med låg till måttlig effekt är i praktiken de vapen som är absolut enklast att använda under de trista begränsande betingelser som vintern för med sig. Detta då inte minst för de som bor i lägenhet eller ute i suburbia. Till skillnad ifrån ett PCP med full effekt, från 45J/.22 och uppåt, så kan våra tillståndsfria vapen användas både inomhus och på mycket begränsade ytor utan att varken äventyra säkerheten eller störa grannarna trots att de ändå erbjuder en stor portion skjutglädje.

Jag har sagt det många gånger tidigare och nu kommer det igen – alla och envar som inte har någon form av motsvarande vapen på den nivån har verkligen missat stora möjligheter att njuta av vår hobby året runt. Jag känner tyvärr till flera skyttar som enbart äger grova och potenta dundervapen som man (helt rättvist) känner att man bara kan utnyttja på skjutbanan vilket då för med sig att de bara blir använda under halva året. Handen på hjärtat – hur kul är det?

I morgon: Bra vapen för inomhusskytte och korta distanser med måttlig effekt...

Bra tavlor, ruttna forum och fullt upp...

Den andra tavlan för dagen över 30 meter blev klart bättre än den första..  

Som många har noterat och en del påpekat så har jag inte haft möjlighet att uppdatera bloggen lika ofta numera som jag hade önskat.  Anledningarna till detta är flera, jag har haft fullt upp på mitt jobb, jag har köpt en ny bil till familjen och sålt en annan, barnen har krävt sin tid, vi har renoverat ett badrum och tiden har helt enkelt inte räckt till full ut för allt. I detta läge så har dessvärre bloggandet fått stryka på foten. Skjutit däremot, det har jag dock gjort. Senast i förrgår så passade jag på att lägga 50 skott inomhus och kunde då notera att jag förmodligen hade fyllt lite högt eftersom de första 25 skotten inte blev lika bra som de efterföljande - vilka förmodligen sköts när vapnet låg precis rätt i sin sweetspot. Totalt så blev det två tavlor på lite drygt 30 meter och detta var befriande skönt, mitt i vardagsstressen.

När jag har fullt upp så stannar dock inte världen..

I USA så har det uppstått en hel del turbulens hos Yellowforum då det har krupit fram i offentligen vilken affärsmoral som dess ägare, den gode "Steve in CT" besitter. Precis som på andra forum i vår hobby så tenderar tyvärr en del forum att dra till sig riktiga rötägg som ägare eller förvaltare men just i USA så har allt som vanligt blivit än mera magstarkt.

Steve har ju ett genuint och välförtjänt dåligt rykte som en riktig kantig knöl och många är de som igenom åren har råkat ut för hans udda nyckfullheter. Till de mer kända figurerna som har kommit i öppen konflikt med honom hör Tim McMurrey, Charlie DaTuna och nu senast vår egen Fredrik på FX. För min egen del så är jag naturligtvis sedan länge avförd ifrån Yellowforum eftersom jag tidigt genomskådade Steve och blev därför utslängd ifrån forumet när jag vädrade mina iaktagelser offentligt.

  Tavla 1 på 30 meter gav spridning i höjdled, startade jag kanske för högt - ovan sweetspot?

Upprinnelsen till den konflikten som har blossat upp nu är att Steve (samt i rättvisans namn också en del andra aktörer) har retat sig på att FX Airguns har valt en enda handlare som samarbetspartner i USA, i detta fall Airguns of Arizona. I de smala och inavlade kretsarna som tyvärr många i vår hobby ingår så har flertalet amerikaner en närmast Teapartymässig inställning till samhället och likställer därför FX agerande med näst intill pur kommunism. I en världsbild där fri konkurrens är ett heligt ledord så gnisslar många köpare tänder i frustration över att AoA mer eller mindre har ensamrätt på att saluföra FX produkter på den amerikanska marknaden.

I början så ignorerade man FX Airguns men i takt med att företaget växte och fick en allt större betydelse så började man istället försöka erövra möjligheten att få en del av kakan igenom att försöka förmå Fredrik att dela upp importen på fler aktörer. Utifrån FX perspektiv så är detta dock ingen bra idé. Man ser sig ha ett bra samarbete med AoA, vilka dessutom är stora, finansiellt stabila och professionella i sitt agerande. Av den anledningen så finns det inget skäl att hugga sin egen partner i ryggen för att istället sprida importen på ett flertal andra handlare och i synnerhet inte små källarföretag med en enmansaktör bakom kulissen (ex Wild West Airguns).

Då FX inte backade ifrån den här ståndpunkten så hamnade man sådeles i skottlinjen för allahanda kritik där personerna bakom denna oftast använde den oamerikanska situationen med avsaknaden av fler aktörer som tillhygge. Utifrån sett så har det hela känts en smula märkligt - så länge hoppet om att erövra en bit av kakan i form av ett återförsäljarskap så smörade man hur mycket som helst, nästan så att man som läsare blev generad över den absolut mest okritiska hållning man kan ha till ett enda fabrikat på forumet. Men när sedan möjligheten att få utdelning avslogs och uteblev så vände vinden snabbt och blev istället en iskall storm.

Idag hyllar man istället KalibrGun, då Yellowforums ägare har egna intressen i detta fabrikat och dess import men ratar FX och dessutom en av mina andra personliga favoriter - Ted Bier ("Ted´s Holdover"). Till skillnad ifrån många andra aktörer så är också Ted, liksom Fredrik, av ungefär samma sort. Människor med integritet och som lever lever och för hobbyn helt oavsett vilka ekonomiska utfall man kan få av den. 

Skulle nu någon vara intresserad av att studera mer detaljer runt den amerikanska röran så går det just nu en tråd runt detta på vårt svenska luftvapenforum.

Fjäderfavoriter

Fjädervapen fortsätter av någon konstig anledning att fascinera luftskyttar och det är inte sällan som jag får förfrågningar relaterade till just fjädervapen. En anledning kanske kan vara att det som skrivs absolut mest runt angående luftvapen numera är just PCP och att det därför finns ett kvarvarande intresse till just fjädervapen. Förutom rena problemfrågor runt varför ett enskilt unikt fjädervapenexemplar gör eller inte gör något som man önskar eller inte önskar så brukar förfrågningarna domineras av önskemål på köpråd eller frågor om huruvida vapen X är "bra" eller inte.

Idag tänkte jag därför avhandla den enklare delen, vilka fjädervapen som jag själv betraktar som bra köp. För överskådlighetens skull så tänkte jag göra tre grupper om 2000, 4000 och 6000 kr.

  2000 kr - Weihrauch HW30S

Ni har läst om det förrut och nu kommer det igen - inget annat vapen i budgetklassen under 2000 kr klarar en jämförelse mot en HW30S. Mer värde för dessa små pengar går helt enkelt inte att hitta som ett fabriksnytt vapen. Visst, den är inte perfekt, sammansättningskvalité har i enstaka fall varit varierande och finishen förmår inte att imponera jämfört med dyrare vapen men hur man än vänder och vrider på saken så får man oerhört mycket gevär för pengarna. Den stora guldkanten i sammanhanget är givetvis avtryckarsystemet "Rekord". Detta är bra helt oavsett prisklass och jämför man med Gamo, Crosman, Hatsan och alla andra fjädervapen under 2000 kr så finns det INGET där som slår enheten hos HW30S. Jag hade valt kaliber 177 och detta vapen är licensfritt - helt perfekt som instegsvapen, komplimentvapen eller juniorvapen.

En HW30S är otroligt mångsidig och duger till nästan allt. Bli inte förvånade om det är detta vapen som du kommer att använda allra mest av alla de vapen som du disponerar. Lätt att skjuta med och en duktig skytt kan ut till 25-30 meter leverera precis lika goda träffbilder som i princip med vilket annat konventionellt fjädervapen som helst, oavsett prisklass. Köper man bössan ifrån Tyskland så kostar den 1700 SEK + frakt vilket landar den på 2000 kr-budgeten. Detta vapen är en genuin internationell storsäljare som har sålt bra i decennier vilket självfallet inte är utan anledning. Man kan vara oense om mycket i luftvapenvärlden men det kvittar vem man talar med varnågonstans, alla kommer att framhålla den lilla HW30S som ett av historiens absolut bästa, mest prisvärda och uppskattade fjäderluftvapen.

  4000 kr - Walther LGV Master

Här tänker jag mig endera ett vapen på 10J för den som vill ha ett mer påkostat fjädervapen eller den som vill registrera ett 16J-vapen för exempelvis F/T-tävlingar. Oavsett vilket så har LGV state-of-the-art teknologi med en konventionell men ändå modern och synnerligen genomtänkt konstruktion - till rena rama fyndpriset. Ett ruskigt kompetent vapen som med fördel kan läggas just vid 16J. Visst, den är ganska tung med drygt 4000 gram men detta bromsar rekylen och ökar skjutbarheten. Sedan saknar jag en valnötsstock och jag hade gärna sett en snyggare utformning på säkringen (eller ännu hellre - ingen alls), men man kan inte få allt och i synnerhet inte för dessa relativt måttliga pengar. Detta är ett vapen som kommer att vara länge. Ifrån Tyskland kan man köpa dem för 3535 SEK + frakt vilket ger ett par hundralappar kvar över inom 4000 kr-budgeten.

Personligen så hade jag nog använt dessa pengar till att köpa ett shroudrör ifrån FX Airguns och monterat en airstripper samt en rak bakre gavel (á la Independence/Royale 200) för att få en bullbarrel-look. I övrigt så har man fått till allt rätt - bra kilbas med vertikala hål för ett stabilt kikarsiktesmontage, ett riktigt bra avtryckarsystem, bra finish/passning samt glidbussningar inuti för en alldeles underbar skjutkänsla. Walther har här förvaltat fjädervapnens traditioner på ett helt ypperligt men ändå nyskapande sätt och därmed också visat konkurrenterna att nischen ingalunda är stendöd utan fortfarande har möjligheter att attrahera entusiasterna om tillverkarna bara skapar bra produkter till rätt priser. Ett solitt val.

  6000 kr - Diana 54 Airking

Den är stor, den är tung, den är brutal och den har karisma. Diana besitter med sina mäktiga sidospännare ett genuint gott rykte för rykande prestanda och har dessutom i 54/56-chassiet kombinerat detta med en sällsynt hög skjutbarhet för att vara ett fjädervapen i den äkta magnumklassen. Här gäller licensplikt och enbart kaliber 22, den kaliber som utan snack passar den här plattformen absolut bäst. Inte så blodigt tung att anspänna som många andra potenta fjädervapen men ändå med kraft nog för att nå nära 900 fps med normaltunga diaboler i kaliber 22.

Mitt personliga val hade varit den vackra versionen med laminatstock och då hade den betingat 5900 SEK + frakt ifrån Tyskland. Unikt med 54/56 är den semirekylfria upphängningen av mekaniken i stocken med hjälp av en "släde" som tillåter mekaniken att röra sig fritt i stocken utan att påverka skytten vid avfyrningen. Detta ger dessa modeller en påtaglig och effektiv fördel jämfört med alla andra konkurrenter på samma effektnivå. Vill man ha ut hög effekt ur ett fjädervapen så är helt enkelt dessa Dianor svåra att förbigå.

Läget för stunden..

En lugn säsong nu. Skyttet ligger endera nere eller sker i sparsam mängd på våra breddgrader under den här kalla, gråa och trista tiden. Själv har jag fått fullt upp med lite andra saker så jag har själv inte varit så aktiv, varken med bössan eller online. En läsare tipsade mig om att det saligen avsomnade gamla forumet Airgun gjorde några dödsryckningar och att det minsann hade uppstått läsvärda inlägg där. Jag dristade mej att kolla läget men hittade bara den sedvanliga pajkastningen mellan forumets ansvarige och spridda skurar med tävlingsentusiaster.

Den enda bärande och rimligt vettiga tankegången var att Ogster skulle ta hand om Airgun då dess ägare (för vilken gång i ordningen har jag glömt av) hade beslutat sig för att lämna hobbyn. Att någon annan skulle ta hand om forumet är självfallet den enda rimliga slutsatsen då stämningen på ett forum är helt avgörande för förutsättningarna till att det ska bli en meningsfull mötesplats. Många med mej tror nog inte att detta kan uppnås med den nuvarande ägarens delaktighet på något som helst plan.

När det gäller Ogster som person så har vi kanske inte alltid delat syn på saker och ting men i grunden så är detta en bra kille som jag personligen tror skulle kunna bli en bra förvaltare av forumet inför framtiden. Det väsentligaste är dessutom att han är en sann entusiast. Jag har nämligen under de senaste decennierna sett otaliga exempel på människor som har kommit in i vår hobby med stor entusiasm och med enorma ambitioner att förändra och skapa, bara för att sedan tappa ångan fullständigt efter ett fåtal år och därefter försvinna helt.

Lämnar vi sedan den svenska tävlingsvärlden och kollar internationellt så har man haft den årliga BR-tävlingen i Arizona, USA. Som vanligt så erövrade FX Airguns framstående placeringar och kaliber 30 kom att dominera tävlingarna totalt. Riktigt kul och bra jobbat dock för en sjätteplats av en RAW500 med kaliber 177, bästa placering för ett vapen som inte hade kaliber 30. En enastående prestation! Vann gjorde Tim MacMurray med sin udda egna och tämligen kompromisslösa skapelse USFT, även denna i kaliber 30. Bäste svensk blev Fredrik Axelsson på en hedrande femteplats med en 30 Boss FT. Nu väntar vi bara på svenska tävlingar också. Kanske en frisk luft i den allt mer murkna och förvirrade kultur som råder kring svensk Field Target?

I frågan om svensk Field Target så skulle det också bli spännande att få veta lite om densamma? Vilka ingår i arrangörsgruppen numera? Vem efterträder Anders som grenansvarig? Vilka regler och vilka klasser kommer att gälla för 2015? Vilka tävlingar kommer att hållas?

Här finns ännu många frågor men få svar...

Diana 45!

  En helt ny Diana 45 DeLuxe från 1985

För någon vecka sedan så fick jag ett önskemål om ett inlägg gällande den klassiska, men relativt okända, Diana modell 45. Så, för att i alla fall glädja en läsare, så kommer just ett sådant inlägg idag.

Som de flesta vet så har Diana en lång historia av att återanvända modellbeteckningar och just "45" är naturligtvis inte heller något undantag ifrån detta. Den allra första fyrtiofemman var en underspännare med laddtappsladdning som kom redan 1927. Den hängde med fram till kriget, alltså 1940, då den civila produktionen av luftvapen i Tyskland upphörde.

Den modell 45 som dagens inlägg kommer att handla om är istället den ikoniska magnumbössan som var en av mina egna drömvapen på den tiden så jag själv började skjuta luftgevär under tidigt 1980-tal. Det är också denna modell 45 som de flesta av dagens entusiaster tänker på när modell 45 kommer på tal.

Under 1970-talet så tog försäljningen av "riktiga" (ej BB-guns etc) fart i USA under benämningen "Adult Airguns", påkostade fjädervapen i första hand avsedda för vuxna entusiaster som uttalat föredrog just luftvapen. Marknadens aktörer insåg fort att utgångshastighet sålde och storsäljarna under mitten av 70-talet var just vassa tyska gevär såsom BSF 55 och den legendariska Feinwerkbau Sport. I brist på mindre (nåja, medelstora) fjädervapen med hög effekt så blev en bieffekt även en god försäljning av den stora och klunsiga modell 35 ifrån Weihrauch. Den här marknadsutvecklingen gick så Diana helt förbi eftersom deras modell 27 och 50 helt enkelt inte var potenta nog för att tilltala köparna.

Strax efter 1976 så drog utvecklingen igång och lagom till säsongen 1978 så hade man helt nya modell 45 redo. Detta vapen kom sedan att hänga med ända till 1988 då dess plats både på marknaden och i Dianas lineup hade blivit övertagna av modernare och bättre vapen.  Nästa modell 45 fick då tillägget T01 och var i grund och botten en modell 34 i en mer normal stock, varvid den ganska anonymt hängde med i produktionen ända fram till 2004.

I slutet av 80-talet så såg utbudet ut på ett helt annat sätt, Weihrauch förvärvade BSF som gick i konkurs och HW formligen sprutade ur sig välbyggda, lättskjutna och potenta vapen som erövrade alla de viktigaste marknaderna, inklusive USA och England. Modeller som 80, 77 och 85 mfl var på alla sätt bättre än Dianas motsvarigheter. Med anledning av detta så utgick 45 och ersattes av 34 i kategorin medlestora potenta brytvapen och som nya kungar på Dianas tron kom sidospännarna baserade på modell 48. Efter detta drag så kunde ingen längre snacka bort Diana i toppen av effektligan på fjäderfronten.

Sanningen är ju den att 48 var (och ÄR) riktiga rökare och i synnerhet så med kaliber 22. Här fick Diana fram en konstruktion som kombinerade (o överträffade) Weihrauchs HW80 (utom i fråga om avtryckarsystemet) med modell 77, då både denna och 48 hade fasta pipor med öppen cylinderladdning. Prestandamässig sett så bleknade 45 jämfört med den nya och mäktiga 48. Där pipspännaren fick kämpa för att klara 200 mps med samma diabol i kaliber 22 som modell 48 avfyrade med över 250 mps så var klockan slagen för fyrtiofemman. Den var helt enkelt inte längre ett magnumvapen och därtill så var den dyr och komplicerad att framställa jämfört med efterträdaren 34 som var rationellare konstruerad och därtill mer lättskjuten.

Ett decennium fick den alltså, modell 45. Den höll Diana över vattenytan under en period av aggresiv utveckling ifrån konkurrenterna och en totalt förändrad marknad, som under den epoken till stor del formades till vad den är ännu idag. Modell 45 gav helt enkelt Diana tid att utveckla 34- och 48-serien, vilka sedan har burit Diana ända in till 2000-talet.

Vad var då modell 45 för vapen?

  Udda formgivning, notera den tvärgående bulten som håller mekaniken i stocken samt varbygelns form

En pipspännare, som sagt. En oversize 27 om man ska vara lite elak. Kanske inte del för del räknat men väl så i dess strukturella dimensioner. Man körde på vad man hade och drog upp allt ett halvt nummer så att säga. Det var inte en modell som konstruerades ifrån scratch (som modell 48 eller 34) utan bara en utveckling av befintlig teknologi. Nackdelen med den här typen av modeller är dock att de inte alltid blir så harmoniska, de tenderar ofta till att bli en smula råa och därtill svårskjutna samtidigt som effekten bara blir halvvägs mot vad marknaden då önskar.

På många sätt blev Diana 45 också en övergångsmodell mellan två generationer av generell luftvapenkonstruktion. Den har en del drag som tillhör 50/60-talet såsom läderpackning och påkostade öppna riktmedel samtidigt som den hade automatsäkring och en ordentlig kilbas precis som övriga 80-talsvapen.

När den då lanserades så mottogs den varmt på marknaden, segementet för magnumvapen var ju inte direkt överfullt och varje tillskott uppkattades ärligt av köparna. Man kunde då konstatera att den i verkligheten klarade lite över 800 fps vilket ställde den mellan FWB Sport och HW35 men en del under BSF med sina 850 fps. Inga uppseendeväckande siffor men ändå respektabla. Något som man också noterade var att 45, liksom en del andra vapen, gav onormalt mycket effekt med kaliber 22 - till skillnad ifrån exempelvis FWB Sport. En Diana 45 kunde klara över 700 fps med kaliber 22 och inte alltför tunga diaboler. Detta var utan tvekan i paritet med BSF och klart vassare än Sport och HW35, även om den sistnämnda också hade samma fenomen av god 22-effekt.

Priset för den relativt höga effekten hos 45 var dock en diskutabel skjutbarhet, direkt ifrån kartongen. Här låg man i lä jämfört med Sport men var jämförbar mot BSF, vilken dock kompenserade detta (i dåtidens kunders ögon) med högre effekt. HW35 låg dock i en helt annan värld tack vare det överlägset bästa avtryckarsystemet och sin höga vikt. Om man däremot tog ner effekten lite, säg ifrån 14-15 fpe ner till 12 fpe - vilket var fallet i England, ja då fick man ett betydligt skönare vapen som ändå gjorde fulla 12 fpe med kaliber 22. Det kom sedan att visa sig att kaliber 22 blev populär för modellen (utom i USA) och att tiden i strålkastarskenet blev kort - redan 1980 så kom ju Weihrauchs HW80 och den stängde effektivt dörren i ansiktet på konkurrenterna. Det kom då att ta sju hundhår innan Diana kom ikapp (och förbi) med sina då nya sidospännare. Resten av 45:ans livstid, från 1980 och fram till slutet blev helt enkelt att fylla rollen som överlevare och fanbärare för Diana så gott det gick tills ersättarna var redo. Ett tydligt tecken på detta var att man succesivt sänkte priset på modellen år för år i takt med att den framstod som än mer åldersdigen och underlägsen de allt vassare konkurrenterna.

Hur är den nu då?

Ett intressant samlarobjekt, i första hand. Den historiska kontexten runt modellen gör den spännande men som vapen räknat så har den tyvärr inte direkt åldrats med värdighet. Den är udda i utseendet och medioker i prestandan. Den saknar den ikoniska auran som omger BSF och Feinwerkbau och den är med facit i hand en typisk mellanmodell, en transfer eller transportsträcka mellan två helt olika tidevarv med dito krav. För oss som var med när det begav sig så kan den naturligtvis vara en barndomsdröm men den saknar den tidlösa attraktionen hos exempelvis Sport, vilken ständigt driver fram nya fans även hos de yngre fantasterna. Den var en hastig nödlösning som dessutom blev omodern för snabbt men på många sätt så kan man säga att den räddade Diana i en svår och föränderlig tid.

Vem vet, framtiden kanske kommer att visa att Dianas P1000 fyller precis samma roll. En halvdan produkt som berättar att Diana trots allt vill och kan men som i sig självt inte förmår att driva fram varken begär eller försäljning utan som också den i framtiden kommer att hamna i samlarnas "kylbox".