Direktlänk till inlägg 20 augusti 2016
The Great White Hunter !
Ännu en gång så blir det jakt som tema här på Airpang och jag hoppas att ni som inte gillar detta ämne ursäktar saken. Ofta blir det lite så ibland, jag snöar in på ett ämne och då sprutar plötsligt idéerna om inlägg inom respektive fält, helt oavsett om det är betydelsefulla alternativt obskyra samlarvapen från förr eller andra lite smalare ämnen.
Termen "White Hunter" syftar på en professionell jägare som mot ersättning guidar klienter på rekreativ jakt, företrädesvis då safaris efter stora trofédjur i Afrika. Företeelsen började under kolonialtiden i en period som brukar kallas "The Scramble for Africa" och varade ungefär fram till 1970-talet då den allmänna opinionen liksom det drastiskt minskande antalet stora trofédjur gjorde verksamheten omodern och även oetisk.
En del av dessa figurer, som vi idag förmodligen skulle stämpla som rena rovjägarna, erhöll emellertid en närmast mytisk status med ett romantisk skimmer som faktiskt kan märkas än idag, långt in på 2000-talet. Det är män som WDM Bell (aka "Karamoja Bell"), Frederick Selous, Alan Black samt de mer välkända Theodore Roosevelt, Bror von Blixen liksom den sistnämndas maka Karen Blixen.
Just Karen Blixten liksom Ernst Hemingway var duktiga författare som spred safariromantiken och populariserade hela drömmen om Afrika till den västerländska allmänheten igenom sina verk som "Out of Africa", "Green Hills of Africa" och inte minst "The Snows of Kilimanjaro".
En entusiast och hängiven jägare som kom in på scenen precis i dess slutskede var Peter Capstick som skrev mängder med spännande resereportage och intressanta jaktberättelser från sina äventyr i Afrika i tidskriften "Guns & Ammo" under 1960- och 1970-talet. Hans riktiga genomslag kom emellertid först 1977 med den kända boken "Death in the Long Grass". Han föddes under brinnande världskrig 1940 i New Jersey, USA, och hade en utstakad karriär framför sig som börsmäklare, vilket även var hans fars yrke. Arbetet som börsmäkare under 1960-talets rekordår var förvisso lönsamt men när han fyllde 25 år så stannade han upp och frågade sig själv vad han egentligen ville ha ut av livet?
Safari var Peters liv och passion - oavsett vapen och villebråd.
Efter att ha funderat så sålde han allt och började resa runt i centralamerika för att leva vildmarksliv, jaga och fiska samt leva varje dag som om det vore hans sista. Efter pengarna hade sinat så begav han sig tillbaka till USA och startade en verksamhet som jaktguide till klienter som ville jaga just i latinamerika. I samband med detta så kom han i kontakt med vapentillverkaren Winchester och det hela utmynnade i att han begav sig till Afrika på jaktsafari.
Resten av sin karriär ägnade han åt livet som White Hunter i Rhodesia och sedan efter "The Bush Wars" också i Namibia, Zambia och Botswana. Tyvärr så satte hans hårda livsstil med stora mängder alkolhol och idogt kedjerökande sina spår och vid bara 56 års ålder 1996 så dog han under en bypass-operation framtvingad av en stroke.
Nåväl, vad i hela världen har detta med luftvapen att göra?
Jo, en av de viktigaste förgrundsfigurerna för vår hobby var som bekant Robert Beeman och han var en kille som verkligen behärskade marknadsföringens ädla konst. När han fick nys om att Capstick var i USA så ordnade han ett möte och satte ett luftgevär i handen på honom över en whiskey på herrklubben. Capstick var ju en sann jägare och då spelade väl varken vapen eller villebråd någon större roll, resonerade Beeman.
De både herrarna fann varann och det hela utmynnade i en berömd tidningsartikel där Peter Capstick begav sig ut på ett råttsafari (!) beväpnad med ett luftgevär (!!). Capstick tyckte att luftgevär var svinkul och skrev en mycket inspierande artikel som tillhör en av de verkliga litterära milstolparna i den tidiga luftvapenlitteraturen. Artikeln fick ett enormt genomslag inom vapenfantasternas läsekrets hos Guns & Ammo och Beemans försäljning skenade.
Den här artikeln finns även omnämnd i Anders L Dahlmans bok "Luftgevär" från 1992.