"Är Crosmans pipor till P-rod bra?"

  Crosman Marauder Pistol - här varianten "Woods Walker"

Tidigare i veckan så fick jag en fundering som dessutom fick ge rubrik till dagens inlägg. Crosman har ju fått väldigt blandad kritik för sina pipor och sanningen är den att en del pipor har haft så dålig och ojämn kvalité att man har valt att köpa in pipor ifrån utomstående tillverkare för att kunna garantera en bra teknisk egenprecision.

När det gäller kaliber 177 så har man handlat ifrån Lothar-Walther och när det gäller kaliber 25 så har inköpen skett ifrån Green Mountain. Pipor ifrån dessa tillverkare är utan tvekan utomordentligt bra! Kvarstår gör de pipor som Crosman själva producerar och när det handlar om just P-rod så är kaliber 22 det enda kalibervalet varvid man är hänvisad till Crosmans egna pipor.

Jag haft lite olika vapen igenom åren med Crosmans pipor och vissa har levererat bra precision, andra inte. Tyvärr är den bistra sanningen att det blir lite av en chansning och det har gjort att de som verkligen kräver bra precision istället har valt systermodeller med kaliber 177, där man kan få LW-pipor (typ Crosman 1720 i detta fall).

Tittar man på de vapen jag själv har ägt så har precisionen varit klart varierande på Crosmans egna pipor, ingen har dock varit direkt ursel - vill jag vara noga med att framhålla. För jakt efter mindre kråkfåglar, ekorrar och liknande så är den praktiska precisionen som regel fullt tillräcklig vid normal och ansvarsfull luftvapenjakt på rimliga avstånd.

Hade jag då själv vågat köpa en P-rod utifrån detta?

Ja, utan tvekan - om jag skulle ha den för detta ändamål. Skulle jag däremot tävla eller göra något än mer krävande när det gäller den ultimata precisionen så hade jag emellertid valt en LW-pipa i första hand, vilket jag själv gjorde med mitt inköp av 1701.

Mera trä !

  Med lite mera valnöt..

I dessa hektiska skördetider så har jag inte haft så goda möjligheter att pyssla med skytte eller ens Airpang men idag så hittade jag trots allt en lucka för att montera förstocken som anlände tidigare i veckan. Förhoppningsvis så ska jag väl även få tag på en stund att skjuta lite nu framöver också...

En svettig Crosman!

  Många moderna Crosman läcker ut en mystisk vätska..

Titt som tätt så dyker frågan upp varför vissa Crosman läcker ut någon form av vätska i närheten av transferporten. En del har gissat på att det handlar om någon form av kondens, andra tror mera på ett läckage av smörjmedel. Jag har själv upplevt fenomenet både på min Challenger och nu också på min 1701p. 

Detta kan även drabba modeller som Discovery och Marauder, i dess olika former, liksom nu även nya Maximus.

Vad som sker är att smörjmedel från hammarhuset läcker ut av den anledningen att fabriken, liksom många andra tillverkare, överdriver smörjningen för att vapnet ska bli så underhållsfritt som möjligt, så länge som möjligt. När vapnet används flitigt och värme utvecklas så svettas helt enkelt hammarhuset ut lite överflödig smörja.

Detta är inte farligt men irriterande och problemen avtar successivt i takt med att allt överflödigt smörjmedel har försvunnit.

Dödliga diaboler ?

  Radial formgivning och dramatiska varumärkesnamn har i alla tider sålt diaboler för jaktändamål.

Med anledning av inlägget om råttjakt tidigare så har jag fått en del synpunkter på vilken ammunition som är mest lämpad för ändamålet och naturligtvis frågor om varför jag inte berörde vilka diaboler man bör använda för den här jaktformen.

Skälet till att jag utelämnade ammunitionsrekommendationer är att dessa helt enkelt inte tillför något, det spelar nämligen ingen roll vilka diaboler man använder till den här typen av skytte. 

Saken är den att på såpass korta avstånd där råttjakt inomhus är aktuellt, säg 12-15 meter som längst, så kommer man ofelbart att drabbas av genomslag och detta helt oavsett vilken kul form som diabolen har. Det väsentligaste, det enda väsentliga, som man har att tänka på och förhålla sig till är att man använder den diabol som ger den absolut bästa repetativa praktiska precision i just det unika vapnet på det här specifika avståndet.

Svårare än så är det inte. 

Stansar man två hål rakt igenom ett mål så har man tillfogat så mycket skada som det är möjligt. 

Det finns bara två sätt att öka graden av skada på målet och ingen av dessa sätt har med diabolens utforming att göra, retfullt nog för diaboltillverkarna. Det ena sättet är att öka projektilens diameter igenom att använda en grövre kaliber och det andra sättet är att minska diabolens hastighet igenom att använda en lägre utgångshastighet och därmed få en större energitransfer till målet.

Men uppsvampande diaboler då?

Visst finns det diaboler som är konstruerade för att expandera och visst så expanderar de, men mycket sällan i de fall man skjuter dem mot levande villebråd. För att en projektil ska kunna expandera så måste den möta ett visst motstånd, vilket utvecklar själva expansionen. Detta fungerar helt utmärkt när man skjuter mot tvål, lera, gelatin eller diverse andra medium. Kruxet är att dessa medium som regel är betydligt hårdare i sin struktur än det tilltänkta villebrådet.

  Ballistisk gelatin är roligt och kan visa hur bra diaboler expanderar - i just ballistisk gelatin!

Krutvapenprojektiler kan enkelt expandera eftersom bly är mjukt och anslagsenergin hos en älgstudsare är så enormt många gånger högre än hos ett luftgevär. Ett villebråd lämpligt för normala luftgevär däremot är mjukt och den ringa energin hos luftvapnet räcker helt enkelt inte till för att ge en expansion på ett tillfredställande sätt, möjligtvis undantaget om man träffar i ett ben eller liknande.

Fast jag har minsann sett uppsvampade diaboler hos skjuta djur...?

Jovisst, det ÄR ingen omöjlighet men det kräver specifika förutsättningar, som sällan uppstår. Till att börja med så måste man skilja mellan en äkta uppsvampning och en terminal ballistisk instabilitet, ett fenomen som är betydligt vanligare än äkta uppsvampning. Vid en terminal ballistisk instabilitet så "kantrar" diabolen när den slår in i offret och dess tumlande framfart i målet innebär att energiöverföringen stegras, sårkanalen fläks upp ordentligt och villebrådet faller som regel direkt på platsen. Det som har inträffat är helt enkelt att man har fått en lyckosam snedträff snarare än att projektilen på ett i förväg kalkylerat sätt har expanderat i diameter.

Men tvärsnittsytan är ju större på flatnosdiaboler och diaboler tänkta att expandera...?

Javisst, o dessa kommer att ge en bättre överföring av anslagsenergin. Den praktiska nyttan av detta är dock försumbar - ett genomslag är ett genomslag och stansar man två korrekt placerade hål rakt igenom ett villebråd så faller det, oavsett hur mycket energi man har lyckats transferera.

Var tid har helt enkelt sin typ av trendiga diaboler...

När jag började skjuta i skarven mellan 1970- och 1980-tal så var spetsdiaboler i ropet, de skulle penetrera bättre påstods det. Om de verkligen penetrerade bättre i levande vilt eller inte må fortfarande vara en smula oklart men däremot så sköt de allra flesta av dåtidens luftvapen betydligt sämre med den här typen av diaboler än de vanliga rundnosdiabolerna. Om de nu faktiskt skulle kunna penetrera bättre så var detta sannerligen ingen av de mest eftersträvansvärda egenskaperna hos diabolen.

  Dagens trendiga jaktdiaboler har en mer sofistikerad formgivning.

Idag så är expanderade diaboler populära och inte sällan tillverkade av bimaterial, som regel någon form av plast och en blylegering. Tanken är att få en strömlinjeformad design med god penetration tack vare plastspetsen och därefter så ska den cirkulära kragen av mjukt bly ge en dramatisk expansion - så långt i teorins värld..

Ett mönster som jag kan se är att diaboler som utlovas att ge högre utgångshastighet (oftast eftersom de är extremt lätta) och diaboler som utlovas ge expansion mot levande vilt som regel är betydligt dyrare och avsevärt mer marknadsförda än de vanliga klassiska rundnosdiabolerna som faktiskt träffar där skytten avser.

Sådan kan vår värld vara..

Wicked Airguns Warp !

Den ser inte stor ut men 80 fpe med kaliber 30 är respektingivande för sitt format.

Wicked Airguns har nu ännu en spännande modell i sortimentet, vid sidan om Flex. Denna gång handlar det om en pistolkarbin som man kallar Warp och vars främsta företräden naturligtvis är sitt otroligt smidiga format. Delad som en pistol så är den största enskilda delen (block+pipa) totalt 52 cm lång och ihop med en AR-kolv så blir den funktionella längden som pistolkarbin från 74 cm.

  Här tillsammans med en P-Rod (Pistol Marauder) som storleksjämförelse.

Precis som FX Airguns Impact så är även Warp försedd med en teleskopisk shroud för att dämpa skottljudet vid användandet, en mycket praktisk lösning för att enkelt kunna dra ihop vapnets längd inför transport. Vill man inte skjuta enkelskott så finns det självindexerande 7-skotts magasin. Förutom kaliber 30 så finns även modellen med kaliber 22 och 25 där samtliga i skrivande stund betingar $1649 USD.

Råttjakt !

  Råttor är intressanta villebråd och en spännande utmaning för luftvapenjägaren.

Under den senaste tiden så har det blivit lite sporadiskt med inlägg här eftersom jag har börjat cykelpendla till och från mitt jobb. Då det handlar om 70 km totalt så blir det ungefär två timmar extra på dagen som försvinner, relativt när jag kör bil och tiden har därför blivit knapp. I takt med sämre väder på hösten så minskar emellertid cykelpendlandet och jag kan då lägga mer fokus på Airpang igen.

Idag tänkte jag ta upp ett efterfrågat men ofta känsligt ämne, nämligen jakt – denna gång efter råttor.

Just råttor har en särställning jämfört med andra skadedjur eftersom de är allmänt avskydda av allmänheten och åtnjuter då inte heller det indirekta skydd som exempelvis de flesta fåglar har, både av ornitologer och gemene man. Detta gör att jakt efter smågnagare inte ger jägaren samma skurkstämpel i många led som kan vara fallet med andra villebråd lämpliga för luftvapenjakt. I många länder så är just gnagarjakt en veritabel folksport inom vår hobby och det även om villebrådet som sådant saknar all form av egen status.

  En gammal ladugård är idealiska jaktmarker för den hängivne råttjägaren med luftgevär.

Råttjakt kan bedrivas både inomhus och utomhus och populära platser är stallar, fodersilos, hönshus eller soptippar. I dagens inlägg så ska vi främst lägga fokus på råttjakt inomhus i lantbruksnära lokaler. Att jaga inomhus har en lång rad praktiska fördelar och ger dessutom oftast en bättre utdelning än utomhusjakten. Inomhus så är avstånden fixerade, vindstilla förhållanden råder och jakten kan därför ske på ett säkrare och mera kontrollerat sätt.

Rent praktiskt så måste man börja med att hitta en lämplig lokal där man får lov att bedriva jakten och där man vet att råttor är talrika, exempelvis eftersom man har hittat spår efter dem som spillning eller skador. Precis innan skymningen är en bra tidpunkt att placera ut sig i lokalen och förbereda jakten. Råttor har den egenheten att de sällan är stilla utan de rör ständigt på sig och har hela tiden nogsam uppsikt på omgivningen. Det handlar alltså om försiktiga och reserverade djur, vilket man måste förhålla sig till för att bli framgångsrik.

Kroppen på en brun råtta kan bli 30 cm och vikten uppgå till 500 gram!

Vidare så har de därav en utpräglad torgskräck och undviker i det längsta att passera öppna ytor. Att försöka beta in dem igenom att placera ett bete mitt på golvet med stort avstånd till andra föremål är med andra ord lönlöst. Råttor rör sig alltid längs med väggar och stryker helst runt trånga föremål för att snabbt kunna retirera in i skuggorna och hitta gömslen om ett hot uppenbarar sig.

Den mest idealiska platsen för ett bete är därför på en smal väggregel, där råttan ofta passerar och känner sig trygg. Som en extra bonus så har man som regel en vägg bakom regeln vilken fångar upp projektilen, allra helst en betongvägg eller murstensvägg.

Skytten bör positionera sig minst 10 meter bort eftersom råttor har välutvecklade luktsinnen som snabbt avslöjar en människa i närheten. Var inte rädd för lite avstånd även om råttan och råttans träffzon (huvudet) är väldigt litet, tänk på att man skjuter med fullt stöd och på ett, för de flesta vapen, ändå relativt kort avstånd. Med ett modernt rekylfritt vapen inomhus utan vind och med fullt stöd så är en cirkel på 10 mm inte alls svår att träffa för de flesta entusiaster på 12-15 meters avstånd.

I praktiken så får man i många fall försöka stå så långt bort som lokalerna överhuvudtaget tillåter, då det ibland kan handla om ganska små byggnader (typ hönshus, svinstall etc). Glöm inte att om man står för nära så kanske det inte blir något skottillfälle alls då råttan förnimmer doften av människa och håller sig undan. Här är ett längre avstånd bättre och doftstarka kroppsvårdsprodukter som schampoo, deo och liknande bör självfallet också undvikas. Bäst är att ”lukta ladugård” själv, som en god vän uttryckte saken.

Nåväl...

Ett problem eller snarare själva förutsättningen för jakten är mörkret. Jakten sker bäst på kvällen när råttorna kommer i rörelser och är hungriga i sitt födosök efter dagens vila och då är mörker en naturlig del av jakten. De absolut bästa lösningen är om man kan få en naturlig belysning av betesplatsen, till exempel med hjälp av ett takfönster, en öppen lucka eller en saknad bräda i väggen etc.

  I England så är lamping populärt, att "ställa" råttor med ljus.

Finns inte detta så får man belysa själv med hjälp av en lampa, vilken företrädelsevis bör vara försedd med ett rött ljusfilter, som råttorna störs minst utav. Man bör sträva efter att det ska vara så mörkt som möjligt men ändå så pass ljust att skytten själv ser och säkert kan identifiera målet.

Tänk på att man får aldrig under några som helst omständigheter bara skjuta efter ögonreflexer eller liknande. Hela konturen på målet måste vara tydligt synligt. Det har tyvärr hänt att ivriga jägare har misstagit storvuxna gnagare med småvuxna stallkatter, vilket naturligtvis kan skapa en stor tragedi.

När plats och belysning är löst så återstår frågan om bete. När en råtta hittar något ätbart så tenderar den till att slicka eller provsmaka som hastigast och sedan helt enkelt bära med sig godbiten till en bättre plats att äta på.

Detta är naturligtvis inte önskvärt ur vårt perspektiv.

Det enklaste sättet att lösa problemet är helt enkelt att klistra fast betet! Artificiellt lim är självfallet helt uteslutet så det jag menar är att man använder något som är gott och så kladdigt att råttan är tvungen att stanna upp för att kunna förtära betet. En alternativ lösning är att man använder ett flytande bete som måste lapas och som därmed inte heller kan förflyttas. Ett populärt bete förefaller vara mosade Snickers, som både innehåller kladdig kola och kaloritäta jordnötter. En råttas våta dröm.

När målet nu är både synligt och stilla så återstår det bara att skjuta och den första frågan är naturligtvis – med vad?

  Ett mycket populärt vapen för råttjakt är Crosman 2250 - även känd som "The Ratcatcher"

De idealiska råttjägargeväret bör (liksom jaktluftvapen i allmänhet) vara rekylfritt och ha en så god teknisk egenprecision som möjligt. Det bör även vara lättskjutet och repetitivt enkelt för skytten att skjuta bra med, alltså försett med en god praktisk precision. Vidare så bör det vara kort, lätt och oömt eftersom man ibland måste transportera det till jaktplatsen på ett diskret sätt samt bära runt det och även genomföra en del andra mer gymnastiska moment, typ klättra upp för stegar till logar, och liknande.

En grov kaliber är självfallet aldrig fel, även om kaliber 177 också fungerar bra i den här jaktformen där huvudskott i allmänhet är att föredra. Till skillnad ifrån exempelvis en skadeskjuten och sprattlande fågel så kan en råtta snabbt komma undan när den är påskjuten av ett dåligt skott och då gömma sig på ett ställe som man inte hittar. Detta är ingen bra situation av två skäl - är råttan skadeskjuten så drabbas den av ett onödigt lidande och om den är dödligt träffad så kommer den att dö på en olämplig plats där den kan lukta och sprida sjukdomar.

Som vid all jakt så gäller det alltså att bara skjuta när man är så säker som man kan vara på att träffa och fälla på platsen.

  Även kraftfulla luftvapen i grov kaliber kan bli utmärkta jaktvapen för jakt efter råttor.

Med grövre kalibrar och mer anslagsenergi så är skott mot hela den främre delen av en råtta också gångbart men då bör vi helst ha kaliber 25 och uppåt 20-25 joule, något som naturligtvis inte alltid är praktiskt möjligt med tanke på omgivningen vid ett genomslag eller en miss. Skjuter man med kaliber 177 och med låg anslagsenergi så är korrekt skottplacering ett absolut måste.

Betänk även de juridiska begränsningarna som finns exempelvis här i Sverige med just kaliber 177 och luftvapenjakt i största allmänhet.

När råttan nu är skjuten så gäller det att ta hand om det döda djuret. Råttor kan sprida en rad sjukdomar, företrädelsevis igenom sin urin, och denna kan finnas överallt hos råttan, till exempel i pälsen. Berör därför aldrig en vild råtta (död eller levande) med blotta händerna, använd helst engångshandskar. Råttan ska sedan begravas eller brännas för att minska risken för sjukdomar, i synnerhet så om man hittar en som ser skabbig eller allmänt sjuk ut – det är som regel sådana individer som är enklast att beta in och minst uppmärksamma.

  Skottet ska riktas mot området mellan de röda strecken.

Överlag ska man undvika att röra råttor med händerna efter skottet då en del kan ”spela döda” och överraska med ett bett som kan gå igenom de flesta tunnare handskar. Sker så då har man direkt ett läkarbesök på schemat.

Bäst är att flytta på dem med en grep, en spade eller ett liknande lämpligt redskap. Platsen där råttan sköts är sannolikt blodig, bestänkt med urin eller även andra kroppsvätskor om träffen tog rejält och i synnerhet om ett mer potent vapen användes. Den här skottplatsen är nu kasserad för stunden. Flytta åteln till en annan plats inom lokalen istället.

Det går inte att skjuta om på samma ställe, vilket är fallet vid jakt på skator och kajor. Den råtta som hittar spår av en död kamrat är smart nog till att inse att platsen innebär fara och undviker då att sticka fram nosen.

Rätt och säkert utförd så är råttjakt en belönande och roande jaktform, i all sin anspråkslöshet. Den kanske inte gör så mycket för att hålla nere en population på samma sätt som de långsamverkande och smärtsamma gifterna men den erbjuder både rekreation för stunden och en human väg att minska beståndet på åtminstone några enskilda individer.

Skicklig marknadsföring ! 

  Crosman Maximus - mycket värde för pengarna!

Som de flesta vet så har nya Maximus från Crosman blivit mycket populär, inte minst i skenet av sitt låga pris på motsvarande blott lite drygt 1800 SEK. Nu när modellen börjar bli etablerad så har Crosman därför gjort den högst logiska förändringen att man har avslutat produktionen för Discovery.

Igenom att skippa trästock, duel-fuel och lite andra detaljer så har man sänkt priset mellan USD 50-100 för i grund och botten samma vapen och då finns det inget skäl att ha kvar Discovery i sortimentet.

Det intressanta med den här rockaden är själva upplägget.

Först så lanserar man Maximus med buller och bång, man pekar på vilket enastående låg pris man har och talar om värde för pengarna. När den sedan tar av och börjar sälja fint – först då så fasar man ut Discovery och reaktionen i entusiastled blir mycket sparsam.

Hade man däremot lagt ner Discon och sedan presenterat Maximus så hade det blivit ett gnäll utan dess like och poängen med Maximus, dess låga pris, hade helt försvunnit i opinionsstormen och ett allmänt beklagande över att trästocken försvinner och modellen förbilligas.

Crosman har lärt sig att man ska börja med ett positivt budskap medan åhörarna är neutralt inställda, för det är ju alltid enklare att svälja en dålig nyhet när man redan har en god nyhet i magen. Hade man vänt på saken så hade man gjort entusiasterna missnöjda och då de då är negativt inställda så har de betydligt svårare att därefter ta till sig och uppskatta en bra sak.

Detta är en skickligt genomfört sortimentsförändring.

När vi ändå talar om Maximus så ska vi samtidigt kika lite på Toms blogg där han precis har avslutat sin utvärdering av detta spännande nya vapen, och detta med ett mycket gott resultat även på fulla 50 yards.

http://www.pyramydair.com/blog/2016/08/benjamin-maximus-part-5/

Äntligen !

  Känslan av att modifiera är alltid belönande.

Så, då har till sist min helt nya förstock av valnöt anlänt från Steve Corcoran redo att monteras på den lilla Crosman 1701p. Retfullt nog så åkte jag på 179 kr som tullavgift men ibland blir det ju så, det är nackdelen med att handla ifrån länder utanför EU, något som jag i det längsta försöker att undvika.

Känslan att montera på lite nya delar som man har spanat in är däremot oslagbar och uppväger ofta det sura i upplevelsen att åka på oväntade extrakostnader. Just glädjen att modifiera och förändra, att tillpassa och anpassa är säkert något som de allra flesta luftvapenfantaster känner igen. Detta helt oavsett om man föredrar fjädervapen, PCP eller något annat.

I övrigt så var det halv storm på västkusten här idag så det känns väldigt skönt att skjuta inomhus...