På G...

Hurricane har nu gått ut med 8995 kr för Independence och leveranserna börjar om 14 dagar.

CZ 200 - del 2

Idag kommer andra delen i min serie om CZ 200 och alla dess systerversioner. En del har frågat lite om strypningarna på dessa vapen, som jag lite hastigt berörde i förra delen. Här kommer därför mer utförlig information om detta.

En 200 (oavsett om det är Daisy, AA eller CZ) kan vara strypt på två olika ställen. Antingen igenom förspänningen på hammarfjädern och/eller via en justerskruv till transferporten, placerad på blockets högra sida. Utöver detta så kan en del modeller ha en trängre (mindre hål borrat) transferport samt en annan hammarfjäder.

Om man privatimporterar en 200 ifrån England idag (vanligtvis under Air Arms varumärke) så är den strypt enligt de brittiska reglerna för AT (Anti Tamper) men om man istället privatimporterar dem ifrån Tyskland (vanligtvis under CZ varumärke) så saknas detta.

Bakstycke med AT

På UK-versionerna så har bakstycket till hammarhuset ingen skåra för ett spårskruvmejsel utan ytan är helt slät. Dessutom så är den försedd med Loctite för att ytterligare försvåra service/trimning. Bakstycket justeras in vid fabriken och dras på plats med en sugkoppsliknande tingest innan Loctiten härdar och sedan sitter bakstycket där det sitter.

Bakstycke utan AT

På CZ-versionerna och äldre (innan oktober 2008) Air Arms så var bakstycket istället försett med en skåra för en spårskruvmejsel och den Loctite som användes var av den mjuka typen som lätt kunde forceras med vanlig handkraft. Då kan man byta/serva hammarfjädern och förändra effekten enligt egna önskemål.

Justerskruv med AT

Justerskruven till transferporten är normalt en vanlig insexkruv men på UK-versionerna så är denna ersatt med en härdad stålskruv som man dessutom har förankrat med Loctite och dragit bort huvudet ifrån. Den är mycket besvärlig att avlägsna och detta tillrådes icke.

Justerskruven saknas på CZs version.

På CZs version så finns det överhuvudtaget ingen justerskruv. Vapnet har alltså det flöde som stämmer med dess tänkta effekuttag, antingen 7.50 joule eller 16 joule. Den som önskar kan därför borra upp 7.50 joule till högre effekt.

Evolution

Nya trästocken till BSA Ultra

Det förefaller som att BSA ännu en gång har fräschat upp Ultra med en ny stock som anknyter till den organiska formgivningen som tidigare har utmärkt R10.

Bättre eller sämre ur estetisk aspekt kan ju vara högst subjektivt men nog ser den lite udda ut med sin hängbuk framför varbygeln..?

Foto: Tobbe, Hurricane (www.luftvapen.se)

Ifrån AGW

Nytta och nöje

Alla behöver en bra kniv. Jag har alltid burit kniv under hela mitt vuxna liv, detta eftersom jag under två decennier har arbetat inom en branch där en kniv är ett nödvändigt och dagligt arbetsredskap. När man sedan har vant sig vid att alltid ha en kniv tillgänglig under 8 timmar så är man helt naken utan den på fritiden varför jag alltid har kompletterat arbetskniven med en civil off-duty.

Nu är dock lagstiftningen sådan här i Sverige att man inte kan springa omkring på gator och torg med en kniv helt utan anledning, vilket ibland gör att det kan kännas kymigt med de lite större knivarna och inte minst sådana med spektakulära utseenden. Detta är en av anledningarna till att de traditionella fickknivarna har fått konkurrens med mulitverktyg, vilka förvisso också innehåller ett eller flera knivblad men som i lagens ögon ofta anses som mindre anstötliga.

Multiverktyg finns ju i en rad olika utföranden och format men alla har de gemensamt att de erbjuder bra mycket mera funktion än ett vanligt enkelt knivblad, något som torde stå klart för alla och envar som har försökt skruva loss en skruv eller öppna en glasflaska med detsamma.

De främsta nackdelarna som jag har sett hos multiverktygen är att de ofta innehåller en rad verktyg som jag sällan eller aldrig använder men som ständigt kostar format och vikt liksom att de som regel är både tunga och klumpiga. Den riktiga knivkänslan infaller sig inte heller då de huvudsakligen är konstruerade som allroundredskap med kniven bara som en enskild komponent.

Det jag letar efter är alltså primärt en kniv, med ett rejält och funktionellt knivblad, men som ändå innehåller de nödvändigaste verktygen. Detta både av funktionella skäl och för att i någon mån bromsa synen på att jag bär omkring på en kniv. Tyvärr så har den typen av kniv/verktyg inte funnits på marknaden i den utformning som jag önskar innan sommaren 2009.  

Gerber Crucial

Men då, för snart ett år sedan, så precenterade Gerber sin Crucial, vilket var ett svar på ungefär det som jag sökte. Här fanns ett fåtal verktyg, vettigt utvalda, som man verkligen använder frekvent och som samtidigt är förpackade i ett smidigt format med tonvikten lagd på just kniven. Efter att ha avvaktat marknaden några månader för att bli av med eventuella barnsjukdomar och även få möjlighet att ta del av reviews så har jag nu slagit till på ett eget exemplar.

Via eBay så hittade jag en handlare i USA som sålde dem för $52 (384 SEK) inklusive frakt vilket kändes bra med tanke på att handlare i Sverige begär 500-650 kr för dem.

Själva redskapet består av tången, med avbitare, knivbladet, stjärnskruvmejsel, spårskruvmejsel och en karbinhake. Den sistnämnda dubblerar även som flasköppnare. Alltså ungefär precis vad man vanligtvis använder och behöver.

När jag ägnar mig åt att skjuta så använder jag oftast kniven, dels för att skära ut måltavlor men även för att kapa oönskad vegetation som tenderar till att växa ut över min skjutbana, vilken ligger på en gammal åbotten. Ska jag sedan justera om kikarsiktet, Leupold har ju som bekant bara coinslots på rattarna, så har jag tidigare fått vända på kniven och justera med knivbladets rygg. Här finns ju en perfekt skruvmejsel med i paketet för detta ändamål. Den kommer dessutom att passa ypperligt ifall man behöver efterdra stocken eller liknande.

Luftvapenpipor - del 2

Likformighet. Det är nyckelordet för att skapa en bra luftvapenpipa, eller för all del, vilken vapenpipa som helst. Alla tillverkare kan göra en bra pipa men nyckeln till framgång är att göra ALLA sina pipor bra. För trots allt, ingen vill väl vara den som råkar köpa en dålig pipa?

Här finns det många olika variabler att ta hänsyn till.

För det första så ska en pipa helst ha ett jämnt lopp. Med andra ord så ska loppet inte kona åt något håll eller vara vågigt. Detta kan låta självklart men det är lättare sagt än tillverkat.

Sedan så ska loppet helst vara parallellt med godset, det hål som pipmakaren borrar ska alltså vara rakt och alla som någon gång har prövat att borra ett rakt hål igenom någon typ av metall vet att detta kan vara knepigare än vad man tror. Svårighetsgraden tilltar naturligtvis också ordentligt med borrhålets djup.

Det tredje bekymret är att loppet helst bör vara centrerat inuti pipan. Detta kanske inte spelar lika stor praktisk roll men ett lopp som sitter förskjutet i pipan ser estetiskt sett ganska konstigt ut.

Lyckas man sedan få till dessa tre punker korrekt så återstår den inre delen av loppet, utformningen av räfflorna och bommarna.

Det är mycket viktigt att de sistnämnda har en helt uniform höjd. Om en bom är för låg så guidar den inte projektilen korrekt och denna kanar istället fram som en rodelkälke i loppet helt eller delvis utan rätt rotation. Fast om bommen istället är för hög så bromsas den hårt av den punktvisa högre friktionen vilket också stör projektilens rotation.

Finishen av räfflorna är också oerhört viktiga. Så fort man skär i metall så bildas det små vallar runt de skurna räfflorna vilka också stör precisionen. Detta kan man dock lösa igenom att lappa loppet, alltså en mild brotchning men sådana åtgärder bör göras med största försiktighet eftersom luftvapenpipor är ömtåliga.

Slutligen så ska pipan ha rätt räffelstegring (se del 1 om pipor) samt korrekt nodbalans och önskad längd.

Alla pipor vibrerar nämligen, ungefär som en trampolin, när de avlossas. Eftersom man helst vill att pipan ska vara i mittenläget varje gång projektilen lämnar mynningen så kan man balansera fram rätt motstånd för pipans svikt att arbeta emot. Detta bromsar då trampolineffekten och ökar därigenom den tekniska egenprecisionen. En pipa som är kort och grov har naturligtvis en fördel i denna aspekt framför en lång och tunn pipa, vilket tenderar att svaja mera.

Pipans längd är dessutom intressant för den tid som projektilen tillbringar inuti pipan. Ju fortare en projektil lämnar pipan, desto mindre är risken att skyttens rörelser påverkar den negativt efter avfyrningen.

Som ni ser så är det alltså svårare än vad man tror att få till en bra pipa och trots att pipor med räfflor har konstruerats sedan 1600-talet så har mycket små framsteg gjorts sedan dess.

Nu verkar emellertid ett nytt kapitel vara på gång att skrivas av vår inhemska luftvapentillverkare FX Airguns och dess nya Smoothtwist-pipor. Som man kan läsa av ovanstående så är många svårigheter i frågan om att tillförlitligt tillverka långa serier av pipor avhängda på räfflorna och dess utformning.

Det är med andra ord besvärligare att ständigt skapa perfekta räfflor under 500 mm inuti en 500 mm lång pipa jämfört med att exempelvis tillverka 27 mm perfekta räfflor i en 500 mm lång pipa.

Till detta så kommer också det faktum att större delen av pipans längd egentligen huvudsakligen bara har till syfte att fokusera trycket ifrån vapnet så att diabolen hinner få upp önskad fart innan den lämnar mynningen på sin väg mot målet.

Inget säger alltså att pipan måste ha räffling under hela sin längd för att kunna ge tillräcklig spinn på projektilen och om den korta räfflingen som finns räcker för räfflingens positiva egenskaper så är ju fördelarna enorma med att skippa alla de precisionsmässiga nackdelar och produktionstekniska risker som det innebär att räffla hela lopplängden.

Det ska bli mycket spännande att följa de nya ST-pipornas framtid.

I morgon: Skarp sinne

Dagens hit !

Trots dagens växlande väder så var jag ute och sköt en liten stund och ett hundratal skott hann det bli innan regnet började falla. Tyvärr så var det en växlande vind vilket inte direkt gjorde att dagens tavlor blev de bästa - dock med ett enda lysande undantag.

Genomsnitt 21.20 mm

Först gick duellen mellan JSB Express och JSB RS vidare. Jag började på 30 meter och utfallet blev som ovan och nedan. I fallet med Express så hamnade jag vid lite drygt 21 mm och det är ju en hel del ifrån målbilden på 15 mm.

Genomsnitt 18.20 mm

För RS så gick det hela bättre och även om 18.20 mm är närmare än Express så är det ändå åtminstonde 3 mm för mycket. De ganska vitt spridda träffbilderna talar tydligt om vindens inverkan. Frågan är nu hur det kommer att gå på 50 meter?

Genomsnitt för Express 39 mm och för RS 28 mm. 

Tavlan ovan är skjuten med Express (grönmarkerade träffbilder) samt RS (omarkerade träffbilder). Resultatet blev ju inget vidare då målet är ett genomsnitt på 25 mm eller mindre men RS slog till med en riktig drömträffbild på en av träffbilderna - fantastiska 10 mm.

All time low med CZ 200

Det är inte ofta man får till en sådan låg träffbild. När utfallet blir mellan 15-20 mm så är jag mycket nöjd men även detta är svårt när det råder en växlande vind. I skenet av detta så är dagens 10 mm en riktigt turträff och jag sköt den snabbt som attans i den tillfälliga luckan av plötsligt vindstilla förhållande hos en annars blåsig dag. Vinden har en enorm inverkan på resultaten av vapen runt 8-10J vid skytte på avstånd runt 50 meter.

Annars så kändes RS helt klart som rätt diabol idag, sannolikt så har den övertaget över Express i mitt vapen när man gör långa testsekvenser men det mest udda var troligtvis att RS visade sig bättre än Express under besvärliga, blåsiga, förhållanden - där trodde jag att den lite tyngre Express skulle vinna.

I morgon: När det går åt pipan...

CZ 200 - del 1

Så har det blivit dags för en av mina personliga bössor och en av mina absoluta favoritvapen, 200-modellen ifrån Česká Zbrojovka. Det är ett mycket populärt vapen som har sålt stort över hela världen under minst tre olika varumärken, CZ, Daisy och Air Arms.

Början till succén - Taus Co2-vapen.

Under början och mitten av 1990-talet så såldes Taus 200 bra i USA och uppskattades inte bara som ett trevligt Co2-gevär för klubbskjutningar på 10 meter inomhus utan en del entusiaster hade också upptäckt att det ganska enkelt och billigt gick att konvertera modellen till att gå på tryckluft. Allt fler började höra av sig till CZ om varför inte fabriken själva började tillverka en PCP-variant av modellen?

CZ förstod idén men PCP hade ännu vid denna tid (1997) inte nått den spridning som vapentypen har idag. De första handpumparna hade precis börjat sin trevande produktion och Internets drivkraft i form av att förena köparna runt en gemensam hobby var också bara i startgroparna. Att starta en kostsam produktion av ett vapen med den här helt nya tekniken kändes osäkert.

Under en IWA-mässa så sökte CZ upp Air Arms med ett förslag om ett samgående runt en specifik modell, baserad på TAU 200. Air Arms gillade idén och man bestämde sig för att modellen skulle utvecklas tillsammans, den skulle sedan tillverkas av CZ och marknadsföras av Air Arms.

Efter många om och men så blev de första vapnen klara och samtidigt så lyckades man också sälja in modellen till amerikanska Daisy som önskade ett bra och billigt vapen för sin Avanti-serie med lite mer sofistikerade modeller.

Generationer

Så, under våren 2001 kom den första Mk I ut på marknaden. Unika detaljer för den första generationen var repeterhandtag av metall med M5 skruv, smal 10 mm pipa och M14 gänga på fyllnippeln samt avsaknad av pipband.

Mk II Sporter

Till sommaren 2004 så var det dags att fräscha upp modellen och därför uppgraderades den till Mk II. Unikt här var ett grått repeterhandtag av plast med låsskruv baktill, grov 15 mm pipa, M20 gänga på fyllnippeln samt ett pipband på förstocken.

Mk III Target

Slutligen på hösten 2006 så kom dagens Mk III med AT (Anti Tamper) som främsta feature, tillsammans med en helt ny helstock. Repeterhandtaget blev ånyo av metall, fast grövre och belagd men någon slags krympfilm av plast.

Versioner

Ifrån början så fanns bara en enda standardmodell men redan efter ett drygt år så lanserades en systermodell. Det gamla originalet fick sufflixet S (Sporter) medan nykomlingen fick T (Target). Den helt nya Target-modellen blev fort en succé och sålde direkt ganska bra, trots ett merpris på över £60.

Mk II Target

För den extra summan så fick man en mera påkostad stock med justerbar kolvkam och justerbar bakkappa samt en rail för tillbehör under förstocken. Tuben försågs med en inbyggd manometer och den fylldes via en enkel adapter som skickades med vapnet varför köparen inte behövde lägga pengar på ett separat fyllkit. Slutligen så fick man med en enkel (men funktionell) diopter samt ett kornsikte med korntunnel. Rätt bra värde för extra £60.

Target fanns från början bara med 6 ft/lbs (7.50 joule) men marknaden i England krävde full power, vilket för deras del innebar 16 joule. Det lägre effektuttaget fanns dock på vapen för övriga marknader, exempelvis Tyskland men även USA där den ju var direkt riktad för 10 meter inomhus under Daisys varumärke.

Anslagsenergi

Ursprungligen så var ju modellen igenom bakgrunden som tävlingsvapen tänkt för 7.50 joule vilket dock ändrades till 16 joule eftersom modellen skulle säljas som Sporting Air Rifle i England. Då marknaden krävde 16J även på Target så kom alltså Target att finnas som endera 6 eller 12 ft/lbs samtidigt som Target i övriga länder bara såldes som 6 ft/lbs - oavsett varumärke (CZ eller Daisy).

I USA däremot så ville många ha mera fjutt ur modellen och som svar på detta presenterade CZ ett så kallat FAC-kit, vilket dock bara bestod av en styvare hammarfjäder. Tack vare denna och lite hårdare förspänning tillsammans med maximalt utskruvad transferportsskruv så kunde man nå 14 ft/lbs med kaliber 177 och hela 20 ft/lbs för kaliber 22. Mest harmoniskt (relativt sett) gick de dock som 12 respektive 18 ft/lbs.

En del importörer beställde dessutom hybrider ifrån Air Arms där man hade den justerbara stocken ifrån Target men tuben (utan manometer) från Sporter, valbar i båda kalibrarna och med full effekt. När Mk III lanserades med sin endelsstock så dröjde det inte länge innan även den försågs med dioptersikte och blev en Target, med tre olika effektutföranden. Rätt rörigt med andra ord.

Rent konstruktivt så hade Mk I & II strypning igenom en avpassad hammarfjäder för 16 joule samt en injusterad justerskruv till transferporten, åtkomlig ifrån sidan av blocket. Justerskruven saknas dock på Target (som 6 ft/lbs) vilken då hade en trängre transferport.

Justerskruven syns tydligt under eftermarknadsmagasinet

Men med Mk III som delvis lanserades på grund av de nya reglerna för hur strypningar ska vara utformade på vapen för marknaden i England så ändrades detta. Justerskruven ersattes av en brytbult av härdat stål som justerades in av fabriken och därefter limmades och kapades. Bakstycket till hammarhuset justerades på motsvarande sätt in och limmades på plats. Detta bakstycke saknar helt spår för skruvmejsel och är helt slätt, detta för att motverka trimning. På fabriken använde man ett speciellt redskap med en sugpropp på för att göra injusteringen innan limmet hade härdat.

I nästa del så ska vi se på själva vapnet liter mer noga, dess detaljer och dess för/nackdelar.

I morgon: Pärlor bland svin..

Luftvapenpipor - del 1

Inget påverkar den tekniska egenprecisionen hos ett luftvapen lika mycket som pipan. Tyvärr så är piptillverkning och konsten att skapa en riktigt bra pipa oerhört komplex där det är mycket som kan gå fel och där det sällan går rätt.

Tillverkar man en batch av pipor på konventionellt sätt, även ifrån den bäste av tillverkare, så kommer ofelbart en del av dessa att vara mindre bra, liksom en del kommer att vara något bättre än genomsnittet. Då så många olika faktorer spelar in så är detta resultat tyvärr ofrånkomligt.

Till detta kommer också piptillverkaren aktiva val, alltså hur denne väljer att pipan ska vara utformad för att ge optimal precision till det ändamål som tillverkaren avser. Förutom att pipan alltså måste vara korrekt tillverkad så måste den dessutom med andra ord vara anpassad för det skytte som skytten tänker bedriva. Detta är tyvärr långt ifrån självklart för många köpare att beakta.

Twistrate

Alla pipor med räffling har en räffelstegning, en twistrate. Detta mått anger hur räfflorna inuti pipan är utformade och den här utformningen är mycket viktig för hur vapnet kommer att fungera när den sedan ska leverera sin precision.

Räffelstegningen mäts i det antal tum (inch) som räfflorna gör på ett varv.

Alltså, en pipa som låter projektilen rotera ett helt varv (360 grader) på en sträcka av exempelvis 10 tum (254 mm) får därför en räffelstegning på 1:10.

Nu kommer vi till den lite luriga delen. Räffelstegningen står i direkt proportion till ett antal andra variabler. De främsta av dessa är projektilens hastighet, dess vikt och dess längd.

Om vi exempelvis har en pipa som låter projektilen rotera ett helt varv på en sträcka av bara 8 tum (alltså 1:8) så får vi en snabb pipa. Det är alltså en pipa som kräver att projektilen rör sig fort för att ge optimal precision. Om projektilen av någon anledning rör sig påfallande långsamt (exempelvis eftersom vapnet används i ett strypt utförande) så kan precisionen bli rent ursel.

Det omvända gäller naturligtvis om man har en långsam pipa (typ 1:12), då kan man ha en pipa som skjuter gudomligt vid 7.50 joule, acceptabelt vid 16 joule men riktigt uselt vid 25 joule - räknat för kaliber 177.

Många PCP har därför helt olika pipor beroende på om vapnet ska vara i full effekt eller i någon given hastighet därunder. Det är alltså kanske inte bara längden på pipan utan även den mera osynliga räffelstegningen som skiljer mellan olika versioner med olika effekt på samma vapen.

Det räfflorna egentligen gör med projektilen är att de sätter den i snurrning runt sin egen längd. Syftet med detta är att skapa en rotation som ger en gyrostabilitet som ger en stabilare projektilbana som i mindre utsträckning påverkas negativt av utomstående omständigheter, som sidvind etc.

Om en projektil skjuts med exempelvis 650 fps (200 mps, 10J kaliber 177) ifrån en pipa med räffelstegningen 1:12 så kommer projektilen att rotera med en hastighet av (hastighet) 650 x (twistrate) 12 = 7800 / 10 = 780 varv/sekund.

Nu trimmar vi emellertid bössan (hehe) och får ut 800 fps istället (240 mps). Tittar vi på formeln ovan så kan vi snabbt räkna ut att varven per sekund förändras till 800 x 12 = 9600 / 10 = 960 rps.

Projektilen när den lämnar pipan rör sig alltså 180 varv snabbare per sekund.

Skulle man sedan strypa ett vapen vars pipa har en twistrate optimerad för en högre hastighet så får man motsvarande dramatiska sänkning av varvtalet osv.

Problemet är dock att en given projektil (beroende på vikt/längd) har alltid ett specifikt varvtalsområde där den flyger som lugnast. Alltså, inte för långsamt men ändå inte heller för fort. Lagom.

Går projektilen för långsamt så wobblar den och självstabiliserar inte, vilket ger dålig precision. Går projektilen för fort så driver den av åt höger/uppåt, om pipan är räfflad åt höger (vilket är vanligt), vilket ger dålig precision.

Alla projektiler driver förvisso av på grund av rotationshastigheten men en överdrivet hög rotationshastighet förtydligar och ökar den här effekten.

Vad gör man då om man har en given twistrate och vill förändra hastigheten? Det man kan göra är att anpassa projektilen, så mycket som detta låter sig göras  - beroende på det unika vapnets unika ammunitionspreferenser.

Grundregeln är att en lätt projektil behöver en långsammare räffelstigning och en lång projektil behöver däremot en snabbare räffelstigning för att uppnå rätt stabilitet. Ett vapen som har en långsam räffelstigning tjänar alltså precision på att skjuta en tyngre projektil och många tyngre projektiler är oftast lite längre av samma anledning. Flatnosdiaboler, som ofta skjuts på korta avstånd med vapen som har låg till måttlig effekt, är därför lätta och korta.

Räffelstegningen är alltså ett bra exempel på tillverkarens medvetna val. Tillverkaren funderar på hur vapnet ska användas och väljer därför en pipa efter detta. I nästa del så ska vi däremot titta på tillverkningens mer okontrollerade variabler, alltså vad som skiljer en bättre pipa ifrån en sämre - när båda i övrigt har samma räffelstegning.