Särart med stil !

  The Imperial Double Express in action!

En av de mest magnifika och kanske också mest brittiska uddavapnen på marknaden var den imponerande Imperial Double Express som skapade av Mike Childs från SKAN i samarbete med Chris Price, Helston Airgunsmiths. Detta är i sanning ett synnerligen udda och sällsynt luftgevär!

Ifrån sidan sett så liknar det kanske mest av allt en kombibock till sin profil men om man kollar in mot mynningsröret så kan man notera att det faktiskt handlar om ett dubbelpipigt (!) gevär och därmed konstruktivt sett mera snarlikt ett side-by-side, om vi ska fortsätta med hagelvapenliknelserna.   

I verkligheten så är det nedre röret själva pumpkammaren eftersom vapnet i den här ändan är ett tämligen (nåja) konventionellt MSP (Multi Stroke Pneumatic aka "pumpgevär"), det övre grövre röret innehåller emellertid de båda piporna, sida vid sida.

När vapnet pumpades, enligt specifikationerna så ska det pumpas tio gånger för att ge 10 fpe, så fylldes två kammare samtidigt som dessutom var förbundna med en kanal för att båda dessa kammare skulle erhålla samma tryck. Denna kanal blockerades därefter när vapnet var fyllt och efter detta så agerade varje kammare separat, till och med kopplade till varsitt individuella avtryckarsystem!  

  Ett kompakt vapen vars yttre inte spontant avslöjade att det hade dubbla pipor.

Nu kunde skytten välja om han ville skjuta med höger pipa eller vänster pipa först alternativt med båda samtidigt, vilket emellertid krävde lite fingerfärdighet rent praktiskt. Tack vare samma tryck så fick de båda piporna en förbluffande god samskjutning, förutsatt att köparen hade valt samma kaliber på dem. Man kunde nämligen, ännu mer udda kanske, specificera sitt vapen med två helt olika kalibrar ifall man ville ha två vapen-i-ett snarare än ett vapen med snabbt uppföljningsskott i samma kaliber som det första. 

När vapnet lanserades i februari 1987 så betingade den emellertid hårresande £550! Detta var en kolossal summa pengar för ett luftgevär vid den här tiden och kan jämföras med £349 för den dyraste Theoben (Sirocco Grand Prix) eller £445 för den dyraste Daystate (Huntsman FTR Custom). Vanliga vapen vid denna tid var avsevärt billigare, exempelvis då nya Diana 52 för £129 eller en Webley Tracker De Luxe på £109. Nöjde man sig med en BSA Supersport så fick man hosta upp £69.

Prisutvecklingen har emellertid varit god eftersom bara 25 exemplar av The Imperial Double Express någonsin tillverkades - förra året så bytte ett exemplar i England ägare för £3000!

  På vapenauktioner så har detta vapen visat sig dra in bud på £2-3000 utan problem.

En fråga som ofta kom upp då och som även idag slår nutida samlare och entusiaster är hur pass samskjutande vapnets pipor är i verkligheten. Den enda dokumentation jag har hittat på detta är en utsaga från Tom Downs saxad ifrån Airgun World, mars 1989, då han uppmätte "a maximum of 1/4" between two pellets in calibre 22 at 50 yards" - ett enastående gott värde (för bra?) i mina egna öron.

Tittar man på vapnet i övrigt så är det det förbluffande litet och kompakt med 91 cm totallängd och en tomvikt vid 3200 gram, som sig bör hos gevär av typen MSP. Avtryckarsystemet (avtryckarsystemen till och med) är enkla enstegsavtryck och inte så mycket att lovorda, utlösningsvikten är 1500 gram. De unika piporna levererades av Steve Harper (han bakom slingshot-ventilen framöver) och kallades för "Superspin". Finessen med dessa pipor var att de hade en brantare räffelstigning vilket skulle säkerställa en god samskjutning och optimal praktisk precision.

Med en produktion av ungefär en bössa i månaden mellan 1987-1990 så blev The Imperial Double Express aldrig någon storsäljare och produktionen stannade, som sagt, vid blott 25 exemplar, vapen som dessutom aldrig ens var i närheten av att betala sig själva sett till produktionskostnaden. Den måttliga efterfrågan och den usla lönsamheten gjorde att projektet gick i graven men den lämnade ändå efter sig resterna av en mans dröm om att skapa ett unikt vapen som skulle komma att ge avtryck i luftvapenhistorien.

Detta mål kan man nog i rättvisans namn säga att han gick i land med...

En titt bakom kulisserna hos RAW !

Rapid Air Weapons USA

På tiden nu..

  Jag har länge varit sugen på en stock från Steve Corcoran..

Under flera år så har jag beundrat Corcorans olika stockar så när jag med glädje kunde notera att han även har börjat tillverka förstockar/stocksatser till Crosman 1701p så var jag naturligtvis inte sen att beställa en sådan. För den som inte har bekantat sig med Corcorans sortiment så finns det ett stort utbud av stockar till diverse luftvapen och dessutom till humana priser - för min del så gick min försändelse på USD $73, inklusive frakt och PP-avgift. Nu återstår det bara att se om det även tillkommer en tullavgift i slutändan och ur lång tid leveransen tar.

För den som vill sondera lite i sortimentet så kommer här en länk till hemsidan:

http://www.woodsandwateroutdoors.com/

Once upon a time there was a springer...

  En gång i tiden så var BSA God Star inte ett PCP utan en magasinvariant av Super Star..

För några veckor sedan så nämnde jag i förbifarten att BSA hade återanvänt namnet "Gold Star" på ett PCP då man tidigare hade använt samma benämning på en motorcykel från 1950-talet, BSA tillverkade ju även motorcyklar och en lång rad andra produkter under hela 1900-talet. 

En vaken läsare påpekade då snabbt att man minsann också hade använt samma modellnamn också för ett tidigare fjädergevär och detta är naturligtvis helt korrekt. Det handlar om en lite udda underspännare med magasin som vi ska ta och titta lite närmare på idag.

Under slutet av 1980-talet så hade BSA gjort ett omtag i sitt sortiment efter att Gamo förvärvade dem 1986. En av de första nya modellerna som kom ut av denna revidering var BSA Super Start lagom till säsongen 1989. BSAs tidigare underspännare, The Airsporter, hade varit nästan ända sedan kriget (bokstavligt talat!) och trots en lång rad nya underversioner ("Mks") så var detta i grund och botten en synnerligen åldersdigen konstruktion som den nya herrarna i Spanien ville ha struken ifrån sortimentet så fort som möjligt.

Under 1980-talet så var underspännare glödheta efter succén med Weihrauchs magnifika HW77 och den inhemska konkurrenten Webley & Scott hade nu en underspännare snarlik HW77 på marknaden, benämnd Eclipse. BSA fick därför i uppdrag att börja tillverka och saluföra en helt modern underspännare konstruerad för 1990-talet med inga delar gemensamma med den nuvarande Airsportern.

Ett utvecklingsteam lett av BSAs Ken White skred genast till verket och använde till denna modell även en dator i konstruktionsarbetet, något som var helt nytt för BSA. Reslutatet lät inte vänta på sig, på rekordkort tid och även under budget (!) så lyckades man få fram Super Star och detta var rent objektivt sett ett mycket bra vapen.

  BSA VS2000 var en 9-skotts fjäderbössa med sidospännarmekanism och av 10 st tillverkade så finns 6 st kvar.

Redan 1986 så hade man emellertid haft något liknande i görningen innan Gamos förvärv och den gången for man efter en sidospännare (!) med magasin varvid man tillverkade ett par prototyper benämnda VS2000. På grund av BSAs försäljning och tillika uppköp av Gamo så blev det inget med det här projektet förutom ett antal fullt fungerande prototyper som nu ovanligt nog såldes ut till allmänheten. I skrivande stund så finns faktiskt ett exemplar till salu för den facila summan av £4000. Med en sådan så blir man sannolikt ensam om modellen på träffarna..

  En intrikat konstruktion med två-delad sidospännare

Själva modellen var, på många prototypers vis, en lite udda och överarbetad konstruktion där sidospännararmen bestod av två delar, en huvuddel som anspände själva mekanismen och en kortare del som indexerade magasinet. Under 1988 så presenterades emellertid en fullt fungerande fjäderbössa med indexerande magasin från en annan brittisk tillverkare nämligen Theoben med sin Self Loading Rifle modell 1988, alltså SLR88. Detta var en synnerligen dyrbar modell som därmed inte blev någon storsäljare men som ändå skapade ett intresse för konceptet hos kunderna vilket övriga tillverkare naturligtvis också noterade. 

Efter framgångarna hos Ken Whites skapelse Super Star vilken hade en hel del tekniska nyheter som blev mycket uppskattade, exempelvis en i längdsled roterande laddtapp samt den nya gummiupphängda kilbasen Maxigrip så fick han ihop med Harold Jones i uppdrag att skapa en magasinversion av Super Star vilken också skulle bli den nya flaggskeppsmodellen i den helt nya generationen av luftvapen som Gamo visualiserade för BSA inför 90-talet.

Trots komplexiteten och den obrutna marken med magasinsystemet så lyckades teamet ledda av dessa båda herrar gå i land med uppgiften och även denna gång inom både anvisade tid- och konstnadsramar. Lagom till september 1991 så presenterades den nya modellen Gold Star och precis som sist så var detta ett tekniskt sett mycket bra vapen, om än med en del tekniska lösningar som man idag inte använder - exempelvis var magasinen nitade ihop och därmed svåra/omöjliga att serva. Moderna magasin är i allmänhet skruvade. En annan nackdel är att vapnet inte fungerar utan magasinet på plats inuti vapnet, någon enkelskottmöjlighet (förutom bara en ladda diabol i hela magasinet) fanns aldrig.

   Magasinsystemet var den mest uppenbara finessen hos Gold Star.

Bortser man ifrån dessa tillkortakommanden så är Gold Star faktiskt relativt komplex och har en listigt uttänkt mekanik. Till skillnad ifrån vad många tror så skjuter man inte diabolerna igenom magasinen, på samma sätt som man gör med vapen som har laddkassetter, typ Gamos CF-serie, utan Gold Star har faktiskt en form av sluten cylinderladdning, snarlikt den öppna cylinderladdningen hos exempelvis Dianas sidospännare och HWs 77/97 mfl. Inuti själva cylindern så finns det alltså en glidande kompressionskammare!

Funktionsprincpen än följande; Man drar tillbaka underspännararmen vid anspänningen och förutom själva pistongen så flyttar sig även den glidande kompressionskammaren runt pistongen sig bakåt tills upphaket låser pistongen. Om man säkrar vapnet nu så kan man ta ur magasinet och en anti-beartrap mekanism låser avtrycket så att vapnet inte kan avfyras i detta läge. 

När man nu skjuter fram underspännararmen så rör sig den glidande kompressionskammaren framåt, medan pistongen sitter kvar baktill i cylindern, fasthållen av avtryckets upphak. Längst fram på den glidande kompressionskammaren så finns det ett kort rör (en transferportstub) som putter en diabol igenom magasinet och in till rätt startläge i pipan. När vapnet avsäkras så kan nu avfyrningen äga rum.

När skottet har gått och man åter igen drar tillbaka underspännararmen så reser det sig en liten pinne ifrån länkaget till underspännararmen och puttar till en liten arm på magasinet som då indexeras så att en diabol finns redo i linje med pipan inför nästa gång som transferportstuben kommer framåt. Själva magasinet är fjäderbelastat för att självindexera, precis som magasinet hos ett modernt PCP, men försett med en inbyggd spärrmekanism för att inte idexera för lång.

  På sprängskissen så kan man tydligt se den glidande kompressionskammaren med dess transferportstunnel

Ett bekymmer som länge plågade modellen var emellertid att man lätt kunde tomskjuta vapnet utan en diabol. Det vanligaste skälet till detta var att inte pinnen på länkaget tryckte tillräckligt hårt på magasinarmen så att magasinet indexerade. Om detta inträffade så kom ju transferportstunneln att "ladda" samma (nu tomma) kammare igen från magasinet varvid ingen diabol lämnade vapnet vid avfyrningen. Här fick skytten vara vaksam och känna att en indexering verkligen äger rum när underspännararmen förs uppåt till dess låsläge. Likaså fanns det ingen spärr för sista diabolen så man fick också hålla ordning på antalet av lossade skott för att undvika att den elfte avfyrningen blev ett tomskott.

Om man sedan bortser från magasinsmekaniken så är Gold Star inte helt olik en Super Star, även om många delar av naturliga skäl inte är sinsemellan utbytbara. Med en vikt på 3900 gram och 108 cm totallängd så var detta ett fullstort fjäderluftvapen men med en relativt måttlig effekt för sitt format - ca 17 fpe med kaliber 22. Jämfört med jämnstora vapen som Diana 48 så tappade man alltså 4-6 fpe men i gengäld så hade man ju magasinsystemet. För den inhemska marknaden så gällde naturligtvis 12 fpe och då blev även geväret betydligt mer harmoniskt att skjuta med. Med full effekt, som den dåvarande importören Normark Scandinavia, tog hem dem så var de relativt råa och hårt rekylerande.

  BSA Gold Star var sin tids drömvapen som för de flesta bara blev en dröm - prislappen stod i vägen...

Överlag så blev dock Gold Star bra mottagen och trots en del egenheter med magasinsystemet så blev också modellen mycket uppskattad. Försäljningen bromsades emellertid hela tiden av prisbilden, detta var ett dyrt vapen med ett introduktionspris på £249! Detta kan då jämföras med en Super Sport för £85 eller Super Star på £149. Hos HW så kostade vid denna tid en HW77 £149 och en HW80 £135. Fjäderluftvapen över £200 var helt enkelt okända, undantaget Theoben, inte en enda modell hos exempelvis Webley & Scott kostade detta år över £179.

I det enda perspektiv som man kan se Gold Star som "billig" var jämfört med Theoben SLR-88 som betingade hisnande £599 men så skulle ju den också komma att utgå av precis samma skäl - utkonkurrerad av de sakta framkrypande gevären av typen PCP. 

Ett tydligt exempel på modellens ekonomiska ohållbarhet var 2002 då de allra sista exemplaren såldes nya över disk här i Sverige. Då begärde man 6900 kr som listpis och det ska man jämföra med en FX2000DL med valnötstock för 5900 kr eller blott 5495 kr med bokstock.

Man kunde alltså få en FX2000 (bok) med handpump för samma pengar som en Gold Star!

I detta läge så blev det Game Over för modellen.

En FX2000 hade förvisso bara 8 skott men magasinsystemet var ännu smartare och problemfriare med billigare lösa magasin därtill. När man sedan jämförde anslagsenergi (17 vs 30 fpe (.22)) liksom praktisk precision så var skillnaden som mellan natt och dag. Både Super Star (5600 kr år 2002) och Gold Star blev nu dinosaurier, produkter av en annan tid som plötsligt fick se sig omkörda av en helt ny kategori vapen mot vilka de inte längre förmådde att konkurrera..

Större och personligare?

  Kanske mera volym men utseendet...?

En av de mier udda vapnen som jag har sett den här veckan ramlade in idag i form av en tingest från England där skaparen hade önskat lite större luftvolym hos sin bullpup vilket hen i och för sig effektivt löste med hjälp av en tubflaska från Luxfer på imponerande 500 cc.

Utseendet däremot, tja - personligt är väl det mest objektiva som jag kan säga om den.

I morgon så blir det däremot ett vapen som garanterat fler människor tycker är mer estetiskt tilltalande. Då ska vi åter igen kolla in ett brittiskt järn från förr och då blir det naturligtvis ett åter igen ett fjädervapen. En för sin tid modern bössa med rötterna i hundraåriga traditioner och som tyvärr blev en flopp på marknaden, inte bara på grund av sitt pris..

Ifrån klarhet till klarhet!

För 5000 kr - ett billigt PCP eller ett riktigt bra fjädervapen?

En smärre revision har nu kommit till Walthers fina LGV-serie och Master Pro här ovan har nu hamnat på €470 + frakt från Sportwaffen-Schneider, ett mycket intressant alternativ på marknaden. Precis som tidigare så handlar det om ett färdigtunat vapen direk ut kartongen med samma typ av inre glidbussningar av syntetmaterial som exempelvis TX-serien och en utsökt detaljfinish. 

Resultatet har naturligtvis inte låtit vänta på sig, detta är ett mycket behagligt skjutande fjädervapen med förbluffande lite traditionell fjädervapenkänsla i form av twaang och skrammel. I skenet från huvudkonkurrenterna HW95 (€295) samt HW97 (€339) och Feinwerkbau Sport (€569) så är den riktigt prisvärd när man ser till vad den ger. Ett annat populärt alternativ är naturligtvis TX-serien, vilket här i Sverige ligger på 6450 kr.

En presentation av föregående version.

Sidospännaren !

  När man talar om sidospända fjäderluftgevär så går tankarna osökt in på den mest framgångsrika modellen..

Sidospännare är tillsammans med de vanligare pipspännarna och underspännarna den populäraste formen av anspänningsmekanism för fjäderluftgevär samt också den modernaste. Just populäraste måste man dock ta med en smula salt, sidospännare har i absoluta antal alltid varit betydligt ovanligare än både underspännare och i synnerhet pipspännare.

Faktum är att sidospännaren är en såpass ny konstruktion att det första fjäderluftgeväret byggt enligt denna princip inte lanserades förrän 1950! Ansvariga för denna modell var Dianawerke och den lilla näpna bössan fick nummer 10. Det handlar då om en mycket liten bössa som kunde skjutas endera som ett vanligt luftgevär eller förses med en tillsats, inte helt olik en modern ljuddämpare, ifrån vilken man kunde skjuta korkar!

  Diana 10 med sin korktillsats monterad längst fram på pipan.

Tyvärr så blev denna modell ingen större succé, vilket delvis kan bero på att man var tvungen att skruva loss (!) hela pipan när man ville ladda en diabol. Ett ganska bökigt förfarande. Modellen var emellertid tekniskt sett intressant och en person som noterade den var Helmit Liebman som arbetade för Anschutz. Han patenterade redan 1958 en sidospännare för Anschutzs räkning men detta patent var huvudsakligen riktat mot en helt annan del än själva anspänningen, nämligen laddmekanismen.

Resultatet av detta patent kunde man se i en färdig konstruktion 1963 då Anschutz M/220 presenterades. 

  Anschutz 250 var en uppföljare till den banbrytande 220

Unikt för denna modell var den öppna cylinderladdningen, en absolut innovation! Ungefär samtidigt så var även ärkekonkurrenten Feinwerkbau på hugget och lyckades även dessa få in ett patent daterat 31:e december 1959 som också inbegrep en öppen cylinderladdning men främst av allt ett semirekylfritt system för vapenmekaniken, något som skulle mynna ut till modell 150 som presenterades i januari 1963, några retfulla veckor före Anschutz motsvarighet. Dessa två modeller från Anschutz och Feinwerkbau kom sedan att bli top-of-the line tävlingsvapen under hela 1960-talet och tillverkades i god sämja utan konflikter trots att de egentligen ägde varsitt patent på ungefär samma sak.

På grund av dessa två formidabla vapens goda rykte så började även andra tillverkare intressera sig för sidospännaren och nästa namnkunniga tillverkare var Hammeli som presenterade sin 400-serie 1971, en på vissa sätt väldigt udda modell.

  En underspännare med sidospännararm eller vadå?

Den mest särpräglade detaljen hos några av dessa modeller var den minst sagt udda pipvikten vilken satt fast under själva pipan ungefär som en underspännararm. Det är alltså inte EN okunnig skytt som har råkat få densamma i handen i ett försök att anspänna vapnet.

  Hammerlis udda modeller hade tvärställd laddtapp, notera sidospännararmen och pipvikten under pipan..

Ett flertal modeller följde efter Hammerlis första sidospännare, modell 490, men de flesta av dessa har idag försvunnet i historiens töcken. Hammerlis vapen är emellertid intressanta av ett helt annat skäl, de kopierades raskt av ett brittiskt företag som hette Jackal och som sedan förvärvades av Sussex Armoury. Jackal hade en modell i sitt sortiment som var lindrigt uttryckt inspirerad av Hammerlis 400-serie och den modellen benämnde man Woodsman.

  Jackal Woodsman, en okänd modell vars intäkter skulle komma att skapa grunden till ett viktigt företag..

Sussex Armoury skiftade snabbt namn på Jackal Woodsman och lät namnet Woodman utgå till förmån för det gamla varumärket Jackal, modellen blev alltså Sussex Armoury Jackal. För de flesta så blev emellertid den här familjen modeller mer kända när Sussex Armoury själva bytte namn till det mer självförklarande Air Arms. Till sist så blev alltså den här bössan bekant såsom Air Arms Jackal varpå den blev den första modellen i en ganska stor serie sidospännare som Air Arms tillverkade och saluförde innan de slutligen själva blev uppköpta av NSP Engineering.

Ett fåtal exemplar kom emellertid ut på marknaden under namnet Air Arms Woodsman och förmodligen så handlade det om gamla Sussex Armoury-mekaniker som såldes under Air Arms varumärke.

  Att hålla ordning på alla Air Arms olika tidiga modeller är inte helt lätt med alla namnbyten hit och dit..

Nästa tillverkare efter Hammerli att haka på trenden med att riktiga tävlingsgevär bara måste ha sidospännare var gamla anrika Webley & Scott som lagom till 1975 lanserade sin Osprey som en ersättare till gamla Mk III Super Target. Även här kan vi se roten till en annan och mer känd storsäljare nämligen Viscount och Tracker, som alla baserar sig på den gamla Osprey från mitten av 70-talet.

  Webley & Scott Osprey fanns också med en tung oktagon pipa istället för den här taniga saken..

Till skillnad från Feinwerkbau och Anschutz som tillverkade synnerligen kompetenta tävlingsgevär så var Osprey i rättvisans namn mera av ett klubbvapen för den mer hobbybetonade tavelstansaren. Modellen kom sedermera till sin rätt som grund åt den försäljningsmässigt sett betydligt populärare Tracker och Viscount men som tävlingsvapen hade den inte mycket att sätta emot de Västtyska konkurrenterna.

När sedan 1970-talet gick över till 80-tal så började sidospännaren föra en allt mer tynande tillvaro, bortsett ifrån några kinesiska budgetbössor och Noricas Europa. Nu var underspännare i ropen och alla tillverkare började skyffla ut allt kraftfullare underspännare på marknaden där modeller som Weihrauch 77, Webley & Scott Eclipse, BSA SuperStar och slutligen TX-serien kom att dominera marknaden.

Sidospännaren skulle emellertid komma att göra en sista revansch i form av Dianas numera legendariska 48-serie med början 1987. Dessa modeller kom slutligen att bli den absolut mest kända och sålda serien sidospännare någonsin med nu snart 30 års oavbruten produktion - still going strong!

Bättre förr...?

  Galway Fieldmaster var ett av marknadens nya namn, tillsammans med Sportsmatch, Daystate och Air Arms.

Ibland så träffar man på entusiaster som med en suck brukar utbrista - "Det var bättre förr...". Man menar på att idag är allt så dyrt, tänk 10.000 kr för ett luftgevär! Ni har säkert själva träffat på en och annan sådan person, som inte sällan efteråt snabbt fyller i att denne minsann köpte sin Diana helt ny för 200 kr....

Men hur var det egentligen, på riktigt?

Låt oss idag kolla lite på marknaden för 25-30 år sedan - hur såg utbudet ut och var verkligen luftgevären billigare på "den gamla goda tiden"?

Till att börja med så ska jag redovisa hur jag räknar saken. Med hjälp av den utmärkta sidan historia.se så kan man se att den genomsnittliga växelkursen 1988 för SEK jämfört med brittiska pund var 10.92 kr per pund. På denna sida så finns det också en priskalkylator som beräknar hur mycket dåtidens summa motsvarar i dagens på två olika sätt. Antingen i ett värde för vilka varor och tjänster som summan motsvarar och dels för hur många arbetstimmar man måste arbeta för att kunna köpa den dåtida varan. Den summa som kommer fram på detta sätt har i sin tur beräknats efter en genomsnittlig industriarbetarlön för respektive tidsepok - för nutiden beräknad till 26.000 kr brutto.

  Hela marknadens sortiment av luftvapen 1988 i England!

Våren 1988 så skulle jag fylla 17 år och sköt BSA Meteor Mk III, det var det bästa gevär jag hittils hade ägt och detta mestadels eftersom det hade kaliber 22 och kändes ordentligt kraftfullt jämfört med min tidigare .177 Gamo 361. Dessa preferenser skulle senare under året komma att revideras när jag stiftade bekantskap med såväl en Sharp Innova som Webley & Scotts legendariska Tracker - en modell som verkligen var i ropet vid den här tiden.

Då och då begav jag mig ner till Göteborg med GDGs buss för att besöka Press-Stopp som då och då sålde Airgun World. Till min stora glädje så hade man fått in årskatalogen för detta år och givetvis så köpte jag den på direkten. Naturligtvis så har jag den fortfarande kvar och ur den så ska vi skaka fram lite priser att räkna med.

Något som är slående när man bläddrar i den här gamla katalogen är att PCP fullständigt lyser med sin frånvaro. Tittar man på marknadsöversikten över hela den brittiska marknaden, som ju var världsledande vid denna tid, så upptar katalogen blott 6 modeller!

Daystate hade sin Huntsman och Huntsman Midas, Air Airms sin Shamal som FT (bokstock), FTS (valnötstock) och dessutom fanns nykomlingen Galway med Fieldmaster liksom dyrgripen Sportsmatch GC-2.

I grund och botten så handlade det alltså om 4 olika vapen, sett till konstruktionerna. Billigast var Huntsman på £295 vilket var ett klipp jämfört med Shamal (från £390) och Galway (£395) för att inte tala om GC2 med £850!

Räknar vi om dessa priser till dagens penningvärde så hamnar vi på följande:

Huntsman - 3221 kr (1988) = 6068 kr i varor och tjänster, 9196 kr räknat i arbetstid

Shamal - 4259 kr (1988) = 8023 kr i varor och tjänster, 12.160 kr räknat i arbetstid

Galway - 4313 kr (1988) = 8125 kr i varor och tjänster, 12.314 kr räknat i arbetstid

Sportsmatch - 9282 kr (1988) = 17.485 i varor och tjänster, 26.501 kr räknat i arbetstid

Till detta så ska vi också räkna med att vid denna tid så var UK medlemmar i EG, vilket inte Sverige var, och därför så fick man betala momsen (då, 23.46%) i Sverige liksom tullavgift. Vid en verklig import så hade alltså priserna blivit ytterligare något högre än vad som var fallet i beräkningarna ovan.

Fjädervapen då?

Feinwerkbau 300S - £565 = 6170 kr / 11.623 kr räknat i varor och tjänster, 17.616 kr räknat i arbetstid

BSA Supersport - £75 = 819 kr / 1543 kr räknat i varor och tjänster, 2338 kr räknat i arbetstid

Webley & Scott Tracker DL - £149 = 1628 kr / 3067 kr räknat i varor och tjänster, 4648 kr räknat i arbetstid

Feinwerbau Sport 124 - £195 = 2129 kr / 4010 kr räknat i varor och tjänster, 6079 kr räknat i arbetstid

Weihrauch HW80 - £129 = 1409 kr / 2654 kr räknat i varor och tjänster, 4023 kr räknat i arbetstid

Diana 34 - £92 = 1005 kr / 1893 kr räknat i varor och tjänster, 2869 kr räknat i arbetstid

Efter att ha räknat fram och tillbaka lite så verkar priserna för arbetstid på de vapen som fortfarande tillverkas och saluförs relativt oförändrade jämfört med nutiden. Vi kan då se att ett FWB 300 som man idag kan köpa fräscht och begagnat för 2-3000 kr hade en riktigt tung prislapp på den tiden som det begav sig. Inte konstigt att dessa vapen har kanonkvalité med en dåtida försäljningspris på nästan 18.000 kr!

Tittar vi på PCP så är dessa apdyra med dagens mått mätt. Ett enkelt PCP av bra kvalité kan man idag köpa för 5000 kr vilket lätt är halva priset (relativt sett) jämfört med för 28 år sedan.

Ny teknologi kostar!