Sidospännaren !

  När man talar om sidospända fjäderluftgevär så går tankarna osökt in på den mest framgångsrika modellen..

Sidospännare är tillsammans med de vanligare pipspännarna och underspännarna den populäraste formen av anspänningsmekanism för fjäderluftgevär samt också den modernaste. Just populäraste måste man dock ta med en smula salt, sidospännare har i absoluta antal alltid varit betydligt ovanligare än både underspännare och i synnerhet pipspännare.

Faktum är att sidospännaren är en såpass ny konstruktion att det första fjäderluftgeväret byggt enligt denna princip inte lanserades förrän 1950! Ansvariga för denna modell var Dianawerke och den lilla näpna bössan fick nummer 10. Det handlar då om en mycket liten bössa som kunde skjutas endera som ett vanligt luftgevär eller förses med en tillsats, inte helt olik en modern ljuddämpare, ifrån vilken man kunde skjuta korkar!

  Diana 10 med sin korktillsats monterad längst fram på pipan.

Tyvärr så blev denna modell ingen större succé, vilket delvis kan bero på att man var tvungen att skruva loss (!) hela pipan när man ville ladda en diabol. Ett ganska bökigt förfarande. Modellen var emellertid tekniskt sett intressant och en person som noterade den var Helmit Liebman som arbetade för Anschutz. Han patenterade redan 1958 en sidospännare för Anschutzs räkning men detta patent var huvudsakligen riktat mot en helt annan del än själva anspänningen, nämligen laddmekanismen.

Resultatet av detta patent kunde man se i en färdig konstruktion 1963 då Anschutz M/220 presenterades. 

  Anschutz 250 var en uppföljare till den banbrytande 220

Unikt för denna modell var den öppna cylinderladdningen, en absolut innovation! Ungefär samtidigt så var även ärkekonkurrenten Feinwerkbau på hugget och lyckades även dessa få in ett patent daterat 31:e december 1959 som också inbegrep en öppen cylinderladdning men främst av allt ett semirekylfritt system för vapenmekaniken, något som skulle mynna ut till modell 150 som presenterades i januari 1963, några retfulla veckor före Anschutz motsvarighet. Dessa två modeller från Anschutz och Feinwerkbau kom sedan att bli top-of-the line tävlingsvapen under hela 1960-talet och tillverkades i god sämja utan konflikter trots att de egentligen ägde varsitt patent på ungefär samma sak.

På grund av dessa två formidabla vapens goda rykte så började även andra tillverkare intressera sig för sidospännaren och nästa namnkunniga tillverkare var Hammeli som presenterade sin 400-serie 1971, en på vissa sätt väldigt udda modell.

  En underspännare med sidospännararm eller vadå?

Den mest särpräglade detaljen hos några av dessa modeller var den minst sagt udda pipvikten vilken satt fast under själva pipan ungefär som en underspännararm. Det är alltså inte EN okunnig skytt som har råkat få densamma i handen i ett försök att anspänna vapnet.

  Hammerlis udda modeller hade tvärställd laddtapp, notera sidospännararmen och pipvikten under pipan..

Ett flertal modeller följde efter Hammerlis första sidospännare, modell 490, men de flesta av dessa har idag försvunnet i historiens töcken. Hammerlis vapen är emellertid intressanta av ett helt annat skäl, de kopierades raskt av ett brittiskt företag som hette Jackal och som sedan förvärvades av Sussex Armoury. Jackal hade en modell i sitt sortiment som var lindrigt uttryckt inspirerad av Hammerlis 400-serie och den modellen benämnde man Woodsman.

  Jackal Woodsman, en okänd modell vars intäkter skulle komma att skapa grunden till ett viktigt företag..

Sussex Armoury skiftade snabbt namn på Jackal Woodsman och lät namnet Woodman utgå till förmån för det gamla varumärket Jackal, modellen blev alltså Sussex Armoury Jackal. För de flesta så blev emellertid den här familjen modeller mer kända när Sussex Armoury själva bytte namn till det mer självförklarande Air Arms. Till sist så blev alltså den här bössan bekant såsom Air Arms Jackal varpå den blev den första modellen i en ganska stor serie sidospännare som Air Arms tillverkade och saluförde innan de slutligen själva blev uppköpta av NSP Engineering.

Ett fåtal exemplar kom emellertid ut på marknaden under namnet Air Arms Woodsman och förmodligen så handlade det om gamla Sussex Armoury-mekaniker som såldes under Air Arms varumärke.

  Att hålla ordning på alla Air Arms olika tidiga modeller är inte helt lätt med alla namnbyten hit och dit..

Nästa tillverkare efter Hammerli att haka på trenden med att riktiga tävlingsgevär bara måste ha sidospännare var gamla anrika Webley & Scott som lagom till 1975 lanserade sin Osprey som en ersättare till gamla Mk III Super Target. Även här kan vi se roten till en annan och mer känd storsäljare nämligen Viscount och Tracker, som alla baserar sig på den gamla Osprey från mitten av 70-talet.

  Webley & Scott Osprey fanns också med en tung oktagon pipa istället för den här taniga saken..

Till skillnad från Feinwerkbau och Anschutz som tillverkade synnerligen kompetenta tävlingsgevär så var Osprey i rättvisans namn mera av ett klubbvapen för den mer hobbybetonade tavelstansaren. Modellen kom sedermera till sin rätt som grund åt den försäljningsmässigt sett betydligt populärare Tracker och Viscount men som tävlingsvapen hade den inte mycket att sätta emot de Västtyska konkurrenterna.

När sedan 1970-talet gick över till 80-tal så började sidospännaren föra en allt mer tynande tillvaro, bortsett ifrån några kinesiska budgetbössor och Noricas Europa. Nu var underspännare i ropen och alla tillverkare började skyffla ut allt kraftfullare underspännare på marknaden där modeller som Weihrauch 77, Webley & Scott Eclipse, BSA SuperStar och slutligen TX-serien kom att dominera marknaden.

Sidospännaren skulle emellertid komma att göra en sista revansch i form av Dianas numera legendariska 48-serie med början 1987. Dessa modeller kom slutligen att bli den absolut mest kända och sålda serien sidospännare någonsin med nu snart 30 års oavbruten produktion - still going strong!

 

Archon

29 juni 2016 11:59

'Better by being British'. Den nationella stoltheten är det då sannerligen ingen brist på.

 

Silwer

29 juni 2016 16:46

Angående AA sidospännare, red de andra halvan av 80talet på Webley Trackers enorma pipuläritet i Sverige.

Vanligast är EX88 och SE90(förutom Mistral förstås) EX88 såldes tom ett tag bar till norden och hade en stock som bara fanns här, den kom på hemmamarknaden sen med då AA började försöka sig på FT med just den.

SE90 var en finmodell av den med valnötstock och lite mer vågad design bla, nästan alla är .22 då det ansågs häftigare för köparna än den ärligt bättre .177 på dessa.

Jag har stött på en enda Jackal i Sverige, jag gissar att ingen importör ens fanns då här, senare var det Husqvarna som blev importör för AA.

1990 var det slut, och AA lade helt ner modellen, ersättaren blev nåt i hästväg TX200.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  En ammunitionstest!   Klassiska Baracuda med tre olika vikter och betydligt bättre burk.     När jag köpte min gamla BSA Ultra på sommaren 2006 så betalade jag £249 vilket kompletterades med £89 för kikarsiktet och ytterligare 2 x £4...

  Brno nummer 5 Ett vackert vapen, bara stål och trä dessutom.   Även denna gång så kommer temat att vara rimfire/”salongsgevär”/småviltstudsare/kantantänt/22LR eller vad man nu egentligen vill kalla den här vapengruppen. Jag har...

  På dryga distanser...   Att skjuta över 40 meter med 177/8J är en utmaning utomhus. Idag blev det en sväng till huset och eftersom det var någorlunda vindstilla så tog jag min lilla Crosman 1701 Bullpup - i allt väsentligt drivlinan av e...

Skön söndag!   Idag blev det en sväng runt de nya domänerna. Även den här helgen så kunde jag inte motstå frestelsen att åter igen ta med min gamla BSA ut till huset för lite skytte över 40 meter. Man kan alltså säga att förra helgen g...

    Plastic fantastic!     Syntetstockar har blivit allt mer populära! Syntetstockar är numera nästan mer talrika än stockar av trä eller laminat och i takt med behoven av bättre lönsamhet, liksom rådande designtrender för skjutvapen, ...