Benjamin 312

  En av sin tids absolut bästa MSP

Även idag så ska vi hålla oss kvar på 1960-talet och titta lite på basmodellen till Benjamin 3120 som presenterades här på bloggen för några dagar sedan. Detta är naturligtvis modell 312 som var i produktion mellan 1940 till och med 1969 - en mycket intressant period i amerkansk nutidshistoria. Detta vapen, med kaliber 22, delade också sortiment med systermodellerna 310 och 317 där den förstnämnda var 177 slätborrad och den sistnämnda med kaliber 177.

För många amerikaner och under flera decennier så var en Benjamin 312 det arketypiska amerikanska pumpgeväret, i alla fall fram till början av 1960-talet då den dyrare Sheridan började komma upp i försäljningsvolym. När 312 gick ur tiden så ersattes denna från 1969 av modell 342 som höll Benjamins fana högt fram till 1992 då den i sin tur ersattes av dagens 392.

Generellt sett så har 312 och 342 stora likheter där 392 avviker mera eftersom Benjamin vid dess tillblivelse hade blivit förvärvat av Crosman. Egentligen började förändringarna redan 1977 då Benjamin köpte Sheridan och detta företag blev därefter köpt 1992 av Crosman Corp. Under många år därefter så tillverkade man Sheridan med kaliber 20 och Benjamin med kaliber 177 & 22 men i grund och botten så var det ändå samma produkt under olika namn och kalibrar. För några år sedan så försvann slutligen Sheridans pumpgevär och Benjamins 397 och 392 blev ensamma kvar som den sista resten av en gammal fin amerikansk pumpvapentradition.

  För många samlare gäller bara Sheridan och Benjamin har lite orättvist hamnat i skuggan.

Precis som Sheridans så rör det sig om ett synnerligen traditionellt pumpgevär. Den väsentliga skillnaden är främst att Benjamin var lite billigare tillverkade relativt Sheridan, vilket är högst begripligt för ett vapen som var ungefär hälften så dyrt liksom skillnaden i kaliber. En Benjamin har igenom kaliber 22 ett betydligt större urval av ammunition än vad som är fallet för den mer udda kaliber 20. Förutom detta så ger naturligtvis också den grövre kalibern en ännu bättre skottverkan mot levande mål och under hela 1950-talet så var 312 en mycket uppskattad modell för skyddsjakt i de lägen där krutvapen i kaliber 22 inte var lämpliga.

Räknar vi konkret prestanda så levererar en 312 med maximalt 10 pumptag runt 675 fps med 14.30 grains diaboler och detta betyder ungefär 14-15 fpe eller 19-20 joule. Självfallet så smäller ett sådant skott en hel del men tack vare konfigurationen som MSP så finns alltid möjligheten att använda färre antal pumptag. Då får man ner ljudnivån och pumpandet blir betydligt mera vilsamt, både för vapnet och för skytten.

Konstruktivt sett så finns det många likheter, inte bara visuellt sett. Båda modellerna är till stor del tillverkade av mässing, stål och trä med ventilkonstruktioner som inte är direkt servicevänliga utan specialverktyg. Konstruktionen med vinkelrät pumparm innebar också att kikarsikten var bökiga att montera på grund av de handgrepp som krävs för att ladda vapnet. Vanligtvis så skjuts därför dessa vapen med endera öppna riktmedel eller diopterartade kiksikten.

Denna layout var i princip totalt dominerande på den väldiga marknaden i USA från ca 1940 och fram till 1970-talet då fjädervapnen på bred front började konkurrera på ett effektivt sätt tack vare främst högre utgångshastigheter och det faktum att de är enklare och smidigare att ladda. I takt med att allt billigare kraftfulla fjädervapen så har den här typen av pumpgevär successivt konkurrerats ut och försäljningen idag är bara en skugga av tidigare siffror. 

Av den anledningen så började Crosman styra över sin produktportfölj mot PCP och detta har visat sig vara både lönsamt och nödvändigt för att kunna överleva som företag. 

Hur man än vänder sig...

  Min lilla skrivarhörna i tillvaron..

För ett par veckor sedan så fick jag en frågan från en läsare om varför jag inte skriver mer om äldre luftvapen. Varför inte skriva om några speciella modeller som jag tycker är intressanta eller viktiga. En ypperlig idé tyckte jag, tackade inspiratören och satte genast igång att författa ett gäng sådana inlägg.

Vad händer då?

Jo, när några sådana hade kommit online så börjar en annan läsare inkomma med önskemål om färre inlägg som berör specifika historiska modeller. Vad svarar man på detta? Sanningen är nog den att man aldrig kan tillfredsställa alla olika läsares helt skilda önskemål. Min strategi är nog att försöka köra någon form av blandad mix. Sedan så kan jag naturligtvis se att Airpang igenom åren har haft en lite brokig inriktning, helt i enlighet med vad jag tycker är roligt att skriva om för stunden.

Apropå skriva så var det en läsare som var nyfiken på hur det ser ut där jag skriver och var jag egentligen skriver någonstans rent praktiskt - därav rubrikbilden till dagens inlägg. Som de flesta kanske vet så residerar jag i ett, lindrigt uttryckt, mindre samhälle benämnt Ucklum på västkusten, cirka 60 km norr om Göteborg. Här finns ca 250 invånare och de flesta känner ju varann ganska bra. Vi har en bensinstation, tillika pizzeria samt en bilverkstad som pysslar med lite av varje. Det finns två kyrkor här och sjön Hällungen som utgör dricksvattentäkt för stora delar av staden Stenungsund, som ligger ungefär en mil bort.

När jag skriver så brukar jag sitta på andra våningen, precis innanför balkongen, med en fin utsikt över sjön och ängarna framför, vilka på sommaren brukar vara fyllda med sommarbetande kreatur. Omgiven av diverse växter, som får vara inomhus innan växtsäsongen börjar utomhus, så knackar jag fram inläggen på min lilla 1590 kr Toshiba C30 Chromebook. Det händer dock att jag också tar med Chromebooken ner till bottenvåningen och passar på att skjuta lite på min egen 20 meter korta skjutbana medan jag funderar lite runt ett inlägg.

Så, med detta adresserat, så tänkte jag återkomma till ämnet med Airpangs innehåll. Som de flesta vet så finns det länkar till vänster på bloggen till tidigare års inlägg motsvarande dag. Här kan man läsa äldre lite inlägg om man inte gillar dagens motsvarighet och om man har synpunkter och/eller önskemål på vad jag bör ta upp på Airpang så är man mer än välkommen att i första hand utnyttja frågelådan eller kommentarsfältet för att framföra sina önskemål.

I morgon så får ni dock hålla ut med ytterligare en artikel om ett gammalt luftvapen som har haft stor betydelse..

Liten men med ett grymt klipp !

  POWER !  Så sammanfattade ARH sin BSF 55 redan 1964

De flesta fjäderfantaster av idag har sett de mest hårresande utgångshastigheter omnämnas i reklamen för de jättelika billiga plastbössorna från marknadens lingonserie. Man uppger här utgångshastigheter på allt från 1100-1650 (!) fps och naturligtvis alltid med så lätta små 177 projektiler som möjligt. Om detta så kan man tycka lite vad man vill men faktum är att en hög utgångshastighet säljer och så har också varit fallet under de senaste fem decennierna.

Ursprunget till effektracet började naturligtvis i USA där man jämförde sig mot dåtidens 22LR eftersom dessa var den mindre vapentyp som gemene man var bekant med sedan innan. Om man bara kunde redovisa en utgångshastighet nära den för 22LR så borde ju rimligtvis den tilltänka köparen uppfatta saken som att han fick en annan vapentyp som inte var alltför långt ifrån en han redan kände till, med ytterligare mervärden i form av lägre ljudnivå och billigare ammunitionskostnad.

När Robert Law började importera bättre europeiska luftvapen igenom sitt företag Air Rifle Headquarters så kollade han runt lite i Europa efter påkostade men ekonomiskt överkomliga fjädervapen med hög utgångshastighet och betydligt bättre finish, passning och kvalité än vad som var typiskt för inhemska MSP och 22LR. Hans slutsats blev snabbt att det var i Tyskland som man kunde hitta dessa. De dåtida brittiska vapnen hade förvisso en ännu bättre passning och inte minst finish men de var relativt dyra och tekniskt föråldrade då de inte sällan byggde gammal teknologi som hade använts decennier efter decennier.

En av de företag som väckte hans intresse var BSF, Bayerische SportwaffenFabrik, beläget i Erlangen nära den medeltida staden Nurnberg. Rent praktiskt så köptes vapnen in via Whisco, ett exportbolag i Tyskland skapat av Hermann Wisker - dåtidens RWS kan man säga. Detta anrika företag, skapat redan 1935, hade ett flertal intressanta modeller i sitt sortiment varvid speciellt en modell fångade Roberts omedelbara intresse - BSF 55.

  Kraft och klass - en vacker typiskt germansk modell med förträffliga valnötsstockar..

BSFs modell 55 var ett mycket litet gevär med fjädervapenmått mätt, längden var blott 102 cm och vikten var endast 2900 gram. Detta kan man jämföra med en modern Weihrauch HW50S ungefär (103 cm, 3100 gram). Det intressanta var emellertid utgångshastigheten, med lätta 7.00 grains 177-diaboler så gav den 735 fps!

Vid den här tiden, mitten av 1960-talet, så var detta rykande prestanda!

Den betydligt större och tyngre Weihrauch HW35 (111 cm, 3900 gram) gav 700 fps under samma epok och redan detta ansågs som riktigt duktiga prestanda. I skenet av sina förhållandevis blygsamma dimensioner så var BSF 55 en riktig bomb. Till saken kommer också att bössan var förbluffande lätt att anspänna och den har ett mycket bra avtryckarsystem, förvisso inte ett Rekord men sannerligen inte långt efter. Passning och finish höll god tysk nivå och priset var riktigt anständigt. Robert vädrade med andra ord en succé och visst blev modell 55 en riktigt storsäljare som kom att ingå i sortimentet långt in på Beemans tid.

  Den långa cylindern och de två rillorna längst fram var kännetecken för BSF

Innan vi fick syntetpackningarna så var det rent tekniskt sett svårt att få dåtidens läderpackningar att hålla ihop för trycket när vapnen utrustades med kraftfullare slagfjädrar. För att komma runt det här problemet så skapade BSF ovanligt långa cylindrar för sin tid. Dessa utpräglat långslagiga vapen gav en (relativt sett) långsammare kompression varvid temperaturen inte stegrades lika fort vid avfyrningen. Den relativt sett mindre pistongdiametern innebar också att man lättare kunde använda grövre gods i packningen för att på så sätt fördela värmen och trycket över en större massa packning trots pistongens smalare diameter. Resultatet blev högre effekt men också ett teoretiskt sett mer svårskjutet vapen på grund den långa och kraftfulla slagfjädern och definitivt ett vapen som blev svårare att byta just skagfjäder hos.

Principen som sådan kom emellertid att anammas av andra tillverkare och blev sedan ett signum för Feinwerkbau Sport som nästan ett decennium senare skulle komma att bryta 850 fps med samma tankar, dock understödda av modernare teknologi tack vare sin parachute-packning av syntetmaterial.

  Ekonomisk tillverkning av enhetsavtryck - sandwishplattor!

Ifrån lanseringen 1964 och under nära två decennier framöver så kom BSF 55 att vara en av fjädervärldens absolut bästa vapen men också ett som tyvärr kom att falla i skuggan bakom FWB Sport från mitten av 1970-talet och framåt. När familjen Schutt sålde BSF 1983 så kom fabriken tyvärr att falla på obestånd och 1985 var konkursen ett faktum varvid resterna av produktionen påpassligt nog köptes upp av Weihrauch. Hans Weihrauch på sin tid gillade alltid 55 högt och rent så den fick rulla på ytterligare ett antal år men nu med Rekord avtryckarsystem och under benämningen Weihrauch HW85 eller Beeman R10, beroende på marknad. 

Personligen så har jag aldrig ägt utan bara skjutit, ytterst sporadiskt, med en BSF 55, vid ett enstaka tillfälle för nu ganska många år sedan. Upplevelsen var emellertid mycket postiv! Detta var ett lätt och välbalanserat vapen som var enkelt att anspänna och med relativt måttlig rekyl för sin givna effekt och därtill utrustad med ett mycket bra avtryckarsystem. Kraften, skjutbarheten, utseendet, avtrycket och anspänningen liksom det faktum att man var tidigt ute med kilbas för kikarsikte gjorde BSF 55 till en storsäljare och det med all rätt. 

Ett bra och vackert vapen, ett guldkorn i luftvapenhistorien.

Dubbla diaboler !

  Beeman Dual är sannerligen ett mycket udda vapen...

Nu i dagarna så lanserar Beeman ett synnerligen udda vapen. Det mest speciella med den här nya modellen är att den har två pipor monterade samtidigt! Det som ser ut som en underspännararm på bilden ovan är i verkligheten en extra pipa och vapnet har sådeles två pipor. Med hjälp av ett vred så kan skytten välja vilken pipa som ska avlossas, exempelvis endera en övre med kaliber 22 eller en nedre med kaliber 177.

Som om detta inte vore nog så kan man dessutom ersätta vredet med en speciell insats som tillåter båda piporna att avfyras på en gång! Själva anspänningen av vapnet sker igenom att pipan, förlåt - piporna, bryts framåt på sedvanligt brytfjädervapensätt.

Vän av ordning frågar sig naturligtvis - vad är nyttan med detta?

Tja, säg det?

  Ja, sannerligen innovativt - med varför? 

Precis som med fartomställare hos PCP så kan man naturligtvis säkert hitta på några udda omständigheter då den här minst sagt ovanliga konfigurationen kan vara användbar på något sätt men rent spontant så känns det inte som att det är en finess som mänskligheten har saknat hittills. Först på marknaden är man emellertid inte då gamla Imperial Double Express hade dessa finesser redan för två decennier sedan, låt vara då som MSP och inte som fjädervapen.

Det känns lite som att det är fullmåne på luftvapenmarknaden för fjädervapen i år, först Hatsan Canivore med kaliber 30 och sedan detta..

Håhå, jaja...

Excellent Match !

  Excellents modell Match var den sista och klart tekniskt bästa modellen av Excellent

Igår så skrev jag lite om Benjamin 3120 och refererade då i förbifarten till Excellent Match varvid jag genast fick en fråga om vad detta är för gevär. Som många, men inte alla, entusiaster känner till så tillverkade man i Stockholm under de första tre fjärdedelarna av 1900-talet ett primitivt luftgevär av typen MSP. Detta gevär var lite förenklat en cykelpump kombinerat med en mestadels slätborrad pipa i den udda kaliber 5.40 mm nedsänkt i en trekvartsstock av trä med en enkel blowoff-ventil och tillhörande enstegs avtryckarsystem.

Enkelt, billigt och välfungerande.

Excellentgeväret var en udda skapelse på den svenska luftvapenmarknaden under hela sin produktionstid men hade ett mycket gott rykte för ordentlig slagkraft och en enkel konstruktion som ägaren själv kunde underhålla och reparera vid behov.

När tiden hade tickat fram till 1960-talet och välståndet i Sverige ökade så tillkom också en ökad konkurrans ifrån utländska aktörer varvid Excellents position som prestandavapen på allvar började att utmanas. In på arenan kom de amerikanska pumpgevären från främst Sheridan men även en och annan Benjamin liksom horder av grövre fjädervapen från Västtyskland och England. I mitten av 60-talet så var det därför dags för Excellent att göra en uppryckning och försöka stävja trycket från konkurrenterna.

BSA hade nu lanserat sin Meteor som med kaliber 22 var en direkt utmanare mot den då redan ett decennium gamla Excellentmodellen CIIK. Båda dessa modeller låg nära varann i anslagsenergi och kaliber, Meteoren hade dock en edge tack vare sin helt räfflade pipa och det faktum att den sköt diaboler snarare än rundkulor. Dessutom så var den något billigare och den kunde därtill utrustas med kikarsikte eftersom den hade en kilbas redan från fabrik. Sedan så var den naturligtvis skönare att skjuta mycket med eftersom man inte behövde pumpa en massa gånger mellan varje skott.

Excellent kontrade med ett gott rykte för svensk kvalité, en mer lättmekad konstruktion, ett smidigare format och en absolut rekylfrihet. Den bistra sanningen var dock att Excellent började känna av konkurrenterna ordentligt och man försåg därför sin CIIK med frästa spår för kilbas redan 1964 eftersom kundtrycket för denna finess ökade i takt med att försäljningen dalade.

  Notera varbygeln som på Match dras bakåt/nedåt varpå knappen till ventilen trycks in med hävstångsservo.

Under ett par år i mitten av 1960-talet så kom flera utvecklingsteg hos Excellent år efter år, förutom kilbasen så kom även spännarmen i varbygeln osv. Detta räckte dock inte så till 1967 så gjorde man ett omtag med modellen "Match". Den här nya varianten utnyttjade en av Excellentmodellernas stora svagheter till sin egen fördel. Tack vare användningen av rundkulor som ammunition så var det förhållandevis enkelt och billigt att förse modellen med ett magasin. I detta fall så var det helt enkelt en rekangulär liten låda ovanpå pipan som höll 10 st rundkulor redo för att med hjälp av tyngdlagen falla ner i kikventilen och avlossas.

Magasinvapen var vid denna tid ungefär lika sällsynta som hönständer på den svenska marknaden och Match blev därför en nytändning för Excellent. Denna toppmodell utrustades naturligtvis också med allt extra allt som fabriken då kunde uppbringa; här fanns naturligtvis varbygelladdningen och kilbasen för kikarsikte liksom en extra tung pipa och ett mer ergonomiskt (nåja) pumphandtag.

Tyvärr så blev modellens saga kort, redan 1971 så började det gå knackigt för fabriken och modellerna slutade marknadsföras aktivt. De sista exemplaren kom därefter att byggas ihop 1974 och den nya vapenlagen -73 kom att slå hårt mot just Excellent eftersom pumpgevären beslogs med licens baserat på sin konstruktionsprincip. LIcenskravet kom även att gälla övriga luftvapen över 200 mps utgångshastighet liksom kolsyrevapen. Dessutom så höjde man åldersgränsen från 16 år ända upp till 18 år.

  Magasinlådan hade modellbeteckningen präglad och baktill stack det ut en överföringskanal till kikventilen.

Resultatet blev att den billigare, lika kraftfulla Mk III Meteor med kaliber 22 kom att säljas licensfritt medan den dyrare och på många sätt bökigare att handaha Excellent med sin udda rundkulekaliber hamnade på licenskrav. Naturligtvis så var detta en veritabel dödsstöt mot detta anrika fabrikat som därmed gick ur produktion.

Idag så är dessa gevär veteranvapen för samlare. Till och med slitdelar och ammunition som bara för några år sedan var relativt enkla att hitta börjar nu bli sällsynta och svåra att få tag på. Som alltid så är dessa vapen bökiga och tidskrävande att pumpa, de smäller hårt och den praktiska precisionen på lite längre avstånd, bortom 20 meter, lämnar mycket övrigt att önska. Kraften är dock god och ett friskt Match kan lätt göra bortåt 13-14 joule vilket ger ordentlig skottverkan i målet tack vare den förhållandevis grova kalibern.

Myten Excellent lever dock kvar i hög förmåga, många är de medelålders män som får något nostalgiskt i blicken när de börjar prata om sin barndoms Excellentgevär vilka sköt så otroligt hårt och som fällde så stora vilt på riktigt enorma avstånd. Detta, det är minsann något helt annat än vad som finns att köpa idag osv..

Själv så brukar jag låta dem hållas när alla dessa superlativ rabblas upp som ett rinnande vatten men bieffekten är att Excellent och inte minst den numera nästan mytiska Match betingar osannolikt höga samlarvärden, ibland nästan lika absurda som när det gäller Webley & Scott Tracker. Kraften i varumärkesmagin ska aldrig underskattas.

Jämfört med ett modernt svenskt pumpgevär som exempelvis en Independence eller Indy så är naturligtvis alla Excellent rena rama skräpet, fattas bara annat med 40 års utveckling. Dagens motsvarigheter har en teknisk överlägsenhet som står ljusår bortom vad ett Excellent kunde frambringa - utom möjligtvis i myternas värld..

En amerikansk klassiker!

Ett udda vapen här i Sverige..

Pumpvapen av typen MSP utrustade med magasin är inte vanliga men en av de mest kända, relativt sett, torde ändå vara Benjamin 3120. Detta är helt enkelt en magasinsvariant av modell 340, 342 och 347 och snarlikt den samtida svenska motsvarigheten Excellent Match.

Modellvarianten presenterades 1959 och kom sedan att hänga med i produktionen ända fram till 1982. Det är alltså ett betydligt nyare vapen än vad man först kan tro, med tanke på dess enkla och ålderdomliga formgivning.

Två varianter av förstock existerar emellertid, dels den tidiga varianten som visas på bilden högst upp, benämnd "corn cob" för dess likhet med en majskolv, och dels en mer rektangulärt fyrkantig version som påminner om de sista Blue Streaks som Sheridan tillverkade. Denna sista variant är emellertid tämligen sällsynt trots att 340 fick den formgivningen redan 1973. Troligtvis så var den fyrkantigare förstocken/pumphandtaget på 3120 ett resultat av att man byggde lite från det man hade på hyllan i samband med nedläggningen av Benjamin som självständig tillverkare.

En video från AoA som hyllar modellen.

Rent konstruktivt sett så är 3120 ett tämligen konventionellt amerikanskt pumpgevär med den lilla skillnaden att man har ett extra rör ovanför pipan, vilket då tjänstgör som ett simpelt magasin. På grund av den här konstruktionen så skjuter man inte vapnet med konventionella diaboler utan istället med kaliber 22 rundkulor. Magasinröret fylls alltså med rundkulor och dessa matas in till pipan igenom repeterrörelsen samtidigt som mynningen riktas uppåt.

Efter 8 pumptag så kan sedan en frisk och fräsch 3120 spotta ut 15.43 grains rundkulor med jämna och fina 550 fps vilket betyder ca 14 joule. Modellen som sådan var inte helt ovanlig för skadedjursjakt inomhus i exempelvis lador och silos i USA på 1950/60-talet eftersom den hade variabel utgångshastighet, bra med fart på full effekt samt var smidig att handaha med sin rekylfria avfyrning och inbyggda luftkälla. Vapnet kunde sedan laddas upp i magasinet med en hel dags förbrukning av rundkulor åt den som gick på jaktstigen.

De främsta tillkortakommandena var förutom själva pumpningen att vapnet var högljutt på full effekt och hade en tveksam praktisk precision på lite längre avstånd på grund av rundkulorna, det sistnämnda var dock inget jätteproblem över de korta distanser som oftast är aktuella vid skyddsjakt inomhus.

Idag så är dessa vapen närmast samlarvapen, precis som MSP i gemen. Det är historiskt intressanta gevär som tyvärr saknar mycket av karisman och historiken bakom starkare varumärken som den ikoniska Sheridan och som av den anledningen ibland kan kännas närmast ouppskattade.

En gång i tiden så var dock Benjamin ett framgångsrikt och uppskattat fabrikat och inte bara ett litet varumärke hos Crosmans stora fabrikatsportfölj. De hade en distinkt eget utseende och dito framtoning vilket dessvärre slätades ut till anonymitetens gräns i samband med att de blev uppköpta. Skrattar bäst som skrattar sist, gäller dock eftersom Benjamin är det sista riktiga MSP som tillverkas i USA numera efter Sheridans frånfällle och en Benjamin 392 är idag allt som finns kvar av den en gång så typiska tillverkningen av amerikanska pumpgevär riktade till vuxna entusiaster.

Ett fantastiskt tillbehör !

  En av mina favoritplatser men tyvärr ganska så ljudkänslig - en underbar vårkväll

Jag såg på det svenska luftvapenforumet att man förde en diskussion runt ljuddämpare för luftgevär och i denna tråd så konstaterades det samstämmigt att prevalensen av just ljuddämpare på nya modeller ute i handeln förefaller ha ökat betydligt. Själv så har jag gjort samma iakttagelse och det förefaller dessutom som att allt fler marknadsaktörer inte längre blygs över detta utan de annonserar gärna sina produkter som utrustade med just ljuddämpare eller ljuddämpande anordningar snarare än att försöka linda in företeelsen i mer diskreta beskrivningar.

I grund och botten så tycker jag detta är bra, den här typen av förfarande kommer tveklöst att på sikt agera som dörröppnare för utvecklingen. Syns och finns dämparna runtomkring oss så normaliseras dessa som de eminenta tillbehör som de faktiskt också utgör.

I nyss nämnda tråd så föreföll konsensus av deltagarna landa i att dämpare för licenspliktiga vapen troligen är licenspliktiga men att dämpare för licensfria vapen sannolikt inte är det. Detta är en tolkning som jag i sak själv stödjer. Problemen är dock två; hur bevisar man att dämparen bara är till ett licensfritt vapen och hur hanterar man de oproportionella negativa konsekvenser för den enskilde som en felaktig tolkning kan komma att innebära?  För integrerade ljuddämpare, ofta maskerade som shrouds, så har man troligtvis enklare att övertyga en rättsinstans om att dessa inte är varken avsedda för eller passande till, företrädelsevis krutdrivna, licenspliktiga skjutvapen.

Det stora kruxet är de lösa dämparna, som ju till sin konstruktion kan fungera precis lika bra på en 22LR som på ett PCP. Här kan bevisläget bli mycket kärvare och i synnerhet för ett vapen som inte säljs med en dylik ljuddämpare som original över disk. Skulle nu en rättsvårdande myndighet besluta sig för att fälla ett ljuddämparinnehav så kan dryga efterräkningar för innehavaren stå att vänta. Just detta gör att många entusiaster av lätt begripliga skäl föredrar att inte chansa.

Detta är naturligtvis klokt i sak.

Personligen så hoppas jag dock att vi så snart som möjligt får se ett klarläggande från myndigheterna om hur framtiden för våra ljuddämpare till luftvapen ska betraktas i juridiskt hänseende. Den nuvarande situationen är ju på de flesta sätt mycket frustrerande och otillfredsställande eftersom insikten om ljuddämparen mervärden börjar stå allt mer klar överallt, både hos entusiaster och utomstående.

  Ansvarsfulla och miljövänliga skyttar använder ljuddämpare - förhoppningsvis snart också i Sverige.

 Luftvapen är roligt, säkert och framför allt en mycket miljövänlig skyttesport till vilken ljuddämpare är en lika självklar och nödvändig del som katalysatorn hos en personbil. Här behöver vi med andra ord tyvärr myndigheternas hjälp för att kunna få lov att ta ett ännu större miljöansvar. För på sista raden så finns det trots allt en gemensam målbild. Myndigheterna önskar ju som bekant begränsa mängden och närvaron av krutdrivna skjutvapen i samhället samtidigt som vi önskar få fler vänner i vår egen skyttehobby.

Allt detta talar för att luftvapen är en sport och hobby som även i omgivningens ögon förtjänar att ha framtiden för sig och i den framtiden så är ljuddämparen utan tvekan en mycket viktig del. Luftvapen kan leverera säkerhet, skjutglädje, miljöhänsyn och tillgänglighet på ett sätt som inga krutvapen förmår.

Framtiden är vår!

Charlie DaTuna

  Bob Werner har lämnat oss..

En av de mest kända anonyma profilerna på den amerikanska luftvapenscenen har tragiskt nog lämnat oss under gårdagen. Bob var en man med många järn i elden men är kanske allra mest känd som pseudonymen Charlie DaTuna under vilken han ägnade sig åt luftvapentuning av företrädelevis billiga spanska och kinesiska fjäderluftgevär. Det var i den rollen som han marknadsförde och sålde sina berömda GRT- avtryckare som skapar en avsevärd förbättring åt Gamos enhetsavtryck och som blev populära tillval både för Gamos och de äldre Theoben som delade samma avtryckarsystem.

Den andra delen av hans arv var att han tillsammans med sin gode vän och kompanjon Gene Curtis skapade det ledande amerikanska luftvapenforumet Gateways To Airguns, GTA under försommaren 2006.

Själv hade jag en ganska sporadisk personlig kontakt med Charlie men jag läste mycket av det han skrev, han var nämligen väldigt informativ runt hobbyn och betraktade olika guider som självklarheter snarare än nödvändigheter runt luftvapen i allmänhet och de produkter som han saluförde i synnerhet.

Liksom många andra luftvapenprofiler så hade han också en lätt konfrontativ sida och hans duster med Steve Woodward (aka Steve in NC) var både underhållande och episka. Den mest bisarra argumentationen jag hörde i deras stormiga debatter var för övrigt när Bob avspisade Steve som mindre trovärdig på basis att han var ateist!? 

De sista åren så hade dock Bob dragit sig tillbaka en hel del, främst på grund av sina hälsoproblem. Sitt företag lämnade han över till den gode vännen Gene som i sin tur, också på grund av bekymmer med sin egen hälsa, efter några år lät sin hustru Cathy Curtis.

Trots alla turer så lämnade Charlie ett bra arv efter sig till alla luftvapenfantaster, både igenom GTAs forum och hans mycket uppskattade avtryckare.