Bästa bössorna - plats 2

En riktigt stor bössa - på många sätt...  

Andraplatsen på min lista kommer naturligtvis att gå till en ytterst inflytelserik modell och ett luftgevär som faktiskt har fått en hel bok dedikerad till sig. Modellen jag talar om är naturligtvis Beeman R1, här i Europa mest känd som Weihrauch HW80.

I grund och botten ett mycket konventionellt vapen, en grov och fysiskt stor pipspännare, som har haft ett enormt inflytande på luftvapenutvecklingen, inte minst eftersom den i flera decennier utgjorde Beemans allra mest pålitliga kassako.

I England så var den även här en storsäljare och det första vapen som fick britterna att på allvar ansöka om FAC för luftvapen. Med en effekt uppåt 20 fpe så utgjorde den ett märbarkt steg uppåt från 1970-talets kraftfullaste fjädervapen med som bäst runt 14-15 fpe anslagsenergi. Nu började plötsligt potentialen hos fjädervapen bli tydlig, nu var kaliber 25 ett realistiskt val för första gången samtidigt den sedvanliga kaliber 177 för första gången började närma sig en utgångshastighet av 1000 fps.

  John Darling använde en HW80 preparerad av Venom Arms under nästan hela 1980-talet..

På den amerikanska marknaden så blev modellen genast en storsäljare och den modell som på allvar startade Beemans segertåg under 1980-talet. Weihrauch HW80 blev helt enkelt den mall som alla kraftfulla fjädervapen mättes mot och även det mål som Diana tog sikte mot med sina stora sidospännare ett halv decennium senare.

Det vi såg när modell 80 presenterades 1980 var helt enkelt förelöparen till det effektkrig som kom till att dominera den senare delen av decenniet och även de första åren på 1990-talet och som till sist nådde sin kulmen med rena monsterbössor, exempelvis Webley Patriot. Mycket av styrkan med R1/80 kom framöver att bli modellens stora flexibilitet, detta var helt ett mycket bra vapen med mängder av detaljer och know-how från eftermarknaden liksom även - förutsatt man accepterade dess fysiska format - en modell som kunde duga till de flesta olika ändamål.

Till sist så blev det en hel flora varianter, samtliga fyra kalibrar, korta- såväl som långa pipor, diverse varianter på stockar och ett enormt utbud på delar från eftermarknaden, allt mellan rena prydnadsdetaljer till alternativa drivkällor av typen luftfjäder!

Idag så är HW80 fortfarande en storsäljare på många marknader, trots att den på intet sätt kan räknas om marknadens kraftfullaste vapen längre. Det är en enkel, robust och välskjutande stor bössa vars karaktär och känsla fortfarande attraherar många entusiaster som önskar ett välbyggt kvalitétsvapen som faktiskt även kan hantera kaliber 25 på ett vettigt sätt. Ett betydelsefullt vapen som säkerligen kommer att vara med oss under lång tid även framöver.

Bästa bössorna - plats 3

  Inget fjäderluftgevär är mera Field Target än Weihrauch HW77!

När vi kliver in på segerpallen med nummer 3 så kommer jag att lägga in än mer vikt vid historisk betydelse och inflytande över vår hobby liksom de olika aktörernas agerande i respons på respektive modell. Vi talar alltså om modeller som har haft riktigt stort inflytande på utvecklingen!

På plats nummer 3 så sätter jag därför Weihrauch HW77, en modell som alla känner till (men som få numera köper). Detta är ett vapen som inspirerade en hel trend av modeller ifrån sin egen lansering 1983 ända in till våra dagar, alltså modeller baserade på konceptet av underspännare med spännarm under pipan liksom en laddningsmetod som inte är en tvärställd laddtapp. Här har vi Webley & Scott Eclipse, BSA SuperStar, Weihrauchs egen systervariant 97, TX-serien liksom sentida efterträdare där främst Diana 430/46 och  Walther LGU är mest kända – alla är distinkt inspirerade av HWs legendariska 77.

Förutom att skapa en vapenkategori som säljer bra och som mer eller mindre tvingade mängder med tillverkare att skapa likvärdigheter så är detta även Field Target-modellen nummer 1 (sentida Steyrs får ursäkta). Modell 77s kom alltså precis rätt i tid. När Field Target skapades så kom modell 77 som ett brev på posten bara ett par säsonger efteråt. En helt ny sport och ett helt nytt vapen som närmast föreföll skräddarsytt för ändamålet.

Ett vackert och tidlöst vapen.

Under skalet så är emellertid 77 inget avancerat, fast pipa och öppen cylinderladdning var ingen nyhet, ens då för snart 35 år sedan. Avtryckarsystemet Rekord fanns naturligtvis också med och var som alltid ett säkert kort, inte minst jämfört med vad de brittiska konkurrenterna vid denna tid förmådde att erbjuda. Resten av bössan var 100% HW – tung, kanske även lite klunsig men oerhört välbyggd och solid. Med modell 77 så förändrade Weihrauch över en natt den köpande allmänhetens uppfattning om underspännare i allmänhet varvid kopplingen till tidigare generationer av samma teknik, främst handikappade av den tvärställda laddtappsladdningen, kunde förmå att prestera.

Idag är 77 inte längre någon kioskvältare utan egentligen lite mera av en levande fossil, precis som dess ännu äldre syskon modell 35. De som idag söker en högpresterande underspännare från HW tenderar att nästan undantagslöst välja den modernare modell 97, som ju dessutom är ännu mer riktad mot användning med kikarsikte.

Modellens historiska betydelse kan man dock inte bortse ifrån och där har den gjort mer intryck på marknaden än nästan alla andra modeller som har tillverkats.

Bästa bössorna - plats 4

  Luftgeväret som gjorde Sverige till en stormakt i luftvapenvärlden och dess tillverkare till ett världsföretag

Idag så har listan räknat ner till tätplatserna och här hittar vi den mest betydelsefulla luftvapenkonstruktionen som någonsin har tillverkats här i Sverige! Utan detta vapen - eller om det hade floppat - så hade vi kanske inte haft något FX Airguns AB med det enorma inflytande som detta företag har haft över den moderna luftvapenutvecklingen sedan millennieskiftet.

Visst hade det funnits PCP innan den direkta förelöparen till FX2000, Webley Axsor, presenterades 1998 men själva genombrottet för PCP i Sverige kom först runt år 2001 med lanseringen av dess uppdaterade efterträdare. Här fanns många detaljer som då var innovativa nyheter men som idag närmast betraktas som självklarheter - manometer, quickfill för luftfyllningen och ett synnerligen genialt magasinsystem som fortfarande denna dag utgör en av de två stora funktionsprinciperna på vilka nästan alla luftvapenmagasin bygger.

Till detta så levererade man valnötstockar med exceptionell kvalité som tog andan ur de flesta av dåtidens konkurrenter. Den nya FX2000 var vacker, tekniskt avancerad och byggd med absolut förstklassiga komponenter varav inte minst matchpiporna från Lothar-Walther snabbt fick ett rykte runt sig som branschens bästa. Konkurrensen var tunn, modellen var genuint bra (bortsett ifrån lite mindre strul med manometrar och brustna hammarfjädrar), prestandan lysande för sin tid och plötsligt så började Sverige dyka upp på världskartan för tillverkare av PCP.

  Fredagen den 13:e april 2001 så tog jag leverans av en splitt ny FX2000DL, foto från kvällen den dagen.

Jag införskaffade själv en 2000 lagom till säsongen 2001 och kombinerat med en Bushnell Banner 4-12/40Ao så var detta en synnerligen kompetent rigg för sin tid. Tyvärr så sköt de flesta, liksom jag, med Accupell, vilka på den tiden var "the pellet of choice". Detta skulle dock komma att förändras med besked redan till säsongen 2002 då en helt okänd tillverkare från Tjeckien gjorde entré.

Som ni kan läsa i de tester som jag här nedan har utdrag ur så var samtidens vapenskribenter mycket imponerade av modellen och för många av dem så låter man sig lätt förstå att hela konceptet av PCP är helt nytt. Det var inte ovanligt att man vid denna tid klumpade ihop alla luftvapen med varann och i en test så sköt man en FX2000 i jämförelse med en Webley Tracker (!), säkerligen skribentens eget personliga vapen och hans enda referens från vår värld. Hur testet utföll? Tyvärr så har jag det inte inscannat men trots att 2000 sköt Accupell och inte JSB så hade den inga större svårigheter att sopa mattan med Trackern, laddad med Milbro TR, när det handlade om praktisk precision på de 30 meter som inläggsförfattaren bedömde som "långhåll".

Visst har tiden ändrat referensramarna ganska så ordentligt?

Oaktat detta och tidens gång så var FX2000 sin tids bästa vapen och kanske en av de vackraste modeller som FX Airguns någonsin har tillverkat, till dagens dato. Tekniskt sett så var modellen, trots avsaknaden av regulator, på en sådan nivå att den utan större möda kunde hålla argaste konkurrenten Theoben Rapid stången. Gamla 2000 kom att hänga med i nästan ett decennium och ersatts främst av den avsevärt modernare Cyclone-serien som faktiskt fortfarande finns med i produktion. Cyclonen kom redan 2003 så den och FX2000 hängde med sida vid sida under ganska många år där 2000 fortfarande sålde bra, inte minst på grund av dess goda rykte. 

Ännu idag så skjuts den fortfarande av en hel del entusiaster trots att den efter snart två decennier står på tröskeln till veteranvapnens skara.

Samtida tester av FX2000 då den lanserades:

http://i64.photobucket.com/albums/h194/airgunse/fx1.gif

http://i64.photobucket.com/albums/h194/airgunse/fx2.gif

http://i64.photobucket.com/albums/h194/airgunse/fx3.gif

http://i64.photobucket.com/albums/h194/airgunse/VapenTidningenFX2000_1.jpg

http://i64.photobucket.com/albums/h194/airgunse/VapenTidningenFX2000_2.jpg

http://i64.photobucket.com/albums/h194/airgunse/VapenTidningenFX2000_3.jpg

http://i64.photobucket.com/albums/h194/airgunse/VapenTidningenFX2000_4.jpg

Mini Bullpups !

  En totallängd på 48 cm och en vikt utan kikarsikte på 2160 gram.

Så, om man gillar bullpups men vill ha något ännu mindre och smidigare, vad ska man köpa då? Jo, Rapid 70 från Spanien har ju gjort sig känd som tillverkare av mycket uppskattade bullpupkits för Marauder-serien och har nu även entt kit färdigt för pistolvarianten av Marauder. 

Grunden är pistolgreppet från Crosman, vilket man kan köpa för blygsamma pengar online. Detta pistolgrepp, liksom den främre delen av varbygeln, kapas med typ en Dremel. Till satsen ingår då stocken, ett länkage, railen av Weavertyp liksom avtryckarsystemet och ett främre tubband.

Förutom att man måste ha en Marauder P så betingar själva satsen USD $350.

      En intressant lösning på avtryckarproblematiken..

Precis som originalvapnet så handlar det om 13-14 fpe med kaliber 22 och uppåt 20 fpe som maximalt uppställd. Själva konceptet känns onekligen väldigt spännande och man borde ju lätt kunna tillämpa den här typen av design också på den ännu mindre 1701P. Då skillnaden i totallängd mellan Marouder P och 1701P är 3 tum så borde man kunna komma ner till en totallängd på drygt 40 cm för en bullpup baserad på 1701.

Bästa bössorna - plats 5

  Luftvapenvärldens Land Rover - 100% brittisk och en både enkel och genial konstruktion!

Meteoren är sannerligen varje luftvapentillverkares våta dröm. Tänk att framställa ett vapen billigt och kunna sälja det med god vinst i år efter år, decennium efter decennium för att slutligen passera ett halvt sekel med samma vind i seglen.

Men, inte bara det...

Förutom lönsamheten så var detta faktiskt ett oerhört innovativt vapen, vilket man kanske inte lika lätt inser i dessa dagar. Här kunde BSA visa att det minsann visst gick att på ett billigt sätt tillverka en plåtbössa som trots detta ändå vann en bred acceptans även hos vuxna entusiaster. Genidraget i sammanhanget var alltså att kunna skapa en billig konstruktion som ändå kändes acceptabelt påkostad och som då kunde säljas oförändrad under lång tid med bibehållen popularitet. Genomslaget ute i användarled var dessutom monumentalt, vapnet var överkomligt att köpa, för sin tid ordentligt slagkraftigt, otroligt hållbart och slitstarkt samt försett med en för de flesta ändamål helt acceptabel praktisk precision.

Resultatet blev att generationer efter generationer av entusiaster växte upp med Meteoren och dess tillverkningsantal räknas därför numera i miljontals exemplar, vilket är ovanligt för vapen som i såpass stor utsträckning köptes av vuxna.

Tyvärr så måste man dock erkänna att numera så är Meteor bara ett varumärke, snarare än en specifik produkt. De äkta Meteorerna tillverkade man mellan 1959 till 1994 med den snarlika men klart grövre Supersport som andlig efterträdare mellan 1986 till 2010. Under femtio år så fanns alltså samma grundkonstruktion, låt vara av två storlekar, i produktion men idag så är det helt andra konstruktioner som bär de klassiska namnen Meteor och Supersport.

BSA Meteor var nydanande till sin konstruktionsmetodik jämfört med samtida och jämförbara vapen, den introducerade konceptet av kikarsikte till den breda luftvapenköpande allmänheten och den såldes i kopiösa antal. Detta i sin tur innebär att de flesta entusiaster därför har någon form av emotionell relation till den. Eftersom försäljningen var stor och lönsam under lång tid så stimulerades konkurrenterna att möta upp med liknande modeller. På detta sätt så var Meteoren marknadsbyggande och många är de av dagens fantaster som valde Meteoren som sitt första lite mer vuxna luftgevär och som idag kanske jäser med en digital Daystate i knät.

BSA Meteor är därför en av de viktigaste luftvapnen i den moderna luftvapenhistorien från 1950 och framåt. 

Länk till ett inlägg som jag skrev främst om Meteor Mk I och lite om dess förhistoria:

http://airpang.bloggplatsen.se/2016/01/09/11245693-luftgevarens-sten-gun-klassiska-bsa-del-3-av-3/

Bästa bössorna - plats 6

  Feinwerkbau 150 (överst) och 300 (nederst) är två bra och betydelsefulla vapen (foto: BB Pelletair)

På plats 6 så har vi en eller två modeller, lite beroende på hur man ser saken, som har haft ett otroligt inflytande på luftvapenutvecklingen ända sedan dess lansering redan 1963 – för 53 år sedan! Nu när vi kommer nedåt på listan så börjar vi närma oss de riktiga milstolparna och dagens modeller är ett klockrent exempel på detta.

Feinwerkbau 150 var den första semirekylfria fjäderbössan av modernt snitt och blev därigenom en stilbildare som tvingade fram utvecklingen av SSP, Co2 och slutligen matchvapen av typen PCP för internationella tävlingar som OS och VM. Vi talar alltså om ett riktigt paradigmskifte där konventionella rekylerande fjädervapen plötsligt inte längre kunde anses som konkurrenskraftiga och allt detta skapades av 150/300-serien i början av 1960-talet.

I skiftet till 1970-tal så började sedan dessa vapen dessutom att spridas bortom traditionella tävlingsled och ut i händerna på vanliga entusiaster. I USA så startade ett fenomen som sedermera kom att kallas för ”minisniping” där välbeställa entusiaster valde bort de ofta väldigt primitiva vapnen som vanligtvis användes till plinking till fördel för nya eller bättre begagnade rekylfria matchgevär för en helt ny form av precisionsplinking men fortfarande mot plinkingens mer informella mål.

De semirekylfria fjädervapnen började i samband med detta att dyka upp i alla möjliga sammanhang, ifrån luftvapenvarianter på etablerade tävlingsformer som exempelvis Silhouette såväl som till renodlad skadedjursjakt där betydligt slagkraftigare vapen tidigare hade använts. Värdet av en utsökt praktisk precision och inte minst suveräna liksom fullt justerbara avtryckarsystem började så sakta spridas på hobbymarknaden.

De tidigare så renodlade matchvapnen hade så sakta börjat bli en form av (nåja) universalvapen. Man kan alltså säga att även här så krattade semirekylfria fjädervapen manegen för ett ökat intresse av rekylfria vapen, något som även kom MSP (typ Sharps) till gagn under hela 1980-talet innan PCP slog igenom på allvar.

I modern tid, från millennieskiftet och framåt, så har dessa veteranvapen fortfarande en stor plats i hobbyn och de är inte ovanliga val för såväl precisionsmedvetna fantaster som tävlingsskyttar i Field Target på effektbegränsade marknader. Långa, tunga och otympliga men ännu i dessa dagar utrustade med en kapacitet för praktisk precision som vida överträffar skjutförmågan hos de allra flesta skyttar tack vare fantastiska pipor och för sin tid synnerligen avancerade avtryckarsystem.

Till detta så kommer milda och osedvanligt understressade drivkällor samt högsta tänkbara kvalité på såväl komponenter som sammansättningsarbetet i fabriken, vilket borgar för exceptionellt slitstarka vapen som tveklöst klarar rent obscena mängder skott utan att slitas nämnvärt, något som inte sällan mängder av förunderligt fräscha men synnerligen intensivt använda gamla klubbvapen kan vittna om.

Allt sammanvägt så handlar det alltså om en modellserie som i sina två versioner producerades mellan 1963 till 1998 och som alltid var dyra, nästan exklusiva, vapen som nya. När de kom så handlade det om cutting edge högteknologi som skrev om kartan på hur ett riktigt matchvapen skulle vara konfigurerat och som nästan över natten skickade av konkurrenter som Weihrauchs i övrigt eminenta HW55 åtminstonde tre pinnhål ner. 

När produktionen slutligen avslutades så har dessa vapen hängt med i entusiasternas medvetande och ständigt varit intressanta för "vanliga" luftvapenfantaster överlag eftersom det är en ovanligt lyckad kombination av kompetens och kvalité. I detta hänseende så handlar det tveklöst om 100% Feinwerkbau. 

Få vapen har förändrat sin kategori lika fundamentalt som 150/300 gjorde för matchvapnen och få andra matchvapen har sålt såpass bra under såpass lång tid. Ännu färre matchvapen skulle jag våga påstå är lika älskade och uppskattade som dessa klunsiga men otroligt väldesignade kvalitétsvapen.

Summa summarum så måste bara dessa modeller med på listan och i hård konkurrens av de fem absoluta toppvapnen (som jag ganska snabbt och enkelt kom överrens med mig själv med) så hamnade dessa modeller så högt som det bara var möjligt, just precis utanför topp fem.

Bästa bössorna - plats 7

  En verkligt tidlös klassiker - Weihrauch HW35!

Plats 7 har jag reserverat till en mycket betydelsefull modell vars framgång utgjorde fundamentet för en av branschens absolut största och viktigaste aktörer – Weihrauch. De flesta av er förstår säkert att det är modell 35 som jag tänker på, en synnerligen viktig modell som nu har funnits på marknaden i mer än sex decennier och det med förvånansvärt små förändringar.

Trots sin ålder så handlar det om en modell som fortfarande känns förunderligt fräsch och detta är naturligtvis en känsla som man främst förnimmer på vapen som redan vid sin tillkomst var långt före sin samtid, något som naturligtvis också är fallet för trettiofemman.

Jag har tidigare skrivit en hel del inlägg om modellen och dess historia så jag tänker inte gå in på detta i dagens inlägg utan snarare redogöra för mina tankar om dess plats här på listan. Till att börja med så rör det sig om ett bra vapen, det är enkelt att anspänna tack vare dess långa pipa, det är utrustat med Rekord avtryckarsystem och hela dess konstruktion är förstklassig såväl som synnerligen solid – detta är ett genuint vapen som formligen utstrålar kvalité och i synnerhet så i dess De Luxe-utförande med valnötstock.

När den här modellen kom så lade den en hög ribba för konkurrenterna att förhålla sig till och det inte minst i prestandahänseende, något som man numera sällan förknippar just den här modellen med. En gång i tiden så var detta nämligen rent objektivt en synnerligen vass bössa som klarade hela 700 fps redan under 1950-talet!

Idag så är naturligtvis 700 fps inget upphetsande och i synnerhet inte ifrån ett så pass fysiskt sett stort vapen, men på den tiden (då kronografer därtill var synnerligen sällsynta) så var detta rykande prestanda och med viss rätta så brukar modellen betraktas som det första magnumvapnet ibland fjädervapnens skara. Andra exempel på framsynthet var modellens kilbas med färdiga hål för rekylpinnar liksom det aktiva piplåset, på den tiden en betydligt mer intressant detalj än vad som är fallet numera då de flesta brytfjädervapen har pålitlig lockup.

På det hela taget så var det en mycket pålitlig och kraftfull konstruktion som var fullt konkurrenskraftig långt in på 1970-talet. Det är denna framsynthet liksom dess genomslag på den tidiga USA-marknaden på 1960-talet som ger modellen dess största historiska signifikans – eller som en del fantaster brukar säga - ingen HW är mera HW än modell 35.

Lite nyheter!

Från BAR (www.airgunbuyer.com)