Direktlänk till inlägg 27 maj 2016
Bästa bössorna - plats 6
Feinwerkbau 150 (överst) och 300 (nederst) är två bra och betydelsefulla vapen (foto: BB Pelletair)
På plats 6 så har vi en eller två modeller, lite beroende på hur man ser saken, som har haft ett otroligt inflytande på luftvapenutvecklingen ända sedan dess lansering redan 1963 – för 53 år sedan! Nu när vi kommer nedåt på listan så börjar vi närma oss de riktiga milstolparna och dagens modeller är ett klockrent exempel på detta.
Feinwerkbau 150 var den första semirekylfria fjäderbössan av modernt snitt och blev därigenom en stilbildare som tvingade fram utvecklingen av SSP, Co2 och slutligen matchvapen av typen PCP för internationella tävlingar som OS och VM. Vi talar alltså om ett riktigt paradigmskifte där konventionella rekylerande fjädervapen plötsligt inte längre kunde anses som konkurrenskraftiga och allt detta skapades av 150/300-serien i början av 1960-talet.
I skiftet till 1970-tal så började sedan dessa vapen dessutom att spridas bortom traditionella tävlingsled och ut i händerna på vanliga entusiaster. I USA så startade ett fenomen som sedermera kom att kallas för ”minisniping” där välbeställa entusiaster valde bort de ofta väldigt primitiva vapnen som vanligtvis användes till plinking till fördel för nya eller bättre begagnade rekylfria matchgevär för en helt ny form av precisionsplinking men fortfarande mot plinkingens mer informella mål.
De semirekylfria fjädervapnen började i samband med detta att dyka upp i alla möjliga sammanhang, ifrån luftvapenvarianter på etablerade tävlingsformer som exempelvis Silhouette såväl som till renodlad skadedjursjakt där betydligt slagkraftigare vapen tidigare hade använts. Värdet av en utsökt praktisk precision och inte minst suveräna liksom fullt justerbara avtryckarsystem började så sakta spridas på hobbymarknaden.
De tidigare så renodlade matchvapnen hade så sakta börjat bli en form av (nåja) universalvapen. Man kan alltså säga att även här så krattade semirekylfria fjädervapen manegen för ett ökat intresse av rekylfria vapen, något som även kom MSP (typ Sharps) till gagn under hela 1980-talet innan PCP slog igenom på allvar.
I modern tid, från millennieskiftet och framåt, så har dessa veteranvapen fortfarande en stor plats i hobbyn och de är inte ovanliga val för såväl precisionsmedvetna fantaster som tävlingsskyttar i Field Target på effektbegränsade marknader. Långa, tunga och otympliga men ännu i dessa dagar utrustade med en kapacitet för praktisk precision som vida överträffar skjutförmågan hos de allra flesta skyttar tack vare fantastiska pipor och för sin tid synnerligen avancerade avtryckarsystem.
Till detta så kommer milda och osedvanligt understressade drivkällor samt högsta tänkbara kvalité på såväl komponenter som sammansättningsarbetet i fabriken, vilket borgar för exceptionellt slitstarka vapen som tveklöst klarar rent obscena mängder skott utan att slitas nämnvärt, något som inte sällan mängder av förunderligt fräscha men synnerligen intensivt använda gamla klubbvapen kan vittna om.
Allt sammanvägt så handlar det alltså om en modellserie som i sina två versioner producerades mellan 1963 till 1998 och som alltid var dyra, nästan exklusiva, vapen som nya. När de kom så handlade det om cutting edge högteknologi som skrev om kartan på hur ett riktigt matchvapen skulle vara konfigurerat och som nästan över natten skickade av konkurrenter som Weihrauchs i övrigt eminenta HW55 åtminstonde tre pinnhål ner.
När produktionen slutligen avslutades så har dessa vapen hängt med i entusiasternas medvetande och ständigt varit intressanta för "vanliga" luftvapenfantaster överlag eftersom det är en ovanligt lyckad kombination av kompetens och kvalité. I detta hänseende så handlar det tveklöst om 100% Feinwerkbau.
Få vapen har förändrat sin kategori lika fundamentalt som 150/300 gjorde för matchvapnen och få andra matchvapen har sålt såpass bra under såpass lång tid. Ännu färre matchvapen skulle jag våga påstå är lika älskade och uppskattade som dessa klunsiga men otroligt väldesignade kvalitétsvapen.
Summa summarum så måste bara dessa modeller med på listan och i hård konkurrens av de fem absoluta toppvapnen (som jag ganska snabbt och enkelt kom överrens med mig själv med) så hamnade dessa modeller så högt som det bara var möjligt, just precis utanför topp fem.