Diana 22 & 23

Min egen privata Diana 23 som är tillverkad i december 1969

Idag ska vi fortsätta att titta lite närmare på Dianas efterkrigshistoria och de något större modellerna, de snarlika Diana 22 och Diana 23. Efter ett par tuffa år direkt efter kriget så kom Diana slutligen igång med vapenproduktion under septermber 1950 men fortfarande var det bara tillåtet för tyska vapentillverkar att använda slätborrade pipor. Första modellen av plattformen 22/23 blev modell 22, vilken skiljer mot 23 igenom att den har en enklare plåtpipa där den mer påkostade 23 har en riktig solid, borrad, pipa.

I augusti 1951 började man så tillverka modell 23, nästan ett år efter presentationen av modell 22. Detta blev det minsta "riktiga" luftgeväret ifrån Diana, byggt på det sätt som klassiska fjäderluftgevär med brytpipa ännu i denna dag konstrueras. Ett mycket smidigt format med bara 1800 gram vikt till 91 cm längd gjorde modell 22/23 som lämpade för de lite äldre ungdomarna, från 10-årsåldern och uppåt. Utgångshastigheten hamnade runt 150 mps, vilket räckte gott för allroundbruk ut till ca 20-25 meter.

Diana 23 blev direkt en storsäljare över hela världen och såldes under mängder av olika varumärken, produktionen löpte faktiskt ända till december 1983 och ett flertal fabriksnya exemplar såldes ända in till 1986/87. Varför var den då så populär? Förmodligen så var det en bra kombination av pris, varumärkesvärde och det faktum att man fick bra teknisk precision (för prisklassen). Det är gediget tillverkade och förbluffande påkostade vapen som erbjuder ett högt och tidlöst bruksvärde.

Trots att de är talrikt förekommande så börjar också prisbilden stiga lite, precis som för de större Diana 25 samt Diana 27, och idag så får man vara beredd att betala 500-1000 kr för ett fint exemplar i bruksskick. Själv betalade jag 800 kr för min extremt fina, men inte perfekta, 60-talare. Riktigt fina exemplar, oskjutna i kartong med alla tillbehör betingar minst 1500 kr och jag har sett ett fåtal av dessa pärlor förvaltas hos samlare för priser upp till 2500 kr! Skjutbara finishslitna vapen brukar man kunna hitta för 300-500 kr och riktiga ras för någon enstaka hundralapp, vilket ändå kan vara en idé som reservdelsdonator.

Rent tekniskt sett så påminner vapnet ganska mycket om en Weihrauch HW25, en i Sverige lite udda modell eftersom den har prissatts av de flesta handlare i nivå med den betydligt mer kompetenta HW30S. Diana 23 är ett enkelt basalt vapen med enstegs avtryckarsystem, enkla riktmedel med korn och skåra, där höjdjusteringen sker igenom att baksiktet höjs och sänks när sidledsjusteringen sker igenom att kornsiktet försiktigt knackas i sidled, samt en på alla andra sätt konventionell uppbyggnad.

Till skillnad ifrån modellerna 1 samt 15 och 16 så är både modell 22 och 23 fullt brukbara luftgevär med modernare känsla än de tre mindre modellerna. Här har naturligtvis modell 23 en stor fördel då den igenom sin solida pipa känns mera upp-to-date. Med en modernare formgiven stock, plastsikten av sorten Tru-Glo och avtryckarblad av "komposit" så är jag helt övertygad om att en Diana 23 fortfarande skulle kunna sälja bra i 2010-talets konkurrens.

Nästa gång så ska vi se på Dianas motsvarighet till Weihrauchs ytterst kompetenta HW30S, nämligen mellanmodellen och familjebössan Diana modell 25.

Diana 15 & 16

   Dianas lineup under Milbros varumärke under 1962

Tvärom vad många tror så är jag faktiskt väldigt förtjust i vissa fjädervapen och i synnerhet så tycker jag om Dianas äldre produktion. Just Diana från 1940-1960 talet är ofta populära samlarobjekt eftersom de är billiga, talrika och för att de flesta entusiaster i mogen ålder förmodligen har någon personlig anknytning till dem sedan barndomen.

Jag tänkte i en kort serie titta lite närmare på de olika modellerna och först ut blir populära nummer 15 & 16. Som ni kan se på fotot ovan så ingår dessa båda systermodeller i den klassiska lineup som bestod ifrån sent 1940-tal fram till början och i vissa fall även ända till mitten av 1980-talet!

Den absoluta instegsmodellen benämndes, passande nog, Diana 1. Detta vapen var ett mellanting mellan en leksak och ett riktigt luftgevär, kanske snarast att jämföra med ett klassiskt amerikanskt BB-gun. Utgångshastigheten var måttlig, 50-60 mps, och vapnet var huvudsakligen tillverkat av pressad plåt. Unikt för modellen var att man skruvade loss pipan inför varje laddning varpå man sedan kunde skjuta pilar eller diaboler igenom den slätborrade pipan. Med 80 cm och 900 gram samt sitt billiga utförande och låga prislapp så var kundgruppen främst de yngre gossarna.

Nästa modell upp på skalan var de två systermodeller som dagens inlägg huvudsakligen ska behandla. I grund och botten så handlar det om samma vapenmodell men med olika stockning, modell 15 hade en kvartstock och modell 16 en helt vanlig halvstock. Dimensionerna är 1100 gram och 83 cm för modell 15 samt 1400 gram och 85 cm för modell 16. Båda versionerna ger ca 130 mps.

Notera den unika låsmekanismen som jag har ringat in i rött 

Till skillnad ifrån de flesta brytfjädergevär, som har låsmekanismen till pipan placerad i botten på pipblocket, så har dessa små Dianor sin låsmekanism placerad i spännarmen för vapnet. Den här lösningen patenterades i februari 1930 av Edwin Mayer och syftet var naturligtvis att förbilliga produktionen. Då dessa modeller var tillverkad av pressad stålplåt så kunde man lätt hålla nere kostnaderna på detta sätt. Faktum är att man experimenterade faktiskt med en ännu billigare lösning i form av ett kort rör, liggandes längs med insidan av spännarmen med en slits riktad uppåt. När pipan slöts så klickade eller klämde röret runt motsvarande tapp på cylinderns undersida varpå man erhöll en låsning. Enkelt så det förslog. Tyvärr fungerade inte lösningen speciellt bra så den kom aldrig i produktion. Man insåg att skulle man få tanken att fungera i praktiken så krävdes det en vida bättre passning och dessutom högklassigare material vilket då hade blivit såpass dyrt att den bättre lösningen på bilden ovan ändå blev mest lönsam att serieproducera. Konkurrenten Haenel inspirerades dock och använde samma lösning, men bättre utförd, på sin samtida Model XV från 1933 och framåt.

Överlag så får man emellertid beundra dessa små Dianor för deras framsynta konstruktioner. Med tanke på de små resurser man hade till sitt förfogande och de tuffa tider som lågkonjukturens 1930-tal innebar när det gällde att sälja så "onödiga" produkter som luftvapen så måste man imponeras över hur bra man ändå lyckades. Av båda modellerna så tillverkade man totalt runt 20.000 exemplar under varje år ända fram till krigsutbrottet.

Som vapen räknat så är de faktiskt förvånansvärt kompetenta, i relation till sitt pris och dåtidens konkurrens. Till skillnad ifrån Diana 1 så ger dessa små bössor riktigt hyfsad vapenkänsla. Det vore lögn o påstå dem som vuxna men de är utan tvekan mer än dugliga för yngre skyttars behov av ett vettigt luftgevär för skytte på 10-15 meter.

Precis som för övriga modeller av Diana så upphörde produktionen under kriget och kom inte igång igen förrens september 1950. Då fanns det dessutom inte mindre än två Dianafabriker!

Förutom tung bombning under andra världskriget då Mayer & Grammelspacher, som är tillverkningsfabriken bakom varumärket Diana, tillverkade delar åt vapentillverkaren Mauser så ingick fabrikens utrustning i krigsskadeståndet som Tyskland lämnade åt segermakterna. Ny ägare till Dianas luftvapensortiment blev Millard Brothers Limited. De kom över verktyg, gjutmaterial, maskiner, mätinstrument osv ifrån de franska (!) ockupationsmakterna. Om saker och ting hade fallit ut på ett annat sätt så hade vi kanske haft en fransk Dianaproduktion, snarare än en brittisk.

Hursomhelst så var Millard Brothers, senare Milbro, väl bekanta med Dianas produktion så de högg blixtsnabbt på möjligheten att loota rubbet. De hade under 1930-talet varit agenter för Dianas luftvapen och byggt upp ett bra återförsäljarnät för produkterna över hela Storbritannien. Förutom Diana så saluförde de Zenith, King, amerikanska Daisy samt Em-GE och Tell. Detta var en imponerande produktportfölj för sin tid och vid sidan om giganter som BSA och Webley & Scott så var Millbro ledande när det gällde att få ut luftvapen på marknaden.

Framgången för Millbro hade dock inneburit en hel del problem, under våren 1926 så var man tvungen att flytta till splitt nya större lokaler. Det gamla handelshuset på Stockwell Road, London, var på tok för litet så man skaffade en helt ny rejäl lokal på 467 Caledonian Road där man dessutom fick stora lagerlokaler. Japp, som den observante noterar, så är det själva gatuadressen för de då nya lokalerna som fick ge namn åt en av Milbros mest sålda diaboler igenom historien - Caledonian Pellets, sin tids premiumdiaboler.

Med de nya lokalerna och de minskade volymerna när det glada 20-talet övergick till det depressionsplågade 30-talet så var Milbro, tack vare sitt breda sortiment, väl rustade att hålla ångan uppe. Ett bekymmer var emellertid distributionen i de avlägsna norra delarna av riket så därför öppnade man en fillial på 152 Clyde Street, Glasgow.

När efterfrågan sedan dök på grund av kriget så stod lokalerna upp i Skottland tomma och när plötsligt produktionsresurserna för inte mindre än 10 stycken olika gevärsmodeller, 2 olika luftpistoler och i praktiken allt det som fanns i en 300 man stark produktionsapparat behövde inhysas någonstans och det dessutom med kort varsel så blev Glasgow det naturliga valet. Snabbt så byggde man upp en komplett fabrik, tack vare hjälp ifrån nyanställda gamla medarbetare ifrån förkrigstidens M&G.

I nästa del så ska vi kolla vidare uppåt i sortimentet, via nästa modellpar, nummer 22 & 23, samt bekanta oss med ödet för den tyska delen av produktionen...

Optimala förutsättningar

Igår så testade jag att skjuta lite under tuffa förhållanden med en opålitlig vind. Idag så var det dags att göra tvärtom, att skjuta under perfekta förhållanden i princip helt utan vind. Förutom detta så använde jag vägda diaboler samt sköt bara 20 skott i varje fyllning, alltså precis i vapnets sweetspot.

Först ut blev 25 uppmätta meter:

   Genomsnitt 8.25 mm

Som synes så har CZ200T en bakgrund som matchvapen på hobbynivå och precisionen av speglar tydligt detta, därav min motvilja att skjuta på kortare avstånd än 30 meter då det är tråkigt med måltavlor som bara ger hål-i-hål.

Nästa tavla blev uppmätta 50 meter:

   Genomsnitt: 20.50 mm

Även här gick det ganska bra men man ser att på detta avstånd så är man många gånger mer beroende av gynnsamma vindförhållanden. Notera också min flyer på träffbild två, minsta lilla avvikelse på ett sådant avstånd ger ordentlig spridning på träffarna. Hade man bara haft rätt väder så är det nog frågan om man egentligen hade behövt ett kraftfullare vapen överhuvudtaget, jag har full förståelse för att britterna älskar kaliber 177 i kombination med dagens PCP. Tysta, vettig projektilbana ut till runt 50 meter, lagom med kraft och luftsnåla - vad mera kan man egentligen önska?

Stor vs liten

Idag hade vi en typiskt blåsig dag här ute vid havsbandet på västkusten. Som regel så är de flesta dagar här ungefär på detta sätt, förutom på våren då det är ännu mera blåsigt. Lugnaste tiden är faktiskt senvintern, innan vintern har gått över till vår. Fenomenet har med närheten till havet och skillnaderna mellan varm och kall luft att göra.

Nåväl..

I många länder, inte minst England, så brukar man tala sig varm för kaliber 177 som jaktvapen. Då man där oftast skjuter rena huvudskott så räcker den klena kalibern gott för ändamålet rent energimässigt och kalibern blir förhållandevis flackskjutande även vid måttliga 15-16 joule, som är deras maximala effektgräns utan vapenlicens.

Även om de flesta luftvapenjägare i England, klokt nog, försöker hålla sig på avstånd inom 15-25 meter för huvudparten av sin jakt så brukar man generellt mena att ut till 40 meter är en lämplig skottlängd under jakt med ett vapen på 12 fpe, förutsatt goda förhållanden.

Idag var det inte så goda förhållande, utan snarast normala och därför tänkte jag testa för att se vad man kan hitta för skillnad mellan ett 12 fpe 177 vapen samt ett, för tuffa yttre omständigheter, optimalt vapen på just uppmätta 40 meter.

Jag sköt därför båda vapnen sida vid sida, först fem skott med vapen 1 och därefter fem skott med vapen 2 osv. Detta för att fånga så lika vindförhållanden som möjligt. Först ut referenstavlan med 8.44 gn JSB Exact med 770 fps Vo som genomsnitt:

Som synes så ligger vinden på åt höger..

Totalt så blev det 13 träffar och 7 missar av 20 skott, alltså 65% träffar. Man kan tydligt se hur utspridda missarna är i förhållande till riktpunkterna.

Jämförelsevapnet blev min FX Airguns Elite som spottar ut 25.40 gn JSB med en genomsnittlig Vo runt 930 fps:

   Minsann, några missar här också...

På kaliber 25 så kan man se betydligt mer sammanhållna träffbilder, vinden till trots. Det blev 15 träffar och 5 missar vilket betyder 75% träffsannolikhet. Notera dock att tätheten av träffarna gör att missarna känns en smula förtretliga.

Riktpunkterna är i båda fallen 1 tum, alltså 25.40 mm och borde motsvara skallen på en duva eller en kanin. Något som också är väldigt påtagligt, förutom förutsägbarheten hos kaliber 25, är skillnaderna i flykt och anslagsljud, detta trots att projektilfånget bara utgjordes av en vanlig gräsmatta. Lilla kaliber 177 är otroligt tyst att skjuta med och efteråt syns det knappt var diabolerna har slagit ner.

När man däremot har dundrat loss med kaliber 25 så ser träffarna i gräsmattan ut som utslagsplatsen för en misslyckad golfare. Hade jag jagat med min Elite så tror jag ärligt talat att jag hade skippat det där med huvudskott överlag, blotta diametern och kraften hos kvarttummaren hade lätt skickat in vilket för luftvapenjakt lämpligt villebråd som helst i evigheten..

Andrahandsvärde

  Diana 65 i ypperligt skick, ligger på Blocket nu för 6500 kr!

Jag har funderat lite runt andrahandsvärde, vad är egentligen rimligt?

Tänk att ni kunde köpa en Volvo 240 Turbo i absolut nyskick med 1000 mil på mätaren, försiktigt sommarkörd och sakkunnigt underhållen igenom decennierna av en intresserad entusiast. Nu kan man tycka lite vad man vill om 240 som bil men den sparsamt tillverkade prestandaversionen, knappt 7000 ex, hade naturligtvis varit skyhögt mycket högre värderad i detta utmärkta skick nu trettio år senare än dess mer vardagliga varianter.

Frågan är om den hade varit värd 300.000 kr, den summa som man får hosta upp för en nutida motsvarighet?

Knappast troligt, eller hur? Men när det gäller luftvapen så är detta tänkande tyvärr ganska vidspritt vilket man då och då kan se exempel på. Tanken kom över mig tidigare i morse när jag läste en annons på en riktigt fin .22 Webley FX2000 SDL som utlovades hålla i princip nyskick och för vilken man begärde 6500 kr, inklusive en handpump från tidigt 2000-tal och ett skräpsikte. Vapnet var licenspliktigt.

Nu är inte syftet att förstöra just den här annonsörens marknadsmöjligheter men någonstans måste man stanna upp och fundera över vad som känns rimligt.

Till att börja med så har inte alla kunder möjlighet att få ut licens och detta innebär att kundkretsen är smalare (färre tänkbara köpare), sådant påverkar normalt prisbilden nedåt. En relativt ny eller nyrenoverad handpump brukar kosta 500-1000 kr (nypris drygt 1500 kr), pumparna har dock en tendens att haverera och behöva renoveras regelbundet, både på grund av ålder och användande. Värdet på en 10-12 år gammal handpump med okänd historia är därför någonstans mellan 0-500 kronor eftersom det finns gott om nyare och dokumenterat fräscha pumpar att hitta för under tusenlappen. Ett noname 4x32 kikarsikte är i princip värdelöst idag, tyvärr.

Återstår gör då själva vapnet. På sin tid (2001-2003 någonstans) så kostade detta vapen (som licensfritt, märk väl) runt 7500 kr. Visserligen så var 7500 kr mera värt för 12 år sedan än idag men det rör sig inte om några enorma förändringar.

Slutligen så har marknaden förändrats enormt. FX2000 var på den tiden ett av de absolut bästa PCP man kunde köpa men idag så finns det många bättre vapen som till och med nysäljs för lägre summor. Man kan köpa en totalt tekniskt överlägsen FX Airguns Royale (250 cc, syntetstock) för 7000 kr. Tyvärr så får man inte en valnötsstock men man får helshroud, fartomställare, en bättre konstruktion och betydligt bättre prestanda.

Då måste man alltså fundera lite på saken ur kundens perspektiv, vad hade kunden valt? Antingen en 12 år gammal FX2000 eller en splitt ny Royale 200, där skillnaden i pris ligger på 1000 kr till nackdel för det 12 år nyare och fabriksnya vapnet med en helt modern konstruktion. Den som köper nytt kan dessutom välja om vapnet ska ligga på licens eller inte, en valmöjlighet som inte finns hos det begagnade vapnet i alla län.

Som samlarobjekt då? Det är ju ändå en FX2000 som vi talar om, en milstolpe i historien som man inte längre kan köpa nu. Förvisso, men samlarvapen ska då helst vara lite speciella och inte bara ett vapen i mängden, jmfr Volvo ovan. Hade det rört sig om en extremt vacker stock i kombination med ett lågt serienummer (under 1000, gärna under 500) samt full dokumentation tillsammans med broschyrer och originalkartong etc så kan det handla om ett samlarvapen men inte ännu, fortfarande så är fina begagnade FX2000 på tok för vanliga. Ge den 10-15 eller 20 år till så handlar det om ett samlarvapen, förutsatt ovanstående.

Samma princip gäller med fjädermatchvapen, typ Dianat på bilden ovan. De har under de senaste åren ökat ordentligt i värde eftersom de används till HFT/FT med stora framgångar. Detta gäller dock inte Diana och därför kan inte Dianan surfa på detta faktum. Det är FWB 300 som har det riktiga suget där, speciellt versionen Junior som är enklare att kånka runt på i skog och mark. En Diana 65 är dessutom inte speciellt ovanlig, its a run of the mill. Vill man ha ett Giss samlarvapen så kan man nog i första hand försöka hitta en ovanligare 72 eller en tidig 60.

Saknas sedan bruksvärdet för vanligt entusiastbruk samt ett verkligt samlarvärde så finns det i princip inget skäl att betala 6500 kr för ett 20 år gammalt tyskt matchgevär, hur tekniskt bra och högkvalitativt det än råkar vara. En samlare hade valt något annat, direkt ifrån Tyskland och en luftskyttefantast hade sannolikt letat vidare efter en FWB och kanske nappat på den 300 som just nu också ligger ute på Blocket, med 2800 kr som begärt pris. Alternativet kan ju vara rätt så många andra PCP och i princip vilket fabriksnytt fjädervapen som helst för samma summa.

Tänk alltså till en gång extra innan ni köper och säljer, vad är rimligt? Det är inte så kul att av bara farten köpa en bössa, exempelvis låst av en licens, för 6000 kr och sedan inse att man kanske aldrig mer får större summor för den än 2500 kr den gången den ska säljas nästa gång...

En interview med Tony Belas

Riktigt fina vapen....

Daystates VD, den kände entusiasten Tony Belas, interviewas här för Airgun TV om lite av Daystates nya produkter. Tony, som är en mycket duktig och trevlig kille, har sedan tidigare ett förflutet hos bland andra Webley & Scott.

Hur fort går den...?

Känner ni igen frågan? Den brukar handlare få höra till leda och inte sällan brukar den vara en del av öppningsfraserna när entusiaster träffas sinsemellan. Alla vill väl ha ett vapen med hög utgångshastighet, eller hur?

Ibland blir diskussionen fördjupad och brukar landa i ett konsensus om att runt 1050 fps blir den yttersta gränsen innan ljudvallens närvaro börjar göra sig allt för tydligt påmind.

Slutligen så brukar de flesta lite uppgivet konstatera att 800-900 fps brukar vara lagom, kanske uppåt 950-1000 fps om det kniper men sällan brukar någon eftersträva en hastighet under 800 fps.

Det få människor brukar fråga sig är det omvända - hur långsamt kan den gå?

Detta är jag själv lite nyfiken på, alltså vad är den lägsta meningsfulla hastighet man kan ha på sitt luftvapen vid "normalt" rekreativt skytte? Ofta hör man uttalanden i stil med "kaliber 25 med 10 joule är fullständigt meningslöst", men är detta verkligen fallet? Är en diabol med kaliber 25 med hastighet X verkligen sämre än en diabol med kaliber 177 och samma hastighet?

Verkar den här kurvan okej för er...? 

Jag har roat mig att kolla lite över saken i Chairgun samt mätt lite olika ytor där jag brukar skjuta. Studera kurvan ovan, den visar en projektil som går rakt på målet (inom en enkrona) vid avstånd mellan 4 till 21 meter. Jämför jag detta med de olika ställen där jag kan skjuta (på jobbet, inomhus hemma etc) så är 20 meter ett relativt långt avstånd. Normalt så tycker man att 20 meter är ganska kort men om man ställer en liten tändsticksask etc på marken och sedan studerar den på 20 verkliga meters avstånd så nog ser den ganska liten ut?

Jag skulle vilja påstå att man kan skjuta meningsfullt på 20 meters avstånd och om man kan hålla med om detta så finns belöningen i det faktum att man enkelt kan hitta betydligt fler platser att skjuta på än om det begärda avståndet är 30 eller 40 meter. Detta är en aktuell fråga inte minst nu när vintern är i antågande och man kanske har färre möjligheter att skjuta utomhus.

Vad gäller vapnet så innebär en låg hastighet vinster i form av mindre rekyl (fjädervapen) alternativt mindre luftförbrukning (PCP) samt en lägre ljudnivå och mindre krav på projektilfången.

Så, hade ni varit nöjda med ovanstående projektilbana?

Bygelrepeter Bullpup

Udda och intressant konstruktion... 

I dagarna så har Hatsan visat sin nya bullpup, en minst sagt säregen konstruktion. Visserligen så är kärnan gammal skåpmat i form av BT-65, alltså ett nutida derivat av den femton år gamla Webley Axsor i form av en turktillverkad kopia, men en del av konstruktionen ger onekligen sken av eget nytänkande.

Vad sägs om en bygelrepeter bullpup, den enda som jag känner till på marknaden minsann.

Vapnet repeteras alltså med en bygel, precis som Winchester och Marlins klassiska cowboybössor, men utseendet i övrigt är lite tactical och dessutom konfigurerat som en klassisk bullpup. Liksom övriga bullpups så får man ett mycket kompakt och kort vapen trots lång piplängd och mekanismen är densamma i övrigt som nu välkända BT-65. Glädjande nog så har man äntligen shroudat vapnet, återstår gör bara att se om det är en legalt hållbar shroud i Sverige eller bara en förtäckt ljuddämpare.

Det som rent spontant ser lite konstigt ut är bristen på kindstöd, i övrigt så verkar stocken följa linjerna ifrån exempelvis ryska Edgun, som var tidigt ute på marknade med ett high-end PCP som bullpup.

Det ska bli mycket spännande att se om den här modellen kommer att slå...