Diaboltest och fina färger...

  Crosman Premier är väldigt mycket antingen eller tydligen...

Idag så testade jag två diaboler som presterade riktigt bra i Challengern, till och med bättre än de två tidigare favoriterna JSB Exact och JSB RS. Crosmans legendariska Premier sköt helt enkelt otroligt bra, i alla fall på det testade avståndet om 18 meter (inskjutningsavståndet för 7.50 joule). Jag testade tre träffbilder efter att ha skjuit två med en flatnosdiabol (som inte presterade så bra) och resultatet blev som ovan - tre tighta och fina enhålsgrupper. Det enskilda hålet ovanför träffbilden längst till höger beror på en flyer ifrån de översta träffbilderna, här övertäckta för tydlighetens skull. Notera också att träffbilderna inte är centrerade utan skottställda för en helt annan diabol. 

De diaboler som jag använde vid testet idag var Die #7 från 2007, en gammal batch som jag har haft liggandes ganska länge. Som de flesta kanske vet så stämplas Premiers med ett enskilt Die-nummer beroende på vilken batch de kommer ifrån. En die ("pressform") varar normalt 4-6 månader och används därefter i ytterligare 1-2 månader innan den kasseras. De förstasorterade diabolerna går in i pappaskarna och de andrasorterade saluförs i burkarna.

  Defiant gör också riktigt bra, men dyra, diaboler..

Nästa sort blev Defiant, ett fabrikat som jag har haft mycket gott resultat med hos min FX Airguns Elite fast då med kaliber 25. Under varumärket Logun Penetrator så sköt de också väldigt bra med kaliber 22 ifrån min FX Airguns Royale. Även här blev det fina tighta grupper, om än inte exakt lika bra som Premiers. Detta är ganska lustigt faktiskt eftersom jag tidigare inte har fått så bra resultat ifrån Premiers i Lothar-Waltherpipor, Defiant däremot har alltid gått bra både i LW och ST, dock inte för BSAs eller CZs pipor. Det kan dock vara så att Crosman har specat sina pipor ifrån LW för att vara optimerade till just sin diabol, ungefär som FX gör med sina ST-pipor i relation till JSBs produktion. Oavsett så ska jag utforska båda dessa diaboler mera och på längre avstånd framöver.

Nu över till något mera färgglatt än bruna kartonger och blekgula måltavlor...

  Som en zebra med en touch av gult...?

Syntetstocken på Challenger är mycket populär att lackera i olika färger och uppfinningsrikedomen är stor hos olika entusiaster. En del mer smakfulla, andra bara mera....färgstarka..

  Mera rött, här i form av flammor på orignalsvart bas..

Förutom färgstarka mönster så är det en del som bara byter färgen för att få lite mer kulör på ett annars tråksvart vapen. Av någon underlig anledning så förefaller rosa vara populärt hos kvinnliga skyttar och inte heller Challengern är här något undantag.

  Rosa för Field Target...?

Den alltid lika välkände Tom Gaylord (jag gillar verkligen hans efternamn, coolt på 50-talet, kanske inte lika mycket nu) aka BB Pelletair kör däremot på rött och med några prydliga dekaler på sidorna så ser vapnet närmast fabriksbyggt ut, endast avslöjad på de övermålade justerskruvarna till den höjdinställbara kolvkammen.

  MR Blogger himself, i Crosmans bås på en SHOT-show.

Slutligen så finns det de som föredrar ett lite mer militärt utförande och vad är då häftigare än digitalt ökenkamouflage? Här ett exemplar som används till traditionellt amerikanskt tavelskytte i tre olika ställningar.

  Notera säkerhetsbandet i laddluckan, kommer det till oss också tro..?

En ny lagstiftning...?

Jag noterar att ett flertal entusiaster den sista tiden har uttryckt oro för eventuella framtida förändringar av vapenlagstiftningen rörande vapen i allmänhet och luftvapen i synnerhet. En av källorna till oro är tidskriften "Vapenägaren" som ges ut i regi av föreningen "Sveriges Vapenägares Förbund" (SVF).

Det är sedan tidigare ingen hemlighet att Rikspolisstyrelsen (RPS) önskar en förändring av den lagstiftning som berör effektbegränsade luftvapen. Anledningarna till detta är huvudsakligen två;

Airsoft

Man gillar inte Airsoftvapen. Det finns flera skäl till detta, dels så förekommer Airsoft relativt ofta i samband med hot, rån och medveten skadeskjutning av utomstående. Dessa vapen är intill förväxling snarlika sina krutdrivna förlagor rent visuellt och appelerar därmed främst till yngre vapenintresserade grabbar samtidigt som de är billiga och saluförs i alla möjliga och omöjliga kanaler, ifrån knallemarknader till via internet. Till sist så finner man inget legitimt behov av dessa vapen. Förvisso så finns det seriösa Airsoftskyttar som använder sina vapen ungefär som markörerna används i paintball men då resonerar man så att om det trots allt förekommer seriösa Airsoftanvändare så kan de gott organisera sig på ett strukturerat sätt för sin hobby på samma sätt som vilken sportskytteform som helst.

Skenstrypningar

Nästan alla luftvapen som saluförs som tillståndsfria med kaliber 22 eller 25 kommer att smygtrimmas. I de flesta fall så kommer man då att erhålla anslagsenergier mellan 40-60 joule i frågan om moderna PCP. Detta är mycket kraftfulla vapen, tekniskt sett, som hamnar i händerna på ägare med helt okänd bakgrund. De kan vara kriminella, det kan vara underåriga liksom att det kan vara människor som lider av mental ohälsa. De saluförs helt enkelt helt utan tillsyn, förutom i bästa fall en halvtafflig legitimationskontroll. Även här så är det legitima behovet högst tveksamt. Inga erkända tävlingsgrenar i Sverige har krav på kaliber 22 eller grövre för målskytte. För jakt finns det kravet men de vapen som är godkända av NVV för den typen av begränsad skyddsjakt som kan vara aktuell till luftvapen så krävs i praktiken alltid licens och därmed också jägarexamen med tillhörande dokumenterad vapenfärdighet/kunskap.

Lösningen på problemet från RPS sida är därför enkel. Man vill förändra lagstiftningen så att effektbegränsade luftvapen bara är sådana som har maximalt 10 joule OCH högst kaliber 177. Igenom en så enkel formulering så kommer man effektivt att stänga dörren för såväl oseriös Airsoft (jmfr startpistoler) liksom skenstrypningar. Förutom detta så stör man inte den stora massan av luftvapenskyttar som tävlar organiserat (Int 10M etc) vilkas vapen och kalibrar ligger under dessa gränser. För ordningsmaktens lokala representant (läs en polis) så är det enkelt att konstatera vapnets kaliber jämfört med vapnets effekt. Har vapnet en grov kaliber så finns det alltid fog för att undersöka vapnets bakgrund om licens saknas, har den en klen kaliber är risken mindre att det finns ett problem. De som trots allt har ett behov av luftvapen med grövre kalibrar och högre effekter så finns alltid möjligheten till licens, enligt samma princip som idag.

Hur stor är då risken/möjligheten till en förändring? Generellt sett så finns det två faktorer som kan utlösa en förändring - vansinnesdåd och övergripande lagstiftning.

"En galnings verk..."

Genomslaget för vansinnesdåd är oerhört kraftfullt! Den dagen en liten söt flicka på 5-6 år blir ihjälskjuten av en smygstrypt Hatsan med kaliber 25 och 60 joule i händerna på en vårdlös tonåring så är det GAME OVER. Thats it! Den som tror något annat är intill dumhetens rand naiv. Se bara på "Breivikeffekten" och de konsekvenser för legalt skytte som exempelvis Mangs skjutningar har inneburit. Vi har ett helt annan samhällsklimat i frågorna kring legitimiteten för enhandsvapen idag än för bara ett par år sedan. Samtidigt så är det VI ("marknaden") som har drivit på utvecklingen igenom att efterfråga och köpa vapen i kaliber 25 i samma andetag som acceptansen för skenstrypningar har varit hög hos oss entusiaster överlag. Hade vi inte önskat dessa vapen och krävt att få köpa den utan licenskrav för att kunna räcka långfingret åt landets tröga tillståndsenheter så hade den här katastrofrisken aldrig förelegat på samma sätt. Tyvärr så är det inte en fråga OM utan snarare NÄR en sådan tragedi kommer att inträffa. 

Internationell lagstiftning

Igenom vårt medlemskap i EU och vår deltagande i internationella konventioner, exempelvis FN, så kan vi också komma att underställas internationella regler, exempelvis en eventuell europagemensam effektlagstiftning på kanske maximalt 7.50 joule eller liknande. Tyvärr så är det inte så mycket man kan göra åt den här saken. Internationella samarbeten och olika organisationer har en stor påverkan på våra liv och är man med i en sådan struktur så måste man också följa med även in i deras mindre bekväma beslut. Man ska emellertid betänka att ofta så är inte lagen i sak ett problem utan desto oftare den lokala tillämpningen av densamma. Detta är ett förhållande som kan fungera lika bra åt båda håll. Ett tydligt exempel på detta har ju varit vår egen nationella effektgräns på 10 joule. Den gränsen har av många uppfattas som låg (lagen) men beivrande av densamma (tillämpningen) har internationellt sett varit slapp. Sålunda så har inga praktiska problem förelegat.

Mina åsikter

SVF består till största delen av rättshaveristiska tokstollar i nivå med varghatarna hos SJF! Man är tyvärr låsta i ett endimensionellt tänkande baserat på att "vi har rätt" motiverat med för svenska förhållanden externt sett tämligen obegripliga "för vi vill ha vapen". Man har någon form av mental masturbationsbild av amerikanska konstitutionstillägg framför ögonen och en kronisk svårighet att se sådana självklarheter som att människor betraktar saker utifrån helt andra premisser och detta utan att för den sakens skull vara varken obildade eller på annat sätt dysfunktionella. Så fort något kan tänkas tolkas som ett hot mot sina smala särintressen så går man igång med basunen i högsta hugg, helt oavsett om källmaterialet är pålitligt eller inte.

 RPS brukar jag generellt sett inte ranka speciellt mycket högre i mina egna ögon. Många aktörer där har egna politiska agendor som inte sällan är färgade av svårartad hoplofobi. Logiken är däremot inte lika felkopplad - det KAN bli ett problem med skenstrypta numera effektstarka vapen i fel händer, liksom när skolungdomar ränner runt med Airsoftvapen till höger och vänster. Att man reagerar mot detta är i den meningen fullt begripligt.

Dock så har inget (ännu) inträffat och inte heller i de jämförbara länder som saknar licensiering av den här typen av luftvapen så kan man med bästa villja kunna påstå att den här typen av vapen utgör någon form av samhällsproblem. Den dagen då något händer däremot, då måste man sätta sig ner och fundera över framtiden, helt oavsett på vilken sida som man idag står...

Vad kan vi göra?

Det vi kan göra är helt enkelt att sköta oss. Vi ska klart kunna visa att alla luftvapenentusiaster är inte desamma. Det ska tydligt finnas ett VI och det DEM när det handlar om luftvapen. Vi ska vara seriösa, vi ska ha våra vapen endera på licens eller under 10 joule. Så enkelt är det! Händer det ett vansinnesdåd så ska vi klart kunna särskiljas från de som har valt att INTE vara seriösa i sin vapenhantering. Det är bara på detta sätt som vi kan räkna med en överlevnad över tid. Visst kan det blåsa kalla vindar över det seriösa skyttet men de vindar som blåser över det oseriösa eller rent av illegala skyttet blåser alltid ännu kallare.

Varför fallmål?

  Snart ett minne blott...?

Varför skjuter vi på fallmål i Field Target? En udda fråga kanske men tänk efter! Fallmål är komplexa och dyra, de kostar en massa pengar för en klubb att köpa in och kräver dessutom underhåll, förutom att de slits hårt. Till detta så kommer också en viss grad av opålitlighet då de ibland inte faller för lägre anslagsenergier eller ibland inte faller alls, trots goda träffar. De kräver eftertanke vid monteringen då de måste sitta i en sådan vinkel att de så pålitligt som möjligt faller vid en träffzonsträff samtidigt som de inte får falla vid en plåtträff. De har hög egenvikt och det är fysiskt tungt att bära ut 20+ mål i oländlig terräng, de är skrymmande att förvara. Slutligen så måste de sitta så att de på ett enkelt sätt kan resas upp med hjälp av dragsnöret. Det sistnämnda måste också klara av att undvika att bli träffat av alltför usla skyttar...

Ja, som ni ser - fallmål har en massa problem...

Med internationella regler så har fallmålen bara ett enda syfte - markera träff eller inte. Reglerna stipulerar ett poäng för fällande mål, annars inga poäng alls. Huruvida man träffar målet ("plåtträff") är numera egalt - så varför ha en sådan målkonstruktion som bygger på att målet kan markera en träff som ändå inte kommer att registreras? Än mer, varför ha en sådan målkonstruktion när den dessutom bär med sig ovan nämnda nackdelar och därtill har en konstruktiv begränsning på runt 45 joule - i en tid då många vapen lätt överstiger detta rent praktiskt och därför inte kan vara med att tävla, när de ironiskt nog en gång i tiden har blivit uttagna på licens för just den tävlingsgrenen...

  En tänkbar lösning

Alternativet till det klassiska fallmålet är enkla snurror. De är billigare, tål högre anslagsenergi, de är pålitligare, de kräver inga draglinor, de ger en tydlig markering även med klena vapen, de är lättare, de tar mindre plats och de kräver inte lika stor eftertänksamhet vid monteringen. Ett inte ovanligt pris på en "gamoråtta" är 249 kr, ett snurrmål (likt det ovan från www.mrtargets.se) kostar 139 kr och är dessutom godkänt för 22 LR (över 150J!). Ett klenare mål av samma typ får man lätt för 60-80 kr. Jämför man kostnaden för 30 st mål så är skillnaden över 5000 kr! Till detta är då servicekostnaden och kostnaden för kortare livslängd oräknad.

Vad försakar man då? Ingenting! Båda måltyperna gör precis exakt samma jobb - markerar träff eller inte.

Varför i hela världen ska vi då fortsätta att kladda med fallmål?

Crosman Challenger med 3D

  Höger sida

  Vänster sida

Fundering från det svenska luftvapenforumet...

Signaturen Oden där hade en intressant fråga som berör tillämpningen av lagen gällande innehav av lösa vapendelar, exempelvis pipor. Han presenterade sin funderng på följande sätt:

"Detta är nu ett spörsmål som gäller ej licenserade bössor och här i fallet 1 pre-92 och en vanlig 10 joulare.
Jag har ett överskott på Bsa SuperSport pre -92or och en Bsa Lightning Xl 10j i .22. Min tanke är nu att ta motorn(komplett cylinder) från en SS .25a och sätta på Lightningpipan för att sedan sänka ner hela anrättningen i Lightningstocken, och vipps har man en pre Lightning .22 eller har man inte? Nu är det ju inte frågan om några lösa pipor och som ni kanske vet så sitter ju prefixen på en Bsa just på pipan. Alltså vid en eventuell kontroll kan man ju konstatera att denna bössa är tillverkad på 2000-talet och ligger på 200m/s i .22=aja baja  ,för på motorn finns ju ingen märkning! Hur någon skulle handla irl är ju en sak men hur det skulle funka i rent lagmässigt är ju det som är intressant. All input mottages vänligen."

Så långt den gode Oden.

Som jag tolkar föreskrifterna, vilket ju var omdebatterat (se senaste inlägget om saken), så kan man inte ta loss pipan från 25 vapnet själv (enär man då är i besittning av en tillståndspliktig vapendel utan giltig licens). En vapenhandlare kan dock göra detta. Denne handlare kan också utfärda en dokumentation över detta och just denna dokumentation kan bli mycket värdefull den gång man av någon anledning behöver bevisa det "nya" vapnets bakgrund. 

Problemet med just BSA är ju att enbart piporna, inte lådorna, är serienummrerade och därmed bär vapnets identitet. Oavsett detta då är det dock alltid stommen (lådan), i detta fall cylindern, som är själva vapnet. Skulle nu cylindern ha haft ett nummer så hade dock detta alltid haft "förtur" och vapnet hade därmed "bytt identitet".

Inget hindrar dock en vapentekniker, notera; ta hela tiden dokumentation, från att dubblera nummret från pipan till cylindern och detta löser då definitivt problemet när man har "fel" nummer på pipan. En lös vital vapendel får alltid nummerslås om den saknar nummer men nummret måste då vara korrekt eller "ledigt". Man bör alltid låta en registrerad vapensmed göra detta så att man får en bra dokumentation.

Mera dipping

Som trogna läsare säkert kommer ihåg så fick jag möjlighet att pröva ett gör-det-själv dippkit från Hurricane för ett par år sedan. Provkanin då blev min CZ200T och resultatet blev mycket bra. Nu har jag hittat en aktör ute i Europa som saluför dipkits för export till Sverige och nyfiken som jag är så bestämde jag mig för att pröva detta, inte minst så att jag kunde jämföra mot Hurricanes kit.

Instruktionerna till Hurricanes kit..

Leverantören av den här utrustningen heter Hydrographics Warehouse och ligger i England. Verksamheten drivs av Hannah Carpenter och har ett enormt utbud av mönster.

Länk: http://www.hydrographicswarehouse.com/

Förutom ett enormt utbud så är skillnaden den att man köper alla komponenter lösa, istället för i en färdig sats. Detta har, som vi ska se, både för- och nackdelar. Själv så valde jag att köpa en liter med aktivator (av "industrikvalité", mer om detta senare) samt en rulle med 3-D mönster. Generöst nog så fick jag en extra rulle på köpet då det var mitt första inköp hos den här leverantören. En rulle mönster på 0.50 meter x 5.00 meter betingade £20 så inklusive aktivatorn (£27) så landade det hela på strax under 800 kr inklusive frakt (aktivatorn räknas som farligt gods). Som jämförelse så kostar Hurricanes kit 995 kr.

Tittar vi på Hurricanes kit så innehåller detta fyra mindre sprejburkar med; primer, grundfärg, aktivator och matt klarlack. Dessutom ingår en (1) meter film, andningsskydd (typ melittafilter-på-näsan) samt gummihandskar och en mycket praktisk putskudde. Här finns alltså allt man behöver i ett enda paket, rätt mängder och välkomponerade produkter som fungerar utmärkt i harmoni med varann.

Handlar man ifrån Hydrographics Warehouse så får man betydligt större mängder för lägre pris men i gengäld så måste man själv välja ut produkterna, vilket ställer lite högre krav på know-how, och betänka att de fungerar delvis på ett lite annat sätt - på gott och ont. En annan nackdel är att prylarna inte kommer med posten utan via DHL och det kan betyda att man måste åka en sträcka för att hämta ut dem, beroende på var man bor. Detta då på grund av att aktivatorn är brandfarlig (även i vätskeform).

Min egen leverans blev lite av en historia för sig självt. Aktivatorn och filmen skickades i två olika paket, men via samma transportör. Själv fick jag en avi om att jag hade en (1) försändelse med "brandfarligt gods" att hämta. Jag åke dit o hämtade den och fick skriva på ett mottagningsdokument. Dumt nog så läste jag inte dokumentet ordentligt (lär av detta!) och fick i gengäld en kartong i handen. Väl hemma så innehöll paketet bara aktivatorn och på paketet så stod det bara en brandfarlig vara. Sedan så gick tiden och efter någon vecka så började jag fundera på vart filmen hade tagit vägen. Jag kontaktade Hydrographics och de kunde till in stora förvåning returskicka mottagningsdokumentet som jag denna gång läste mera ordentligt. Det visade sig att man hade skickat två försändelser och dito två avier, den ena hade kommit fram (för aktivatorn) den andra hade kommit bort. Båda försändelserna hade emellertid anlänt till DHL och när jag skrev under mottagningsdokumentet så signerade jag mottagandet av båda försändelserna. Tjejen som hämtade de fysiska paketet på lagret hade också missat att jag hade två paket att hämta och hämtade bara ett, varpå jag utgick ifrån att det var allt jag skulle få den dagen.

Så kan det gå. När Hannah på Hydrographics förstod min tavla så returskickade de emellertid ytterligare en leverans med identiska filmer helt utan kostnad - Tack för detta !!

Den första noterbara och viktiga skillnaden är aktivatorn. Den från England i vätskeform är bra mycket mera potent än Hurricanes tamare version på sprejburk. Detta är definitivt ingen fördel utan kräver eftertänksamhet. Går man på med för mycket aktivator så löser helt enkelt mönstret upp sig innan man hinner säga "hoppsan" och färgen fäster inte mot objektet på avsett sätt. Detta kan man svårligen göra med Hurricanes burk som trots mycket aggressivt sprejande ändå bara förmår att lösa upp filmen lagom mycket. Möjligtvis så kan man dämpa Hydrographics variant lite igenom att späda ut den men det har jag inte prövat. Viss försiktighet tillråds alltså. Efter ett par prov så får man dock snabbt in "känslan" för hur mycket man ska spreja ut för att motivet ska lösa upp sig men inte lösa bort sig och försvinna.

En annan skillnad är att Hurricanes film känns mycket seegare. Detta gör att det är enklare för en novis att få den till att "smita runt" kanter och hörn under dippningen. Jag uppfattar alltså den som mera "förlåtande" och lättare att hantera för en ren nybörjare. Hydrographics kräver helt enkelt inte mera "känsla" (vana). Rätt använt så är dock Hydrographics produkter utomordentligt bra och dessutom avsevärt billigare än Hurricanes färdiga kits.

När man väl har bestämt sig för ett objekt att dippa, vanligtvis en vapenstock av plast, så måste man börja med att grundmåla objektet. Kulören på grundfärgen ("primern") är mycket viktig eftersom den avgör hur ljus eller mörk som motivet blir på slutet. Jag har prövat tan (typ belgie), blekgrön, mattvit och mellangrå. Hurricane skickar med tan till sina kits och resultatet blir mycket lagom, inte för ljust och inte för mörkt. Kör man mattvit så får man ett väldigt ljust mönster som ser kanon ut när stocken är våt men som ger en matt, nästan "dammig" finish som torkad. En annan nackdel är att eventuella missar (mönsterbrott) i motivet syns direkt, vitt är en mycket avslöjande färg. Den blekgröna ger ett mycket mörkt mönster där detaljerna i mönstret tyvärr inte framträder, fördelen här är att eventuella mönsterbrott nästan försvinner. Stocken såg dock en smula solkig eller rent av smutsig ut. Mitt favoritval blev till sist den mellangrå kulören som gav en förvisso mörkare, men inte FÖR mörk ytfinish.

Som alltid så finns det inga givna regler, man får pröva sig fram helt enkelt. Gillar man inte det så köper man ett färdigt kit och får allt korrekt komponerat direkt ifrån början. Personligen så gillar jag dock att trixa lite så därav att den här rapporten har dröjt på lite. Den gråa primern och en motsvarande stor sprejburk med matt klarlack köpte jag på Biltema för 59 kr st. När det gäller aktivatorn så går det åt mycket lite sådant så den litern jag köpte kommer troligtvis att räcka min livslängd ut och mer därtill. Jag har hört att en liter kan räcka till bortåt 50 gevärsstockar men sanningshalten i detta kan jag inte bekräfta, det känns dock inte helt omöjligt. Hurricanes burk räckte till ungefär tre stockar och rymde totalt 1.18 dl men jag vet inte om Hurricanes angivelse åsyftar mängden aktivator eller mängden burkinnehåll (där en del är drivgas).

Själva dipprocessen och dess förberedelser har jag beskrivit tidigare. Det hela är inte alls svårt men det kräver lite känsla, ungefär som att lackera snyggt med en sprejburk eller att göra en prydlig svets. Som nybörjare så får man öva lite och för en del går det enklare, för andra så är inlärningskurvan lite brantare. I skenet av detta så är Hydrographics sortiment mycket bra - här kan man (relativt) billigt "slösa" på både film och aktivator på diverse övningsobjekt innan man ger sig på något mer "viktigt" föremål. Jag tycker det är både fascinerande och spännande att dippa. Här kommer några tips på vägen, baserat på erfarenheter som jag själv har gjort under en mängd dippningar:

Lagom tempo

Dippa objektet i ett lagom tempo. Gör man det för fort så tenderar mönstret att antingen bli oproportionellt avlångt eller, än värre, filmen slitas sönder så att mönstret randar. Gör man dippningen för långsamt så kan filmen korva sig och ge ett tjockt, diffust och otydligt mönster. Lagom tempo är alltså väsentligt. Här är en tjockare och segare film en behagligt tillgång. 

Rätt vinkel

Dippa objektet i en skonsam vinkel så att vassa delar (ex rembyglar, kanter etc) inte "river upp" filmen. Helst ska filmen följa objektet som en mjuk hinna. Det gäller att "svepa" objektet med filmen, som i en mjuk omfamning.

Renlighet

Vattnet ska vara rent. Inget skräp flytande på vattenytan som hårstrån, tvålrester eller liknande (om man dippar i ett badkar). Vattnet måste vara stilla, filmen får inte flyta runt och i synnerhet inte under upplösningsprocessen. Smygläckande badkar som skapar nästan osynliga krusningar på vattenytan är inte bra alls. Självfallet så ska man inte heller ha luftbubblor eller liknande mellan filmen och vattenytan. Lägg ner filmen när vattenytan är helt bubbelfri. Tänk på att ha ordentligt med vattendjup så att hela objektet kan tryckas ner minst ett par decimeter under ytan.

Handskar och mönsterrester

Färgen som filmen består av har en fruktansvärd vidhäftningsförmåga och i synnerhet så när den får torka. Det enda jag kan tänka mig på motsvarande nivå är det svarta fönsterkitt som bilrutor sitter fast med. Det är hart närt omöjligt att tvätta sig ren om färgen har fått bränna fast på något. Använd därför alltid tunna engångs gummihandskar. När man dippar så uppstår det alltid överskottsfärg som kommer att fastna på dippkärlet och om detta exempelvis är ett handfat, en diskho eller ett badkar så får man kallt räkna med att få f-n av sin bättre hälft för detta om man inte gör rent efter sig. Enklast är att göra rent direkt, snabbt som attans innan färgen bränner fast. Tycker man att det är allmänt jävligt att få bort nu så är det ändå en barnlek mot sedan. Använd mycket vatten och en nagelborste så brukar det mesta försvinna, förutsatt att man gör det direkt. 

Vickningen

Den absolut enklaste sidan att få mönstret att fastna på är naturligtvis undersidan av objektet. På motsvarande sätt så är ovansidan det svåraste stället och det är där som mönstret oftast brister eller inte blir bra. Sidorna på objektet brukar man som regel få snits på relativt enkelt även om de inte är lika lätta som undersidan. Trickset för att få ovansidan av ett objekt bra är den så kallade "vickningen". När man har fört objektet, vanligtvis en vapenstock vilken man som regel doppar med undersidan först, igenom filmen till 90% så att bara ovansidan återstår så för man sakta stocken mot sig (förtsatt att man sitter vinkelrätt mot dippningen, jmfr badkar) för att fånga upp lite mönster på ovansidan av förstocken, därefter så "vickar" eller för man stocken från sig för att på motsvarande sätt fånga på mönster till den andra ovansidan av förstocken. Kolvkammen är oftast inte lika svår eftersom den tenderar till att vara vagt spetsig upptill vilket inte förstocken är med sin vinkelrätta avfasning upptill. Filmen kommer alltså inte att med automatik att vika sig runt ett 90 graders hörn utan här måste man helt enkelt hjälpa till med rätta knycken.

Sköljningen

När objektet är doppat, oavsett om det gick bra eller inte, så måste man ovillkorligen skölja objektet med stora mängder rinnande vatten. Detta sveper bort överskottsfilmen som har fastnat på objektet och hindrar denna ifrån att bränna fast och ge en lager-på-lager effekt vilket både är fult och som gör ytan ojämn. Skölj länge och när du tycker att det är lagom, skölj lika länge till. Gick dippen bra så är det den sköljda ytan som blir din ytfinish så ju bättre den är sköljd, desto bättre. Blev inte dippen bra så måste man lacka om objektet och dippa igen, då är det enklare att lacka en välsjöljd och helt slät yta. Skölj ordentligt med andra ord.

I morgon så ska jag försöka få ut ett inlägg med lite bilder på doppningarna...

Host & snörvel...

Under den gångna veckan så har jag legat i en rekordkraftig förkylning och bloggen har av den anledningen legat stilla. Lyckligtvis så rullar luftvapenvärlden på som vanligt ändå och jag tror att vi alla här hemma i Sverige har noterat och känner stolthet över framgångarna för FX Airguns i Extreme Benchrest som hölls i USA under veckoslutet.

Själva 10-i-topplistan erbjuder en del intressanta iaktagelser. Platserna 1-3, liksom plats 5, erövrades av vapen med kaliber 30 som är tillverkade av FX Airguns. Enda (och mycket intressanta undantaget) är plats 4 som säkrades av en FX Airguns Elite, det bäst placerade vapnet i hela tävlingen som inte hade nya (o ballistiskt överlägsna) kaliber 30.

Desto mer remarkabelt är att Daystates bästa resultat för kaliber 30 hamnade först på plats nr 14!

I övrigt så tog Daystate plats 6 & 7 med de elektroniska Air Wolf där plats 8 besattes av ett rent custombyggen, den udda USFT. Slutligen så hamnade ytterligare två kaliber 30 (FX Airguns Boss) på plats 9 & 10. Summa sumarum var att FX Airguns tog topp 5 liksom 7 av de 10 främsta placeringarna.

Förhoppningsvis så stänger detta diskussionen om eventuella precisionstillkortakommanden både för ST-teknologin och den nya stora kaliber 30. Av de tidigare så dominanta Rapidmodellerna syntest intet, två av de modernare klonerna från USA fick som bäst plats 12 & 13.

På den andra ändan av skalan, både i fråga om energi och prislapp så hittade jag en recension av ett annat mycket trevligt och helt perfekt nybörjarvapen, en riktig amerikansk klassiker:

Länk: http://www.thetruthaboutguns.com/?s=crosman&submit=

Dykflaska till salu !

  Dags att fylla med tryckluft?

Nu har jag ännu en dykflaska till salu. Denna gång en 8 liter Faber (stål) som är godkänd för teknisk luft. Enligt tidigare ägare så är den tillverkad 2001 (kan dock inte verifera detta), jag har själv ägt den sedan 2003. Den besiktigades och blästrades oktober 2006 för tio år framöver och kräver därför ombesiktning först oktober 2016. Det finns med andra ord tre säsonger kvar (2014, 2015 & 2016). Systemtrycket är naturligtvis 300 Bar och flaskan är utrustad med en Poseidon J-kran som jag själv renoverade 2010 (bytt alla packningar/plunger etc). 

Jag begär 1500 kr för flaskan och den leveras som på bilden, utan fyllkit men med fot, plugg och sprängskydd.

Av praktiska skäl så kan den inte fraktas men kan avlämnas i GBG-området enligt ök.

Godkänd för teknisk luft ("06/10*16")