Brytningstid..

  Crosman 180, överst Mk II och nederst Mk I

I skarven mellan 1950- och 1960-talet så inträffade en del demografiska förändringar i USA. Det allmänna ekonomiska välståndet innebar att suburbia växte, de närmast ändlösa förorterna utanför städerna. Trots en svag svacka under 58-59 så var tillväxten stadig och allt fler människor började pendla mellan egna villor i förorterna och sina arbeten inne i städerna. Att vara född och leva hela sitt liv på en gård ute i landsbygden blev allt mer sällsynt för den uppväxande generationen amerikaner och dessa förändringar påverkade naturligtvis även skytte- och vapenindustrin. 

Detta innebar att istället för ett vanligt gevär med kaliber 22 LR så fick många ynglingar hålla tillgodo med luftvapen eftersom skottlossning med krutvapen varken var tillåtet eller lämpligt ute i förorterna. En annan viktig omständighet var att Crosman lanserade sin "Powerlet" under hösten 1954. Istället för den omständiga hanteringen av bulkfyllning med Co2 eller de små 8 grams Co2-patronerna som egentligen var avsedda för läskedrycker så kom nu en färdig fabrikstillverkad lösning. En större Co2-patron som dessutom innehöll en smula smörjmedel som gav betydligt bättre livslängd på packningarna inuti vapnen än den torra kolsyran som kom ur 8-grammare. Plötsligt så fanns här möjligheten att tack vare dessa större kolsyrepatroner konstruera helt andra typer av mer tekniskt avancerade vapen, inte minst av repetertyp.

  Överst nya 400 och nedertill legendariska 160 som tillverkades 1956-1971

På första sidan så slår man på trumman  för de riktigt heta modellerna i årets lineup och detta i en helt underbar och fullständigt tidstypisk grafik för sent 1950-tal. Först ut är en repetergevär, japp - inget nytt under solen. Igenom att reptera geväret precis som en studsare så matade mekanismen automatiskt fram en ny diabol för nästa skott. Det här geväret kunde avlossa 10 skott med bara en repetering emellan och då med en hastighet på 450 fps. Fem magasin utlovades på varje Co2-patron och geväret skulle dessutom kunna klara av att hålla fem skott inom 1/2" på 7.50 meter (!). Detta ansågs bra nog för att vara lämpligt åt skadedjursjakt på ut till 40 meter! Det här var en tekniskt intressant och påkostad modell som var med i produktionen ifrån 1957 till 1962, då den avlöstes av en Mk II som gick ur produktion först 1964, då på grund av stigande tillverkningskostnader och därtill hörande dålig lönsamhet.

Odödliga 160 skapades av Rudy Mertz på Crosmans utvecklingskontor i Fairport NY under våren 1955 och kom som ny modell påföljande år. Detta var ett precisionsgevär inspirerat av Winchester 52 och såldes ofta med en fabriksmonterad diopter av typen kiksikte. Man uppgav 50 skott på 600 fps, vilket lägger den på samma nivå som en nutida 2260, med den lilla skillnaden att 160/167 krävde två stycken Powerlets för att fungera. Även här uppgav man 40 meter som praktisk räckvidd och betondade att efter ca 100 meters skottvidd så var projektilerna ofarliga - "ideal for shooting in limited areas"

  Vilket sortiment Crosman hade 1960 - bara klassiska storsäljare sida upp och sida ner..

För den som gillar Crosman så kan man bara häpna över vilken lineup som Crosman hade på den här tiden. Här fortsätter man genomgången av årets modeller med storsäljande 180. Ett litet och kompakt vapen som drevs med endast en enda Powerlet men som ändå klarade av att ge 40 skott, låt vara på lite lugnare 450 fps i utgångshastighet. Ett smidigt och billigt gevär med en praktisk räckvidd på runt 30 meter. Fanns även med kaliber 177 och kallades då Modell 187. Under många år var 180 Crosmans mest säljande gevär och än idag är det högt rankat av entusiaster världen över, sin tids 2250B.

Nästa storsäljare var pistolen 150, den andlige förfadern till dagens hit 2240. Som synes så är modellerna snarlika även om de äldre motsvarigheterna, som Silwer korrekt påpekade, är betydligt bättre byggda utan den otroliga kostnadspress som gäller för dagens produktion.

Slutligen pumpgeväret 140 samt dess motsvarighet med kaliber 177, modell 147. Blowoff-ventil men i övrigt en konventionell konstruktion, en design som skulle komma att vara med i Crosmans sortiment under många år framöver. Modell 140 var strömlinjeformat byggd och inte lika grovhuggen som motsvarande Benjamin men ändå betydligt billigare än dess förlaga, Sheridan. Ett företag som Crosman ett par decennier senare skulle komma att köpa upp.

  Kits ger merförsäljning och detta var Crosman tidigt ute med.

Sidan tre upptar modell 130, en pistol med pumpmekanism, föregångaren till 1377/-22, liksom diverse kits. Just idén med kits var ny och fräsch vid den här tidpunkten. Igenom att låta kunden köpa ett kit så upplevde denne ett bra värde för pengarna, eftersom alla saker inuti kittet var levererade till ett "paketpris" jämfört med om man hade köpt samma saker lösa och samtidigt så fick Crosman ut tillbehör på marknaden som kunden förhoppningsvis lärde sig använda och uppskatta för att sedan återköpa lösa. Konceptet visade sig vara bärande och än idag går det utmärkt att köpa Crosmans olika pistoler och gevär i kits.

  Slutligen alla olika tillbehör som krävs för en fulländad skyttesession..

På sista sidan så hade man som vanligt diverse olika tillbehör. Viktigast var självfallet ammunition och drivmedel, alltså Crosmans egna diaboler "Superpell" liksom "Powerlets", de då relativt nya "gigantiska" Co2-behållarna. Man kan tydligt se att Crosman på flera ställen i texten betonar att dessa 12 gram fyllda behållare är stora (relativt de då sedvanliga mindre generiska varianterna på blott 8 gram). Man försäkrar att man får fler skott, större slagkraft, mindre hastighetsvariation hos projektilen och ändå - en låg kostnad.

I övrigt lite blandade måltavlor, ett självmarkerande mål och en tavelhållare som kan manövrera med ett dragsnöre. Som synes så var den här delen av Crosmans sortiment ännu tämligen outvecklat. Det skulle komma att ta ytterligare ett antal år innan antalet sorter av diaboler hade utökades och tills en helt ny kategori tillkommer - optiska riktmedel. Men nu, när man precis har lämnat 1950-talet så var kikarsikte för luftgevär närmast science-fiction.

Även hemma..

  Här är förstoringen x9 för tydlighetens skull, vanligtvis skjuter jag med x6.

När kylan, mörkret och blåsten kommer i samband med omslaget till vintertid så hamnar mycket av skyttet på andra arenor än på skjutbanan. Mycket av mitt eget skytte sker därför hemmavid eller inomhus i den lokal som jag har fått förmånen att nyttja för skytte ut till 30-35 meter. Här hemma så har jag emellertid bara 15 meter, varav 10 utav dessa metrarna finns utomhus - resterande inomhus.

Notera den lilla lampan på fotot ovan som jag använder efter jobbet när det är mörkt ute. Det är egentligen en pannlampa med lysdiod inuti som ger ett exceptionellt sken, som alla LED-lampor. Tyvärr så har jag inte fjärrstyrning på den (ännu) så jag får gå ut för att slå av och på den - något som inte var speciellt angenämnt förra vintern när vi hade tre decimeter snö. På tok för mycket för mina innetofflor.

  Ett oförstorat perspektiv, såsom det ser ut ifrån skytten utan att kolla i siktet..

I övrigt så fungerar det bra att skjuta på detta sätt, man sitter varmt och regnskyddat men tyvärr så påverkas projektilen en hel del eftersom 2/3 av färden sker utomhus, utsatt för vinden. Men, är det bara vindstilla så är regn och kyla inga problem. Fördelen är naturligtvis tillgängligheten, att kunna skjuta en tavla varje kväll efter jobbet är ett välkommet avbrott i vardagen.

  Resultatet på 15 meter som ovan, lite vind åt vänster..

Visst är 15 meter en smula kort för ett modernt PCP på 10 meter men vill man göra skyttet mera variationsrikt och utmanande så går det ju helt utmärkt att fristå, knäsitta eller på annat sätt byta skjutställning. Likaså tillför vindpåverkan alltid lite slump i skyttet, trots det korta avståndet.

En viss tidlöshet..

Som de flesta vet så är jag svag för Crosmans produkter, eller rättare sagt vissa av dem. De bästa Crosmans är tidlösa, de är billiga men har ändå acceptabel grundkvalité och de är dessutom genomtänkt konstruerade. Som ett resultat av detta så tillverkar Crosman ofta sina bästa modeller i decennier med mycket små förändringar.

Idag så ska vi gå 50 år (!) tillbaka i tiden och se på Crosmans sortiment anno 1964. Dags för en tidresa och kom ihåg att alla bilder kan beklickas för att bli större och tydligare.

  Pistoler frontades på första sidan eftersom det såldes fler av dessa än av gevären..

Under 1950-talet så var Cowboys populära i USA och Crosman slog mynt av detta igenom att presentera sin första Co2-revolver. Då denna sålde bra så vidgade man sortimentet med ett par moderna förlagor baserade på 38 Special. Detta år så hade man inte mindre än 3 st Co2-revolvrar i sortimentet. Tittar man på Crosmans hemsida idag (2014) så finns det fortfarande 3 Co2-revolvrar i lineupen och de är ättlingar i rakt nedstigande led med samma teknologi under skalet.

Något som däremot inte längre finns med är den mäktiga 600, numera ett hett eftersökt samlarobjekt som betingar stora pengar och som helt saknar efterträdare i dagens utbud. Unikt med den här pistolen är att den faktiskt är en äkta semi med gasomladdning. Dagens Co2-pistoler är ju egentligen maskerade double-action revolvrar under skalet. Så icke 600, vars teknologi man idag närmast hittar hos vissa tävlingsvapen för snabbpistol och då av typen PCP i en helt annan prisklass. Redan på den här tiden så indikerade prislappen ($27.50) att den här var dyrbar och de flesta vanliga Co2-pistoler var betydligt billigare.

Återstår fyra stycken modeller som vi alla lätt känner igen - modell 150, som sedemera utvecklades till dagens 2240 samt modell 137 som blev 1377 liksom modell 150, dagens 2300T och slutligen modell 130 som förvandlades till 1322. Fyra modeller som har hängt med i femtio år och som fortfarande tillhör Crosmans storsäljare. Förbluffande!

  Notera att broschyren är en sk "overprint"...

Nu går vi över till gevären. Här kan vi se att den här pamfletten är en overprint, alltså överblivna 1964 års kataloger som återanvänds till säsongen 1965 igenom att man helt enkelt korrigerar förändrade priser samt trycker stämpeln "Discontinued" över de modeller som har utgått. Först ut är modell 140 som sedan utvecklades till dem mer kända och legendariska 1400, ett vapen som togs fram för att kriga mot samtida Benjamin 312 i klassen under Sheridans. Ett billigt vapen med mycket power. I dag finns egentligen ingen samtida efterföljare även om 2100 fyller ungefär samma roll som ett billigt pumpgevär med bra fjutt. Skillnaden, förutom kalibern, är att gamla 140 hade blowoff-ventil, alltså precis som en Sharp eller ett gammalt Excellent. 

Nästa vapen är 180/187 som var dåtidens 2250, alltså ett litet, billigt och kompakt Co2-gevär med bra effekt. Till skillnad ifrån 160/167 så nöjde sig 180-serien med bara en enda powerlet för driften, vilket gjorde den mer ekonomisk att skjuta, trots att den gav färre skott på en Co2-patron. 

Slutligen så har vi då den eviga evergreenen modellerna 160/167, vilka än idag tillverkas men i Kina under benämningen QB. Lite mer vuxna än 180-serien, lite dyrare och med mer påkostade riktmedel. I dagens produktion så motsvaras den närmast av 2260 men kräver, som tidigare nämnts, två Co2-patroner jämfört med en för 2260. Detta gevär användes också som träningsvapen under "draften" (motsv. värnplikten) i USA till Vietnam-kriget då de mer urbana ynglingarna som tvångsinkallades inte sällan var helt obekanta med skjutvapen sedan tidigare. Då var (o är) ett luftvapen ett ypperligt pedagogiskt redskap innan de börjar hantera skarpladdade krutvapen.

  Lite blandat..

Slutligen så fanns det även med lite tillbehör, en hel del olika hölster samt världens dyraste ATF-olja, den berömda Pelloil från Crosman. Här återfinns även måltavlor, kulfång, interaktiva mål och lite annat smått och gott. Då liksom nu så tillverkade också Crosman diaboler, enligt annonsen av "virgin lead", vilket förenleder frågan om vad andra tillverkare egentligen körde med för legeringar i sin ammunition under den här epoken. Jag har själv testat att skjuta vintage pellets och deras praktiska precision pendlar vanligtvis mellan usel och värdelös - det är helt enkelt otroligt så mycket bättre dagens diaboler är jämfört med sådana som bara är 20 år gamla, tänk då ytterligare tre decennier bakåt i tiden.

Nästa gång så ska vi gå ett par år ytterligare bakåt i tiden och titta lite på hur Crosmans sortiment såg ut i gränslandet mellan 1950- och 1960-tal, på många sätt en brytningstid i hobbyn på den sidan Atlanten..

Billigast?

Crosman 2260

Hur billigt kan ett PCP egentligen bli? Är Crosmans Discovery och Hatsans AT44 samt den kinesiska Daystateklonen verkligen de billigaste PCP som man kan köpa över disk? Ja, generellt sett är saken sådan.

Men..

Det finns dock alternativ, nämligen konverterade Co2-vapen. Ett av de intressantaste är Crosmans 2260 som är en enkel stilren modell av konventionellt snitt. Denna kan köpas för $125 och till det så kommer en Hi-Pac för $95, summa $220, för en 2260 konverterad till HPA. Alltså under 1500 kr för ett fabriksnytt .22 PCP.

Vem sade egentligen att saker och ting var bättre förr?

Visst finns det nackdelar jämfört med dyrare PCP men vi får hela tiden betänka att vi talar om ett vapen vars prislapp ligger på mellan 1/10 till mindre än hälften av kostnaden för ett mer vanligt PCP. Detta är dessutom ett PCP som är färdigt att användas, komplett med öppna riktmedel - det bakre vändbart för att skapa ett enkelt kiksikte. Vill man sedan bygga på vapnet ytterligare så kan man efter tid bygga på den med avtryckarsystem från Marauder liksom en breech av stål så att man kan få ett riktigt kikarsiktesmontage.

Prestandamässigt sett, utifrån recensioner på olika forum, så förefaller man få ca 15 skott vid ett effektuttag på 18 fpe (ca 25 joule) inom 20 fps spridning. Om man nöjer sig med 12-13 fpe (ex pga plastbreech) så får man stället ut lite drygt 20 skott inom samma spridning.

Visst, man tappar alltså skott jämfört med ett konventionellt PCP och detta beror då på liten tubvolym samt ett lågt systemtryck (1800 psi). När det gäller konverteringar av Co2-vapen till HPA så har Hi-Pac en stor fördel eftersom man inte använder befintligt tryckkärl som behållare för den högre trycksatta luften. Den som vill kan också enkelt byta tillbaka till Co2-patroner då konverteringen till Hi-Pac inte är permanent för vapnet. Ett vapen som exempelvis Discovery använder ju samma tryckkärl till både Co2 och HPA drift.

  Mängder av delar tillverkas till 22XX-serien, exempelvis peepsight från Williams.

I fråga om praktisk precision så låg det exemplar av 2260 som jag sköt på ungefär samma nivå som den samtida HW30S i samma kaliber (.22) som jag ägde vid samma tillfälle, då bortsett ifrån att 2260 låg tiotalet mps högre med samma projektilvikt. Weihrauchen hade sin styrka i avtryckarsystemet (Rekord) där 2260 kontrade med att vara rekylfri. Ut till runt 30 meter dög de båda och att hålla fem skott inom enkronan var inga som helst problem.

Generellt sett så har jag alltid haft bättre resultat med Crosmans egna pipor i kaliber 22 än dito med kaliber 177. Min Discovery sköt exempelvis inget vidare och inte heller min 1377. Däremot så sköt min 2250 riktigt bra, både med kort och lång pipa. Så när jag skulle köpa min nästa Crosman (min nuvarande Challenger) så blev det delvis en sådan eftersom man där kunde få en pipa från Lothar-Walther när man valde kaliber 177.

I övrigt så är 2260 i praktiken en förlängd 2240, eller som man så vill - 2250. Konstruktionen är i praktiken densamma med bara variationer i dimensioner som avgör benämningen. Precis som med Ruger 1022 så finns det myriader med saker och hela affärsverksamheter som livnär sig bara på tuning- och customdelar till den är modellserien.

Sifferexicis!

   Dykarflaskor kommer i många olika storlekar..

Igår så fick jag en fråga ifrån en god vän om hur långt luften "räcker" i en dykarflaska för att användas i dennes PCP. Av den anledningen så tänkte jag räkna och reflektera lite över saken i dagens inlägg. Då frågan är aktuell även för en annan skyttekamrat så kommer jag också att ta med dennes vapen, liksom in egen Challenger för att illustrera fördelen med Dualfuel-konceptet.

Vapnen

Vapen 1:  16J Air Arms S400 MPR-FT - 181 cc - 50 skott på en fyllning 170 till 120 Bar

Vapen 2:  45J FX Airguns Bobcat - 300 cc - 50 skott på en fyllning 220 till 130 Bar

Vapen 3:  10J Crosman Challenger - 126 cc - 60 skott på en fyllning 135 till 65 Bar

Fyllkällorna

Flaska 1 - 300 Bar 8 liter

Vapen 1:  82 fyllningar eller 4100 skott

Vapen 2:  14 fyllningar eller 700 skott

Vapen 3:  116 fyllningar eller 6960 skott

Flaska 2 - 300 Bar 12 liter

Vapen 1: 123 fyllningar eller 6150 skott

Vapen 2: 22 fyllningar eller 1100 skott

Vapen 3: 172 fyllningar eller 10.320 skott

Flaska 3 - 232 Bar 8 liter

Vapen 1: 50 fyllningar eller 2500 skott

Vapen 2: 3 fyllningar eller 150 skott

Vapen 3: 81 fyllningar eller 4860 skott

Som synes så kostar hög effekt och en hel del luft. Kombinationen av en förhållandevis stor tub och ett högt systemtryck gör att antalet tillgängliga skott är förhållandevis  måttligt, trots att antalet skott på en tub ändå är respektabelt. Tyvärr så missar många spekulanter hur mycket luft som det egentligen går åt för att mata ett PCP på full effekt. Ibland så kollar man bara på antalet skott per tub och tycker då att allt ser acceptabelt ut men när man sedan räknar antal skott per flaska så blir bilden inte lika rolig. 

För vapnet på 16 joule så noterar vi en betydligt sparsammare förbrukning, PCP med 16 joule är som regel förbluffande luftsnåla och en bra kompromiss mellan prestanda och luftförbrukning. Om samma vapen hade legat på 10J så hade vapnet naturligtvis varit ytterligare lite snålare, enbart hämmad av sitt systemtryck (170 Bar) och sin tubvolym (181 cc).

Kollar vi sedan på Dualfuel så är besparingen av luft avsevärd, främst naturligtvis på grund av en liten tub och ett extremt lågt systemtryck. Bortsett ifrån en enormt låg ljudnivå så är alltså luftbesparingen det främsta skälet till att välja ett Dualfuelvapen.

Tittar man på fyllkällorna så är naturligtvis en större flaska en bättre flaska såtillvida att den rymmer mer. Alla flaskor kostar ju 70-90 kr att fylla, helt oavsett volymen. I skenet av detta så blir en stor flaska mer ekonomisk. Nackdelarna är främst formatet, stora dykarflaskor i stål är synnerligen tunga och klumpiga att transportera runt. Min egen 8 liters Faber väger 22 Kg fulltankad och en 15 liters kan lätt väga uppåt 40 kg! Den sisnämnda är inget som de flesta kastar upp över axeln precis. Skla man åka kollektivt för att fylla eller bära flaskan uppför trappor etc så är ofta 8 liter en lagom komprimiss i fråga om volym och yttre dimensioner. 

Skulle man däremot ha tillgång till en buddybottle så kan en 12 liter ändå vara en bra idé eftersom den då behöver fyllas extremt sällan och under säsongens gång så fyller man sin buddybottle ifrån flaskan och använder sedan buddyn för att fylla vapnets tub med i fält. 

Buddybottles är smidiga!

Buddybottles är extremt portabla, en 400 cc går lätt in i en vanlig jackficka och väger fylld runt 700 gram. Små buddys på 400 cc kan fyllas till 232 Bar och de stora på 500 cc ända upp till 250 Bar. Med tanke på dess lilla volym så är naturligtvis formatet och trycket helt avgörande för hur många fyllningar man får ut. En skillnad på 25% i volym och 10% i tryck betyder att en 400 cc är i praktiken bara användbar för Dualfuelvapen. Alla andra bör sikta på en 500 cc. Visst finns det också större buddys men allt över 500 cc kräver besiktning så är de ofta i stål vilket gör att vikten sticker iväg och förfelar själva konceptet.

Slutligen så är det många som menar på att 232 Bar är värdelöst för PCP men det är ett påstående som jag menar att man inte ska vara helt kategorisk till, allt beror på vad vapnet har för behov. Som ni ser av fyllningarna ovan så fungerar 232 Bar inte så bra till ett PCP på full effekt med ett systemtryck på över 200 Bar. Men om man däremot har ett vapen med låg systemtryck så blir saken en helt annan. 

Värt att betänka med tanke på att dykarflaskor på 232 Bar ofta är avsevärt billigare än de på 300 Bar.

Är mera lagom?

   Air Arms TX200HC

På forumet så pluppade det i dagarna upp en intressant frågeställning runt en TX200HC, nämligen om den är "bättre" att köra för full effekt än som 16 joule. Förutom den konkreta frågan som stämmer den här frågeställningen till eftertanke på många olika plan.

Fjädervapen har ju som bekant en mindre trevlig egenskap - ju mer effekt de levererar, desto mer svårskjutna blir de.

Den nackdelen "räddas" till viss del av det faktum att fjädervapen alltid blir större och tyngre ju mer effekt som de levererar. Ett tungt vapen bromsar till viss del rekylkrafterna och ökar vapnets skjutbarhet.

Fjädervapen med hög effekt är därför som regel alltid duktigt tunga och TX-serien är naturligtvis inte heller något undantag ifrån detta.

Så, hur ska man då välja?

Jag började med att skissa upp fyra projektilbanor i ChAirGun, samtliga har kaliber 22 och skjuter en tänkt diabol som väger 14.30 gn med ett BC om 0.030 Att själva kurvan har en text som talar om olika kalibrar kan ni bortse ifrån, de är som sagt omräknade enligt ovan. Vi har här:

1. TX200HC som licensfri med 10 joule
2. TX200HC som licenspliktig med 16 joule
3. TX200HC som licenspliktig med 22 joule
4. Diana 54 som licenspliktig med 30 joule

Här får vi då ett tvärsnitt av olika alternativ som förhoppningsvis kan ge en fingervisning om en rad olika frågor. Jag ska resonera lite runt varje tänkbart alternativ med hänsyn till den kurva som uppenbarade sig på skärmen.

För enkelhetens skull så är kurvan visad i två olika perspektiv, ett på 35 meter och ett på 50 meter, för att bli så överskådlig som möjligt.

 Kurvan på korta avstånd

Låt oss börja med den "korta" kurvan.

Här kan man direkt se att 10J avviker klarast, den har märkbart mest böjd projektilbana och kaliber 22 är helt enkelt inget bra val för ett vapen med 10 joule. De övriga anslagsenergierna är klart jämnare. Vi kan tydligt se att ut till 30 meter så spelar det absolut ingen roll för projektilbanan vilken anslagsenergi som vapnet har. Här får allena skjutbarhet styra vilket val som är smartast, vilket då sannolikt blir 16 joule eftersom lägst effekt normalt sett också ger bäst skjutbarhet.

Men på 50 meter då?

  Kurvan på långa avstånd

Jo, i sådana fall så får vi se på hur kurvorna ser ut vid 50 meter. Här kan man tydligt se att 16 joule har inte så mycket att hämta mot högre anslagsenergier. Då båda kurvorna för 22 och 30 joule ligger klart närmare varann än 16 joule. Notera att mellan 16 och 22 joule så skiljer det 6 joule och mellan 22 och 30 joule så skiljer det 8 joule. 

Trots detta så hänger 22 joule med förbluffande bra.

Anledningen till att jag tar med ett alternativ på 30 joule är att detta ofta är det praktiska taket på vad man kan kräma ur ett fjädervapen innan man får riktigt allvarliga problem med skjutbarheten. Beakta dock det faktum att alla fjädervapen över 16 joule generellt sett är avsevärt svårare att skjuta bra med än en fjädersmälla på 10 eller 16 joule.

Min bedömning är att 22 joule är hästlängder bättre än 16 joule för att skjuta med på 50 meter. Fulla 30 joule är ytterligare bättre, men inte SÅ mycket bättre. Visst, om dessa 30 joule skulle levereras med en fördel i fråga om skjutbarhet (exempelvis semirekylfrihet), ja - då kan den högre energin vara motiverad. Det skiljer ju trots allt inte så mycket i vikt mellan dessa vapen.

OM de 30 joulen däremot levereras på ett likvärdigt sätt (tänk Diana 48/52), då kommer skjutbarheten att lida betänkligt jämfört med 22 joule varvid det bättre valet torde vara den lägre effekten.

Jämför vi med 16 joule så är naturligtvis 22 joule klart mera svårskjuten, även dessa båda vapen har ju samma vikt och då blir rekylen ofelbart större på det vapen som lämnar högst effekt. Vinsten i projektilbana är emellertid väl värd en högre svårighetsgrad.

Bortsett ifrån ovanstående så finns det ytterligare några aspekter att beakta:

Vapen över 10 joule kräver licens, där är 16 joule lika lätt/svårt att få ut licens för som 22 joule. 

Skjuter man 10 joule så är kaliber 177 ett bättre val - end of story där.

Vill man tävla i 16 joule så är 22 joule inget alternativ.

De nackdelar som uppstår för PCP vid höga effekter (ljudnivå, luftförbrukning etc) är endera försumbara eller inte ens aktuella för fjädervapen.

Sedan är det alltid så med fjädervapen att detta är en vapentyp som kräver en kontinuerlig och konsekvent träning för att leverera bra praktisk precision. Har man inte lust/tid med detta så är PCP ett betydligt bättre val.

En intressant lösning...

  The Pellet Pen

Alltid kommer det något nytt, visst har vi en härlig hobby? Här har vi en penna som håller ett tjog diaboler, redo att levereras ur pennan så fort man trycker på bälteshållaren. Fördelen är naturligtvis att diabolerna är säkert förvarade men ändå snabbt och enkelt tillgängliga vid behov. Perfekt för tävling och jaktbruk. 

Det finns ett flertal olika modeller och prisbilden på Ebay är mellan 50-80 kr.

Ännu en fusion!

  Florian Scwartz till vänster och Hugh Earl till höger i samband med affären.

Som om det inte vore nog med försäljningen av Diana så har ännu ett betydelsefullt företag inom vår hobby precis hittat nya ägare. Det är tyska Haendler & Natermann som köper upp Pax Guns UK, mest kända som tillverkare av Defiants miniéprojektiler, The Piledriver mfl.

Ännu en klassisk brittisk firma som får bita i gräset och finna sig uppköpta av utländska konkurrenter.