Småstjärnorna!

Crosman Marauder 

Två små luftpistoler som har blivit väldigt populära är Crosman Marauder och Crosman 1720. Det är två snarlika modeller som främst särskiljs av att den förstnämnda har kaliber 22 och magasin där den sistnämnda har kaliber 177 och är singleskott. 

Crosman 1720

Kilbaser!

Ett vanligt vapen med en vanlig kilbas.  

Något som finns på i princip alla moderna vapen men som man sällan tänker på är kilbasen - alltså de spår upptill på lådan eller cylindern som man använder för att montera ett fäste för exempelvis optiska riktmedel.

Som de flesta känner till så har inte kilbas alltid varit en självklarhet och på de allra flesta luftgevär fram till 1970-talet så var kilbaser relativt sällsynta. Nuförtiden så har vanliga kilbaser, så kallade dovetails, två standardmått – 3/8” (9.53 mm) eller 11 mm. Det förstnämnda är vanligt på amerikanska eller brittiska vapen och det sistnämnda på övriga.

Av den anledningen så har till exempel kikarsiktsfästen oftast vändbara klackar som gör att de på ena hållet är lämpade för 9 mm och på andra hållet för 11 mm. Som regel så står det därför 9-11 mm på dessa fästens specifikationer. Under 1960-talet så fanns det emellertid andra standarder och den enda av dessa som fortfarande lever kvar är vissa BSA som kör med 13 mm, något som även användes på äldre Weihrauch.

Generellt sett så avser breddmåttet på kilbasen alltid den övre, bredare, delen av kilbasen.

   Vertikala rekylstopp är numera vanligast.

Många kilbaser har även någon form av lösning för att hindra vapnets rekylpåverkan på de fästen som man avser att montera på kilbasen. Den vanligaste lösningen är att använda vertikala eller horisontella rekylstopp. Tack vare populariteten hos Weihrauch och Air Arms så har vertikala rekylstopp i form av små hål placerade mitt i kilbasen blivit den vanligaste lösningen. Horisontella rekylstopp i form av tvärgående fördjupningar var under 1980-talet populära hos vapen som Feinwerkbaus modellserie Sport och en del Webley & Scott, där den sista borde ha varit modell Patriot.

   Horisontella rekylstopp är inte lika vanliga..

Konsensus hos de flesta entusiaster är emellertid att vertikala rekylstopp är den tekniskt sett bästa lösningen. Saknas faciliteter för rekylstopp så kan man lösa detta igenom att montera lösa klackar bakom kikarsiktesfästet och då utnyttjar man helt enkelt lite av den extra längd som finns hos många kilbaser. Det finns även mer ovanliga och udda lösningar för kilbaser och ett företag som gärna pysslar med detta är BSA, som kanske i detta sammanhang är mest kända för sitt Maxigrip-system.

Historiskt sett så har BSA dragit på sig mycket kritik på grund av sin förkärlek att hitta på egna lösningar på helt vanliga problem som andra tillverkare löser på helt vanliga sätt.

Deras allra tidigaste variant för att fixa behovet av kilbas var de fyra småspår som skapades på BSA Meteor för just kikarsikte. Därefter så envisades man med en udda bredd (se ovan) och sedan så gjorde man osedvanligt korta kilbaser, varför man fick ordna separata hål bakom kilbasen för en separat rekylklack, vilken skruvades ner i cylinderns bakstycke ovanifrån, en lösning som exempelvis förekommer på en del av Supersport-serien.

   Maxigrip är BSA egen och högst personliga lösning

Som kronan på verket så kom slutligen Maxigrip där man har en helt lös kilbas, vilken på undersidan har ett antal små ”krokar”. Dessa passas därefter in i motsvarande hål på ovansidan av cylindern och mellan kilbasen och cylindern ska det sedan ligga en gummimatta.

Tanken bakom det hela var att absorbera rekylkrafterna hos vapnet och därmed skona kikarsikten men i praktiken så drabbades många ägare av frustrerande zeroshifts samt ett avsevärt bök vid demontering och återmontering av systemet – något som på vissa modeller krävdes även för relativt rutinbetonade arbeten som att ta ur pistongen.

Idag är lyckligtvis de flesta tillverkare mer återhållsamma med att hitta på egna tokigheter utan dessa dagar så står kilbasen närmast inför att på sikt ersättas av taggskenor, främst Picatinney eller Weaver – men detta är en helt annan historia..

Beeman Cheif !

  Snowpeak 900 - Crosman Maximus eller kanske nya Beeman Cheif - tre spännande vapen för runt 2500 kr!

Idag så kom det ut pressbilder och lite mera information om nya Beeman Cheif vilken ju är en PCP-version av klassiska QB78, i sin tur en kinesisk klon av Crosman 160/167. Det angivna priset för nya Cheif kommer i USA att vara $199 och det är precis lika mycket som Crosman begär för Maximus.

Räknar man SEK så handlar det om 1700 kr och till detta så kommer naturligtvis också svenska omkostnader som moms etc. Snowpeak 900 finns redan i Sverige under diverse benämningar och Hurricane lade så sent som i går ut lite material på Instagram om Crosman Maximus. Nya Cheif kommer att lanseras i skiftet april/maj men inget är klart om när den kan komma till Sverige.

  Dekoren på stocken känns inte direkt upphetsande...

Frågan är alltså om man kan hålla prisbilden runt 2500 kr eftersom det är den summa som Snowpeak 900 betingar. En summa under 3000 kr och ännu hellre runt 2500 kr är förmodligen den högre gränsen för när dessa vapen är konkurrenskraftiga i relation till exempelvis en FX Airguns Typhoon som idag kostar 4250 kr. 

Tittar vi på de tre modellerna så har Snowpeak trästock, Beeman finns med trästock men förmodligen också med syntetstock framöver där Maximus bara finns med syntet. Beemans styrka ligger i populariteten hos den närbesläktade QB-serien som har gott rykte på marknaden. Snowpeak är ensam om magasinsystem och Maximus är den av modellerna som bevisligen har visat bäst teknisk egenprecision tack vare Crosmans nya egna pipor.

  Stål och trä - klassiskt så att det förslår!

Prestandamässigt så anges de alla lite schablonmässigt till "1000 fps" men Crosman har även en speciell Euro-modell som är avständ för 16 joule och den modellen har dessutom en gänga för ljuddämpare som standard. I frågan om skottljudsreducering så är det annars sparsamt i den här klassen, dock så har Snowpeak en liten pipvikt med en dämpande insats, i alla fall dämpande på pappret. Förmodligen så är detta en trio vapen som passar allra bäst med våra licensfria 10 joule. Då är inte ljudnivån och de små tuberna ett lika stort bekymmer som på full effekt.

Första testet av Wildfire!

  Det ska bli intressant att följa den här modellen på marknaden.

HAM är först ut med ett test på nya Wildfire:

http://hardairmagazine.com/reviews/benjamin-wildfire-air-rifle-test-review/

I Sverige en ganska okänd storsäljare...

  Inte bara ett bra val för England..

En av de vapen som oftast återfinns i kulisserna när olika produkter från FX AIrguns diskuteras är den eminenta och ytterst kompakta FX Airguns Verminator. Dessa vapen finns med två Marks (Mks) där den urprungliga Mk I tillverkades mellan 2003-2011 och därefter ersattes den med en Mk II, som fortfarande är i produktion.

När originalversionen presenterades, själv så såg jag den första gången som prototyp på en träff i Fagerlid under maj månad 2002, så var den något helt nytt. Detta var en av de mycket få take-down PCP som existerade på marknaden och den särskiljde sig tydligt igenom en ordentlig luftkapacitet tack vare sin bakmonterade tubflaska. Som de flesta insåg så var modellen i grund och botten bara en Gladiator med kortad pipa och med en väldigt kort tub framtill. Precis som sina syskon Cutlas och Ultimate så var den baserad på den samtidigt lanserade FX Airguns Cyclone - en modell som faktiskt fortfarande finns i full produktion!

  Naturligtvis så höll jag mig framme med kameran när Fredrik demonstrerade Ultimate på den nedre bilden.

Vid den här träffen den andra helgen i maj 2002 så väckte den nylanserade Cyclone-serien stor uppmärksamhet och det hela renderade till och med i ett tidningsreportage, på den tiden så var det ju bara någon enstaka träff om året och folk åkte därför långväga för att bevista den. Den absolut mest beundrade modellen var den helt revolutionerande Ultimate som hade ALLT av dåtidens tekniska finesser liksom en förmåga till snabbskjutande som var helt okänd på marknaden.

I början av 2000-talet så väcktes det en del kritik mot att många vapen hade förhållandevis små lufttuber och detta blev ett allt större bekymmer i takt med att effekten hos PCP successivt ökade. Dåvarande Theoben slog ofta på trumman över att man kunde skjuta en hel burk diaboler med deras Rapid (kaliber 22, 12 fpe) utan att behöva fylla på med luft. När då Gladiator kom med sin enorma 680 cc volym så häpnade konkurrenterna. Detta var mer än 50% större kapacitet än en vanlig 400 cc tub från Theoben. 

Med Gladiator färdig så var Verminator en ganska enkel produkt, en kortare pipa och en 45 cc förlängningstub som framtub så skapade man enkelt en helt ny modell med en helt annan marknadsposition. 

  De första Verminator använde Cyclones block som stomme.

Som marknaden kom att utvecklas så visade det sig att Gladiator blev uppskattad i USA, där man behövde rejält med luft och en lång pipa för maximala effektuttag. Den smidiga Verminator blev istället en storsäljare i England. På den marknaden så gällde ju 12 fpe varför en kort pipa inte blev ett handikapp. Vid en såpass måttlig effekt så räckte ju dessutom den enda lufttuben (då på 400 cc) långt. På den brittiska marknaden så kunde man ju därtill enkelt montera en laglig ljuddämpare, som ju blev nödvändig på grund av dånet från den korta pipan.

I skenet av de samtida konkurrenterna (främst AA S410 TDR men även BSAs då nya Ultra) så var Verminator en betydligt bättre produkt - större luftvolym, fartomställare, sidospännare, bra magasinsystem samt en oöm syntetstock. Kunde man bara leva med utseendet och ergonomin så var Verminator det ultimata jaktvapnet för marknaden i England.

Tyvärr så har Verminator inte blivit någon kioskvältare här hemma i Sverige, vilket är en smula märkligt då den är ypperligt avpassad för våra 10 joule. På en sådan effektnivå så är ljudnivån hanterbar även utan dämpare och luften räcker hur länge som helst. Liksom alltid så måste man dock tänka på den ergonomiska aspekten innan köp, utformningen på Gladiator och Verminator passar inte för alla köpare på grund av kolvflasktuben. 

  Ett mäktigt Meccano!

I samband med IWA 2011 så kom ytterligare en variant på Verminatorn i form av Xtreme, en Verminator med superkort pilpipa, vilket gjordet möjligt att skjuta pilbågepilar från modellen. Flexibiliteten blev alltså enorm, här kunde man nu bygga ett vapen med kort pipa, lång pipa eller pilpipa. Precis som med den vanliga Verminator så kunde man även få nya Xtreme med en liten praktisk väska som innehöll precis allt som man behöver.

Ett par år senare så kom emellertid en ny stark trend som delvis underminerade marknaden för Verminatorn, nämligen ett stort globalt intresse för bullpups. När dessa kom ut på marknaden så kunde kunderna för första gången förvärva små, kompakta vapen, ibland till och med som take-down, fast med bibehållen lång pipa. 

Visserligen så kunde man igenom FXs system för snabbskifte av pipor ändå lätt montera på en lång pipa på en Verminatorn men väl ihopbyggd så var Verminatorn fortfarande längre än en motsvarande bullpup vid själva skyttet. 

  För många så är FX Airguns Verminator det ultimata jaktvapnet - det svårt att inte hålla med...

I dagsläget så har tyvärr Verminatorn hamnat lite i skymundan bakom dagens populära bullpups. Detta är mycket trist då modellen är fortfarande är otroligt praktisk och välbyggd, ett perfekt vapen för vår inhemska effektbegränsade marknad. Ett gevär som jag anser är förtjänt av en större uppmärksamhet av våra svenska entusiaster..

Ett tveeggat svärd!

  Ett bra nybörjarvapen!

En del brukar undra varför jag gärna lovsjunger billiga PCP och Co2-vapen istället för att framhålla diverse fjädervapen. Anledningen till detta är att när någon börjar dela vår hobby och skjuta så är det helt enkelt viktigt att få ett gott intryck - man har ju bara en chans att göra ett bra första intryck, som det brukar sägas.

Börjar man sitt skytte med en rå och brutalt rekylerande fjäderbössa som twaangar hårt vid varje skott så är sannolikheten förmodligen en hel del mindre att man fastnar för hobbyn än om den första bekantskapen med skyttet sker via ett PCP eller Co2-vapen.

Visst, det finns ypperliga och otroligt trivsamma fjädervapen också, även i den lägsta prisklassen, som Weihrauchs eminenta HW30S men de är ändå ett fåtal jämfört med de kopiösa mängder skräpgevär som vräks ut av Hatsan, Gamo och liknande aktörer.

  Ett ännu bättre nybörjarvapen?

De flesta som köper sitt första vapen har en begränsad budget men vanligtvis så beror inte det på att man saknar medel utan att man är osäker på om detta är något som man önskar satsa på och därmed till detta lägga ner en större summa pengar. Resonemanget är naturligtvis helt förståeligt och samma sak gäller nog för de flesta av oss om vi ska pröva på något helt nytt. Man vill helt enkelt inte satsa fullt ut med risk att man ledsnar och blir stående med en massa prylar som man får ta en förlust på för att sälja.

I från en annan synvinkel så finns ju dock problemet att bra saker är dyra och då är naturligtvis risken att man köper dåliga saker och därmed får ett dåligt intryck av hobbyn och dess möjligheter. 

Det är i detta läge som Co2 är en bra lösning!

Ett Co2-vapen som exempelvis QB-serien har stor skjutglädje samtidigt som den betingar högst blygsamma pengar. Skulle man ledsna så är de enkla att sälja och den ekonomiska förlusten blir minimal. Fastnar man sedan så är det aldrig fel att ha en QB ståendes även om man köper ett annat och bättre huvudvapen.

Ett rent nöje? 

  Om man äger många pipor så kan det bli en massa rengöring (foto: H Fuller)

En fråga som jag ibland får är om huruvida man ska göra rent sin pipa eller inte. Just runt detta ämne så finns det mängder med olika teorier, mer eller mindre väl underbyggda. Min egen generella åsikt i frågan är helt enkelt – ibland så är det bra.

Hur menar jag då?

Jo, precis som med det mesta andra i tillvaron så måste man väga fördelar mot nackdelar. En piprengöring kostar tid och pengar, även om det inte handlar om några större insatser på endera fronten. Vinsten är sannolikt en bättre eller i alla fall likvärdigt god teknisk egenprecision hos pipan. Med detta bakom sig så är insatsen rimlig att betala för vissa, men kanske inte för alla.

När ett vapen tillverkas så brukar pipan innehålla spår från tillverkningen och vilka dessa är liksom hur omfattande de är beror på piptillverkaren och pipans förväntade kvalitetsnivå. Inte sällan så innehåller pipan rester av konserverande fetter, skärolja och andra kemiska föroreningar liksom även rent mekaniska inperfektioner som små grader, någon enstaka flagna av metallspån och liknande.

Att göra rent pipan i början av dess användning kan därför vara motiverat – insatsens kostnad understiger den förväntade vinsten av rengöringen.

Visserligen så kan man ”skjuta bort” dessa smärre olägenheter också, men det tar tid och under den perioden så kanske inte pipan levererar optimal teknisk egenprecision av just den här anledningen. Vill man speeda upp processen så kan alltså en manuell rengöring vara en praktisk quickfix.

När den rena pipan sedan börjar användas så blyar den sakta till sig och allting brukar i allmänhet fungera utmärkt.

Ska man då rengöra någon mera gång?

Här beror det lite på hur pipan används. Behovet av rengöring styrs i första hand av två faktorer – projektilens hastighet och beskaffenhet liksom vapnets användningsområde.

  Air Arms S510 Xtra FAC med kaliber 177 kan lätt skjuta av sina diaboler med över 1000 verkliga fps..

Hastigheten

Desto fortare som en projektil passerar banan desto mera blyar den av sig och detta gäller i synnerhet om projektilen accelereras hårt, då kan den till och med defragmenteras i extrema fall. Blyet som fastnar i pipan skapar då en beläggning som jämnar ut profilen mellan bommar och räfflor mer än vad som är lämpligt varpå rotationshastigheten hos projektilen kan påverkas negativt och därmed även dess precision på (främst) längre avstånd.

En del menar på att projektilen (lätt överdrivet) ”kanar” över räfflingen istället för att ”kugga i” densamma och få en mer kontrollerad färd. Likaså kan en projektil som form förändras eftersom den ”kläds på” bly helt enkelt bli obalanserad och släppa fel ifrån kröningen när den lämnar mynningen.

Detsamma sker naturligtvis också - än mera drastiskt - om den defragmenterar i pipan så att delar av den (vanligtvis kanten på kjolen) fransas. Jag har hört uppgifter om att diaboler som färdas under 6-700 fps i betydligt mindre utsträckning påverka och skapar blyavlagringar än vad som är fallet för snabbare skjutna diaboler men om detta är sant eller inte har jag inga vederhäftiga källor att hänvisa till. Rimligtvis borde emellertid en så pass måttlig utgånghastighet under alla förhållanden minska risken för defragmentering.

  Hunter Field Target ställer höga krav på vapnets tekniska egenprecision.

Användningsområdet

Den som skjuter mot tomburkar på sin radhustäppa behöver av naturliga skäl inte fundera så mycket på piprengöringen. Den precision som man når med en smutsig pipa räcker ändå under alla omständigheter för ändamålet. Generellt sett så förefaller vapen som används till skytte på längre distanser vara mera känsliga för besmutsningen än vad som som är fallet på kortare avstånd.

Om man sådeles huvudsakligen skjuter på korta avstånd så är alltså rengöringen mindre viktig än om man skjuter på längre avstånd. I detta resonemang ligger även frågan om vad man begär av sitt vapen? Den som skjuter Int 10M och tävlar på hög nivå vill självklart att vapnet ska prestera så optimalt som det bara är möjligt och då kan rengöringen vara en viktig del. Den som å andra sidan mest skjuter lite rekreativt har möjligtvis lite lägre krav och då blir vikten av rengöring mindre betydelsefull.

  Till vissa kalibrar så kan man nästan använda toaborsten för att skrubba rent..

Avslutningsvis så kan jag sällan ge ett rakt och konkret svar på om det är "bra" att göra rent pipa och i så fall hur ofta. Ur min synvinkel så är behovet av rengöring högst individuellt men den vägledande principen bör vara att om något fungerar till behåtenhet så finns det aldrig något skäl att mixtra med det.

Vänder man på saken så har man däremot väldigt lite att förlora på en rengörning om man INTE är nöjd med sitt vapens prestationer - att göra rent är varken överdrivet arbetsamt eller dyrt.

En lägre ljudnivå?

  Ljudet av tystnad...

Frågan om effektiv dämpning är något som förefaller återkomma allt oftare i de frågor som jag får både till Airpang och via mail. Exakt varför det förhåller sig så vet jag inte, förhoppningsvis så beror det kanske på att hobbyn växer varvid en allt större del av entusiasterna är bosatta i tätare bebyggelse än tidigare?

Kanske beror det på att PCP, som ju ha större problem med ljudnivån, blir allt vanligare även hos nybörjare?

Oaktat vilket så kommer jag därför att idag adressera två typiska frågor som berör detta ämne?

”-Vilket PCP från FX Airguns är tystast?”

Generellt sett så är alltid PCP på lägre effekt och med en lång pipa tystare än motsatsen. Till detta kommer att ju större tillsatsanordningen är (shroud etc), desto effektivare dämpas ljudet. Om vi däremot tar ett typiskt fullpowervapen (.22/45J) så är Independence den tystaste produkt från FX Airguns som jag själv har använt. Den har lång shroud och förmodligen någon typ av ventil som är kalibrerad för att vara lite långsammare.

Detta är emellertid bara min egen högst personliga teori och min gissning är att det kan ha något med dess inbyggda fyllkälla att göra. Oavsett så är den här modellen synnerligen tyst för sin effekt och detta borde även vara likadant för dess systermodell Indy.

-”Kan man kombinera en shroud med en separat ljuddämpare?”

Ja, i det flesta fall så går detta utmärkt. Tänk bara på att vinsten i lägre ljudnivå kan vara avsevärt mindre än konsekvenserna av att bli ertappad med en illegal ljuddämpare, om oturen skulle vara framme.

  Många kombinerar en shroud med en separat ljuddämpare för lägsta möjliga ljudnivå...

Sedan gäller samma grundregel som alltid när man hänger på olika saker på en vapenpipa; Studera först att korrekt frigång finns för projektilens färd och skjut på en plats där det finns goda marginaler för att hantera något oförutsett!

Träffbilden brukar ofta ändra sig, ibland drastiskt, när man förändrar något framtill på pipan. Skjut länge under riktigt säkra omständigheter innan vapnet riktas mot de vanliga måltavlorna, så att man hinner lära sig den eventuellt nya träffpunkten.

Rent allmänt så glädjer det mig att allt fler entusiaster är måna om att visa hänsyn till sin omgivning igenom att skjuta tystare.