En presentation för UK

En liten trevlig video!

Intressanta tillbehör!

  Bild från Sureshot Airguns, UK

Ibland så får jag frågan om var man hittar chassie (stockar) för Field Target och en av de tillverkare av sådana som är populär i alla fall i England är Sureshot Airguns, vars chassie till Air Arms MPR som vi ser här ovan.

Självklart så är det ingen billig lösning men ändå ett intressant alternativ om man har "låst" ett specifikt vapen på licens men ändå önskar utveckla det vidare eller om man promt måste använda ett hobbygevär som man vill uppgradera med fler justeringsmöjligheter.

En kort presentation på video

Noterbart är att det inte bara är Air Arms som dessa chassie finns tillgängliga för utan nu även CZ och dess populära 200-serie. Vem vet, detta kanske blir något som vi får se även här i Sverige framöver? 

Wildcat som laminat?

  Snyggare än versionen med syntetstock?

Royale-serien har ju under de senaste månaderna erbjudits med en laminatstock som tillval och en hel del entusiaster har onekligen gjort tummen upp. På många sätt så är ju laminat en trevlig kompromiss mellan den traditionella trästocken av valnöt och en syntetstock av plast. 

Laminaten ger en varm och solid träkänsla samtidigt som den är tåligare, billigare och enklare att framställa än valnötsstockar eftersom man inte är beroende av en given mängd råvara, som dessa dagar kan vara svår att överhuvudtaget hitta och än mindre så till vettigt pris.

  FX Airguns Royale med fabrikens tillvalsstock i laminat

Det ska bli spännande att se om det finns tillräckligt många entusiaster som hade varit intresserad av laminat även som tillval till bullpupsmodellen Wildcat. Om så vore fallet så kanske det hade varit något för FX att sätta i produktion framöver..

En smart lösning

  Två små skruv bara..

Idag så hittade jag ett smart tips på hur man enkelt och billigt kan stabilisera den ibland lätt glappande 1399-kolven som är ett mycket populärt tillval för Crosmans olika 17XX/22XX-modeller. Här så borrar och gängar man två hål i botten på pistolgreppet (alltså 1399-kolven, inte pistolgreppschassiet) och dess två stoppskruvar kommer då att spänna åt mot pistolgreppschassiets undersida så att kolven stabiliserar.

Enkelt, billigt och smart - precis som bra lösningar ska vara.

Vad är nödvändigt?

  Visst är det en trevlig skapelse?

En läsare hörde av sig och frågade om nya FX Airguns Impact var ett bra köp och om alla dess finesser verkligen var nödvändiga. Själv så har jag inte skjutit någon Impact och har väl egentligen inget att tillföra funderingarna i sak men huruvida alla dess finesser är nödvändiga eller inte torde ändå vara tämligen relativt.

Är det till exempel nödvändigt med en motorcykel som gör 300 km/h eller ett armbandsur som missa en halv sekund på ett år? Kanske inte i praktiska termer men ändå säljer Kawasaki sin H2-serie och Casio sina MR-G till förbluffande stora kundgrupper, sina prislappar till trots.

Impact är också en haloprodukt, ett showcase för tillverkaren som visar vad denne förmår att kunna skapa utöver de basmodeller som utgör ryggraden i respektive tillverkares sortiment – flaggskeppsmodeller helt enkelt på hederlig svenska. Det är lite så man ska se dem, prestigeprodukter för den hängivne entusiasten för vilka finesser och ultimata prestanda har ett egenvärde för sig självt.

Jag tror inte att alla ägare till Impact kommer att byta kalibrar fram och tillbaka, eller justera om hammarförspänning, transferportsstorlekar och regulatortryck på daglig basis. Troligtvis så fungerar många av dessa finesser i verkligheten ungefär som fartomställarna på Cyclone/Royale-serien, det är ju kul att de finns, någon kanske använder dem ibland men för de stora flertalet så finns de bara där i all tysthet utan att ägaren begagnar sig av dem i praktiken.

Sedan så ser jag att Impact är en mycket genomtänkt produkt med löstagbar tub, takedown-funktion, vettig ergonomi för repetering och övrigt handahavande etc. Det är säkert ett helt utmärkt vapen, som det anstår tillverkaren.

Jag tror emellertid att det kan finnas en marknad för en enklare version på samma koncept, alltså ett chassiebyggt vapen helt i metall utan en egentlig stock och vars pistolgrepp är kompatibelt med en given standard (AR/22XX etc), med takedown-funktion men kanske ett enklare utförande utan alla obskyra finesser. Detta intresserar mig mer än innevarande premiärprodukt.

Vem vet, kanske håller FX Airguns på med att till sist skapa sig ett helt eget formspråk?

Ett självklart tillbehör - men inte i Sverige..

  Daystate Airstream Mk VI

Sent igår kväll så ramlade det ner ett mail med en hänvisning till en tråd på luftvapenforumet där man tydligen debatterar ljuddämpare till luftvapen och mailförfattaren önskade att jag utvecklade mina tankar runt detta.

Jag har läst tråden och det finns i grund och botten två linjer som torgförs, endera så är alla dämpare licenspliktiga eller så är vissa undantagna då de igenom sin konstruktion inte kan användas på tillståndspliktiga vapen. Tanken bakom det sistnämnda resonemanget är ungefär samma som med pipor, alltså att om en komponent är en del av ett licensfritt vapen så är även komponenten licensfri – förutsatt att den då är en del av själva vapnet eller på annat sätt utom allt rimligt tvivel bara passande för det aktuella vapnet.

Som jag kan se saken så finns det bäring för båda ståndpunkterna och jag kan inte med bästa vilja säga att endera har rätt eller fel.

Emellertid…

Som jag bedömer saken rent subjektivt så i endera läget så är det tvärförbjudet och i det andra så är det möjligtvis tillåtet under särskilda omständigheter.

Väger jag samman detta så skulle jag nog säga att man bör vara synnerligen försiktig med ljuddämparinnehav överlag, om en separat licens för denna saknas. Detta då eftersom lagstiftningen trots allt är så pass luddig att man kan hamna i ett svårt läge varvid man riskerar att förlora en eventuell rättslig prövning och då med synnerligen grava konsekvenser.

I praktiken då?

Originalvapen med en shroud, som saluförs av en importör (ej gråimporter) skulle jag känna mig hyfsat trygg med. Samma sak med en limmad/fastlödd separat dämpare på ett licensfritt vapen etc. Egna konstruktioner eller lösa dämpare som är sidoinköpta och monterade skulle jag undvika i nuläget. Detta då eftersom rättsläget är oklart och konsekvenserna av en fällning så pass grava.

I sak så är emellertid hela lagstiftningen runt ljuddämpare rent trams, alla former av hjälpmedel för att göra skyttet likväl som andra aktiviteter mer miljövänliga ska naturligtvis påbjudas snarare än förbjudas. Låt oss därför hoppas att vår lagstiftning kommer att moderniseras framöver..

The Mohawk !

  Brittiskt nytänkande som egentligen förtjänade ett bättre öde..

Titan är ett ganska okänt varumärke i Sverige som dock var en av de större spelarna på marknaden under PCPs tidiga historia under 1980-talet och idag så ska vi kolla på dess kanske mest spännande och udda modell - The Mohawk.

Konstruktören till skapelsen var den mångtalangfulle John Bowkett och Mohawk var egentligen en utveckling av ett personligt vapen, i detta fall en modell som hette JB-1. Ofta har det ju varit så med många av Johns kommersiella modeller att de ursprungligen har rötterna i ett personligt vapen som någon större aktör (typ Titan/BSA etc) har fått upp ögonen för och sedan beslutar sig för att serietillverka, då ofta lite förenklad för att fungera på ett lönsamt sätt i serieproduktion. Så, långt innan BSA Ultra så användes denna princip, både för SuperTen hos BSA och Mowhawk hos Titan.

Såvitt jag vet så presenterade John sitt hobbyprojekt JB-1 under sommaren 1988 och modellen testades i augusti månads nummer av Airgun World (ja, jag kommer ihåg den väl). En sak man betonade var en linjär ventil (typ som Ben Taylors Metisse), något som av produktionstekniska skäl (sannolikt kostnadsskäl) inte följde med till Mohawk. I samma sväng så startade Titan upp som företag så en av de första produkterna blev deras PCP Manitou, som sedan fick agera bas åt den uppkommande Mohawk.

  Sportsmatch förmåddes tillverka speciella fästen till Titans udda blockform..

Då, i slutet av 1980-talet så var marknaden helt annorlunda, det fanns inte alls det absoluta fokus på PCP som vi känner igen ifrån vår nuvarande samtid. Framtiden var då ännu ett oskrivet kort och de vapen som dominerande dåtidens enda kanaler (AGW/Airgunner) var en brokig blandning av stora tunga fjädervapen, företrädelsevis underspännare, samt idag udda skapelser som diverse pumpgevär och enstaka få och synnerligen dyra PCP.

Ifrån det perspektivet så var det logiskt för nyskapade Titan att inte lägga allt krut på PCP-tekniken utan man sidosatsade även på en mer etablerad och välkänd teknologi - ett pumpvapen - så att man i alla fall hade en produktlinje som kunde stödja upp om den andra inte visade sig bära bra.

Det hela tog ungefär ett år och lagom till hösten 1989, när jag själv fyllde 18 år och lade pengarna på ett .22 BSA Superstar som det första vapen som jag köpte på helt egen hand, så kom då slutligen Titan Mohawk ut med buller och bång - ärat med ett helt uppslag i AGWs oktobernummer samma år.

  En annons från Titan precis innan sagan började ta slut och Falcon knackade på dörren..

För att vara rationella så använde man samma block som till Manitou och till den monterades riktigt fina matchpipor ifrån Lothar-Walther och ett förfinat avtryck också detta utvecklat ifrån Manitou. Den svaga länken blev pumpenheten som man var tvungen att köpa in utifrån och valet föll på en obskyr underleveratör i Indien! Bowkett var inte nöjd men blev i det här läget tvungen att böja sig. Han underströk dock vikten av att en del nyckelkomponenter (ledpinnar etc) skulle vara härdade, för att hålla. Konceptet "härdning" var emellertid inte helt glasklart för den indiske underleverantören och kvalitén på den här härdningen blev synnerligen varierande. Vissa delar blev knappt härdade alls och andra blev överhärdade och så spröda att de helt enkelt brast.

Konsekvenserna kom som ett brev på posten och reklamationerna stod som spön i backen. Visserligen så hade man inte hunnit få ut speciellt många exemplar innan problemen började tona upp sig men skadan var redan skedd, trots avsaknaden av dagens sociala medier. Djungeltelegrafen började snabbt trumma ut budskapet att Titans produkter var opålitliga och detta är naturligtvis inte de bästa startförutsättningarna för ett nyskapat företag.

Tyvärr så gick det utför med Titan och man förvärvades sedan av Falcon, som sedan i sin tur till sist köptes av NSP (Air Arms ägare). Själva Mohawk levde dock vidare, underligt nog. Den indiske underleverantören sålde vidare sin pumpmekanism till Daystate och de pysslade ihop en förbättrad version av pumpmekanismen till sitt eget block, stock, pipa etc och resultatet blev Daystate Sportsman Mk II.

   Rise like the Fenix..

Anledningen till att Daystate nappade på idén med pump-PCP var att man själv hade utvecklat sådana väldigt tidigt i sin egen historia och man saluförde faktiskt en modell benämnd Sportsman (sedermera Mk I) redan i början av 1980-talet. Daystate som företag grundades av de fyra herrarna Don Lowndes, Jim Phillips, Ken Gibbon och Mike Seddon redan 1978 och deras första produkt blev Air Ranger, som faktiskt började sitt liv som ett bedövningsgevär för viltvårdsbruk! En av deras kunder var ett saneringsföretag med det lite udda namnet Rentokil (Rent-to-Kill), vilka hade ungefär samma affärsidé som Anticimex, alltså skadedjursutrotning. 

De hade köpt Air Rangers och var så nöjda så de efterlyste ett bra vapen enligt samma koncept (PCP) för avskjutning av skräpfågel (måsar, duvor och liknande) där ett krutvapen inte var lämpligt och där mera kraft och längre räckvidd en vad ett dåtida fjädervapen förmådde kunde uppnås. En del medarbete hade då ersatt pilpipan för bedövningspilarna med egna pipkonstruktioner för att använda Air Ranger som ett vanligt projektilgevär.

Resultatet av detta önskemål var två vapen, ett PCP, benämnd Huntsman och senare en pump-PCP kallad Sportsman.

  Tidiga Daystates var inte spceiellt vackra, här version "Light" från 1983 med tub i mässing..

Huntsman Mk I var en tung och klunsig konstruktion (ca 4500 gram, naken) på grund av att man vid den tiden tillverkade det mesta i stål och då man inte exakt hade klart för sig hur mycket gods som krävdes för säkerheten så lät man försiktighetsprincipen råda och gjorde vapnen rejält tilltagna. I övrigt så var konstruktionen sund och Huntsman kom sedan att bli en riktig långkörare i Daystates sortiment och förärades till och med kopior ifrån Kina under varumärket BAM.

  Daystate Sportsman Mk II var driftsäkrare än Mohawk men ack så tung att anspänna..

När nya Mk II av Sportsman slutligen kom ut så hade PCP redan börjat dominera den kundkategori som möjligtvis skulle kunna tänka sig en Sportsman, vi talar här om 1997-98. Modell Mk II av Sportsman var lättare, runt 3900 gram men fruktansvärt tung att anspänna. Samtida tester rapporterar om följande värden, saxade ifrån American Airgunner. Ett pumptag gav runt 7 lbs och var rimligt enkelt, två pumptag gav 11 lbs och var märkbart tyngre. Så långt var inget konstigt, det var ju för dessa effekter som modellen konstrukerades med tanke på hemmamarknaden. Kruxet med versionerna för full effekt, som den testade, var när man skulle nyttja maximala 5 pumptag för att få ut rejält med effekt.

Pumptag nummer 3 gav hårresande 67 lbs och det kan man jämföra med att det krävs ca 60 lbs för att spänna en Theoben Eliminator på full effekt! I gengäld så fick man ut 15 lbs med kaliber 22. När man skulle ladda pumptag 4 så fick skytten mata in otroliga 80 lbs och belönades då med 18 fpe. Skribenten avstod sedan helt enkelt ifrån att pröva fulla 5 pumptag och det är nog inte helt osannolikt att han helt enkelt inte orkade med detta rent fysiskt. 

  Notera dimensionerna, ett rejält kullager och 105 graders pumpvinkel..

Just besväret med pumpningen gjorde att kunderna förhöll sig kallsinniga till modellen och någon form av vettig försäljning hittade man i princip bara på hemmamarknaden med kaliber 177 för de få ägare som promt ville ha en och som dessuotm kunde leva med ett måttligt effektuttag. Planerna på en version i kaliber 25 för USA-marknaden frös inne och jag har inga uppgifter om att dessa någon tillverkades, trots att de flitigt omnämndes i diverse annonser. Modellen hängde trots allt med under 2-3 år och de sista såldes ut vid milleniumskiftet, en brytpunkt i tiden då PCP allt mer hade börjat bekräfta sig som den väg i framtidens utveckling skulle komma att ta över allt mera framöver...

Blyfri Ammunition !

Skulle du vilja ladda ditt vapen med detta?  

Idag så kommer det att handla om miljövänligare skytte och om alternativ till blydiaboler. Anledningen är en fråga som jag har fått i dagarna om min egen syn på detta, sannolikt frammanad av det faktum att jag har ett stort intresse både för miljön och luftskyttet. 

En intressant sak att beakta i sammanhanget är att vår typ av ammunition (diaboler, miniéprojektiler etc) rent juridiskt sett inte faller under de restriktioner som gäller för ammunition i Vapenlagen. Detta framgår tydligt av §7:

"Denna lag gäller inte
a) hagel och andra massiva kulor,

b) projektiler avsedda för armborst eller för luft-, kolsyre-, fjäder- eller harpunvapen,

c) kolsyrepatroner,

d) patronhylsor utan tändhatt avsedda för handvapen som lagen tillämpas på, och

e) patroner avsedda för start- eller signalvapen."

Detta är alltså viktigt att betänka när man går vidare i resonemangen runt den lagstiftning som berör ammunition överlag. För ungefär ett tiotal år sedan så var det en stor debatt ibland jägare och sportskyttar om ett eventuellt blyförbud för ammunition som då skulle ha trätt ikraft 2006 och 2008. Noterbart är dock att detta förbud då bara hade omfattat ammunition i dess juridiska mening, se ovan, och inte vår typ av ammunition som ju inte faller under definitionen av ammunition i detta sammanhang.

Nu föll ju detta förslag och blyammunitionen är inte i nuläget hotad av någon offensiv lagstiftning, såvitt jag vet.

Om vi nu ser bortom de juridiska kraven och börjar betrakta de rent etiska aspekterna så är min egen slutsats att blyammunition inte är så farlig eller farlig på ett sådant sätt att möjligheten att nyttja bly i ammunition bör begränsas. 

När det handlar om bly för luftvapenskytte så handlar detta om ytterst små värden, en diabol väger vanligtvis mellan 0.50 till 1.00 gram där krutammuntion vanligtvis väger minst mellan dubbelt upp till 20 gånger så mycket per skott. Våra skott blir dessutom fler och mindre enheter när de landar mer ytnära i naturen än de större klumparna hos krutvapenprojektilerna som vanligtvis slår längre in i underlaget/omgivningen.

Trots detta så försöker jag ändå att samla upp så mycket av mina diabolrester som möjligt. Inte för att det spelar någon praktisk roll egentligen utan mest eftersom utomstående betraktare lätt kan se ett problem i att man inte gör det, även om problemet som sådant egentligen inte alls existerar i sak. Man är ju alltid en representant för hobbyn och om en åtgärd inte är betungande eller kostsam så kan man lätt bjuda på den för att säkra lite goodwill hos okunniga utomstående.

Bortsett ifrån detta - duger då blyfria luftvapenprojektiler till rent praktiskt då?

En test ifrån Airgun Gear

Ovanstående video är naturligtvis inte speciellt vetenskaplig utan bara en kul grej men den bekräftar utan tvekan de slutsatser som jag själv har dragit vid (ett fåtal) praktiska prov med blyfria diaboler. De är apdyra, de skjuter uselt och huruvida de sliter hårdare/skadar vapnets pipa är oklart.

Om vi vänder på myntet då, vad tillför de till mitt skytte?

Ingenting...