Haenel vs Diana

   Beeman Laser - en klassisk myggviktare..

Idag var det då dags att pröva öst mot väst i praktiken. Varor från östblocket hade som regel ett mycket dåligt rykte under det kalla krigets dagar. Nämnde man öststatsproduktion så gick ofta tankarna till kvalité i den nedersta lingonserien och exempel på detta var vanligtvis varor ifrån Kina och Sovietunionen. Bristen på konkurrens och statliga direktiv av typen femårsplaner innebar ofta att man sålde samma halvdana grundkonstruktioner i flera decennier utan nämnvärda tekniska förbättringar, ungefär på samma sätt som Theoben gör med sin Rapid-serie nu under 2000-talet, inga liknelser i övrigt.

Bristen på konkurrans och det faktum att ingen fick tjäna pengar på innovation lade sig som tung våt filt på alla incitament för utveckling. Paradoxalt nog så innebar omöjligheten att tjäna privata pengar också att det inte fanns något skäl att rationalisera eller skära genvägar. Detta innebar att många produkter hade förbluffande hög teknisk kvalité i relation till sin prislapp. Ingen konkurrans innebar ju inga pressade kostnader och om ingen dessutom tjänade pengar så varför skulle man då försöka förbilliga konstruktionen eller dess utförande? Här kunde alltså hantverksstoltheten skina igenom om inte produktionskraven för allt för högt satta, vilket de sällan var.

Vapentillverkning är till stor del tradition och luftvapentillverkningen var redan efter andra världskriget en mogen och välfungerande teknologi. Detta gör att jag hade högre förväntningar på Haenel än vad man annars kan tro.

Första steget i duellen var att testa vapnens effekt, spridning och utgångshastighet. För att göra jämförelsen så enkel och rättvis som möjligt så använde jag de lättaste diaboler som jag kunde hitta, detta eftersom båda vapnen är mycket effektsvaga med dagens mått mätt - inte ens den vassaste av dem lyckades bräcka gränsen på 7.50 joule!

Vald diabol blev Beeman Laser, en gammal batch som jag hade liggande. Den är alltså inte att jämföra med de två diabolsorter som fortfarande heter Laser i Beemans nuvarande sortiment, vilket är utvecklingar därav. Denna original Laser väger 6.50 grains i genomsnitt, vilket även stämmer gott med av tillverkaren angiven vikt.

Först ut var nyförvärvet Haenel 300:

483, 462, 469, 474, 483, 471, 491, 456, 473, 473 - genomsnitt 473 fps (144 mps), spridning: 35 fps

Genomsnittlig anslagsenergi blev 3.23 fp eller 4.38 joule.

Nästa bössa blev Diana 25:

596, 612, 609, 604, 616, 605, 620, 593, 601, 597 - genomsnitt 605 fps (184 mps), spridning 27 fps

Genomsnittlig anslagsenergi blev 5.28 fpe eller 7.17 joule.

 Här ser vi effektutvecklingen, eller bristen på densamma, som ett diagram..

Tittar vi på tillverkarnas uppgifter, eller åtminstonde generalagenternas, så angavs Haenel till 130 mps och Diana 25 traditionsenligt till 175 mps. Nu var ju ovanstående skjutet med extremt lätta diaboler men om vi "växlar över" uppnådd anslagsenergi enligt ovan till diaboler med mer nominell projektilvikt (7.50 grains) så skulle vi få en utgångshastighet av 134 mps respektive 172 mps - förbluffande nära angivna värden minsann!

Här ser man också tydligt att de båda tillverkarna har lagt sig på helt olika effektnivåer, trots vapen med snarlikt format. Haenel är avsevärt mjukare att anspänna, den rör sig mindre i skottögonblicket men trots dessa fördelar så har jag hittils inte nått upp till samma nivå av praktisk precison som hos den tio år äldre Dianan. Måltavlorna högst upp på första bilden i dagen inlägg är klart representativa. Dianan har en kuslig precision på tio meter om man sitter med fast stöd, trots skytte med öppna riktmedel. Egentligen är ingen av vapnen tunga att spänna men visst är Haenel klart behagligare i långa loppet, detta sticker jag inte under stol med. Dessutom så är det större (o fulare) siktet på Haenel klart bättre. 

Avtryckarsystemet skulle jag hålla som likvärdigt med den skillnaden att Haenel kräver mindre kraft eftersom dess upphak håller tillbaka mindre massakrafter. Inget av systemen är dock ens i närheten av exempelvis Weihrauchs berömda modell HW30S. Skjuter man på avstånd runt 10, kanske 15 meter, så duger effekten hos Haenel gott både för plinking och precisionsskytte men vid skytte utomhus och i synnerhet när det handlar om 15-25 meter så är effekten helt klart i minsta laget. Eftersom effekten ligger runt 7.50 joule, snarare än fulla 10 joule, så får man nog räkna med en maximal praktisk räckvidd på de 25 metrarna där en ytterligare lite starkare HW30S borde klara 30 metersgränsen utan problem vid meningsfullt precisionsskytte. Priset för den högre effeken hos Dianan är en mer uttalad rekyl, även om naturligtvis inget av dessa båda vapen har speciellt mycket snärt jämfört med riktigt effektstarka fjäderluftvapen i traditionell mening. Även ljudnivång är subjektivt sett noterbart högre hos Dianan. Trots att båda vapen har läderpackning så känns Dianan klart äldre i sin skjutkänsla, den luktar och småryker mer än Haenel samtidigt som den känns på ett sätt mjukare och mera finmekanisk i rörelsen, oaktat den högre effekten.

Ser man till passning, kvalité och övergripande finish så drar Diana även här det längsta stråt. Visserligen så är hela Haenel av stål och trä, nästan helt utan plast förrutom säkringsknappen, men blåneringen är djupare, passningen ytterligare lite tightare och hela skjutkänslan otroligt solid hos Diana. En detalj som jag dock imponeras av hos Haenel är den riktigt kassaskåpsaktiga låsningen av pipblocket. Har har man en riktigt udda lösning där den rörliga låsbulten sitter i cylinderns underkant istället för i pipblocket som brukligt. I skenet av detta så känns Dianas traditionella kulkoppling som en billigare lösning, även om den har bevisat sig vara väl så slitstark och ändamålsenlig igenom alla de år den har varit i produktion.

Haenel är dock på intet sätt ett dåligt vapen, den har bara oturen här att jämföras med en i grunden bättre, o klart dyrare, produkt. Sett i skenet av dagens slit-o-slängvapen från Turkiet, Spanien och Kina så är Haenel på en helt annan och befriande bättre nivå. Dianan är som en 40 år gammal Mercedes, en produkt ifrån den tid då den fria delen av Tyskland representerade kompromisslös kvalité till höga men överkomliga priser. Visuellt sett så kan man tydligt se tio viktiga års skillnad i formgivningen. Haenel har en blek skolbänkslik kulör på stocken, säkringstagenten ser ut som ett grovt spisvred och mycket på vapnet är funktion snarare än formgivning. Dianan är mer 50-tal än 70-tal, här finns en stram tidlös formgivning ifrån den epok då fjäderluftvapnen hade den absolut vackraste design. En mörk traditionell stock med de germanska skårorna på sidan av förstocken samt en låg kolv med avrundad rosett på pistolgreppet, helt klart kompromisslöst skapad för skytte med öppna riktmedel. Någon kilbas finns naturligtvis inte heller. Vill man skjuta med kikarsikte så finns kilbas på min Haenel men detta är inte givet för 300-serien, många andra 300 som jag har sett saknar detta och med handen på hjärtat - vem behöver egentligen kikarsiket för att skjuta på bara 10-15 meter, vilket detta vapen som mest mäktar med?

Avslutningsvis så betalade jag 800 kr för Dianan och räknar man av fullvärdet av ammunitionen som ingick till min Haenel så kostade den mig blott 400 kr. För 1200 kr så har jag alltså här två kvalitétsprodukter, visuellt snarlika men med helt olika karaktär som dock har det gemensamt att de erbjuder egenskaper som inte existerar på fabriksnya fjädervapen av idag. Väl skötta och korrekt använda så kommer vilken som helst av dessa att hålla min karriär ut som skytt och man lär troligtvis aldrig kunna slita ut någon av dem vid normal användning.

Ekonomiskt sett så är det pengar på banken, bjuder jag ut dem på marknaden om ytterligare ett decennium så lär jag minst få mina erlagda pengar tillbaka, något som knappast är fallet för den som köper en ny Gamo CF-20 för 3000 kr eller kanske en modern Diana Panther eller plast Hatsan. Det är en måttlig investering, en solid investering och ett förvärv som kan ge mig enorma mängder skjutglädje samt en ägarstolthet som mycket få av dagens fjädervapen når upp till...

Lite skojskytte..

Idag tog jag ut min Diana 25 för att skjuta lite i trädgården. Ett tidlöst nöje med en läskburk upphängd med snöre i ett träd tjugotalet meter bort och sedan plinking ända tills burken blev avskjuten. Något som tar klart längre tid med Dianan än min grovkalibriga FX Airguns Elite. Sedan så sköt jag lite måltavla fristående, vilket är nyttig träning både inför våra tävlingar och när snabba tillfällen för skott uppenbarar sig i skogen.

Haenel 300

 Tysk kvalité ifrån fel sida om järnridån...

En mycket vanligt förekommande men ändå ganska okänd luftvapentillverkare är Haenel ifrån Suhl i den tyska delstaten Thüringen. Själva staden Suhl är förbluffande liten med bara 44.000 invånare men man har, liksom svenska Husqvarna, en månghundraårig tradition av att tillverka ypperliga skjutvapen. Precis som sin svenska motsvarighet så har man även tillverkat mängder med andra saker, förutom skjutvapen, och mest kända torde tillverkningen av cyklar och motorcyklar vara, främst under varumärket Simson.

 Säkringen är inte automatisk, vilket är mycket bra, här säkrat läge..

På grund av sin utvecklade vapentillverkning, med rötterna så långt tillbaka i tiden som till 1535, så blev naturligtvis regionen högintressant för diverse statsintressen igenom åren och i synnerhet under 1900-talet med dess ack så blodiga historia. Under första världskriget så tillverkade man mängder av vapen som exempelvis Mausers m/98, Lugers pistoler och diverse rena krigsvapen som MG08 och MP18 automatvapen åt de dåvarande kejsardömet Tyskland. Under Weimarrepublikens dagar minskade produktionen något på grund av demilitariseringen efter nederlaget under första världskriget men under 1930-talet så skapade den nazistiska regimen en vapenproduktion utan dess like.

Nu samlades mängder av vapentillverkare i området, nästan alla som vi idag känner till som traditionellt tyska, ibland dessa Merkel, Simson, Sauer, Mauser, Luger och inte minst Haenel själva. En del av dessa förstatligades tyvärr och värst drabbade blev Simson vars ägarfamilj var genuint judisk. De förlorade allt vad de ägde samtidigt som de bokstavligen talat blev tvungna att fly för sina liv hals över huvud när SS-trupper marscherade in i staden.

 Inte ens bakkappan, av trä, visar större skador eller slitage..

Efter kriget så hamnade dessvärre staden och dess verksamheter på kommunistsidan GDR (German Demokratic Republic), mera känt som DDR (Deutsche Demokratische Republik) eller kort och gott Öst-Tyskland. För fabrikerna som hamnade på fel sida så blev det bara till att gilla läget och köra business as usual fast med nya produkter, allt från små Makarov pistoler till stora militärvapen för Warzawapaktens krigsmakt. En bestående del av verksamheten kvarstod dock som jaktvapen, sportskyttevapen och vapen för individuellt rekreativt skytte, exempelvis luftvapen.

 Notera den ovanliga omvända pipspärren, den låser med en skruv på undersidan..

Luftvapen var självfallet inget nytt för Haenel och man hade tillverkat ett flertal olika modeller ända sedan 1920-talet. Förutom mauserliknande repetergevär för 4.40 mm rundkula så bestod Haenels lineup under efterkrigstiden av den kända 30X-serien med sina olika modeller, 300, 302 & 303. Dessa gevär representerade olika storlekar av helt konventionella brytfjädergevär och det är det minsta av dessa, modell 300, som jag nu har förvärvat.

 En mycket enkel konstruktion, Standard 1A för brytfjäderluftgevär..

Lilla modell 300 tillverkades mellan 1965 till 1990 och hann därför vara i produktion nästan ända till 1993 när Haenel avvecklade sin luftvapentillverkning. Under dessa 25 år så förekom vapnet i två olika versioner, en tidig serie mellan 1965 till 1975 och en sen serie. Trots att de till stora delar har samma tekniska grundkonstruktion så är de visuellt olika där den senare modellen är kantigare formgiven samt försedd med justering för avtryckaren.

 Mitt exemplar har det bättre bakre siktet som är helt justerbar utan verktyg

Det fysiska formatet på min tidiga typen 300 är ungefär detsamma som en HW30S eller en Diana 25. Längden uppgår till 970 mm med 390 mm piplängd. Totalvikten angavs till 2300 gram och utgångshastigheten till mycket måttliga 130 mps. Noterbart är alltså den förhållandevis låga utgångshastigheten i relation till formatet. Den typen av luftgevär brukar normalt ligga runt 175 mps, eller åtminstonde inte under 150 mps. Mycket lilla HW25 ligger exempelvis på 165 mps och min egen 1963 års Diana 25 ger nära 10 mps ytterligare.

 Detta vapen är inte mitt och visar det enklare bakre siktet som också förekom..

Kollar man på slagfjädern till 300 så håller den längden av 160 mm, ytterdiameter på 18 mm och en trådgrovlek på 2.50 mm. Totalt så drar den 26 fulla varv. Det handlar med andra ord inte om något effektmonster, tvärtom.

 Detta vapen har den senare och lite mer kantiga formgivningen samt justering för avtrycket..

Den naturliga frågan man nu ställer sig är självfallet hur Haenel 300 står sig emot den västtyska konkurrenten Diana? Under de närmaste dagarna så ska jag köra min Haenel 300 head on mot Diana 25 för att studera utfallet. Det jag redan nu kan konstatera är att Haenel har mindre effekt, trots i princip samma yttre fysiska format. Detta bör naturligtvis ge ett effekthandikapp men samtidigt så är den märkbart lättare att anspänna och betydligt lugnare och mer "död" under avfyrningen. Frågan är bara om den har förutsättningar i övrigt för god precision, exempelvis i form av vettigt avtryckarsystem och tillräckligt bra pipa för uppgiften?

Någon som har mera info..?

Det talas om en ny fjäderbössa på G med rekyfri funktion och låg vikt, 3500 gram, därtill en pipspännare. Bland annat Lloyd på BAR har uttryckt sig lite kryptiskt runt detta och ifrån annat håll så påstås det vara Air Arms som har något nytt att avslöja...

Nytt och Like

Till dagens utlovade inlägg så skulle min nya 300 figurera men så blev det inte. Detta inlägg, med massor av foto, har tagit lite längre än beräknat att författa så det kommer online i morgon istället. I övrigt så uppskattar jag er som klickar på Like för Facebook eftersom detta hjälper till att öka möjligheten att bloggen hittas för de som söker på luftgevär i allmänhet. Man kan även göra samma sak med Googlefunktionen.

På Facebook så finns det även en fansida för Airpang om någon skulle vara intresserad. Idag har jag fotat och filmat nästan hela dagen och man märker hur trångt om tid allt blir när man har så få ljusa timmar att utnyttja på dagen. En del har hört av sig och undrat hur det går med Diana 23 renoveringen och den står för ögonblicket stilla, en rapport kommer emellertid under kommande vecka. På grund av nya vapenfynd och författandet av ganska tidskrävande inlägg för den kommande veckan så har det praktiska pysslet i källaren fått stå tillbaka.

Nämen...?

Airpang - där man minst anar det..

Idag roade jag mig med att slösurfa lite runt våra mest nämnkunniga handlare och noterade till min stora förtjusning att vår gode skåning hade lånat en Airpangbild till att illustera flaggskeppsmodellen ifrån FX Airguns.

Förhoppningsvis så kommer modellen snart att fyllas ut med mera fakta och vem vet, jag kanske även för förmånen att bidra med ett effektdiagram? Prislappen hamnade tydligen på blott 9250 kr, trots den trevliga valnötsstocken och detta får man nog betrakta som ett riktigt klipp. I skrivande stund så existerar det helt enkelt inget annat PCP på marknaden som kan leverera prestanda på samma nivå som just vår svenska Elite.

Med fler än 90 skott från kaliber 25 inom bara 15 fps spridning där vart och ett av dessa skott ligger över 50 fpe (65 joule) så har Elite trots sin helt mekaniska konstruktion ett prestandaförsprång långt utöver vilken annan konkurrent som helst, inklusive den helelektroniska och tekniskt mycket avancerade Airwolf från Daystate. Här finns en riktigt milstolpe i utveckligen av våra moderna PCP till en prislapp under 10.000 kr.

Även i USA så har Elite blivit mycket populär och här kommer de första rapporterna ifrån en av de tidigaste ägarna:

http://www.network54.com/Forum/79537/thread/1320614336/The+FX+Elite+-25+didn%27t+stop+at+the+Chrony+to+show+its+prower

http://www.network54.com/Forum/79537/message/1320532452/Another+attempt%2C+here+is+some+afternoon++numbers+for+FX+Elite+.2
5

http://www.network54.com/Forum/79537/message/1320543910/I+just+had+to+do+another+chrony+session+to+believe
+the+previous++FX+elite+.25+results

Hursomhelst...

Jag vill åter igen påminna om att det är tillåtet för alla och envar som vill att låna både bilder och övrigt material i sin oförvanskade form från bloggen Airpang för att använda till andra ändamål. Med detta så hoppas jag att materialet får så god spridning som möjligt så att vi får ännu fler entusiaster till vår hobby.

Det förtjänar den, eller hur...?

Fynd från det förgångna

 Sju oöppnade och tre öppnade askar Meisterkugeln

Ibland så stöter man på ganska anonyma försäljningsannonser som egentligen bara förkunnar "Luftgevär" och i bästa fall ett pris men ibland så finns inte ens priset angivet. Dessa annonser är naturligtvis högintressanta! Skälet till detta är att de klart och tydligt signalerar att här finns det någon som säljer något som han eller hon som regel inte besitter någon större kunskap om och därför finns alltid möjligheten att göra ett klipp.

Visserligen så stöter man som regel på rent skräp, kanske en gammal Gamo från 1980-talet eller ett slitet märkesvapen av ganska normal typ, men förr eller senare så finns det något mycket intressant bakom den anonyma rubriken. Ett bekymmer är emellertid att man möter på en hel del tokstollar också som försöker kränga gamla Excellentgevär i uselt skick för tusentals kronor och betraktar gravrost som "patina".

 Arbetare nummer 8 på linje nummer 3, ask nummer 10 i lådan är ask 1931 st för  oktober 1973

Ibland så kan det vara mycket tålamodskrävande att försöka dra ur en ointresserad säljare så triviala ting som vilket fabrikat hans gevär är tillverkat av eller vilken kaliber de har. Likaså är skick något mycket subjektivt och allt som åtminstonde fungerar nödtorftigt brukar anges "som nytt". Minst sagt tröttsamt om man åker miltals för att inspektera vapnet i förväntat nyskick och istället finner något som verkar ha legat nedgrävt i en potatisåker under de senaste decennierna..

Men...

Ibland händer det - ett fynd. Jag ringde häromdagen till en äldre herre som skulle sälja ett "Luft Gevär", notera särkskrivningen. Vapnet "sköt bra" och var "fint". Luttrad så åkte jag hem till vederbörande för att kasta ett öga på skrotet med tanke på att de var på vägen till och från jobbet och då visade det sig att fru Fortuna lyste över mig.

Vapnet visade sig vara inköpt till julen 1973 eftersom han önskade ha ett gevär "för skojs skull", han erindrade sig om att han erhöll en bra skatteåterbäring det året (förr fick man ju detta i december). Kort och gott en julklapp till sig själv. Att skjuta var dock inte så där jättekul utan bössan stuvades undan och upptäcktes i dagarna då ägaren skulle flytta från sitt hus till en äldrelägenhet.

Lite fundersamt så undrade säljaren om jag skulle ha bössan till min grabb, eftersom det var en Junior modell. När jag berättade att jag samlade på luftvapen och i synnerhet tyska vapen av god kvalité så föreföll han mycket nöjd. Till vapnet så hörde ammunitionen på bilderna, RWS Meisterkugeln.

 Notera dragbandet i förseglingen som underlättar öppnandet av asken, sådana finns inte längre..

Dessa diaboler är batchstämplade oktober 1973, vilket styrkte säljarens minne om inköpet. Detta visade sig vara all ammunition som vapnet någonsin hade avfyrat. Totalt så hade han köpt på sig 10 st askar om 100 skott vardera och 7 stycken askar var helt oöppnade. Övriga tre var öppnade och ett varierande antal skott var förbrukade ifrån varje ask. Varför vet jag inte? Bössan hade med andra ord gått ca 150 diaboler sedan ny för 38 år sedan! Intressant är också priset på diabolerna, här kostade 1000 skott 11 kr. Idag så får man betala 70 kr för 500 st, vilket gör 140 kr för samma antal. Numera så saluförs dessa i askar om 500 stycken istället för de små charmiga askarna om bara 100 stycken ifrån 1970-talet.

Meisterkugeln anno 2011 (bild stulen av ProGunner.se) 

  Nu återstod bara prisfrågan. Tyvärr så hade kartongen blivit slängd vid en storstädning för ett par decennier sedan, komplett med sitt innehåll av instruktionsbok och div smådelar. Pipan hade ett par små ytrostprickar såsom blåneringar gärna får om de ligger utan olja längre tider. Dessvärre så hade stocken också fått ett litet tryckmärke. Då säljaren lät sig förstå att jag var samlare och då dessa som regel uppskattar vapen kompletta med alla tillbehör, liksom vapen i perfekt nyskick utan ens mindre skavanker så drog han lite på sin synpunkt i frågan. Till slut så tog han vid orda och förkunnade; -"Jag vill nog ha en 550 kr för den.."

Något förstummad så kom jag mig inte för att svara ögonblickligen så han följde snabbt upp med; -"O då så får du med alla skotten också, det är ju drygt 700 st..." Det erbjudandet kunde jag inte direkt säga nej till så raskt halade jag upp plånboken för att langa över 600 kr. Fortfarande lite häpen så reagerade jag knappt när han stack till mig tre tjugor eftersom han inte hade en femtiolapp på sig i växel.

Så, nu sitter jag här med en trivsam liten 300 och i morgon så kommer ett fotofyllt inlägg om densamma....

 Meisterkugeln anno 1973, visst var designen vackrare förr...?

Ifrån en svunnen tid

  Författaren själv, född 1933 och alltså 45 år gammal vid tryckningen...

Innan jag åkte till England så hittade jag äntligen ett rimligt prissatt exemplar av The Airgun Digest nummer 1. Unikt med den utgåvan är att författaren till de flesta kapitlen är Robert Beeman, precis i början av sin karriär. Beemans kickade ju igång sin verksamhet 1972 och den här boken från 1978 presenterar en yngre Beeman som till stora delar hade en helt annan syn på många saker än den mer traditionella övertygelse som han presenterade i många frågor på senare tid.

Vid denna tidpunkt så saluförde han ännu inte några vapen under eget varumärke. Hans första gevär, Beeman R1, låg ännu ett par år bort i framtiden. När boken författades så importerade Beeman Diana, BSF, Webley, Anschutz och Feinwerkbau samt några modeller från Weirauch. Detta präglar till stor del väldigt mycket av det han skriver i boken. Som historiskt dokument över en svunnen tidsepok så är alltså denna publikation otroligt intressant.

Just den brokiga blandningen mellan tossiga idéer och förutsägerser som gick direkt fel blandas med sund insikt och eviga sanningar i en charmig mix och ett fryst tidsdokument.

Boken inleds med ett kapitel där Beeman snabbt klargör att det är fjädervapen som gäller, konstigt vore ju annat med tanke på att PCP av dagens typ var fullkomligt okända och att han själv inte saluförde varken Co2-vapen eller pumpgevär. Eftersom gasfjäder/luftfjädervapen ännu tillhörde framtiden så koncenterar han sig snabbt på konventionella fjädervapen, vilka existerade i tre olika grundformer. Förutom vapen med brytpipa så kunde köparen välja mellan vapen som hade underspänning eller sidospänning.

"Underspännare är tekniskt föråldrade", detta var 15 år innan evergreenen TX200 

  Beeman redogör kort för marknadsläget och konstaterar omgående att alla vapen med underspänning är tekniskt föråldrade (!) och tämligen odugliga för precisionsskytte på längre avstånd (?!?). Här har den gode författaren en minst sagt grumlig kristallkula. De underspännare han tänker på är naturligtvis vapen som BSA Airsporter och den nyss nedlagda Webley Mk III, den förstnämda sålde inte han utan en konkurrent och den sistnämnda var ju utgången. Så mycket andra underspännare fanns inte på marknaden även om han tyst förbigår BSF S54, en av sin tids bästa vapen.

Sidospännare däremot, de har en lysande framtid framför sig i Beemans vision. Han har precis presenterat Webley Osprey och den tillsammans med Anschutz 250 och FWB 300 anser han vara de ultimata precisionsvapnen för skytte på korta till medellånga avstånd. Att både Anschutz och FWB tillverkar ypperliga vapen för precisionsskytte betvivlar väl ingen men var kom Osprey med i bilden? Inte ens med 70-talets mått mätt torde den kvalificera sig i sanningens namn.

Vad Beeman inte förutsåg var den formliga explosion som uppstod under sent 1980-tal i frågan om underspännare. Under en kort men intensiv period innan PCP började dominera marknaden på allvar så var de riktiga storsäljarna ibland de mer påkostade fjädervapnen just underspännare. Modeller som HW 77/97, BSA Superstar, Webley Eclipse och inte minst den maginifika TX200-serien motbevisade precis varje tes i Beemans resonemang tio år tidigare. Ironiskt nog så var det just för god precision som dessa vapen blev populära och idag torde ju ingen sann entusiast betvivla exempelvis en TX200s kompetens för att leverera ypperlig praktisk precision.

Sidospännarna däremot tvärdog. Förutom Dianas fantastiska 48/52/54/56-serie så är sidospännaren idag helt utrotade ifrån marknaden, sörjda och saknade av nästan ingen.

Pipspännare är tvärtom precis lika populära då som nu. Den egentliga skillnaden var effektuttagen, dåtidens vapen hade knappt hälften av den råa kraft som många av dagens närmast opraktiskt gigantiska pipspännare kan generera på fulla skaft. Ville man ha en riktigt vass bössa med ordentligt hög utgångshastighet så fanns det egentligen bara en enda total dominant nämligen Feinwerkbaus legendariska Sport-serie. Med 35 år gamla referensramar så var detta vapen en riktig rökare. Otroliga 830 fps ställde samtliga av dåtidens kokurrenter i skamvrån. Förutom en svindlande utgångshastighet för sin tid så hade den även utmärkt praktisk precision, precis som alla andra Feinwerkbau, samt utsökt passning, finish och övergripande kvalité. Ett halvdant avtryckarsystem, en tung prislapp samt en relativt svårmekad konstruktion var mindre tillkortakommanden. På den här tiden så var det helt enkelt FWB Sport som stod högst på stegen som till himlen bar anno 1978.

  Den har sålts nästan oförändrad under ett halvt sekel - och har skäl till detta...

Alternativet var Weihrauch stora och lätt klunsiga HW35, den hade ett klart bättre avtryckarsystem (Rekord), likvärdig finish, passning och kvalité samt dessutom ett piplås och en nyligen presenterad automatsäkring. Nackdelen var främst den relativa bristen på effekt, trots ett gigantiskt format jämfört med Sport så var den ändå märkbart klenare med blott 700 fps. Ville man ha mera fjutt ur sin 35 så var kaliber 22 ett perfekt val, HW35 är nämligen märkbart starkare (relativt sett) med den grövre kalibern än med den klenare. För kaliber 22 kunde man förvänta sig ca 630-650 fps vilket gav rejält med skotteffekt mot målet. Den enda riktiga konkurrenten när det gällde ett riktigt vasst vapen med kaliber 177 blev därför BSF 55 som klarade runt 760 fps men i ett behändligt format, liksom FWB. Den här trion var ungefär allt som det fanns att välja mellan när man kollade på vapen över 700 fps.

Konsensus av det hela blev att de flesta tog FWB före BSF om man önskade kaliber 177 men många valde HW35 ifall man önskade kaliber 22 istället.

Ett annat intressant kapitel i boken tar upp riktmedel. Här går man igenom diverse öppna riktmedel och ägnar ett stort utrymme till hur man monterar (borrar & gängar) ett kiksikte. Ännu på denna tid så sköt de flesta med öppna riktmedel eller i bästa fall ett kiksikte, trots att många modeller nu överlag utrustades med kilbas direkt ifrån fabriken.

Nästa kapitel avhandlar diaboler och här är inte mycket sig likt jämfört med dagens situation. Kaliber 177 och 22 dominerar naturligtvis medan kaliber 20, som Beeman sedan slog på stora trumman för, helt passeras i tystnad. Detta förmodligen på grund av att en konkurren (Sheridan) mer eller mindre hade monopol på denna. Kaliber 25 nämns i förbifarten och man talar om dessa diaboler som "supertunga" med hela 23 grains, något som man förklarar med att det innebär 3 gånger vikten av en vanlig kaliber 177 diabol. Supertungt, med andra ord. I dagens tidevarv av potenta PCP med kaliber 25 så är knappast ens 30 gn att anse som supertungt, möjligen bara tunga. Ett varningens finger höjs över att kaliber 25 alltid innebär en mycket böjd projektilbana och därmed kort praktisk räckvidd, även här så förstår vi att framtidens 950-1000 fps för 30 gn diaboler med kaliber 25 var ren siencefiction...

En sak som han tar upp och som ständigt förekommer i dåtida artiklar är anledningen till kaliber 177s vindkänslighet, detta påstås hela tiden grundas i vikten, alltså att kaliber 177 lätt drabbas av vindavdrift på grund av låg egenvikt. Som vi vet idag så är skälet till detta bara indirekt vikten, den egentliga anledningen är ju den klenare kaliberns genomgående sämre BC. Den här missuppfattningen är alltså inte Beeman ensam om på den tiden.

I morgon så ska vi titta lite närmare på ännu ett mycket lyckat begagnatköp som jag gjorde nu i veckan. Denna gång så handlar det om ett modernare vapen som är precis 10 år yngre än min underbart trevliga Diana 25 ifrån 1963 som jag köpte förra gången. Det är förbluffande vilka fräscha och intressanta vapen man kan hitta för bara några hundralappar här och där om man letar runt lite.

Ännu en fjäderbössa alltså och även denna gång i nära nog nyskick, totalt så har den gått något hundratal skott för all ammunition som säljaren, tillika den förste och ende ägaren, någonsin har köpt följde med på köpet och bara den ammunitionen är egentligen värd ett eget litet kapitel....