Diana 25 - praktisk precision

Under de senaste dagarna så har jag testat den praktiska precisionen i den veteranbössa som jag råkade köpa i tron om att den bara var ett renoveringsobjekt. Förutom att vara oförskämt fräsch exteriört sett så verkade den även lovande som luftgevär räknat.

Dianas sk Tagent-sikte

Min Diana 25 är utrustad med ett skäligen enkelt bakre riktmedel, detta till skillnad ifrån de mer sofistikerade så kallade Micrometersiktet som fanns på efterföljaren, Diana modell 25 från 1964 och framåt. Min modell var ju den sista versionen som hade detta lite lätt ålderdomliga riktmedel. Som man kan se på sprängskissen ovan så är siktet dock mer komplext än vad man först tror och består av inte mindre än 6 komponenter, trots att det inte kan justeras i sidled annat än om man rent fysiskt knackar hela enheten i sitt inkrympta kilspår.

Här finns inte heller något annat än en enkel V-skåra att rikta med, till skillnad ifrån efterföljarens vändbara siktblad. Själva injusteringen i höjdled sköts via en justerbar slid som förs fram i takt med att avståndet ökar. Först av allt så började jag skjuta på uppmätta 10 meter inomhus och var då enormt nöjd med utfallet:

Ja, jävlar...det kanske inte är så svårt med öppna riktmedel ändå...?

Efter att ha fått till ovanstående tavla så kände jag mig lika delar nöjd (läs, självgod) och förvånad. Min erfarenhet av korn och skåra är mycket begränsad då jag tillhör den generationen som kunde börja skjuta med kikarsikte direkt. Efter den tavlan så var det dags för tavla nummer två utav de tre som jag planerade att skjuta:

Okej...jag tappade ett skott på grund av en usel avfyrning men så illa tog det inte ändå..

Efter tavla nummer två så var jag ännu mera nöjd, antingen skjuter bössan grymt bra eller så har jag helt enkelt dolda och oanade talanger. Full av tillförsikt så var det dags för den tredje tavlan, koncentration nu så...

Jodå, visst är jag bara bäst....?

Nöjd och lycklig över detta så kände jag mig närmast oövervinnerlig, nu var det dags för länge avstånd utomhus. Jag började med att sätta upp tre stycken svarta träffpunkter på en vänd 14 x 14 måltavla för att skjuta över uppmätta 20 meter. När detta är gjort så siktade jag noga och konstaterade att jag hade svårt att ens se själv tavlan!

Hmmm...inte kan väl 20 meter vara så långt? Jag skjuter ju ändå PCP på både 50, 80 och till o med 100 meter så 20 meter är ju bara en nysning bort, eller hur? Men...oväntat långt var det i alla fall så jag bet ihop och sköt:

  Uppenbarligen så är 20 meter klart längre än 10 meter...

Faktum är att jag kunde inte se var jag träffade eller ens om jag överhuvudtaget träffade själva tavlan. Först efter att ha skjutit alla fem skotten så kunde jag konstatera en förhållandevis tight träffbild ändå, givet förutsättningarna, den föll ut på blott 30 mm (fyra bästa 16 mm).

Att skjuta o mäta träffbilder med millimetermått är nog inte rätt sak för det är vapnet, eller för mig som skytt. Jag noterar också en viss huvudvärk i ett smalt band ovanför ögonbrynen som troligtvis härrör ifrån att jag spänner musklerna som styr ögonen när jag kisar och flyttar fokus mellan sikte, korn och mål.

Istället så roade jag mig med ett tidlöst nöje, jag hängde upp en vattenfylld 33 cl läskburk i ett snöre från ett träd drygt 20 meter bort och sedan började jag plinka. Här kommer däremot bössan helt till sin rätt, det är förbluffande enkelt att träffa och effekten räcker gott. Det hela är mer roande än vad man tror och det hela fungerar ungefär som när man äter potatischips, det är svårt att sluta..

Dagens erfarenhet förklarar tydligt varför de första enkla och dyra kikarsiktena sålde såpass bra från 50 år sedan och framåt. Även om vi idag skrattar rått åt de då svindyra men idag primitiva sugrörskikarsiktena med bara 4/15 och liknande så visade de ändå på stora framsteg åt rätt håll. I relation till den här typen av öppna riktmedel så torde även det enklaste kikarsikte representera ett stormsteg åt rätt håll när det gäller att utnyttja vapnets fulla möjligheter...

När det sedan gäller jakt med luftgevär så börjar jag allt mer inse varför forntidens entusiaster med herr Dahlman o Co alltid förespråkade mycket måttliga avstånd för skott mot levande varelser. Ett luftgevär med liknande Vo (ca 160-165 mps) men med kaliber 22 borde fungera bra på dessa 15-20 meter men bortom detta så blir allt en chansning om man bara använde dåtidens primitiva öppna riktmedel..

Eget eller annans och konsten att bidra...

Idag så fick jag en hel del sura kommentarer på gårdagens inlägg om min Dianarenovering. Först så kom det en en kommentar på bloggen och sedan ett irriterat PM:

"Jag tackar johnny för denna bloggning där han har fått nästan all info från inlägg på Airgun.se

Vill ni läsa mer om hur man renoverar luftvapen direkt där informationen finns så besök Airgun.se
Där finns mycket mer information än vad johnny har tagit upp här!"

"Skall du vara på forumet och använda material härifrån på din blogg så får du bidra här på forumet också och om du sammanställer info härifrån så anger man källan!"

Så, vad ligger då till grund för denna upprördhet?

Tja, bra fråga egentligen. Produkten som jag prövar är helt ny på den svenska marknaden, enligt Golle på ProGunner som importerar den. Såvitt jag vet så har man aldrig gjort något test överhuvudtaget på just den här produkten på något av våra svenska forum tidigare.

Då den är billig, enkel att använda och fyller ett konkret behov så tänkte jag det var roligt att pröva den.

Allt textmaterial och samtliga fotografier i det inlägget är författat respektive plåtat av mig själv - ändå anklagas jag för att plagiera?! Jag beskylls alltså för att kopiera något som inte existerar, detta såvida man inte tänker på processen som sådan - alltså att blånera som företeelse, snarare än det material och den teknik jag använde i just detta enskilda fall. Om det är detta, alltså att jag visar hur jag blånerar, som väcker ilska så är jag naturligtvis skyldig. Hur man blånerar brukar tillhöra standardtipsen på ett forum, liksom slagfjäderbyte och liknande.

Nu är ju mitt inlägg bara en en kort beskrivning över hur man använder en specifik ny produkt, jag gör absolut inget anspråk på att inlägget ska vara uttömmande och inbegripa allt vad olika blåneringsarbeten innebär. Vill man ha den typen av detaljerad information, ja - då kan man med fördel vända sig till något av våra två fina forum där det finns ett flertal duktiga entusiaster som bevisligen har producerat bra arbeten. Jag tänker då på Leif himself men även Golle och även Peter samt inte minst Mikael Koivisto som förefaller vara händig med precis allt.

Sedan så har vi min brist på bidrag hos Airgun att avhandla. Tydligen så anses min produktivitet vara i lägsta laget för Leif o Co! Förutom att jag besudlade min egen dataskärm av pur förvåning över detta flaganta tillmäle så brukar de flesta anse att min produktivitet är tämligen flitig (på gott och ont förvisso) - betydligt mera sällan att den är sparsamt förekommande, något som inte minst mina drygt 24.000 inlägg borde visa den läskunnige.

Dagens skratt blev jag emellertid bjuden på därav...

Kaliber mot kaliber

Idag testade jag att skjuta en serie om 5 x 5 skott på uppmätta 50 meter med tre olika kalibrar och tre olika effekuttag, bara för skojs skull. Vädret var förhållandevis lugnt med lätt blåst åt höger.

    Genomsnitt: 19.40 mm

Först ut blev Elite med kaliber 25 och 50 fpe. Resultatet blev inget vidare, tavlan ovan hade likaväl kunnat vara skjuten på 80 meter. Av någon anledning så skjuter inte just min Elite så bra på 50 meter, den håller tätt ut till ca 40 meter sedan öppnar den för 50 meter men därefter så fortsätter den i och för sig inte att öppna vidare. Det resultat som man jublar över på 80 meter kan alltså lika sannolikt uppstå på just 50 meter. Varför vet jag faktiskt inte men det kan bero på att diabolen når någon form av kritisk hastighetszon just vid den farten som diabolen har när den slår i målet på precis 50 meter.

  Genomsnitt: 13.40 mm

Royale med 33 fpe är däremot alltid en pålitlig performer vid 50 meter, något som understryks av tavlan ovan. Tyvärr så missade jag att siktet var inställt på ett helt annat avstånd så den första gruppen hamnade väldigt lågt. Royale går väldigt bra ut till 50-70 meter, sedan börjar den succesivt öppna. Vid 80 meter så krävs det tur för att hålla jämna steg mot Elite och dess grövre kaliber. Ju tuffare yttre omständigheter desto svårare får min Royale att matcha min Elite.

  Genomsnitt: 22.00 mm

Med bara 11 fpe så börjar CZ200T ha ett klart handikapp vid 50 meter, precis som tavlan ovan visar. Detta är helt klart den kaliber som är absolut mest vindkänslig och är ser man hur träffarna drar åt höger, något som inte alls är lika påtagligt för Elite och Royale trots att det faktiskt blåste värre när just dessa två vapen sköts en stund tidigare. Ändå är jag imponerad över hur mycket närmare 11 fpe ligger vanliga ostrypta vapen än vad som är fallet med 10J på samma kaliber vid fulla 50 meter.

Vilken är då att föredra på 50 meter? Jag hade i första hand tagit Royale, kanske inte för att den råkade skjuta bäst just nu utan för att den är så lagom. Den är liten, men man behöver inte vika ihop sig bakom siktet som på CZ (trots kolvförlängare monterade) samtidigt är den kompakt så man kan hantera den smidigt utan att behöva tänka på vart all vapenlängd tar vägen, som på den långa Elite. Jämfört med Elite så smäller den dock märkbart högre, dock inte att vara direkt störande, men ljudet av projektilens färd och i synnerhet islagslätet är klart diskretare.

Ska man vandra med vapnet så är den naturligtvis inte lika smidig som den lätta och korta CZ men den är inte lika otymplig som den stora Elite, lagom var ordet. Elite fungerar acceptabelt på 50 meter men det känns lite som att köra Ferrari inom ett parkeringshus, Elite med kaliber 25 och full effekt är tveklöst ett vapen för de stora vidderna. Det är när man kliver bortom 80 meter som Elite börjar "betala sig" och då glömmer man både vikt och längd. Allt inom 100 meter lever farligt när Elite förbluffande diskret skickar av en kvartstumsklump med bra över 900 fps..

Tävling i USA

FX Airguns och Daystate arrangerade en tävling tillsammans med Airguns of Arizona under den gångna veckan och i detta inlägg på Yellow Forum så finns det mängder med bilder och en hel del intressanta kommentarer om de kända profiler som deltog på eventet.

Länk:

http://www.network54.com/Forum/79537/thread/1320742305/Phoenix+Airgun+State+%26amp%3B+Extreme+Challenge+Match+report%2C+long%2C+pic+heavy

Noterbart är att vinnaren som först vill välja pris på det dignande prisbordet valde en FX Airguns Gladiator Mk II före den vackra Daystate Huntsman i Limited Edition som han kunde ha valt istället....

Blånering och uppdatering

  Betsat och klart...

Idag så har jag börjat med att betsa klart stocken och utfallet blev som bilden ovan. Nu återstår bara att stryka på lack så att jag får en slät finish med lite lagom glans. Vidare så har jag testat min nya kallblånering ifrån G96:

Här är allt förbrett

Efter att ha tvättat rent de putsade och metallrena ytorna med ren bensin så var det dags att öppna flaska och studera innehållet. Underligt nog så var konsistensen betydligt fastare än vad jag hade tänkt mig, närmast lik tandkräm. Lukten var nästan obefintlig, vilket kändes skönt när man är van vid betsen och inte minst lacken.

 
Färgen var fräsch ljusblå och såg ut lite som linement

Jag använde en delad tvättklyka för att kunna fiska upp en liten klick av medlet som jag portionerade ut på den ytan som skulle blåneras. Därefter så strök jag ut medlet med en linnelapp tills det blev helt jämnt.

Utsmetat så jämnt det går - kommer detta verkligen att bli vettigt...?

Efter att ha smetat ut medlet så började det färgförändras ifrån blått till svart. När detta sker så är det dags att belägga medlet med vapenolja. Jag lade på generösa mängder och nu inträffade ännu en färgförändring:   

  I bästa fall så kan man tolka det nuvarande utseendet som en flamhärdning, snarare än en förkyld nysning

Med ett lätt gulgrönt skimmer så lät jag nu materialet vila över natten. Dagen därpå så var det dags att polera bort oljan och därmed stoppa processen så att blåneringsvätskan slutar arbeta mot godset. Eventuellt så kan man behöva upprepa processen succesivt tills korrekt nyans uppnås men vid tunna blåneringar så ska det räcka med en gång.

  Det ska bli spännande att se vad det blir av detta...

En riktigt bra produkt

   ProGunner diabolhållare

Nu har jag under några dagar fått möjlighet att pröva en mycket trevlig liten diabolhållare från ProGunner. Själva konstruktionen består av en magnetisk metallist med gummiytor på över- och undersidan. Den gummiyta som sitter på undersidan av metallisten skyddar vapnets blånering medan den gummiyta som sitter på ovansidan håller upp till 10 stycken diaboler i säkert grepp, redo att användas och nära tillhands. Längden är 127 mm.

Monterad på en Diana 24

Själv grundkonstruktionen är väldigt sund. Lagom format, smidig att sätta på och ta av samt lagom bra motstånd för att hålla fast diabolerna säkert men ändå lätta att plocka loss. Magneten är även den lagom stark och sitter säkert trots att man snurrar runt bössan yvigt. Vid all normal användning så torde risken att man tappar den vara försumbar.

Nackdelar då? Tja, många PCP har ju inte så stora ytor som magneten kan fästa mot eftersom de är tillverkade av icke magnetiska metaller. Att sätta den på pipan funkar inte eftersom välvningen inte stämmer. Annars finns det inte så mycket att anmärka på, möjligtvis att den serieproducerade versionen borde ha metalldelarna blånerade.

Bäst tror jag den fungerar för de som använder ett traditionellt fjäderluftvapen för jaktbruk och knallar runt en hel del i kanske skog och mark. Då kommer den helt och hållet till sin fulla rätt.  

Diana 25

Idag så blev jag ägare till ytterligare en äldre Diana brytfjäderbössa. Egentligen så var detta en bössa som jag tänkte köpa som ett rent renoveringsobjekt, precis som den Diana 23 som jag just nu håller på att renovererar. Problemet var att när bössan väl dök upp så visade den sig vara i nära nog nyskick!

  Höger sida

Blåneringen skulle jag påstå är i princip 99%, den enda avvikelse jag överhuvudtaget kan hitta och detta i skarpt LED-ljus ifrån en mobiltelefon, är en mindre nötning ovanpå kornsiktet. Annars är den magnifikt perfekt. Inte ens runt mynningen finns det någon skada eller noterbart slitage.

Gudinnan Diana väljer bössan före pilbågen

Stocken är helt klart i sämre skick, relativt sett. Jag skulle säga att den är 95% med mycket få och små repor. Inga tryckmärken, sprickor eller flisor utan en riktigt fin och fräsch stock på det hela taget.

Höger sida

Vänster sida 

Nästa angenäma överraskning, förutom det exceptionellt goda skicket, var att det dessutom handlade om en ganska ovanlig variant av den långtida storsäljaren. För att kunna åldersbestämma vapnet så tog jag kontakt med Golle på ProGunner som också är hängiven samlare av äldre Diana och i besittning av gedigna kunskaper om dessa. Han kunde förbluffande snabbt datera mitt exemplar på grundval av dess utseende och utrustning.

  Prima blånering trots 48 år

Eftersom vapnet saknade datum så var det tillverkat innan 1967. Nästa milstolpe var att den hade de gamla riktmedlen utan korntunnel vilket ställer den som tillverkad innan 1964, när de nya riktmedlen kom. Då den hade den äldre typen av stock med en skåra på varje sida om förstocken men samtidigt med en ganska tydlig böjning på pistolgreppet så är den en Improved, alltså tillverkad ifrån 1950 och framåt.

  Kornsikte - som det ska se ut

Den absolut viktigaste detaljen var emellertid att den hade en kantigare, grövre förstock, jämfört med de slanka förstockarna som är mycket vanligare. Det visade sig nämligen att Diana övergick till den grövre och fyrkantigare förstocken under ett ganska smalt tidsfönster i slutet av produktionsserien. Gammal stock med skåror men med grov förstock ställer den till åren sent 1962 till mitten av 1964. Enligt samlare i USA så borde den statistiskt sett vara tillverkad 1963 då flest exemplar av just denna version tillverkades detta år. En Improved 25, sen serie med andra ord. Med tanke på att Improved tillverkades 1950-1964 så kan det inte ha sålts speciellt många sena, relativt sett.

  Bakre siktet

Så, hur känns det då att skjuta med ett luftgevär tillverkat i en tid när Svensson stoppade sin Billiard med Caravelle, satte sin Trilby på huvudet innan han startade sin tvåtakts SAAB och gav sig ut för att skjuta?

Till att börja med så krävs det en liten knyck för att öppna piplåset, det är inte bara att spänna direkt som på min mindre Diana 23. Väl öppnad så är Diana 25 väldigt lätt att spänna, detta är utan tvekan ett vapen man kan skjuta med nonstop hela dagen utan att bli trött. Tvärtom mot många moderna luftgevär så hör man inget distinkt "klick" när mekanismen hakar upp så i början var jag lite osäker på om det inträffade något upphak eller inte. Geväret spänner alltså precis helt ljudlöst, en udda upplevelse.

Tysk kvalité 

Som ni kanske förstår så är nästan inga luftgevär av den här generationen utrustade med säkring och någon sådan finns naturligtvis inte här heller, av den helt naturliga anledningen att det inte behövs någon sådan på den här vapentypen. Detta är vapen tillverkade i en enklare tid när inga penningsugna skadeståndsadvokater i USA hade någon påverkan över vapenkonstruktionerna. Med vapnet laddat och pipan sluten så är det bara till att skjuta.

Bakkappa saknas och här har mitt exemplar sina mest omfattande skador, ett cirkulärt hack.. 

Riktmedlen är tillverkade av stå, precis som resten av vapnet, undantaget stocken och packningarna, klassiska korn och skåra som fungerar helt perfekt. Det känns lite ovant att skjuta öppna riktmedel utan korntunnel eller självlysande TruGlo. Avfyrningscykeln är distinkt och mjuk, om än ganska tung, även här blev jag positivt överraskad.

Med lite lättare avtryckarvikt så hade jag till och med blivit imponerande nöjd.

Höger sida ovan avtryckarsystemet har de största finishskadorna på stocken  

Nästa överraskning kom i form av ett bestämt "thudd" när skottet gick, inget "twaaang" eller andra tecken på slagfjädervibrationer. En rapp och ren avfyrning helt enkelt. Kronografen däremot gav mer varierande värden än vad jag hade önskat, sannolikt så beror detta på att vapnet inte har använts på länge. Spridningen uppgick till 35 fps vilket är ovanligt mycket för ett inskjutet fjäderluftgevär. Troligtvis och förhoppningsvis så kommer den är spridningen ifrån skott till skott att minska ordentligt när vapnet har blivit "motionerat" igenom kontinuerlig användning framöver.

Mera klassiskt blir aldrig ett luftgevär... 

I siffror räknat så blev utfallet 530 fps (161 mps) med 8.44 JSB Exact, vilket betyder 5.27 fpe eller 7.14 joule. Fabriken uppgav på sin tid 175 mps med en diabol av ospecifierad vikt, alltså troligtvis ganska lätt. Med lätta 7.33 gn JSB RS så hamnade min Diana 25 på 174 mps. Någon anslagsenergi har jag inte sett angivelse för men när Tyskland införde sin effektbegränsning på 7.50 joule ("F") så inträffade ingen konstruktiv förändring på Diana 25 så den här modellen ansågs tydligen ligga precis därunder.

Ännu så har inte precisionen prövats på mer än 8 meter nere i källaren men då är det ganska enkelt att hålla en enhåls träffbild. Troligtvis så är det nog jag som skytt snarare än vapnets tekniska egenprecision som är den begränsande faktorn.

Det ska bli mycket spännande att pröva det här vapnet utomhus framöver, när vädret så tillåter.

Kral Airguns

En riktig läckerbit från Kral Airguns med stock av komposit.. 

För de entusiaster som tycker att att turkisk vapenproduktion, exempelvis med Hatsans produkter i spetsen, känns som en stabil garant för hög kvalité och utsökt finish men som i hemlighet drömmer om ett äkta GAMO så finns det nu ännu ett starkt kort i den absoluta lingonserien - Kral Airguns.

Här har vi alltså rena plagiat av GAMOS vapen men tillverkade till "ett betydligt bättre pris" (!) i Turkiet av en ny aktör som lovar att hålla absolut lägsta prisklass. Här utlovas alltså GAMO-teknologi fast med Hatsans pris och kvalité, detta måste vara ett helt oslagbart koncept?

Importören, Classic Vapen, ser sig här ha en potent konkurrent till Fondprodukters Hatsan, Normarks ledstjärna i klassen Gamo samt SAKO Sveriges trevliga luftgevär ifrån Stoeger Airguns.

Vad erbjuds då?

 Futuristisk design från Spanien, tillverkad i Turiket...

Först och främst så har man ÖZELLİKLERİ AI-345 S som är en kopia av GAMO Delta Fox, fast till ett lägre pris och med ett enklare utförande. Vill man ha en underspännare så får man istället satsa på kopian av CF-X som hos Kral benämns med "Demon", troligtvis så är detta ett vapen som säljs för export i större mängder och därför har tilldelats ett mera anglifierat namn

Den som verkligen vill go crazy och shoppa loss kan satsa på någon av toppmodellerna med inte mindre än 1350 fps utgångshastighet. Den är pärlan heter "Devil" och mönstret kallas "Rambo".

En riktig dräpare med TruGlo riktmedel och ett, säkert välbehövligt, rekylstopp som standard.. 

Själv så tror jag att en Devil Rambo ser ut att bli en minnesvärd modell i luftvapenvärlden. Få serietillverkade vapen torde kunna memoreras lika enkelt av betraktaren om den råkar iaktas på den lokala tävlingen. En del kan ju tycka att GAMO känns lite brackigt exklusiva och Hatsan en smula slätstrukna och då måste ju denna modell vara helt perfekt.