Gamla grymma Gamo!

  Det var på detta sätt det började en gång i tiden..

När vi gick in till 1980-talet så var det en sak som stod klart för alla luftvapentillverkare - under det nya decenniet så skulle kraft sälja! Tyska premiumvapen som Feinwerkbau Sport och diverse BSF hade haft fin försäljning inte minst i USA och i brytningstiden mellan sjuttio- och åttiotal så kom slutligen Weihrauch HW80.

Plötsligt så började alla tillverkare tänka effekt, till och med tillverkare av vardagsvapen som Diana med sin M45 och sedemera också brittiska tillverkare som BSA med sin Challenger-variant av gamla Mercury och den då helt nya Vulcan från Webley & Scott.

Självfallet så började även tillverkare av billigare vapen fundera runt möjligheterna att få upp bra marginaler igenom att sälja lite dyrare vapen med hjälp av det nya intresset för högre anslagsenergier. Ett vapen med lite mer effekt, ett mervärde, kunde alltså få kosta lite mera i kundens ögon och därmed skapa bra lönsamhet för tillverkaren.

Casas El Gamo var redan i början av 1980-talet en känd tillverkare som efter en ganska anonym tillvaro på 1960-talet hade givit sig ut på den globala marknaden under det efterföljande decenniet med modeller som inte minst legendariska Cadet, den spanska Meteoren. Nu när 1980-talets första år hade passerat så var trenden klar, kraftfulla vapen säljer bättre och är lönsammare än motsvarigheterna med måttligare effekt. I väster fanns dessutom USA och en del tillverkare hade redan fått bra volymer där - förutsatt att de hade lite starkare vapen i sortimentet.

  Gamla kataloger kan bjuda på en skön resa tillbaka i tiden, här några kataloger som jag har ägt sedan de kom ut.

Till 1984 så var slutligen El Gamo redo, deras nya dunderbössa Magnum presenterades och så även här i Sverige men bara med kaliber 177 de första åren. Importören Stiga lugnade sig några år med att ta in den kraftfullare varianten för kaliber 22, i alla fall officiellt. 

Den nya Magnum var helt ett vapen i tidens trend och allra tydligast ser man detta i stockutformningen med sin karaktäristiska Monte Carlo kolvkam och den hårt vinklade förstockspetsen som man i England kallade för Razor Edge forend, ett lite udda designdrag som hade populariserats av såväl Feinwerbau Sport som de första Weihrauch HW80. För att antyda stil och klass så försågs även stocken med vita effektskivor mellan kolven och bakkappan liksom under pistolgreppsrosetten. Fler udda men tidstypiska designdrag var rembyglar och en strippling på pistolgreppet.

Rent fysiskt så var det ett fullstort vapen med, som man kallade det i den samtida reklamen; "vuxen studsarkänsla". Längden uppgick till 111 cm och totalvikten vägde in vid 3600 gram, vilket är ett halv nummer under de mer sentida dundervapnen som rent regelmässigt ligger på eller strax över 4000 gram. Utgångshastigheten i Sverige angavs till maximalt licensfria 195 mps men det fanns självfallet potential för betydligt mera, runt 260-270 mps i ostrypt skick.

  Gamo Magnum med sin systermodell Gamo Hunter

Magnum visade sig vara en populär modell och kom att hänga med från 1984 och fram till och med 1990. Under de sista tre åren så hade den sällskap av en systermodell som man benämnde Hunter och som hade pipvikt istället för öppna riktmedlen, vilket var absolut norm vid den här tiden. Den nya modellen var i övrigt väsentligen densamma som Magnum men förefaller i alla fall i Sverige att oftare förekomma med kaliber 22 varpå man drog nytta av de dåvarande svenska reglerna med 200 mps-gräns för licensfri status.

Gamo Hunter kom att som modellnamn att leva med länge i sortimentet, först som Hunter 880 och sedan som modell Hunter 440, vilken med lite god vilja kan betecknas som den andlige arvtagaren till gamla Magnum men nu då försedd med Gamos nya enhetsavtryck, det med säkringen placerad framför avtryckarbladet.

Idag så är ytterst få Gamos samlarvapen. De enda jag kan tänka mig på rak hand är Gamo 68/Gamatic-serien liksom MC Contest/Target/126 med SSP-mekanik Made in Sweden. I denna exklusiva grupp så borde man rättmätigheten också inkludera den ursprungliga Magnum/Hunter-serien. Den var på många sätt en vattendelare för El Gamo/Gamo då man tog ett avstamp (på gott och ont) mot dagens Gamo-sortiment med ett totalt fokus på (oskjutbara) prestanda.

I detta perspektiv så handlar det onekligen om historiskt intressanta vapen.

Ring my bell !

  Ett företag som snabbt insåg potentialen hos sporten var anrika Webley & Scott Ltd.

För många moderna entusiaster så är luftvapentävlingar endera Int 10M eller Field Target men ska sanningen fram så finns det andra, mer udda och betydligt äldre, tävlingsformer som fortfarande lever kvar, långt bortom publicitetens limelight. En av dessa är Bell Shooting, som vi ska kolla lite närmare på idag.

Bell Target Shooting började redan på 1890-talet och många av de tidigaste fjädervapenkonstruktionerna började faktiskt utvecklas enkom för just detta ändamål. Upprinnelsen var att man konstaterade i samband med Boerkrigen att vapenskickligheten bland allmogen borde förbättras och dåtidens kända mediala figurer som Lord Baden-Powel (scouterna, ni vet) och Lord Ednam arbetade intensivt för att popularisera skytteformen, vilket marknadsfördes som underhållande, forsterländsk och praktisk. Det verkliga genombrottet kom emellertid först när man började tävlingsskjuta i pubar, precis som begynnelsen till dartsporten.

Sportformen blev genast enormt populär och dess absoluta centra blev Birmingham, vilket är ganska naturligt med tanke på den djupt rotade vapenkultur som redan då hade funnits där i hundratals år. När vi skrev 1905 så hade Birmingham hunnit få 1600 st (!) registrerade teams av de då drygt 4000 st som fanns i hela landet.

  Bridgend Air Rifle Club pysslade skapades runt Bell Shooting, här deras liga anno 1905!

Med ett sådant enormt intresse så började naturligtvis ett flertal tillverkare att producera fram vapen för att täcka behoven och det är ur denna våg av tävlingsfrenesi som bland annat BSAs luftvapentillverkning skapades. De regler som utvecklades runt sekelskiftet mellan 1800- och 1900-tal, de så kallade Midland Rules tillämpas fortfarande.

Man fastlade skottavståndet till 18 feet, alltså 5,49 meter, vilket numera har jämnställts med 6 yards och man standardiserade även själva målet, alltså "klockan" - The Bell.

Målet består av en cirkulär skiva i vars mitt man har borrat ett genomgående hål som är 3/8" i diameter, alltså drygt 9.50 mm. Poängringarna runt denna är i fallande ordning 1, 2 & 3 tum stora och indikerar 4,  3 & 2 poäng. Skjuter man igenom genomgångshålet så att klockan innanför ringer så belönas man med 5 poäng varvid en liten skylt med siffran "5" uppenbararar sig ovanför den cirkulära skivan. För att undvika allt för långa matcher när man behöver särskilja bra skyttar så tillämpar man ibland "Clean Fives" som belönas med 5.1 poäng.

  Titandioxid används för att måla tavlan

Skivan som sådan målas med en blandning av titandioxid (förr kallat titansyra) och olja (ofta linolja) som ger skivan en distinkt icke-torkande vit kulör. Denna färg har egenheten att den smidigt kan målas om men samtidigt tydligt indikerar träffar utan att stänka. Lyckas den framgångsrike skytten få klockan att ringa utan att någon form av skada på skivans färgyta kan förnimmas, ja - då har man presterat en Clean Five.

  En typisk tävlingsinbjudan..

Träffar man själva skivan så kommer naturligtvis en markering att uppstå i färgen och denna markering får då formen av en ofärgad cirkel med en liten färgprick i mitten. Det är utifrån denna lilla färgprick som man avgör vilken poäng som träffen ger.

I övrigt så är reglerna föredömligt enkla, alla skott sker fristående utan stöd och man skjuter enbart med öppna riktmedel. Målet monteras 5 foot ovanför marken, vilket betyder 152.50 meter högt. Varje skytt har 6 stycken skott som kan ge poäng samt ytterligare ett valfritt skott som inte ger poäng, något som man kallar för en "sighter", alltså ett sättskott. När skytten har skjutit sina 6 skott så får nästa team (motståndarlag) skjuta och en av deras skyttar genomför därmed sin insats. Så fortsätter tävlingen, skytt för skytt och team för team tills dess att alla skyttar har skjutit och man kan sammanställa resultet, ofta publikt förevisat på en griffeltavla brevid.

  Medalj för Bell Shooting.

Organisatoriskt sett så tillhör varje skytt ett team, på vanligtvis 4-6 st skyttar. Ett antal teams, ofta 3-6 st, ingår därefter i en liga ("leauge"). För närvarande så finns det 23 st registrerade ligor i UK och det gör att man kan räkna hem runt 100 teams och i runda slängar ungefär 500 registrerade deltagare (skyttar). Frånsett dessa så finns det ju en enorm mängd rekreativa bellshooters som inte tävlar utan som bara skojskjuter på den lokala klubben, liksom det finns en del veteranteams som bara skjuter med vintage luftvapen som ofta kan ha över 100 år på nacken.

Vapnen som används får i vissa ligor bara vara rekylerande (alltså fjädervapen) men i vissa så tillåts också PCP. Vanligtvis så tillåter man bara 7 fpe anslagsenergi på grund av de korta avståndet och det faktum att man skjuter på ett metallmål inomhus. Det finns dock ett fåtal ligor som tillåter full power, alltså upp till 12 fpe och som då har konvexa målskivor liksom uppfångare för omrkingskvättande blysplitter men detta tillhör undantagen. Man skjuter bara med kaliber 177.

  Royal Exchange Air Rifle Team, Bridgtown, Cannock, 1930 - fina pokaler

Under sina haydays strax innan första världskriget så hade man drygt 10.000 aktiva skyttar, vilket känns nästan ofattbart många om man jämför hur få som dyker upp på dagens tävlingar. Eftersom en hel del av tävlingarna ägde rum på pubar så fanns det naturligtvis också med en icke ringa grad av berusning i sammahanget och incidenterna som inträffade i sportens gryning är därför många såväl som bisarra. 

Vi i Sverige på 2010-talet tycker naturligtvis att salongsberusning (o mer därtill) är fullständigt oacceptabelt i samband med sportskytte men man får då betänka att det i England överhuvudtaget inte existerade något maxgräns för vad man fick dricka när man skulle köra bil ända fram till 1967 (!) då deras första alkoholgräns fastslogs - på 0.8 promille! Var man fullare än så på 1970-talet så kunde man få finna sig att åka taxi hem från vägkanten om man blev stoppad av polisen. Först 1981 så riskerade man kännbara konsekvenser av fyllekörningar och då sänktes även gränsen till 0.5 promille. I detta perspektiv så var det alltså inte egendomligt att skyttarna ofta var mer än lovligt fulla när de skulle ägna sig åt Bell Shooting under exempelvis mellankrigstiden.

  Den här typen av luftgevär var mycket populära för Bell Shooting i sportens barndom, här BSA.

Idag så tävlar man naturligtvis helt nyktert och en hel subkultur har växt fram runt den anrika sporten. Gamla mål från början av sekelskiftet 1900 har blivit heta (och dyra) samlarobjekt, liksom vapen och övrigt utrustning. Den delen av Bell Shooting som förefaller öka mest är faktiskt Vintage Leauge där man skjuter med utrustning (undantaget diaboler) från olika historiska tidsperioder. En trevlig lösning som gör att många samlare också får en bra praktisk nytta av sina ibland sekelgamla vapen. I en del tävlingar så klär sig även tävlingsdeltagarna i samtida klädedräkter och bedriver sina tuneringar i gamla klassiska pubar, inte sällan just i Midlands där sporten en gång utvecklades.

Mer brittiskt än så kan väl knappast en skyttesport bli....

Apropå gårdagen!

  Som traditionen bjuder så finns det alltid ett aprilskämt på Airpang

Gårdagens aprilskämt var tydligen väldigt uppskattat och de flesta lyckades också genomskåda det, vilket skiljer det ifrån aprilskämtet för några år sedan när folk på allvar trodde att Onsala LGKs klubbstuga hade brunnit ner. Någon uttryckte till och med sin förvåning över att den fanns kvar vid maj månads vårtävling samma år.

Nu är det emellertid business as usual och i morgon kommer ett helginlägg om ett, för oss, udda användningsområde ur luftvapenhistorien som faktiskt lever kvar än idag - runt 100 år efter dess storhetstid.

Nu ska jag ut och skjuta utomhus - våren är här!

Mer besökt än någonsin!

  I mars månad så rullade Airpang över 6500 unika besökare för första gången...

Airpang fortsätter att blomstra och antalet besökare är fler än någonsin. Liksom de senaste fyra åren så har vi en tydlig intressepuckel för mars månad då besökarantalet skjuter upp. Förra året var emellertid intressant eftersom mars månads goda resultat inte föll tillbaka, som tidigare år, utan snarare ökade över huvudsäsongen mellan maj till och med oktober.

På daglig basis så handlar det om 350-400 besökare om dagen och för att man ska få en referensram så ligger det svenska luftvapenforumet runt 900 besökare varje dygn. Forum är naturligtvis svåra att mäta sig mot eftersom dessa har ett flertal aktiva skribenter och blir därmed mer interaktiva på grund av ett större flöde. Airpang kommer ju vanligtvis ut med ett enda, eller möjligtvis två-tre inlägg per dygn. Ett bra forum kan lätt leverera hundra nya inlägg på samma tid, låt vara med kanske bara tiotalet med hög kvalité.

Nu står säsongen inför dörren och jag hoppas att ni alla entusiaster därute kommer att få några riktigt fina månader med härligt skytteväder framöver.

Tunga steg tillbaka..

  Vi är numera européer och inte bara svenskar..

Precis som vi hade befarat så gick stora delar av förslaget till nu vapenlagstiftning inom EU igenom och detta kommer självfallet också att få konsekvenser för luftskyttehobbyn och i synnerhet för de delar av denna som faller under licenskraven.

De tidsbegränsade licenserna kommer naturligtvis att bli ett helt eget problem med de återkommande omansökningarna vart femte år men ett befarat ännu större problem blir läkarundersökningarna, av kritikerna kallade "mentaltester". Då vårdapparaten är hårt belastad inom de flesta EU-länder så har man därför beslutat sig för att genomföra en förenklad process inspirerade av de framgångar denna princip har givit i USA.

Som de flesta vet så måste man i USA som polis ha en rimlig misstanke för att genomföra provtagningar när man misstänker onyktra eller drogpåverkade förare i trafiken. För att kunna göra en enkel utgallring redan vid vägkanten så får därför den ertappade balansera på en vägmarkeringslinje, försöka peta på sin egen näsa med ett finger och andra snarlika precisionsprov för att polismannen ska kunna bedöma om en möjlig berusning föreligger varpå den misstänkte kan tas med för mer omfattande provtagningar.

I fallet med vår kommande femårskontroll för licensinnehav så har därför MPs taleshen i dessa frågor, Bodil Äppelbom, berättat att kommissionen nu ska utforma snarlika gallringsprov inför licensförnyelserna. Den som vill förnya sin licens ska därför inställa sig på en polisstation och recitera den nu gällande vapenlagstiftningen baklänges.

Denna gallringsmetod har två fördelar, dels kontrollerar man om en erforderlig kunskap om vapenlagstiftningen som sådan verkligen föreligger och dels så får man en direkt indikation över sökandens mentala kapacitet då denna lagstiftning är ganska så komplicerad att läsa upp just baklänges. För den som bara söker förnyelse på ett enda vapen så finns emellertid en enklare gallringsmetod där det bara gäller att sjunga Kumbaya, även här baklänges och då endast de två första verserna dessutom.

Skillnaden i svårhetsgrad här motiveras med att man vill dämpa antalet civila vapen i samhället och ju färre som försöker omförnya många licenser på en gång desto bättre betraktar man saken.

Fria ljuddämpare framöver?

  Snart på en bössa nära dig?

Förhandlingarna inom EU om det nya vapendirektivet löper nu vidare och det kan naturligtvis uppstå en del förändringar på grund av detta. Den första publikation som jag har hittat som berör saken är UK Shooting News som exempelvis berättar att semiautomaterna förefaller klara sig liksom att kommissionen numera rekommenderar att medlemsländerna ska undanta ljuddämpare för skjutvapen ifrån licenskrav. En mycket trevlig nyhet minsann. Mera om förändringarna kommer i ett mer fördjupande inlägg här i morgon.

Länk:  https://ukshootingnews.wordpress.com/2016/03/29/eugunban-latest-semi-auto-gun-ban-plan-has-been-dropped/

Lagom är bäst!

  Skytte inomhus är en stor tillgång för den urbane luftvapenfantasten som skjuter året om..

På FB så fick jag i dagarna frågan varför jag inte skjuter mer med riktiga luftvapen och inte bara licensfria. Ett sådant påpekande öppnar naturligtvis dörrarna för en lång rad olika resonemang runt saken som sådan.

För min egen del så handlar det mycket om effektivitet - jag vill få ut mesta möjliga av minsta möjliga och det är överlag ett tankesätt som ofta kommer igen i många av mina olika val, både när det gäller fordon såväl som boende och liknande.

Så precis som att 70 km/h är en väl avvägd hastighet när man ställer energiförbrukning relativt restid så är 10 joule (eller strax därunder) en mycket bra kompromiss mellan räckvidd, skottverkan, ljudnivå, luftförbrukning och alla andra tänkbara variabler. Till detta så kommer också friheten som en bonus, ett licensfritt vapen är ett vapen med generösa förmåner som vanliga krutvapen inte alls åtnjuter när det handlar om skjutplatser, kostnadsbild och lagstiftning. Jämförelsen blir lite som mellan en elcykel och en moped och ni kan säkert gissa var jag står i en sådan valsituation.

Om jag nu skjuter 10 joule så får jag en räckvidd på kanske 25-30 meter utomhus och möjligtvis ytterligare tiotalet meter inomhus. Det kan naturligtvis låta kort men med handen på hjärtat – hur ofta har man möjlighet att regelbundet skjuta över längre avstånd än detta, året om?

Inte jag i alla fall.

Jag värderar nämligen att skjuta ofta och när jag vill, det betyder att en stor del av skyttet måste ske inomhus på grund av vårt stundtals bistra klimat. Nu är jag i lantbruksbranchen och jag tror att jag har bättre möjligheter att komma över stora ytor inomhus än vad som är fallet för gemene man, exempelvis då maskinhallar, silos och liknande. Trots detta så är det ytterst sällan som jag kan disponera uppvärmda inomhusytor på längre än trettiotalet meter på ett enkelt och smidigt sätt. En konsekvens av detta blir då att om jag ändå bara kan skjuta över 15-20-25 meter eller liknande så räcker 10 joule mer än väl, rent praktiskt.

  Det är över de stora fria ytorna som dagens potenta PCP kommer till sin rätt..

Tyvärr så blir man ofta drabbad av oförstående utomstående, främst då nybörjare till hobbyn, som undrar varför jag inte skjuter med de PCP som jag ju ändå har helt legalt på licens och med anslagsenergier uppåt 70 joule. En stor del av förklaringen är just ytorna, eller bristen på dessa. Att skjuta ett PCP med kaliber 25 och 70 joule på 15 meter känns lite som att köra en Ferrari inom ett parkeringshus. Visst skjuter jag gärna den typen av vapen också, förutsatt att jag tar mig tid att åka till en lämplig skjutplats där den här typen av vapen kommer till sin fulla rätt.

Det är jättekul att skjuta dunderbössa också, javisst – men inte varje dag och överallt. Den typen passar på de fria ytorna och de öppna vidderna där dess suveräna räckvidd kan utnyttjas maximalt. På sådana platser så kan jag leva med en högre ljudnivå, en dyrare ammunition och ett otympligare format. Där, men inte i vardagen.

Det jag vill göra är därför att uppmana alla som inte har ett bra vapen under 10 joule att skaffa eller pröva ett sådant. Den typen av vapen och den tillgängligheten till skyttet som dessa medger har ett stort värde som man lätt missar om man målar in sig i ett hörn med en vapengarderob som bara består av mer potenta vapen.

Less is more!

Konsten att importera..

  Att få ett sådant brev kan vara mindre roligt eller rentav katastrofalt..

I dessa dagar av en allt mera tilltagande distanshandel via Internet så tror jag att de flesta entusiaster behärskar processen att beställa prylar online även från andra länder. Numera så är ju webshops och liknande synnerligen välutvecklade och de fungerar överlag avsevärt bättre än för 15 år sedan då jag själv började köpa luftvapenprylar från utlandet. Något som däremot har blivit sämre är toleransen hos myndigheterna för de importer som inte genomförs på ett 100% korrekt sätt.

Som alla säkert vet så är risken att få sina saker fast i tullen inte speciellt stor, i alla fall om man handlar inom EU, men faktum kvarstår – gör man inte rätt så kan konsekvenserna i värsta fall bli oproportionellt grava.

Det absolut viktigaste att hålla ordning på är att det vapen man avser att importera verkligen är tillståndsfritt och i vårt fall därmed under 10 joule anslagsenergi. Vikten av detta kan inte nog betonas! Något som däremot kan väcka frågetecken är vad som händer om vapnet importeras i delar, alltså i ett sådant skick att det inte kan avfyras.

Ett känt typexempel är Hatsans AT-serie där strypningen sitter i tuben. Skickar man tuben i en försändelse och resten av vapnet i en annan och vapnet fastnar – vad händer då? För att förstå logiken där i myndigheternas agerande så måste man tänka på att skjutvapen är inte tillåtna för civilt innehav och brukande i Sverige.

Thats it!

Det finns emellertid undantag - generella undantag (licensfria vapen) eller specifika undantag (vapenlicenser). Alltså – man får inte ha vapen som privatperson (och inte heller importera) om vapnet inte faller i någon av ovanstående kategorier undantag. Utgångsläget är alltså alltid att ett vapen är tillståndspliktigt, om man inte kan bevisa att så inte är fallet. Ska man importera ett vapen så måste man därmed endera ha en vapenlicens eller kunna styrka att vapnet är licensfritt. Om vapnet däremot inte är skjutbart, då är det svårt att bevisa dess licensfria status och det anses därmed sannolikt som tillståndspliktigt.

Det är alltså viktigt att vapnet man importerar är skjutbart och att det då vid en eventuell skjutning också klarar den licensfria gränsen. Är vapnet inte skjutbart eller ger över licensfri gräns så är det inte helt otroligt att man får ett åtal att vänta. Det luriga i sammanhanget är att många länder, oftast sådana som själva inte har licensgränser för luftvapen, tenderar att bagatellisera eller överse med de regler som gäller lokalt här i landet. Därför måste man vara vaken och själv bevaka hur situationen ser ut för den egna importen.

  Visst kan det vara frestande att spara pengar igenom att importera själv?

Slutligen, nu kommer alltid någon alltid att hävda att detta inte är något problem i verkligheten och att man inte ska måla f-n på väggen alternativt att tolkningen ovan är för stram och inte korrekt osv. Självfallet kan det vara så. Har jag fel i mitt resonemang så kan man i värsta fall förlora lite pengar på att köpa inom landet snarare än att privatimportera – trist men det kan man leva med.

Om jag däremot har rätt i resonemanget så blir konsekvenserna av en felaktig import på en sådan magnitud att man inte vill uppleva dem!

Visst, man kan mycket väl få ett ärende prövat och sedan bli friad och även om det är skönt att bli fri från anklagelser så är vägen och väntan dithän ingen dans på rosor. Sitter man misstänkt för ett vapenbrott så kan ordningsmakten skyddsomhänderta övriga licenspliktiga vapen medan utredningen pågår och detta är naturligtvis aldrig roligt. Den här typen av ärenden tenderar därtill att vara tämligen långdragna processer och det är kanske inte så roligt att ha sina licenser återkallade bortåt ett år även om man på sista raden blir friad. Summa summarum så tycker jag att man ska titta noga och resonera tydligt med säljaren innan man importerar ett vapen så att man vet att importen blir korrekt.

Att åka i tullen är ju lite som att bli träffad av blixten, risken är inte överhängande men om det trots allt sker så blir det inte roligt…