Modularitetens mästare!

Crosman Armada har blivit en populär storsäljare på sin inhemska marknad.

Inom skjutvapen i allmänhet så besitter det så kallade AR-systemet en särställning, något som också sakta men säkert även börjar influera luftvapenvärlden. AR-systemet, uppkallat efter det uppfinnande företaget ArmaLite, har nämligen ett par stora och obestridliga fördelar i form av sin talrikhet och sin breda prisbild. Komponenter till AR-systemet kan köpas i princip överallt och många riktigt bra delar kan förvärvas till förbluffande små pengar på grund av stora tillverkningsserier och standardiserat utförande.

Som de flesta av er säkert känner till så grundades ArmaLite på 1950-talet i USA och blev mest bekanta som upphovet till M16-gevären, kända i otaliga krigsfilmer inte minst från Vietnam.

Redan 1966 så kom sedan CAR-15/XM177, en utveckling av M16, som utgjorde grunden till den efterträdande M4, från vilken många av dagens detaljer till AR-systemet härrör. Utan att fördjupa oss mer i militära krutvapen så finns det ett par detaljer från just M4 som är intressanta för oss luftskyttar, främst pistolgreppet och kolvdelen. Den karaktäristiska kolvdelen består egentligen av tre delar, en bufferttube, en låsmutter och så själva kolven.

En buffertube med längdjustering i sex lägen. 

För att fästa kolven på någonting så börjar man med att gänga fast bufferttuben, som är gängad i ena ändan, mot själva vapnet (eller vid luftskytte, ibland en adapter). För att bufferttuben ska sitta rakt, med justeringslisten nedåt, så måste man säkra tuben med hjälp av en kronmutter (låsmuttern) och för detta ändamål så använder man en speciell nyckel.

Den klassiska M4-stocken finns i mängder av varianter. 

När bufferttuben sedan sitter på så glider man över kolvdelen och då får man en kolv som är teleskopiskt justerbar i sex olika lägen. Kolven som sådan innehåller inte sällan en rembygel och möjlighet att fästa diverse olika tillbehör, liksom man kan nyttja buffertrörets tomrum till förvar av exempelvis ammunition, rengöringsutrustning eller andra smådelar som man vill ha nära till hands.

Andra fördelar med kolvsystemet är att kolven finns i ett brett spektrum av prislägen, från 200 kr till mer än det tiodubbla. Man kan alltså lätt köpa en på eBay för ett par hundringar om man till exempel vill måla om den eller experimentera och sedan ersätta tillbaka till original utan att bli ruinerad.

Många varianter av pistolgrepp för AR-serien erbjuder en praktisk förvaring.  

Dessa syntetstockar är naturligtvis också okänsliga för vatten, temperaturskiftningar och synnerligen slagtåliga för oöm användning i exempelvis skog och mark. Kolvarna är dessutom ambi och som sagt justerbara i längdled, vilket kan vara lämpligt om samma vapen delas mellan två personer med olika storlek. Slutligen så får man naturligtvis även ett kompakt vapen för transport och förvaring om man väljer att skjuta ihop kolven helt och hållet.

Kolvar till AR-systemet finns i mängder av olika utföranden, efter tycke, smak och plånbokens storlek.

Även FX Airguns har anammat ARs standard. 

Pistolgreppet är även det standardiserat i sin infästning och finns också detta i mängder av utföranden och prisnivåer, från en knapp hundralapp till tusentals kronor. Liksom bufferttuben så innehåller det inte sällan även här ett tomrum för förvaring av olika småsaker. Tittar man på fabrikstillverkade vapen så är det inte helt överraskande Crosman som har gått först i att implementera AR-systemet på luftvapenfronten igenom lanseringen av sin Armada, en Marauder i AR-kostym, men även så närliggande som svenska FX Airguns kör pistolgreppet från AR-serien på sin magnifika Impact.

Även lösa chassi finns för eftermontering, här från RAI 

Vill man ha något annat vapen med AR-möjligheter så får man köpa eller låta tillverka ett chassi, i vilket man sänker ner sin vapenmekanism. Till detta chassi så monterar man därefter kolven och pistolgreppet för att skapa ett komplett vapen. En av de mest kända tillverkarna här är R Arms Innovations Inc. US som saluför dessa av aluminium.

  Den som vill kan ersätta M4-kolven med en vikbar modell från Tippman istället..

För de som letar efter billigare lösningar så finns även möjligheten att tillverka chassi av plast, inte minst med hjälp av dagens 3D-skrivare. På detta sätt så kan man enkelt och billigt tillverka en AR-utrustad minikarbin av exempelvis en Hatsan Sortie eller annat uddavapen, för den som så önskar.

Ett riktigt bra koncept!

  Dessa satser finns på Sportec för 75 kr

En riktigt bra produkt är pröva-på-satser för diaboler som är helt perfekta för den som vill leta fram rätt diabol för sitt vapen. Haendler & Natermann har tagit fasta på saken och har nu provsatser för både kaliber 177 och 22. Jag har fått förmånen att pröva en sats med kaliber 177 och dessa finns med lite olika inriktningar, varav den jag prövade innehåller diaboler som i första hand är tänkta till jaktbruk. Vart och ett av satsens sex provrör innehåller 30-40 st diaboler, beroende på diabolsortens fysiska format.

Den här satsen innehåller följande diaboler;

Field Target Trophy Green

"Blyfri, lättvikts hög-hastighets kula med exceptionell träffsäkerhet och väldigt platt kulbana för medium avstånd. Ingen kontakt med bly tack vare speciell tenn-legering. Hög kraft och små träffbilder"

  En träffbild på 30 mm är inte imponerande - här var blyfritt inget bra val.

Field Target & Trophy eller Field Target Trophy som den numera kallas är en av de riktigt legendariska diabolerna tillsammans med Premiers, Superdomes och dagens JSB Exact. Gamla FTT var en gång i tiden världens bästa diabol och ett givet val för de seriösa fantasterna som gjorde upp i dåtidens tävlingbanor i början av 1990-talet när Field Target började vinna momentum både i USA och England. En modern släkting är den nya blyfria varianten på enbart 5.71 grains. Den låga vikten medför ett måttligt BC för en i annars välformad rundnosdiabol, högst måttliga 0.018

Resultatet är en brutal örfil åt nostalgikerna ungefär som när den gasglade bilfantasten sålde sin Mustang 429 Boss i byte mot en Mustang II under våren 1974 - FTT Green är ljusår ifrån originalet och utfallet var sannerligen inte till fördel för den här nyheten. Ryktet om hur usla blyfria diaboler kan vara understryks av dessa på ett nästan övertydligt sätt. 

Crow Magnum

"Medium vikt, en jaktkula med platt bana för medium avstånd. Maximal kraft och deformation av kulan. Jämn kula med stor hålspets."

  Crow Magnum sköt 25 mm och ska man jaga med den här diabolen så gäller korta avstånd..

Gamla klassiska CM finns naturligtvis med och det är en tidlös diabol med en mäktig formgivning - en stor hålspetsdiabol med sin karaktäristiska och jättelika kavitet. Dess kompromisslösa formgivning ger ett måttlig bra BC om blott 0.014 och vikten hamnar i den här kalibern på 8.80 grains. HN anger att den är lämplig för en skottavstånd på maximalt 30 meter och detta är definitivt en god idé, den praktiska precisionen förmår sällan att imponera...

På mina 20 meters skottavstånd så blev det näst sista plats och även om det inte är så glädjande så blev träffbilden ändå inte så usel som jag faktiskt hade befarat innan. Ytterst få vapen som jag har ägt har levererat bra praktisk precision med den här diabolen. Utfallet den här gången får nog snarare tillskrivas vapnet snarare än ammunitionen.

Baracuda Power

"Tung, exceptionellt träffsäker kula för långa avstånd. Speciell kopparplätering (20% hårdare). Firsta klassens aerodynamik för hög kraft och penetration. Låg deformering av kulan."

  Baracudas brukar leverera bättre än blott 25 mm, inte rätt diabol för mitt vapen.

Ännu ett legendariskt varumärke i HNs portfölj är Baracudan, en diabol som har varit med under sex decennier och som länge har varit No 1 för kraftfulla luftvapen tänkta till skytte över de längsta avstånden. Fortfarande en tungviktare med 10.65 grains och en utsökt BC på 0.028 men här i ett utförande med kopparplätering. Jag skjuter .22 Baracuda Match som bästa diabol till min BSA Ultra men hos detta vapen så förmår inte den här diabolen inte att imponera.

Sannolikt så är detta en fråga om vapenindividens unika preferenser då jag av erfarenhet vet att Baracuda är riktigt bra diaboler som inte sällan kan överglänsa betydligt modernare produkter. Var inte rädda för att pröva Baracudan, även om jag personligen i första hand hade rekommenderat dem i sitt mer konventionellt utförande. Levererar ofta utsökt precision i BSAs kallhammrade pipor.

Baracuda Hunter Extreme

"Tung, exceptionellt träffsäker jaktkula med djup hollow point för långa avstånd. De bästa aerodynamiska egenskaperna för maximal kraft, hög penetration och kontrollerad deformering av kulan."

  Hunter Extremes 12 mm visar att utpräglade jaktdiaboler visst kan ha bra praktisk precision!

Just dessa moderna och kul formgivna jaktdiaboler är Baracuda Hunter Extreme ett strålande exempel över. Jag har tidigare skjutit mycket med den här diabolen i kaliber 25 från min FX Airguns Elite och när den far över fälten med 900 fps så finns det inget inom 50 meter som lever säkert. Anslaget blir alltid exceptionellt brutalt och har i regel samma effekt på målet som en blixt i huvudet.

I kaliber 177 så har naturligtvis dessa diaboler betydligt mer blygsamma prestanda med 9.57 grains och ett BC på 0.018 De har dock en gemensam nämnare med sin storebror - de har en exceptionellt hög praktisk precision för att vara hålspetsdiaboler, de är inte sällan precis lika välskjutande som de bästa av rundnosdiaboler. Ett måste att pröva för den som överväger att använda sitt vapen till jaktbruk och i synnerhet på långa avstånd.

Field Target Trophy

"Medium-vikt, extremt träffsäker tävlingskula med platt kulbana för medium avstånd. Exceptionell aerodynamisk design för högsta kraft och penetration. Kulan har de minsta träffbilderna."

  Med 12 mm så visar FTT att den fortfarande är en diabol att räkna med.

En gång i tiden så var Field Target Trohpy glödheta och de tog då över tronen från Superdomes som innediabolen på platsen högst upp på stegen som till himmelen bär. Ville man leverera bra resultat på den tiden innan Premiers anlände till marknaden så var det Superdomes eller klassiska FTT som gällde. Idag, mer än två decennier senare, så är FTT precis lika bra, även om konkurrensen har skärpts. Liksom alltid så väger de 8.64 grains och riktigt bra BC på 0.021 Precisionen är naturligtvis lika bra som på 1900-talet och bli inte förvånad om just dessa diaboler blir bäst i just ditt vapen.

Field Target Trophy har varit med länge och det finns alltså en tydlig anledning till detta.

Silver Point

"Tung, träffsäker jaktkula för medium avstånd. Hög kraft och penetration med maximal "chock-effekt". Jämn kula med spår för blod."

  Bara de mest insatta vet vad Silver Point kan leverera, här fick jag 11 mm!

Många avfärdar Silver Point som en kul formgiven diabol som väldigt få får för sig att pröva i verkligheten och spetsnosdiaboler har dessutom ofta ett rykte efter sig att inte vara speciellt välskjutande. Ända sedan 1980-talet så har Silver Point dock varit synnerligen populär för skadedjursjakt i USA och anledningen är naturligtvis ingen slump - dessa udda diaboler skjuter inte sällan betydligt bättre än vad de flesta tror, vilket även mitt vapen tydligt understryker. Det här är en riktigt tung diabol på 11.57 grains men med en medioker BC på grund av sin formgivning som ger blygsamma 0.016 i BC.

Den höga vikten och dess trubbiga front gör att dessa diaboler träffar sitt mål på ungefär samma som en kastad tegelsten. Ska man jaga på dryga avstånd med den här lilla kalibern så är klassiska Silver Point ett riktigt bra val. Den må inte se lika ball ut som moderna jaktdiaboler men låt inte skenet bedra - this is business!

JSB Exact RS

  JSB RS är ännu ohotad som primärval till min 1701 vilket dagens 8 mm fastslår!

Naturligtvis så kräver JSB RS ingen närmare presentation men jag körde ändå en tavla av den här diabolen för att ha som referens mot de andra då dessa tavlor ju är skjutna på uppmätta 20 meter istället för bara 15 meter, som jag ursprungligen hade tänkt mig. Här finns inget tvivel ännu - accuracy is everything!

Sammanfattningsvis

Det är alltid nyttigt att pröva olika diaboler eftersom man ibland hittar en diabol som går bra och då letar man inte heller vidare, varför man sådeles inte heller hittar den de facto perfekta diabolen. Ett skäl till att många inte ständigt letar vidare är att det blir dyrt och omständigt att köpa hela askar där det kanske bara krävs något tiotal skott innan man inser att den aktuella sorten inte alls fungerar i ens eget vapen. 

Här är provsatser helt perfekta!

Vad gäller HN så är detta tyvärr ett riktigt bra fabrikat av diaboler som lite orättvist har hamnat i bakgrunden till de trendigare och nästan allenarådande produkterna från JSB. Standardtipsen för någon som söker diaboler till sitt vapen är att "kolla bland JSBs sortiment" och det är naturligtvis i sak ett vederhäftigt råd men samtidigt så missar man också möjligheten att kanske hitta något ännu bättre när man inte lyfter blicken mot horisonten. 

  HNs nya hemsida visar tydligt på hur man betraktar luftvapen - en sport för vuxna entusiaster!

Vem hade exempelvis kunnat gissa att HN Silver Point hade kunnat leverera ett så bra resultat i mitt vapen, inte jag i alla fall. Att pröva nya diaboler är nyttigt och utvecklande men tyvärr så tenderar man lätt att fastna i gamla hjulspår och inte tänka i vidare kretsar.

Haendler & Natermann har ett enormt sortiment av diaboler och där borde man hitta något som passar alla då man dessutom nyligen har reviderat sin lineup med flera olika nyheter, inte minst ett flertal provpaket med olika teman. Samtliga dessa diaboler lagerförs nu av välkända Sportec och de kan beställas igenom deras likaledes nya och omstrukturerade webshop.

Länkar:

https://www.hn-sport.de/en

https://www.sportec.se/

"Kan blyfria diaboler skada min luftvapenpipa?"

  HN har satsat stort på blyfria diaboler och Sportec har ett stort sortiment av dessa inne.

Ett ämne som ofelbart alltid kommer upp när man diskuterar blyfria luftvapenprojektiler är deras eventuella risk för att skada insidan av pipan med alla dess bommar och räfflor. Man noterar helt korrekt att alternativmaterialen till bly är hårdare än bly och då börjar man genast oroa sig för att de eventuellt kan skada pipan varpå man känner en oro för att förlora en del av vapnets tekniska egenprecision.

Så, hur illa är det?

Bly är ett synnerligen mjukt material. På Mohs skala av hårdhet för våra grundämnen så når de blott upp till värdet 1.50 Detta är egentligen för mjukt för att överhuvudtaget fungera vettigt som luftvapenammunition och i synnerhet så för kraftfullare vapen. För att lösa detta problem så tillsätter man antimon, vilket i sig självt har en hårdhet på 3.00 – alltså dubbelt upp mot bly.

Resultatet är en legering som hamnar någonstans mellan 1.50-3.00 i hårdhet, lite beroende på den aktuella tillverkarens receptur. Som regel så brukar man hamna strax under 2.00 då antimon är dyrare än bly och därför använder inte tillverkaren mer av denna vara än vad som är nödvändigt för att göra projektilen lämpligt hård. En vanlig inblandning är ungefär 6.00 % antimon i ammunitionsbly vilket kan låta lite men det har ett avsevärt genomslag på den strukturella hårdheten hos slutprodukten.

Den blyfria luftvapenammunitionen brukar innehålla zink eller tenn i legering med varann och även här då med lite olika sammansättningsnivåer. Rent zink har en hårdhet på 2.50 där tenn ligger på 1.50

Vi kan redan här konstatera att hårdheten inte är speciellt mycket högre än för blylegeringarna men den lilla skillnaden som finns är emellertid högst märkbar – en liten inblandning av en annan metall ger alltid radikalt mycket större förändringar av slutproduktens egenskaper än vad man tror och så även i frågan om dess hårdhet. Med andra ord; en legering med en hårdhet av 2.30 upplevs som betydligt hårdare än en som ligger på 1.90 Detta trots att skillnaden egentligen inte är så stor i deras värden räknade.

Så, hur har vi det då med hårdheten hos pipan?

Detta är svårare att få fram ett exakt värde på. Stål kan ha vitt skilda hårdhetsgrader beroende på dess sammansättning. Som en fingervisning så har emellertid vanligt enkelt järn en hårdhet på 3.50-4.00 (!) och stål är som bekant hårdare än järn varför det kan nå nivåer på upptill 4.00-4.50 samt i vissa fall ännu högre.

Liksom alltid så gäller att lika hårt repar varann och ett mjukare material kan normalt sett inte repa ett hårdare. Studerar vi då skillnaderna i hårdhet så kan en BB-kula av stål repa en pipa av stål, förutsatt att kvalitén på stålet är snarlikt eller att kulan har ett hårdare stål. Bly kan aldrig repa något som har med stål att göra och inte heller dessa nya blyfria legeringar av den enkla anledningen att skillnaden i hårdhet är – närmast monumental.

JSB RS - utgångsläget!

  JSB RS är en diabol som fungerar ypperligt i just min Crosman 1701P.

En av nutidens absolut populäraste diaboler för kaliber 177 till rekreativt bruk och klubbskjutning i fallmålstävlingar för vapen på under 10 joule är den otroligt mångsidiga lättviktaren RS från JSB. På pappret så är det en mycket komplett diabol med en låg vikt om blott 7.33 grains, ett gångbart huvudformat på 4.52 mm, ett lågt pris (69 kr/500 st) samt i praktiken en hög grad av uniformitet och renhet därtill. För många vapen så är RS helt enkelt det benchmark som alla andra diaboler behöver mätas mot för att utröna om de förtjänar någon plats på ens inköpslista eller inte.

Anfadern till RS - den något (8.44) tyngre diabolen Exact, samt syskonet (7.90 gn) Express, får ursäkta – få diaboler är så väl lämpade för våra populäraste vapen med 10J som just RS. Som den goda allrounder vilken RS har bevisat sig vara så passar den oftast bäst eller i alla fall näst bäst hos ett stort antal unika vapenindivider och så även många av de vapen som jag själv har ägt under årens gång. Hos min nuvarande Crosman 1701P med LW-pipa som jag delar med min son så har den hittills visat sig vara totalt oslagbar, allt annat sammantaget, men ändå går jakten efter en ännu bättre diabol vidare.

Varför då?

Det finns fler anledningar. Hur bra något än är, så kan det alltid bli lite, lite bättre. Vidare så är det ju alltid kul att pröva diaboler men slutligen så har RS ett stort tillkortakommande – den är tillverkad av en blylegering.

Som de flesta entusiaster har noterat så börjar marknaden sakta men säkert att intas av blyfria projektilalternativ till de traditionella blydiabolerna och detta är inte utan anledning. Skjuter man mycket inomhus och i synnerhet på dåligt ventilerade ytor med vapen som har förhållandevis hög effekt och dessutom låter diabolerna träffar hårda vinkelräta ytor så uppstår ofelbart stora mängder nästan osynligt blydamm som naturligtvis är långt ifrån ofarligt att inhalera.

Exakt hur farliga diaboler av bly kan vara för en skytt under varierande omständigheter är till viss del oklart och då kan det ju vara en sund idé att låta försiktighetsprincipen råda. I skenet av detta så är naturligtvis blyfria diaboler mycket intressanta. De väsentligaste frågorna är då om de kan ge lika god praktisk precision som RS liksom om de kan konkurrera i pris?

Jag ska framöver pröva ett antal moderna blyfria diaboler men innan vi kan göra detta så måste man ju fastslå ett nuläge och det är den ribban som jag vill presentera idag i form av de resultat som min 1701 kan leverera med JSB RS.

  Med en träffbild om 10 mm c-t-c på 10 skott över 15 meter så är ribban lagd!

Här ser vi en typisk träffbild på uppmätta 15 meters avstånd med 10 skott från fullt stöd. Diabolerna är plockade på slump ur burk med enda kriterium att de ska vara visuellt oskadade. Den här tavlan är skjuten utomhus men resterande artiklar kommer att visa träffbilder skjutna inomhus under helt vindstilla förhållanden, om inget annat anges.

Jag skjuter alltså tre träffbilder om 10 skott och den tavla som redovisas kommer att vara inte den bästa eller den sämsta av dem, precis som ovan. I rättvisans namn så var dock den näst bästa tavlan här ovan i serien för RS tämligen likvärdig den bästa vilket bara understryker hur optimal man upplever RS i just vårt exemplar av 1701P.

Diaboler som har en homogen form och en identisk vikt med varann tenderar till att ge en låg spridning från skott-till-skott och RS är inte heller något undantag från detta. Här ser vi 30 skott skjutna från 185 Bar och nedåt i löpande följd. Även här så får resultatet tjänstgöra som referensobjekt mot de kommande blyfria alternativen som kommer att skjutas på samma sätt.

Så - hur blev då utfallet?

Om vi studerar kurvan högst upp i dagens inlägg så ser den ut på följande sätt, i reda siffror:

594, 601, 602, 603, 602, 604, 604, 606, 606, 606

608, 608, 606, 607, 607, 607, 608, 606, 604, 603

601, 599, 600, 598, 590, 589, 584, 582, 576, 577

Högsta värde: 608 fps

Lägsta värde: 576 fps

Genomsnitt: 600 fps

Spridning: 32 fps

Detta är alltså kurvans nyckelvärden. Ur dessa så kan vi också läsa följande siffor mera i detalj:

Bästa 30 skott spridning: 32 fps

Bästa 25 skott spridning: 18 fps

Bästa 20 skott spridning: 7 fps

Bästa 15 skott spridning: 4 fps

Bästa 10 skott spridning: 2 fps

Alla skott är då räknade i obruten följd och jag kan här notera att över 80% av antalet tillgängliga skott ligger inom 18 fps spridning, 67% av alla skott inom 7 fps - detta är riktigt bra givet förutsättningarna, alltså lätta diaboler och en luftbehållare om bara 45 cc.

Nu är alltså ribban lagd - frågan är, vad klarar de blyfria alternativen av i verkligheten med mitt vapen?

Försiktighet är viktigt!

  En bra kompressor för PCP är dyr - man kanske skulle köpa en billig direkt från Kina?

Kina kallas idag ofta för "världens verkstad" eftersom de flesta av våra konsumtionsvaror tillverkas just där. Produkter som tillverkas i Kina finns i hela spannet - från uselt skräp för växelpengar till riktigt dyra och påkostade premiumprodukter, liksom allt däremellan.

För luftvapen så finns det inget undantag, allt fler PCP tillverkas i Kina och allt fler av dessa exporteras nu till västvärlden där de vinner uppskattning för stor prisvärdhet och imponerande prestanda.

Det många är lite fundersamma runt är säkerheten hos dessa extrema lågprisprodukter. 

Tryckluft har en enorm sprängkraft och måste ovillkorligen hanteras med stor respekt, det är enorma krafter som man hanterar när man använder tryckluft som drivkälla till sina luftvapen. Oavsett tillverkningsland så måste emellertid alla PCP fyllas på något sätt och vill man av någon anledning inte skaffa en dykflaska så står valet mellan en handpump eller en motoriserad handpump - en kompressor!

  Det blev ett stort gapande hål i kompressorns vevhus!

Kompressorer är på många sätt frihet och idealiska för den som bor långt ifrån en plats där man kan fylla dykflaskor liksom om man har en stor luftförbrukning och inte gillar varken tidsåtgången eller ansträngningen som det innebär att manuellt handpumpa upp sitt vapen. Problemet med kompressorer är dock att de överlag kostar mycket pengar. Generellt sett så får man räkna med en prislapp från 10.000 kr och upp till en halv miljon och över det. Av den anledningen så har många entusiaster funderat på att direktimportera en billig kompressor från Kina för bara en bråkdel av summan som en varumärkeskompressor kostar.

Den här typen av kostnadsmedvetenhet kan dock ha sina risker och en av dessa råkade en fantast här i Sverige utför tidigare i veckan...

Han köpte en billig kinakompressor men tyvärr så var instruktionerna till dess hantering inte direkt glasklara. Likaså saknades ett andningfilter till vevhuset på kompressorn varvid vår vän inte insåg att ett sådant är nödvändigt. Resultatet blev att han fyllde på olja i kompressorn men satte tillbaka transportskyddspluggen istället för det andningsfilter som egentligen borde ha suttit där och resultatet blev att trycket från vevhuset inte kunde komma ut någonstans..

I takt med att kompressorn började bygga upp tryck så genererades det även ett tryck i vevhuset och vid 185 Bars tryck så exploderade vevhuset på kompressorn!

  Tunga flygande metalldelar kan vara direkt livsfarliga om någon är i närheten..

Kraften i explosionen slet loss hela gaveln på vevhuset och den flög sedan igenom rummet som en projektil innan den slutligen träffade honom rakt i magen med ett blåmärke och bruna kalsonger som enda resultat. Ett förhållandevis lyckligt utfall med tanke på hur otroligt illa det hade kunnat gå om han exempelvis hade lutat sig fram mot den för att kolla manometern eller liknande.

Vad kan vi då lära oss av detta?

All hantering av tryckluft måste ske på korrekt sätt och vilket detta är behöver inte per automatik vara självförklarande - bra instruktioner är därför nödvändiga.

Alla saker som hör till någonting behöver inte följa med leveransen, även om de egentligen ska göra det.

Alla tryckbärande delar måste vara avsedda för det tryck som kommer att kunna skapas.

Det sistnämnda lätt att missa i hastigheten, kompressorn som var inblandad i händelsen var ifrån fabrik utrustad med en slang som maximalt tål 110 Bar, vilket bara är en tredjedel av vad kompressorn kan generera. Slutsatsen av det hela är att ju billigare produkter man köper desto större ansvar måste man själv ta för att man har lämpliga saker till de uppgifter för vilka man tänker använda dem. Det gäller alltså att inte ha bråttom utan i lugn och ro se så att man har rätt saker, att sakerna tål vad de ska utsättas för och att man är försäkrad om att man själv kan hantera dem på rätt sätt.

Att dra en lina...

  Ett litet rör gör underverk!

Precis som de flesta andra entusiaster så gör jag rent piporna på mina PCP med en draglina och en linnelapp. Den aktuella draglinan är en fiskelina och linnelappen är en riktig rengöringslapp avsedd för just detta ändamål, köpt i en jaktaffär.

Så långt är inget märkvärdigt.

Man gör en ögla i ena ändan och träder sedan den andra ändan igenom pipan från laddläget och utåt mynningen. Sedan fäster man en liten linnelapp vikt i öglan och drar därefter linan rakt ut igenom pipan. En ganska enkel och rak process. Det praktiska problemet som kan uppstå är just att trä draglinan igenom pipan. Detta kan vara bökigare än vad man först tror och anledningen till detta är att många PCP numera har saker i ändan av pipan som stoppar upp linans spets och får linan att vika sig.

På vår lilla Crosman 1701P så är pipan visserligen bara 10 tum lång, alltså 25 cm, men längst ut på pipan så har vi en gängad adapter för att ge 1/2" UNF gänga. Den här adaptern är konar lite inåt på insidan för att centreras över pipans spets men den här koningen gör också att den relativt tunna draglinan lätt kröker sig retfullt nära själva mynningen.

Den här typen av problem kan jag även tänka mig inträffar också om man har en pipvikt med inre bafflar eller liknande.

Min lösning blev då att trä spetsen av draglinan i ett litet rör från en CRC 5-56 burk. Det här lilla röda röret är böjligt nog för att kunna böjas in i pipan från laddläget men ändå styv nog att centrera linan på vägen ut ur mynningen. Har man en lång pipa eller mer omfattande hinder vid pipans ände så kan man med fördel rikta vapnet med pipan helt vertikalt och låta tyngdlagen hjälpa till.

En enkel, billig och välfungerande lösning.

Grönt är det nya grå?

  Den första diabolen av annat material än bly som jag faktiskt har skjutit bra med!

Diaboler av ett annat material än blylegeringar har kommit och gått under de 35 år som jag har pysslat med luftgevär. Det första stora varumärket bakom dessa var Skenco från Ungern under slutet av 1980-talet men sedan dess så har förmodligen Prometheus/Dynamics serie av miniéliknande projektiler varit de mest välkända. Den gemensamma nämnaren för alla dessa alternativa diaboler som jag har prövat under årens gång har emellertid varit att de endera har skjutit dåligt eller rent av riktigt uselt!

Dock så har utvecklingen gått framåt och jag har sett hur fler och fler vapentester innehåller olika blyfria projektiler vilka inte sällan har levererat riktigt bra praktisk precision. Av den anledningen så kände jag att det kanske är dags även för mig att pröva något nytt. Sagt och gjort så beställde jag en burk 177 Baracuda Green av pur nyfikenhet.

Barcuda från HN har ju under flera decennier gjort sig kända som extremt tunga diaboler i alla sina kalibrar med långa kraftfulla profiler. Mitt gamla BSA matar jag exempelvis med 21.14 grains tunga Baracuda i kaliber 22, en ypperlig diabol och betydligt tyngre än det mesta i den kalibern. 

  Lätta diaboler ger hög hastighet - 195 mps från knappt 8 joule..

Lite lustigt är det då att Baracuda Green trots sitt namn är en extremt lätt diabol, med blydiabolers mått mätt - blott 6.64 grains tunga. Detta att jämföra med blyversionen på imponerande 10.65 grains! Varumärket på diabolen kan alltså lätt misstas från en ytterlighet till en annan. Reslutatet av den låga vikten är en högre utgångshastighet liksom en därtill hörande kortare bantid. Hastigheten faller emellertid snabbt på grund av detta och HN rekommenderar därför att dessa diaboler i första hand ska användas till kortare avstånd (ut till 30 meter) samt för effektsvaga vapen - med andra ord perfekt för svenska förhållanden.

Nästa sak skiljer mina favoritdiaboler JSB RS från Baracuda Green är priset, de sistnämnda kostar i skrivande stund 75 kr för blott 300 st vilket blir 25 öre/st. Numera klassiska RS betingar 69 kr för fulla 500 st, alltså 14 öre/st - nästan halva priset. Att välja blyfria diaboler kostar alltså en hel del, även om det i reda pengar inte handlar om några enorma summor vid normalt skytte.

Rent praktiskt så handlar det om enormt homogena och rena diaboler, dessutom blanka och fina med den traditionella Baracudans vanliga formgivning. Variationen mellan diameter på kjol och huvud är minimal så det förefaller som att dessa diaboler är enklare att främställa identiska med varann än vad som är fallet hos vanliga blydiaboler.

Under helgen här så gjorde jag en första informell bekanskap med nyförvärven. Jag sköt tre tavlor med JSB RS eftersom det är den diabol som har levererat bäst resultat i just mitt unika vapenexemplar tidigare och jämförde sedan den tavla som inte var bäst och inte var sämst mot motsvarigheten skjuten med mina nya Baracuda Green. Avståndet var 15 meter och det blev tio diaboler i varje serie, alltså totalt 60 st.

Klassisk Baracudaform även på dessa nya lättviktare.  

Resultatet blev överraskande bra och tillräckligt uppmuntrande för att jag ska känna mig motiverad att undersöka den här diabolens prestanda ytterligare framöver. Ni kan se en glimt av resultaten på försättsbilden överst i dagens inlägg. Rent subjektivt sett så kändes Green väldigt förtroendeingivande att skjuta med, om än lite tungladdade vilket förmodligen beror på dess hårdare materialstruktur. Den låga vikten gör dem dock vindkänsliga och då ska man veta att de lätta JSB RS är ändå inte den mest vindstabila blydiabolen på marknaden men trots detta så var skillnaden märkbar.

Av mina mycket fragmentariska första bekantskaper så känns Green spontant inte som ett solitt första- eller allroundval men den är ändå imponerande på sitt eget sätt. Det fanns, som sagt, en period för inte så länge sedan då blyfria diaboler närmast var rena skämtet och detta är defintivt inte fallet med Baracuda Green.

Är man orolig eller obekväm med att använda diaboler av bly och skjuter under svenska förhållanden (>30 m, 10J 177) samt är beredd att ta den extra kostnaden så är dessa diaboler faktiskt vettiga alternativ.

Något som jag tidigare aldrig har kunnat säga om blyfria diaboler...

Bra pipor?

  Vilken pipa är bäst?

På det svenska luftvapenforumet så har ett kärt ämne åter igen dykt upp - vad som är en bra pipa och vad som inte är det. Vågar man lita på en pipa i fabrikat X eller är tillverkare Y bättre på att göra bra pipor?

Rent allmänt så gäller följande:

Nu är det inte raketforskning att göra en bra pipa - detta klarar de allra flesta tillverkare av att göra på en nivå som vanligtvis överstiger ägarens förmåga att generera praktisk precision med nyss nämnda pipa.

Vidare så är inte alla pipor "one size fits all" - alla pipor är bäst inom ett specifikt hastighetsregister, vilket kan skilja lite beroende på vilken ammunition som den unika vapenindividen föredrar.

När en tillverkare, exempelvis då FX Airguns, skapar en pipa för en vapenmodell så utformar man naturligtvis pipan så att den går optimalt i det hastighetsregister där vapnet oftast kommer att användas och med en diabol som är vanligt förekommande.

På detta sätt så blir flest av "rätt kunder" överlag nöjda med produkten.

Är då USA och andra ostrypta marknader viktigast, då utformas piporna för 850-900 fps. En brittisk tillverkare som säljer bra på hemmamarknaden utformar på motsvarande sätt sin pipa för att den ska gå optimalt runt 16 joule istället för på full effekt osv. 

Har man sedan två viktiga marknader så är det naturligtvis inget som hindrar att man gör en pipa optimerad för varje marknad men man kan även välja att göra en enda och låta de kunder som inte använder vapenmodellen under dess optimala förutsättningar drabbas av en något mindre perfekt teknisk egenprecision.

När det gäller Sverige och vår effektgräns på 10 joule så är naturligtvis vapen på 16 joule närmare vår verkliga hastighet snarare än vapen byggda för full effekt. De enda vapen som optimeras för just 10 joule är i regel rena tävlingsvapen för olika former av 10 meters tavelskytte liksom luftpistoler och liknande.

Detta sagt så ska man även betänka att vi talar om nyansiella skillnader och de flesta andra variabler kan kasta om möjligheterna att nå optimal teknisk egenperecison av helt andra skäl, exempelvis "fel" ammunition, kasst kikarsikte/montage, yttre omständigheter som vind etc.

Det är först när man skjuter under i praktiken riktigt perfekta förutsättningar som man kan börja märka effekterna av den optimala hastighetsintervallen hos den unika pipan. Man ska med andra ord inte överdriva pipans betydelse, även om den i sak är viktig.

  Även billiga vapen som denna Crosman 1322 kan leverera förbluffande god teknisk egenprecision.

Marknaden för luftvapen i allmänhet och PCP i synnerhet har dessutom mognat rejält de senaste åren. För ett par decennier sedan när PCP var nya så använde en tillverkare inte sällan vanliga fjädervapens pipor till sina PCP men idag så har man lärt sig betydligt mer om pipor för just PCP och i takt med att den här kunskapen har spridits och att PCP som vapengrupp har fallit i pris så har allt fler lågprisvapen betydligt bättre pipor än vad man tror. Bli därför inte förvånad när ett lågprisvapen på 2-3000 kr genererar en praktisk precision som inte står efter ett premiumvapen för tio gånger den summan. Ett tydligt exempel är ju Beemans QB-baserade PCP som i AEACs testvideo sköt bättre än de flesta dyra premiumvapen som kanalen har prövat.

Utvecklingen är ungefär som toppfarten hos personbilar - när jag var grabb så var 200 km/h som toppfart en utompisk hastighet som krävde en ren sportvagn. Idag så klarar de flesta rena  bruksbilar av detta utan alltför stor ansträngning och detta trots att de relativt sett är bra mycket billigare än sportbilen för fyra decennier sedan.

Något som emellertid kvarstår som en evig sanning är att det spelar ingen roll om bilen klara av 210, 240 eller 280 km/h för vilken fart den än mäktar med så är detta fullt tillräckligt, utom möjligtvis under vissa specifika tävlingsförhållanden.

Precis samma sak är det med pipor - de flesta pipor (o även förbluffande billiga sådana) skjuter bättre än de flesta vanliga skyttar under vanliga förhållanden. Hur bra en pipa presterar på 100 meter är för de flesta svenska entusiaster inte intressant då man sällan eller aldrig skjuter på avstånd längre än 30 meter ändå.

Det som exempelvis FX AIrguns gör med sina liners för Crown etc är närmast att jämställa med dragracing för bilar, visst är det kul på ett akademiskt plan att se var gränsen går och visst är det en fantastisk produkt men för en vanlig fantast så är dessa nyanser närmast av marginell nytta.