Praktisk precsion..

Femtio meter med 30.00 gn Exterminators

Idag var det äntligen dags att pröva den praktiska precisionen med den 500 mm korta pipan. Efter en kort inskjutning med ett fåtal skott på 20 meter så sköt jag ovanstående tavla. Värt o betrakta är att innan dessa 45 skott så hade den nya pipan knappt gått 200 skott så den var helt rå och oinskjuten (oblyad).

Till råga på allt så var vädret inget vidare med kraftig växlande vind åt höger (på tavlan).

I skenet av detta så är jag mycket nöjd med tavlan ovan, i synnerhet träffbilderna 4, 5 o 9.

Med lite mer inskjutning och lugnare väder så ska det bli intressant att pröva igen och då även över fulla 80 meter.

Att skjuta en människa...

  Daisy 840 - en SSP med 320 fps Vo

Jag har faktiskt gjort det och med avsikt dessutom. Den ljumma förommaren 1982 så hade jag precis fått mitt första luftgevär, ett Daisy 840 som min far gav till mig. Efter att ha förevisat hur man pumpade, laddade och sköt samt hur man siktade med öppna riktmedel så återgick han till sina egna sysslor och lämnade mig ensam för att utforska den nya spännande världen av vapen och skytte.

Den enda förmaningen jag fick var att inte skjuta på något levande eller något dyrt och ömtåligt.

På den tiden hade vi ett ganska isolerat sommarställe men en bra bit bort hade min något år äldre syssling också ett sommarboende så vi brukade springa över till varann i tid och otid igenom att gena över en stor kobefolkad hage.

Vanligvis så höll sig de griniga korna borta ifrån oss eftersom vi harvade runt i nyss nämnda hage med en gammal Apollomoped från 1958, en remdriviven så kallad enpetare, men de få gånger som vi gick eller sprang över hagen så hämnades de igenom att rusa efter oss ljudligt frustande.

Sysslingens farsa var bioodlare och hade massor av bikupor på sin tomt men där bestämde vi oss ändå av någon anledning för att börja skjuta. Jag hade en packe vanliga 14 x 14 måltavlor och dessa tejpades fast på ett bitsockerpaket varpå skyttet kunde påbörjas. Målet ställde vi på en gammal tom bikupa och en manshög enebuske fick tjänstgöra som skjutlinjemarkering.

Vi sköt växelvis eftersom vi bara hade en bössa men retfullt nog så lyckades min äldre kamrat ständigt skjuta bättre, något som han med illa dold blygsamhet högljutt proklamerade ut över omgivningen med glada tillrop. Vartefter jag surnade till över detta så sjönk humöret så när han var framme för att byta tavla så flög plötsligen djävulen i mig.

Utan att egentligen tänka så tog jag ett litet stenhårt grönt enbär ifrån busken brevid och laddade i geväret. Jag siktade snabbt, nästan instinktivt på hans rumpa och sköt.

Med ett fruktansvärt, blodisande vrål så flög han rakt upp på platsen, ungefär som en gubben-i-lådan samtidigt som han tjöt gällt. Först blev jag skiträdd, var han kanske skadad? Sedan, när jag såg hur han hoppade runt och föreföll fläkta händerna runt sin stjärt så gick tankarna över till att detta lär jag få fan för..

Istället snyftade han och bad mig vädjande att "ta bort den, snälla gör det fort"....?!?

Jag begrep inget alls och blev fullständigt ställd. Jag hade närmast väntat mig en snyting snarare än en ynklig vädjan. Åter igen med flämtande och gråtmild stämma så bad han mig att "ta bort den" och när hans mamma tittade ut igenom ett fönster på huset brevid, ditlockad av hans vrål, så ropade han att han hade blivit bistucken!

Nu fattade jag och förstod snabbt att jag kunde utnyttja situationen, vilket för mig hade utvecklat sig mycket värre än jag hade tänkt mig. Jag bad honom myndigt att stå stilla och han vände villigt upp rumpan mot mig. Det lilla bäret hade uppenbarligen träffat precis i övergången mellan skinka och lår, just under bården på hans satinglänsande korta shorts. På skinnet så kunde man tydligt se en svart prick där träffen tog. Först trodde jag bäret hade gått in under huden men det fanns lyckligtvis inget ingångshål. Runt pricken uppstod nu en gulröd zon som faktiskt fick området att se ut lite som en flercirklad måltavla.

Han morsa kom ut med någon slags våtservett som hon baddade på sonens blessyr. Snopet konstaterade hon att det inte satt något bi där utan avfärdade det hela som verket av en broms eller geting. Eftersom min syssling hade tappat lusten att skjuta och dessutom ömkade sig för smärtan i stjärten så bjöd hans mamma in oss på mjölk och kexchoklad.

Det hela kändes rätt okej ändå, trots att jag hade fått rätt rejäl puls själv av mitt tilltag. Med kall mjölk och en spröd kexchoklad i handen så konstaterade jag att det förmodligen skulle dröja rätt lång tid innan jag kunde berätta sanningen för min stackars syssling som fick avnjuta sin fika på ståend fot, oroligt vandrandes av och till över köksgolvet...

Storm och regn

Det gäller att ha ytterdörren låst... 

Vad gör man när man inte har vädret på sin sida? Jo, då får man skjuta inomhus eller kanske innefrån och ut? Jag har 8 meter inomhus och kan lägga till 4 meter för min altan vilket gör totalt 14 meter där dock de sista 4 metrarna går utomhus och riskerar att utsätta projektilen för vinden. Idag hade vi runt 12-13 m/s.

Vyn från skjutplatsen med ryggen mot ytterdörren

När huset tar slut så tar altanen vid..

När skjutplatsen var ordnad så tog jag ut mina tre veteranvapen för att skjuta dem i tur och ordning. En tavla vardera om 5 skott och utfallet för detta blev som följer:

Haenel 300

Min Haenel är i särklass mest effektsvag och träffarna föll förbluffande långt ner jämfört med inskjutningsavståndet på 8 meter i källaren där den sköt rakt på. Som synes så drog träffarna av lite åt höger, vilket var vindriktningen utomhus. Notera även de ojämna skotthålen i den kraftiga kartongen som måltavlan består av, det är inte jättemycket kraft kvar precis ute vid 14 meter med den här bössan.

Diana 23

Även för den lilla Dianan så drog vinden av åt höger, dock inte lika mycket. Notervärt här är ett hål som är avlångt, alltså där diabolen har kantrat och slagit i med långsidan. Troligtvis så är även vinden skyldig till detta.

Diana 25

Bössan som jag skjuter med på den första bilden i dagens inlägg sköt, som väntat, bäst. Med sin högre utgångshastighet så var avstånd och vind inte ett lika stort bekymmer. Faktum är att jag förmodligen siktade lite högre än nödvändigt, kanske omedvetet påverkad av de låga träffbilder som jag erhöll med de andra två vapnen. Här fick jag två skott högt medan de övriga tre träffade på förväntad plats med tanke på avstånd och att jag sköt med öppna riktmedel. 

HN Field Target Trophy

Jag fick just bud av Tobbe på Hurricane om att HN framöver endast ska tillverka den populära FTT med storlek 5.53 till 5.55 mm. Vanliga 5.50 till 5.52 kommer sannolikt att utgå och finns inte längre med i HNs listade sortiment.

Skjuter just er bössa bäst med de trängre FTT så är det med andra ord hög tid att leta upp restlager och börja bunkra nu.

The sound of silence

Nu med min egen ytfinish på pipan, klicka för större bild.

Idag så var det äntligen dags att mäta ljudnivån på Elite i sitt korta utförande. Sedan tidigare så har jag mätt den med lång pipa och då erhållit mycket bra resultat. Den gav då superlåga 89 dBa med tunga diaboler och fortfarande mycket fina 91 dBa med lätta. Här mätte jag med HN Baracuda respektive JSB King.

Notera infästningen av pipan med fyra snedställda skruvar, mycket enkelt att skifta pipa med siktet på plats.

Som en referens för ljudnivån så gav min tidiga Royale med kaliber 22  ett värde av 100 dBa med 16.00 gn JSB Jumbo Exact men dagens serieproducerade 22 Royale ger idag ett lägre värde. All time low som jag någonsin har noterat var min CZ200T med HW-dämpare som vid 7.50 joule fes ut 83 dBa.

Shrouden monterade jag så långt bak som det bara var möjligt..

Tittar man på den andra ändan av skalan så gav min BSA Lonestar med kaliber 25 hela 109 dBa och min 22 LR, en Ruger 1022 laddad med Eley Subsonic HP utan dämpare 114 dBa. Det skulle därför bli mycket intressant att pröva denna kortshroudsförsedda kortpipiga versionen av Elite både med lätt diabol, tung diabol och utan shroudröret monterat, det sistnämnda skulle sannolikt bli en ljudlig upplevelse.

  The business end!

Så, hur blev det då? Först ut körde jag tunga Baracudan. En tung diabol ger ju alltid lägre ljudnivå och i synnerhet när det gäller vapen med korta pipor så blir ofta skillnaden markant, så även denna gång. Här blev utfallet i genomsnitt av 10 stycken mätningar 98 dBa. Med lätt diabol, här JSB King, så blev genomsnittet enligt ovan 103 dBa.

Den nivån var rena smekningen för örat jämfört med kort pipa, kaliber 25 utan shroud och med dryga 60 joule. Här fick jag fram 110 dBa!

Hur ska man då sammanfatta det hela? Man kan lugnt säga att den stora shroudröret sitter inte på Elite bara som prydnad, det finns mycket goda skäl för FX att montera detta som standard, skillnaden mellan 89 dBa och 98 dBa är markant. Även skillnaden mellan lätta och tunga diaboler (98 resp 103 dBa) är distinkt märkbar.

Dock så måste jag säga att efter ett antal skott "i verkligheten" så är 98 dBa inte störande för omgivningen, runt 100 dBa förefaller vara någon typ av magisk gräns för vad man normalt uppfattar som bekvämt. Växlar man sedan över till 89/91 dBa så upplever man detta som oerhört tyst och skönt.

  Gaveln är lånad ifrån ett vapen med helshroud och inte den vanliga fasade versionen

Sedan får man inte glömma att shrouden sitter så långt bak som det bara är möjligt. Så fort man öppnar locket så sitter airstrippern precis därunder. Detta är naturligtvis synnerligen ogynnsamt för ljudnivån. Monterar man det korta shroudröret något längre fram så kommer man troligtvis att hitta en klart lägre ljudnivå.

I morgon: fjädervapen..

"Mindre än en meter, 75 skott på 900 fps från 400 cc inom 20 fps med 25.40 gn.."

 Den här kurvan visar 30.90 gn Baracuda från 220 Bar

Så, då var det dags för sanningens minut för den avkortade Elite. Första mätningen genomförde jag med HN Baracuda om 30.90 gn och resultatet var mycket tillfredsställande, trots att jag bara kunde skjuta ifrån 220 Bar eftersom min dykflaska börjar bli redo att återfyllas. Resultatet blev ändå mycket gott och ser ut på följande sätt:

805, 05, 10, 17, 19, 10, 13, 11, 05, 24 - max 824 - min 805 = medel 812 fps / 200 Bar

808, 21, 17, 13, 25, 20, 17, 18, 27, 24 - max 827 - min 808 = medel 819 fps / 180 Bar

815, 26, 26, 25, 13, 17, 19, 20, 21, 19 - max 826 - min 813 = medel 820 fps / 165 Bar

824, 20, 14, 18, 17, 21, 23, 26, 18, 22 - max 826 - min 814 = medel 820 fps / 150 Bar

827, 21, 23, 22, 30, 21, 30, 25, 17, 21 - max 830 - min 817 = medel 824 fps / 140 Bar

820, 16, 14, 30, 14, 17, 19, 09, 11, 06 - max 830 - min 806 = medel 816 fps / 125 Bar

Totalt genomsnitt av 60 skott 819 fps (249 mps) eller 46 fpe (62.42 joule).

Räknar man om detta till 25.40 gn JSB King så innebär det 900 fps (275 mps) och notera dessutom att kurvan ovan är skjuten ifrån bara 220 Bar. Då den 400 cc stora Luxfertuben är godkänd för 235 Bar så betyder detta i praktiken ytterligare 15 skott.

Totalt så bör man alltså kunna räkna med 75 skott ifrån en full fyllning.

När det gäller spridningen så hamnade jag på relativt höga 25 fps, vilket är mycket för ett regulatorvapen. Man måste dock betänka att drivkällan är injusterad för en 24 tum lång pipa och man kan säkert kapa 5-10 fps igenom att justera om hammarfjäderns förspänning något för att bli av med de "spikar" som kan uppstå. I kurvan ovan har jag tre stycken spikar som landar på 830 fps vardera. Utan dessa så hade spridningen blivit betydligt bättre 22 fps. Likaså är Baracudan ökänd för att variera generöst i vikt, diaboler som är jämnare (ex Defiant och King) i vikt minskar naturligtvis spridningen ytterligare, vanligtvis runt 5-10 fps.

Med bättre ammo och lite intrimning så borde man alltså kunna räkna med maximalt 10-15 fps spridning.

Efter detta så återstår det undersöka den praktiska precisionen, vilket inte har varit genomförbart ännu på grund av stormen. Likaså ska jag mäta ljudnivån, en aktivitet som fungerar dåligt inomhus på grund av ekoeffekten eller utomhus när det blåser eftersom mikrofonen fångar upp en massa vindbrus.

Sammanfattningsvis så har man vunnit 20 cm i längd vilket lägger gör vapnet 2 cm längre än en HW30S och 6 cm längre än en Webley Tracker eller en original Ruger 1022. Det man förlorar är naturligtvis effekt, i detta fall så tappade jag 5 fpe (från 51-46 fpe med 30+ gn diaboler), jag förlorade alltså ungefär lika mycket effekt som en HW30S har överhuvudtaget. Märk väl dock att jag har en Elite, med regulator, en självregulerande Royale ligger överlag 5 fpe lägre och borde hamna runt 40 fpe med kaliber 25 och 500 mm pipa. Detta kan vara lite i lägsta laget för att få till den där riktigt flacka projektilbanan på riktigt långa avstånd. På kortare avstånd, exempelvis för skyddsjakt, så borde dock den kortare pipan vara helt perfekt.

Det ska bli mycket spännande att mäta fram skillnaden i ljudeffekt mellan Elite då och nu samt övriga vapen.

Det första intrycken

Med en 500 mm kort pipa "in white" monterad samt den korta shrouden och en 400 cc tub

Idag så har jag monterat om min Elite och utrustat den med en (relativt) kort pipa på 500 mm i kaliber 25. Vidare så är den nu komponerad med den korta shrouden ifrån en kaliber 22 Royale 400 och dessutom så har den en liten tub på 400 cc för att kunna montera shrouden tillräckligt långt bak.

Totalt så blev vapnet nu 99 cm långt, vilket faktiskt är kortare än en standard 22 Royale med 500 mm pipa!

När allt var monterat och klart så blev det dags att pröva det färdiga vapnet igenom kronografen. Ett tiotal skott visade en klar och stabil tendens, resultatet blev 820 stabila fps med 31 gn Baracuda. Som referens kan anges att vapnet i originalskick presterade 860 fps.

I anslagsenergi räknat så sjönk effekten ifrån 51 fpe ner till 46 fpe - en förlust av blott 5.00 fpe!

Ser man på anslagsenergi så är jag alltså mer än nöjd. Vapnet ger fortfarande en bit över 60 joule, noga räknat 63 joule som genomsnitt. Detta i ett paket som är 6 cm längre än en Webley Tracker.

Översätter man resultatet i en kalkyl till JSB King om 25.40 gn så betyder detta 900 fps eller 275 mps och 60 joule.

Nästa bekymmer hos potenta PCP med korta pipor är ljudnivån. Hög effekt ifrån korta pipor ger hög ljudnivå och i allmänhet så brukar det inte gynna vapentypen att man dessutom använder ett kort shroudrör. På detta vapen så monterade jag shroudröret så långt bort som det överhuvudtaget är möjligt. Resultatet av detta var att airstrippern hamnade precis innanför det främre locket till shrouden så en översvallande majoritet av shroudrörets längd bygger med andra ord bakåt över pipan.

Även här var resultatet förbluffande effektivt. Visst boomar den men det är en "behagligt" dov frekvens och den känns klart angenämare än en orginal 22 Royale med samma shroudrör trots att det röret då är monterat klart längre fram. Jag skulle påstå, utan att ha mätt, att min Elite nu i detta utförande ligger någonstans mellan den ljudnivå som den gav som original och den nivå man hittar som original hos en 22 Royale.

I reda siffor så skulle jag gissa på mellan 89 till 100 dBa med andra ord.

Under morgondagen så blir det dags att skjuta fler serier. Då vill jag få reda på antalet skott på en fyllning ifrån den 400 cc "lilla" tuben, jag vill testa den praktiska precisionen på längre avstånd och jag ska dessutom mäta ljudnivån i absoluta termer. Vidare så är jag intresserad av spridningen ifrån skott till skott samt hur jag rent subjektivt upplever hanteringen av vapnet i normalt skytte.

Detta ska bli mycket spännande.

The Webley & Scott Senior Air Pistol

Peter Åkeborns underbar Senior ifrån 1956, en enda ägare före honom och skicket talar för sig självt..

Tidigare i veckan så fick jag ett mail ifrån Peter med en bild på på hans underbart vackra Webley & Scott Senior ifrån mitten på 1950-talet. Som ni säkert känner till så kom den första luftpistolen ifrån detta anrika företag redan 1923 då herrarna Johnstone & Fearn utvecklade Mk I. Denna modell var enormt seglivad och tillverkades i en rad underversioner.

Först ut var version ett med rakt pistolgrepp som tillverkades 1923 - 1938 och som överlappade version två, med vinklat pistolgrepp som man byggde mellan 1935 till 1939. Därefter kom andra världskriget och när produktionen togs upp igen 1946 så fortsatte man bygga samma redan då urgamla modell ända fram till 1964!

Ifrån i grunden samma stomme så tillverkade man även en lyxmodell, benämnd Senior, och det är denna som herr Åkeborn är lycklig ägare utav. Senior började tillverkas 1930 och var sedan i produktion ända tills 1964. De mest påtagliga skillnaderna mellan vanliga Mk I och Senior är att den sistnämnda har en grövre pipa, pistongpackning av brons samt fullt justerbara riktmedel. Modell Senior anses av de flesta luftpistolentusiaster som den absolut finaste modell som Webley & Scott någonsin har producerat.

Inte minst kvalitén på passning och finish anses som exceptionell, även med Webleys mått mätt...

Under mitten av 1960-talet så ökade produktionskostnaderna och även konkurransen ifrån utländska tillverkare så man "utvecklade" den legendariska Senior igenom att förenkla den till efterföljaren Premier men detta var bara en ljum försmak på de luftvapen som man kom att tillverka under 1970-talet när även Premier ansågs för dyr.

Då kom Hurricane, Tempest och Typhoon med krymplackerad stomme, vapen vars "brittiska egenskaper" inte direkt var av samma slag som 1950-talets magnifika Senior....