Varför inte...?

Idag tänkte jag påminna om Mörrums stora tävling på söndag 27/4.

Nu vet jag att det finns många som jag, alltså entusiaster som med all rätt förvisso också är kräktrötta på all denna byråkratiska formalia som har drabbat våra träffar men som ändå likväl har de korrekta kvalifikationerna som numera erfordras för att få vara med och tävla. Har man detta och bor rimligt i närheten så varför inte?

Mörrumklubben förefaller (jag har tyvärr inte varit där själv ännu) ha bra ordning på sin verksamhet, även om en och annan vill låta antyda motsatsen på forumet. Vädret inför helgen väntas blir helt kanon för en träff och man har ett fyrtiotal föranmälda, vilket talar för en välbesökt träff med många trevliga fantaster och intressanta vapen. Klubbens entusiaster har lagt ner ett stort jobb och verkligen gjort sitt yttersta för att skapa en trevlig träff, så varför inte bevista den?

För min egen del så är det geografiska avståndet med dito restid det stora problemet men när Onsala kommer att ha sin motsvarande vårtävling så ska jag försöka bevista tillställningen, förutsatt vettigt väder.  Om inte annat så kan det ju vara trevligt att träffa lite folk och få ansikte på de entusiaster som man regelbundet träffar på online.

Så – glöm inte Mörrums tävling!

Tid och möjlighet

Crosman Bugout Kit är ett smidigt paket för den urbane luftvapenentusiasten...

Under den gångna påskhelgen så hade jag faktiskt möjlighet att åka till banan två gånger. Nu när jag tänker tillbaka så kan jag konstatera att jag säkert tillbringade två timmar där – utifrån 4 dygns ledighet. Detta är sannerligen inte mycket. En förklaring är att våren alltid är en hektisk tid med mängder av göromål. Gräsmattan ska klippas och trimmas runt kanterna, en fontän skulle demonteras, diskas och återmonteras. En hammock monteras och dess tak tvättas. En av bilarna skulle tvättas, huset städas, gymmet besökas ett par gånger, två påskmiddagar och bortsett ifrån detta så ska även barnen och den äkta hälften ha sin tid och uppmärksamhet. Det ska skjutsas än hit och än dit, köpcentrum ska besökas och en picknick med tillhörande cykeltur avnjutas. Till råga på allt så jobbar hon helger och oregelbundna tider vilket innebär att man får göra marktjänst hemma med barntillsyn, matlagning och diverse.  Kort sagt – man får fullt upp med allt annat i livet.

Att i detta schema dessutom få in ett par besök till skjutbana är ett smärre konststycke. Har man sedan en bit att åka till sin skjutplats, jag har förmånen att bo relativt nära (ca 20 km), så får man räkna med en timma totalt i restid för varje besök. Då var den här helgen – märk väl – ändå fri från eget lönearbete. Det största problemet för mitt och många andras skytte är alltså inte tillgång på vapen, licenser eller liknande utan helt enkelt att få tid. Att kunna passa in sin skyttehobby i sin vanliga, normala, tillvaro. Vad kan man då för att få ordning på saken, för att kunna frigöra mer skyttetid utan att störa sina övriga åtaganden? Det absolut bästa tipset är att eliminera transporttiderna. Ska jag skjuta en timma så måste jag färdas till och från banan under lika lång tid. Tidsåtgången blir alltså två timmar för något som bara ger en timma effektiv tid.

Har man då möjlighet att skjuta i eller i direkt anslutning till hemmet så är resetiden direkt eliminerad. Näst bästa lösningen är om man har möjlighet att skjuta på eller i närheten av en plats som man ändå regelbundet måste besöka, exempelvis sin arbetsplats. Då har man förvisso restiden kvar men den kommer man ju ändå inte undan för själva huvudsyftet till resan. Den enda tid som åtgår här är då den tid extra man tar sig för att stanna kvar eller anlända tidigare för sitt skytte. Likaså så sparar man en hel del tid om man behöver så lite parnafernalia som möjligt för sitt skytte. Alltså, ju mindre bråte man släpar med sig, desto enklare är det att komma iväg och skjuta lite på ett smidigt och tillgängligt sätt. Samma sak med vapen, kraftfulla PCP eller krutvapen kan helt enkelt inte användas på alla platser, som vid sitt hem eller på sin arbetsplats.

Det idealiska vapnet är därför licensfritt och enkelt att transportera med måttligt format och låg vikt. En annan mycket viktig parameter kan vara att det valda vapnet har en diskret ljudnivå, en nog så viktig parameter i närheten av bebyggelse. Då det som regel ofta handlar om korta eller måttliga avstånd så krävs som regel ingen optimal långhållsprecision utan bra praktisk precision på skytte ut till 20-25 meter räcker gott. När man sedan kommer iväg till skjutbanan eller beger sig iväg på en lite längre och mer planerad skjutssession så finns det ytterligare ett par saker som kan förvandla en bra dag till en lysande dag. Det handlar om att välja rätt tid, rätt umgänge och att planera sitt skytte på ett genomtänkt sätt. 

Igenom en noggrann planering så kan man alltså ganska enkelt maximera glädjen med sitt skjutbanebesök. En av de absolut största tidstjuvarna där är klubbkamrater i gemen. Många människor besöker helt enkelt skjutbanan för att socialisera i största allmänhet. Man tycker alltså att det är trevligt att träffa likasinnade och ägnar största delen av sin tid på banan åt att prata väder och vind, snarare än att skjuta. Detta är naturligtvis gott och väl för deras egen del men det kan likaledes vara irriterande för de som hade tänkt ägna sig åt skytte istället för småprat, det är ju tyvärr sällan som de allena tillbringar tiden till att prata med sig själva.

Jag har själv inget emot att umgås eller diskutera ditten och datten runt skytte i allmänhet och luftvapen i synnerhet men jag väljer hellre en annan plats och/eller arena för detta. Kanske via telefon, internet eller något annat medium, något som inte inkräktar på den lilla värdefulla tid man faktiskt har åt att skjuta. Detta hänger också ihop med att välja optimal tidpunkt för skyttet. Har man en begränsad tid disponibel så vill jag utnyttja den när förhållandena är så goda som möjligt. Riktigt tidigt på morgonen (vilket av andra praktiska skäl kan vara svårt att lösa) och riktigt sent på kvällen är vanligtvis de optimala besökstiderna. Då är vindförhållandena i regel som allra mest gynnsamma samtidigt som ”risken” att springa på en av de socialiserande klubbkamraterna blir så liten som möjligt.

Slutligen så är det viktigt att ha en agenda, en målsättning med sitt skjutplatsbesök. Vad vill jag uppnå idag? Vad vill jag uppnå som jag inte kan uppnå vid skytte på mina alternativa skjutplatser? Har man exempelvis möjlighet att skjuta hemma med en luftpistol på 5 joule så är det ju tämligen meningslöst att slösa kvalificerad tid på att använda detta vapen på en skjutbana. Istället så bör man passa på att vädra just de vapen som kräver längre avstånd eller som av praktiska eller säkerhetsmässiga skäl inte kan användas där man enklast har möjlighet att skjuta mest. Vidare så kan en konkret målsättning vara bra, att exempelvis lägga fokus på 40 & 50 meter istället för 10 meter etc. Med en väl definerad målsättning så får man ut betydligt mer behållning av sin skytte än om man bara skjuter på måfå...

Lite skojskytte på olika avstånd..

  Utsikten ner över banan..

Under helgen så lyckades jag komma iväg att skjuta inte mindre än två gånger, något som närmast måste vara rekord på såpass kort tid. Vädret var emellertid mycket gynnsamt, nästan helt stilla den första kvällen och lite mer blåsigt men ändå måttliga vindar under den andra kvällen. 

Jag började med 25 meter, mitt inskjutningsavstånd. Under såpass gynnsamma förhållanden så känns detta avståndet riktigt kort och det är främst för BR på 25 meter som jag tänkte använda den här bössan - förutsatt att det nu blir tävlingar där..

  Fem skott är enkla att lägga i princip på varann...

  Tio skott däremot sprider betydligt mera..

Jag gjorde också en film här nedan på hur ovanstående tavla blev skjuten. Det kan vara lite svårt att se detaljerna ordentligt men den finns även på Youtube där den kan zoomas upp.

Tio skott på 25 meter med JSB Heavy

  Sedan blev det till att skjuta på lite längre avstånd - 40 meter

Då 25 meter inte var några större problem så blev det dags för 40 meter. Detta är, som ni säkert vet, ett betydligt mer krävande avstånd för ett vapen på bara 10 joule.

  Det blev en lite suddig bild..

Träffbilden blev lite hög eftersom vapnet peakade i sin kurva på just den här tavlan. Ring 9 & 10 är tillsammans lika stor som en svensk enkrona och att skjuta på 40 meter (under dessa goda omständigheter) är inga problem. Som vanligt så gjorde jag även en liten kort film om hur den tavlan blev skjuten:

10 skott på 40 meter med JSB Heavy

  Nu med svart kolvkam...

Slutligen så blev det dags för 50 meter, eftersom de tidigare avstånden hade fungerat såpass bra för dagen. Nu så hade jag inte så mycket luft kvar i tuben så de två sista träffarna av 10, alltså skott 54 & 55 på fyllningen tog retfullt långt ner:

  Tja, med mer luft så hade det kunnat gå ännu bättre...

Eftersom jag inte har någon privat mobiltelefon så var jag inte så sugen på att göra en film över 50 meter eftersom risken är såpass stor att man får ett ströskott som träffar telefonen - något som kanske inte hade varit så kul att förklara på jobbet...

Världens billigaste PCP

 
  Ett PCP för under $100!

Nu har de första exemplaren av XS60C kommit ut till kunder i USA och de första recensionerna förefaller odelat positiva, prisbilden till trots. Just priset är ju den största grejen med detta vapen - ett PCP för under $100 USD!

Hur man än räknar så är detta otroligt billigt, även i USA. På den marknaden så kan man köpa en Crosman Discovery för $369 som billigast och räknar man om detta pris till svenska kronor (samma skillnad) så hade prislappen hamnat på 865 kr. En aktör i Sverige, om vi räknar med en högre fraktkostnad borde kunna få dem på marknaden för 995 kr, detta eftersom Crosman tas ifrån en importör inom EU (som i sin tur har tagit in volymerna), en XS60C däremot får man ta in själv i egen batch ifrån ett land utanför EU (Kina). Även med ett pris i intervallet 1200-1700 kr så tror jag nog att ett vapen som XS60C kan vara konkurranskraftigt eftersom det helt enkelt inte finns någon annan aktör i detta prissegment. Våra billigaste PCP i nuläget är ju Discon för drygt 3000 kr.

Vad får man då för vapen för $100, eller rättare sagt - vad får man inte?

De första recensionerna är, som sagt positiva, i relation till priset. Ifrån fabrik så anger man "25 fpe" och ett test ifrån en ägare rapporterar runt 870 fps med 16 gn JSB. Över en kort sträng så har man mätt upp ca 4.00% avvikelse i hastighet ifrån skott till skott. I övrigt så är utförandet av enklaste sort, en ren omönstrad bokstock med blek finish. Alla metallytor är målade, snarare än blånerade men vapnet levereras komplett med öppna riktmedel, typ Tru-Glo. Liksom min egen Challenger och systermodellen Discovery från Crosman så är XS60C i grund och botten ett Co2 vapen så max fylltryck hamnar på 105 Bar. Även om man bara får ut tjugotalet skott på en fyllning så blir alltså vapnet enkelt att fylla även med handpump.

Återstår att se är om modellen kommer till Sverige.

Kronografmätningar vid tävlingarna

En bra kronografanläggning för en skytteklubb...

På det svenska luftvapenforumet så pågår nu en mycket intressant tråd och tack vare den eminente Scratch (kul att läsa hans inlägg igen) också en med lite glöd i. Vad frågan gäller den här gången är hur man kontrollmäter tävlingsvapnen inför tävlingarna i Field Target. Detta har tidigare varit en till stor del icke-fråga eftersom stämningen tidigare har varit avslappnad och några mps hit eller dit inte har spelat någon roll. Den tiden verkar nu vara borta och eftersom allt plötsligt ska vara ordentligt seriöst så ifrågasätts också allt - inklusive arrangörernas kontrollmätningsmetoder. 

Såvitt jag vet så är det bara en gång tidigare som man har haft en snarlik diskussion och det var någon gång nere i Onsala då jag tror någon hade problem med en FWB300 som han inte fick tävla med eftersom den var för snabb. I övrigt så har jag aldrig tidigare varken sett eller råkat ut för några kontrollmätningar. Man har av hävd helt enkelt litat på att deltagarna har varit ärliga - något som av någon anledning inte fungerar att göra när man nu ska vara mera "seriösa". 

Men till sakfrågan. Som jag förstår saken så gäller glasklara 195 mps med 8.44 gn vid mynningen och man tillåter där en avvikelse på +/- 2.00% För klassen med full effekt så verkar man dock inte ha angivit någon mätmetod, i alla fall inte i den aktuella tråden, frågan är då varför? Troligtvis så är detta en klass som man på sikt vill få bort ur tävlingarna.

När man sedan mäter så upprör sig någon över att man mäter EO och att man då får fram en något lägre effekt än om man mäter E4 med samma hastighet. Självfallet så spelar dock denna marginella skillnad ingen som helst praktisk roll för tävlingen. Problemet är emellertid att många ägare av främst fjädervapen har sina vapen ställda över 10J E0 och får då för hög effekt för tävlingen även om vapnen i juridisk mening klarar lagkraven om 10J E4. Utifrån det konkreta problemet, även om det är ett litet sådant, så har diskussionen eskalerat vidare till huruvida man behöver ha en certifierad kronograf fast monterad i en sluten låda för att resultaten ska vara rättvisa och pålitliga. Detta, mina vänner, är naturligtvis rent trams. 

Om jag nu hade fått sätta upp kriterier för en kontrollmätning så hade jag använt en Chony kronograf, undermodell oväsentligt. Den hade fått stå mörkt och fått belysning via sin belysningssats detta eftersom dagsljus faktiskt kan få dem att slå fel. Ofta så är den avvikelsen emellertid väldigt grov så att man som användare direkt inser att detta är fel, men ändå. Sedan hade jag skjutit på E 0.50 meter eftersom luftkvasten från tryckluft (och i synnerhet Co2) också kan få kronografen att visa fel. Därefter så hade jag satt en gräns på 10.00 joule med en avvikelse på +/- 2.00% för att kompensera för eventuella varierande diabolvikter etc.

Jag tycker det fyller en bra funktion att tävlingarna ligger något under den juridiska gränsen så att arrangören har absolut torrt på fötterna ifall något skulle hända. Även om vi sinsemellan kan ha en förlåtande attitid så kan man alltid ha maximal otur och springa på en nitisk åklagare i händelse av en eventuell olycka med personskador. Jag räknade själv på gränsen mot senaste klockningen av min Challenger och den tillåts då maxa ut på 199 mps med JSB 8.44 gn. Mitt högsta värde på hela kurvan var där 198 mps. Genomsnittet hamnade på 196 mps och lägsta värde vid 195 mps. Anledningen till detta är att jag har ställt vapnet för att vara lagligt med den ammunition jag skjuter, som är för kalibern förhållandevis tung (10.30 gn). Då PCP, som bekant, tappar effektivitet med lättare projektiler så har jag inga problem att klara av gränsen för tävlingarna trots att vapnet ligger exakt på gränsen E4.

Förlagsvis så tillämpar man samma princip när man ställer in ett fjädervapen, fast då med exempelvis JSB RS som ligger nere vid 7.33 gn. Har man då 10J E0 så klarar man garanterat gränsen vid E0 för tävlingarna med en tyngre diabol och defintivt den lagliga gränsen.

Svårare än så behöver det inte vara...

Tävling i Mörrum !

  Visst är det Mörrum SG som arrangerar när man ser ett sådant fallmål...

Idag vill jag passa på att tipsa om Mörrums tävling nästa söndag, alltså 140427. Detta blir säsongens första tävling i Svenska Skyttesportsförbundets Field Target. Mörrumsklubben, som har många framträdande medlemmar aktiva på vårt forum, är en etablerad klubb med en strukturerad verksamhet och god numerär. Detta borgar naturligtvis för både en välorganiserad tävling liksom ett stort besökarantal.

Enligt uppgifter ifrån klubben så har man redan erhållit ett drygt fyrtiotal föranmälningar, vilket naturligtvis är ett gott tecken. Har man nu bara vädret med sig så kan det bli en riktig kanontävling.

Det enda som klubben egentligen har emot sig är dess lätt avsides geografiska läge. Av våra tre metropoler (Sthlm, GBG och Malmö) så finns egentligen bara det sistnämnda inom rimligt avstånd, ca 14 mil och en och en halv timmas körtid. Själv har jag drygt 30 mil att köra enkel väg och ungefär 4 körtimmar. Ifrån Stockholm så handlar det om över 50 mil och fem timmar i bil.

Nästa bekymmer, som delvis anknyter till det avlägsna läget i ett hörn av Sverige, är själva regelverket. Liksom Onsala så erbjuder man bara två fria klasser, PCP 10J och fjädervapen 10J - det är allt. För att ytterligare förstärka detta problem så omfattar de fria klasserna bara 15 mål (mot övriga klasser 30 eller 45 mål). Det blir alltså en lång väg för många att köra bara för att skjuta väldigt lite. Naturligtvis är detta inga förutsättningar som gynnar ett högt deltagarantal så i skenet av detta så måste 40 stycken hittils föranmälda, sannolikt lokala entusiaster, vara mycket tillfredsställande för arrangörerna.

Om man däremot råkar bo i närheten och dessutom besitta alla nödvändiga kvalifikationer (skyttekort, vapenlicens, tävlinglicens etc) samt har några hundra över att spendera (startavgift 100 kr/klass) så kommer säkert en besökare att vara mer än nöjd med sitt tävlingsbesök.

Vi andra får hålla tummarna för att de utvalda får en riktigt trevlig dag och vettigt väder, trots den tidiga säsongen..

Förödelse i tankarna

Många av oss som skjuter med PCP använder i stor utsträckning en dykarflaska som fyllkälla. Alla som har gjort detta känner förhoppningsvis till att dykarflaskor regelbundet måste besiktigas och att om de då är behäftade med svagheter (ex rost) så måste de renoveras (blästras) för att bli godkända för ytterligare en period. Vanligtvis så försöker man typa om dem till "teknisk luft" vilket ger 10 år mellan besiktningstillfällena. Om man inte gör detta så gäller blott 5 år mellan varke besiktning.

Vad många däremot kanske inte tänker på är att en hel del personbilar också drivs med komprimerad gas, som regel natur- eller biogas. Dessa gasflaskor är som regel laddade till lite drygt 200 Bar men är godkända för 260 Bar. Jämfört med våra dykarflaskor så finns det ett antal väsentliga skillnader mot fordonsflaskorna.

Fordonsflaskor lever i en betydligt tuffare miljö. De utsätts omväxlande för värme och kyla, de utsätts för vibrationer och mekaniskt nötning sin infästning etc. Temperaturen på utsidan av en bil kan lätt skilja mellan -20 på vintern till +30 grader på sommaren.

Fordonsflaskor komprimeras och dekomprimeras mycket oftare ("tankas") varpå de "sträcks" i sitt material. Inte sällan sker detta en gång i veckan. Hur ofta fyller du som PCP-skytt din dykarflaska?

En dykflaska innehåller ren luft. Visst är trycket farligt men inte själva gasen. En fordonsflaska innehåller däremot nästan helt ren metangas.

Det händer att bilar krockar och då kan bilen (o tuben) skadas allvarligt. Den typen av extremt våld är svårt att utsätta en dykarflaska för, såvida man inte går ut på balkongen och kastar ner den från sjätte våningen eller liknande.

En dykarflaska måste besiktigas minst vart tionde år men kan teoretiskt sett användas hur länge som helst, om den bara klarar sina besiktningar. Fordonsflaskor däremot behöver aldrig besiktigas. Visserligen så rekommenderar EU enligt direktiv ECE R110 att man besiktigar dessa flaskor vart fjärde år - okulärt från utsidan och enbart mot läckage! Någon trycktest behövs inte.

Alla våra bilbesiktningsstationer då?

Vad gör dessa? Ingenting, är det korta svaret. Det finns inget direktiv som tvingar dem att kontrollera fordonens gasflaskor och eftersom flaskorna ofta sitter dolda bakom kåpor och paneler så sker inte ens en oklulär besiktning. Hade man ägnat tid åt att skruva isär dessa delar för att besiktiga flaskorna så hade besiktningen blivit dyrare varvid kunderna istället hade valt ett annat besiktningsföretag som är billigare. Fri konkurrens, ni vet...

Vad som däremot kan ställa till saken för bilägaren är att fordonsgasflaskan har en begränsad livslängd på 20 år ifrån tillverkningsdatum. Då måste den ovillkorligen skrotas. Sedan är det upp till bilägaren att endera köpa nya flaskor eller skrota bilen. Kan bilen desutom gå på bensin så kan man typa om den till ren bensindrift och plugga gasflaskan. Då får man en tyngre bil med jätteliten bränsletank och tillika räckvidd samt med något reducerat bagage. Ändå torde pluggningen vara det vanligaste valet..

En enda av de tre gasflaskor som sitter i en VW Passat Ecofuel från 2009 kostar nämligen 55.000 kr ink tankventil. Tilläggas bör att bilen innehåller inte mindre än tre gasflaskor. Just den här bilen hade bara gått 6200 mil så här tog Volkswagen Group reparationen på goodwill varpå kunden "bara" behövde betala 7700 kr för själva arbetet. När bilen är 20 år gammal och alla tre flaskorna behöver bytas.....tja....ni förstår läget...

Vad vill jag då egentligen ha sagt med det här inlägget..

Jag vet faktiskt inte, ibland blir man bara så trött på myndigheter som silar mygg och sväljer kameler...

Lite är lagom!

I samband med inlägget om det allt färre antalet tävlingar i HFT och BR så reagerade någon med förvåning och någon med löje över att jag skjuter 10J/177. Som de trogna besökarna på bloggen säkert vet så är detta inte någon nyhet. Faktum är att jag bedriver säkert 90% av allt mitt skytte med just 10J/177, detta trots att jag äger ett par tillståndspliktiga PCP med effekter som vida överstiger detta.

Att skjuta 10J/177 har jag gjort länge. För tiotalet år sedan så sköt jag ett par Weihrauch HW30S vilka sedemera ersattes av ett par AA/CZ200, där jag faktiskt ägde den sista så sent som 2012. Skälet till bytet var att jag helt enkelt är mer intresserad av PCP än fjädervapen samt att en 200 är mer lättskjuten än en HW30S. På en tävling så råkade jag dock få pröva en Crosman Challenger och med en gång så insåg jag att jag därmed hade hittat ett vapen som skulle passa mig bättre än mina 200. Främsta skälet till detta var främst ett betydligt bättre avtryckarsystem, lågtrycksfyllning och en straight-pull repetering istället för 200-seriens mer gammaldags upp-bak-fram-ner repetering. Detta tyckte jag vägde tyngre än 200-seriens starkare sidor i form av bättre finish, nättare format och demonterbara tuber.

Ska sanningen fram så är jag såpass nöjd med att skjuta 10J/177 att jag lätt skulle välja den här typen av vapen om jag hade varit tvungen att bara hålla mig till en enda kaliber och en enda effekt resten av livet. Anledningen till detta är helt enkelt mångsidigheten - den här kalibern och effekten är såpass bred att man kan göra i princip allt man rimligen kan begära ifrån ett luftgevär och därtill mycket som kraftfullare vapen inte klarar. Egentligen så finns det bara två begränsningar, för jaktbruk och vid skytte bortom 40 meter utomhus och/eller under tuffa yttre omständigheter (främst blåst). I gengäld så kan man skjuta bra inomhus och på kortare avstånd med billigare ammunition, lägre ljudnivå, fler skott på fyllningen och utan att kulfången blir skrot. Med 10J/177 så räcker även korta distanser för att skapa ett meningsfullt skytte. En annan stor fördel är att man slipper allt krångel med licenser och det absoluta föremålsansvaret. Just licenser medför ju stora kostnader, enorm frustration och en hel del bökande, förutom att man får ett icke ringa antal begränsningar till hur man får använda och förvara sitt vapen.

Ett exempel på detta är ägaren till en revolver som i en artikel publicerad av Expressen häromdagen berättade hur han hade drabbats av avslag på sin yrkan att få vapenlicensen förlängd. Anledningen till detta var att han bara hade kunnat påvisa 5 stycken tävlingar under två säsonger. Med ett så litet antal genomförda tävlingar så ansåg inte tillståndsenheten att han längre hade något sakligt behov av detta vapen.

Nu har vi ju "evighetslicenser" (ännu) på våra vapen men notera tillståndsenhetens nyttjande av sitt tolkningsföreträde - något som kammarrätten fastslog när vapenägaren överklagade - med bara 5 tävlingar på två säsonger så erhåller man ingen licens. Att han sedan hade en klubbkamrat som hade tävlat i exakt samma tävlingar (o placerat sig sämre!) fick sin licens förnyad hjälpte inte. Kammarrätten avslog överklagandet ändå.

Har man otur och får "fel" handläggare så är det alltså inte osannolikt att man måste ha tävlat i minst fem tävlingar utöver klubbtävlingsnivån under minst två säsonger för att få ut en licens. Detta har kammarrätten nu fastslagit igenom sitt utlåtande och möjligheten att vinna ett framtida överklagande av samma typ torde på grund av detta vara helt utsiktslösa. Så, som ni nu håller på att söka en licens, bli inte förvånade om det blir avslag trots att ni har ert föreningsintyg och ert "gröna kort" i ordning. Tillståndsenheten kan och får även efterfråga tävlingsaktivitet utöver rena klubbtävlingar.

Nu kan man naturligtvis fundera över hur tävlingsreslutat kan erhållas när man inte har något vapen för tävlingsformen men där är hänvisningen att man alltid kan låna vapen ifrån klubben eller, som i vårt fall, tävla flitigt några år med tillståndsfria vapen innan man kan anses kvalificerad nog för ett tillståndspliktigt dito. Likaså finns det en skillnad i sak mellan flerskotts enhandsvapen och våra luftgevär, för flerskotts enhandsvapen (o fullautovapen) så ska det krävas "synnerliga skäl" vilket inte krävs för övriga vapen ("evighetslicensvapen") men jag tror inte att alla handläggare ser eller respekterar den skillnaden till vår favör. Alla tecken, som jag ser saken, tyder på att utvecklingen går mot större restriktivitet i fråga om licensbifall och detta helt oavsett vapentyp/ändamål.

När sedan licensen har ordnats så kvarstår ansvaret för vapnet, både under transport och förvaring. Här finns en del begränsningar, det är till exempel inte helt problemfritt om man behöver smita in på ICA på väg hem från en tävling och lämnar vapnet i bilen etc. Ska man sedan skjuta så står man fri att nyttja sitt licensfria vapen i princip överallt där man endera äger marken eller har markägarens uttryckliga tillstånd (helst skriftligen) och där fara/olägenhet för annan inte kan antas föreligga. Ett luftvapen på målskyttelicens däremot får i praktiken bara användas på en skjutbana. Visserligen så finns brasklappen "skjutplats" men räkna inte med att en vanlig ordningspolis känner till detaljerna runt detta och även om man får rätt i långa loppet så är det aldrig kul att ha sitt vapen omhändertaget under det att en tidskrävande utredning runt ärendet pågår. Livet är alltså betydligt smidigare med licensfria vapen än tillståndspliktiga motsvarigheter.

Slutligen så har vi då kostnadsdelen. Ett vapenskåp är ett måste, räkna med från 2000 kr och uppåt. En förstalicens kostar i nuläget 750 kr. Sedan krävs några hundra i klubbavgift, 300 kr i tävlingslicens och i alla fall fem-sex hundra i olika startavgifter för att man ska känna sig hyfsat trygg i att man har tävlat tillräckligt mycket för att licensen ska beviljas. En femtiolapp för det "gröna kortet" är alltså nästan gratis i sammanhanget. Budgetera med andra ord minst vapenskåp + 2000 kr och bered dig sedan på en lång väntan. Först minst sex månader, kanske ännu längre om man har otur och tillståndsenheten kräver in diverse tävlingsresultat som tar tid att producera, därefter lika lång tid i handläggningsväntan. Till sist gäller det att välja "rätt" vapen, där lurar också en grav ekonomisk smäll om man väljer att sälja bössan och byta/sluta. Ett PCP för 10K har inte många kronor kvar om man tar den på licens och bor i ett distrikt med en stram tolking av licensreglerna ifrån tillståndsenheten.

I skenet av allt detta så är det kanske inte så konstigt att jag ser den ljusaste framtiden för tillståndsfria vapen även när det gäller våra olika tävlingsformer. Nu kan man lätt frestas att se allt i moll efter ovanstående redogörelse av läget i landet men faktum är att om man bara ger vapen av typen 10J/177 en chans så tror jag att de flesta entusiaster hittar en hel del skjutglädje även i dessa vapen.

Det har i alla fall jag alltid gjort.