Airstripper - igen

Under måndagen så testade jag att justera om airstrippern och ställa den i sitt främsta läge, snarare än längst bak. Just CZ200T har ju en avfasning ovantill på pipan som säkerställer att kornsiktet hamnar absolut rakt när man skjuter med diopter och den fasningen använder man även till fäste för övriga tillbehör av snarlik typ, allt från ljuddämpare till airstrippers och liknande.

Som vanligt så började jag vid 30 meter först och som alltid med JSB RS:

Minsann....

Utfallet:

Grupp 1 - 12 mm

Grupp 2 - 25 mm

Grupp 3 - 11 mm

Grupp 4 - 16 mm

Grupp 5 - 8 mm

Genomsnitt av ovanstående: 14.40 mm

På grund av en usel träffbild (25 mm) så sprack möjligheten till ett rekordbra genomsnitt men bössan kändes bra mycket mera förutsägbar till att skjuta små grupper nu än med airstrippern i sitt bakre läge. Överlag så var grupperna jämna och en var riktigt liten och fin med blott 8 mm.

Återstår gjorde då att testa på 50 meter för att se om den trenden håller i sig även där. Förändringar åt olika håll som är märkbara på 30 meter brukar ha betydligt större genomslag på fulla 50 meter.

Riktigt trevliga träffbilder idag..

Här märktes direkt en riktigt positiv förändring. Visserligen så fick jag en usel grupp på 64 mm (en träff utanför bilden ovan) men genomsnittet var betydligt jämnare och två grupper var dessutom riktigt lovande.

Det är sällan man får två grupper på 15 mm eller bättre i samma ark.

Alla träffbilder under halva likaregeln, alltså 25 mm på 50 meter känns mycket tillfredställande med tanke på att vapnet enbart ger 8 joule. Det enda som oroar mig är att det verkar som att jag lätt får en flyer som jag inte är bekant med sedan tidigare. Jämför exempelvis grupp 2 på 30 meter och grupp 8 på 50 meter här ovan. Är detta en slump eller en också en produkt av den flyttade airstrippern?

Endast mer fältförsök kan avgöra den saken så jag får nog fler skäl att återkomma till det här ämnet framöver.

Beeman R7

En älskad klassiker i USA.

Hos oss är den mest känd som Weihrauch HW30S men i USA har den länge saluförts som Beeman R7. Modellen är oerhört populär som utgångspunkt för custombyggen av olika slag och här är ett mycket fint exempel på detta.

Snyggt med flutes på pipan.

Lite mer om Harry Fullers träffbilder

På allmän begäran så kör jag ett extra inlägg som fördjupar lite om gårdagens material angående Harry Fuller och hans träffbildsresultat.

Vi börjar med ett inlägg som han lade på Yellow Forum där han ventilerar lite vad han tycker om herrarna Doe och Taylor på AirgunBBS:

at 50 to 200 yards, I shall sit up straight and become focused - that is a promise. Here are the bench marks from my BSA Hornet barrels and JSB Exact 15.9 gr pellets - 5 shot groups measured c-t-c : 50 metres/ 55 yards 0.141" / 3.58 mm 100 yards 0.45" / 11.43 mm 155 yards 0.95" / 24.13 mm 183 yards 1.45" / 36.83 mm When Ben Taylor shoots his first group under 1.0" at 100 yards, I want to know about it. Two years ago he, Terry Doe and their mates refused to believe the many who had achieved it, some regularly. It is in their interests to make the breakthrough and attribute it to the magic of a new method of manufacturing an otherwise very old barrel configuration ..... When they start regularly shooting 1/2" five shot groups at 100 yards I shall line up for one of those barrels .... Kind regards, Harry.

Här kommer sedan några bilder på Harrys resultat med lite varierande vapen:

Vad sägs om 200 yards (185 meter), två grupper om 71 resp 83 mm?

Mera fina träffbilder på 200 yards, den välmarkerade cirkeln är 71 mm.

Här har vi 5 skott inom 33 mm på 100 yards (91 meter).

Vilket toppas av 5 skott på 100 yards med 15 mm!

Här är det 60 yards med FWB 300.

Favoritjaktvapnet - FWB 300 med Leupold 3-9/33 EFR.  

Att skjuta starar kanske känns lite udda för oss i Sverige men liksom tamkatt och kanin så är staren en art som egentligen inte hör hemma i Australien och som det följaktligen är fri jakt efter, ungefär som när vi svenskar sätter upp råttfällor i tid och otid. Även olika giftbeten och liknande är mycket populära.

I fråga om Harrys val på kikarsikte så har han mycket riktigt införskaffat ett Bushnell Elite med x16 förstoring för att använda till sina träffbilder ifrån 155 yards och bortom. Ett mycket bra kikarsikte som han lär vara mycket nöjd med men som ändå fick bli andrahandsvalet eftersom ett Leupold EFR med motsvarande förstoring även i Australien blir våldsamt dyrt.

Harry G Fuller !

The MAN himself..

Idag ska vi bekanta oss med en av hobbyns absoluta profiler. Alla som har besökt internationella luftvapenforum har någon gång läst ett inlägg av Yrrah och kanske funderat lite över vad detta är för besynnerlig filur.

Varhelst luftvapen förekommer så finns Harry Fuller. Under nickname Yrrah så finns han ständigt närvarande och i synnerhet i de trådar som avhandlar luftvapenskytte på extremt långa avstånd. Ofta är hans inlägg ganska kortfattade och alltid mycket ödmjuka men om någon tvetydighet uppstår så sitter han nästan alltid inne med svaren, ty det Harry inte känner till om långdistansskytte med luftvapen är inte värt att veta. Harrys övriga kunskaper om luftvapen är dessutom monumentala och mycket är det som jag själv har lärt mig av honom under åren.

Liksom hos många kända profiler uppstår det mängder av berättelser och skrönor om saker som personen har gjort eller råkat ut för. En av de roligaste om Harry var när hans fenomenala träffbilder på långt över 100 meter hade retat upp högvis med kända profiler på AirgunBBS och till slut så passade en av de mest kända profilerna där på att besöka Harry personligen under en semster till Australien för att kolla upp vad det var för en gammal tomte som påstod sig kunna skjuta så övermänskligt bra.

En farfar på över 70 år ska bara inte kunna skjuta träffbilder på 30 mm för 5 skott på 150 yard och alla sådana påståenden måste ju vara minst sagt lätt överdrivna. Harry mötte dock upp och kunde sedan på beställning leverera sanslösa träffbilder på otroliga avstånd mitt framför ögonen på sin lätt chockade gäst. Resultatet av det omtumlade mötet blev en två sidor lång artikel i tidningen Airgun World som fick de flesta att häpna.

Harry älskar att jaga kanin - med luftgevär, på sanslösa avstånd..

En mer förtydligande rapport fanns också att läsa på AirgunBBS där den fortfarande chockade reportern berättade om hur han inte hade trott sina ögon och att han först trodde att han var med på dolda kameran. Han hade själv tävlat på hög nivå både inom F/T och HFT och förklarade hur han blev helt tagen av de träffbilder som Harry levererade med maskinliknande precision, väl införstådd i hur svårt det var att upprepa hans prestationer.

-"Jag mådde fysiskt illa, ungefär som om man hade sett ett UFO - detta kan bara inte ske, det kan inte vara möjligt, vad händer?.."

"-Jag hade väntat mig typ en Crocodile Dundee med amerikanskt skrytsam attityd som kanske kunde få fram en och annan bra träffbild, istället gick mina tankar till Rainman för den här gamlingen verkade besitta närmast savanta talanger.."

Harry hade dock hjärtligt skoj åt saken och berättade en del andra anekdoter om sitt skytteliv som han inte hade vågat berätta på forumen av rädsla för att på stående fot bli beskylld för att vara en lögnhals. Hans häpna besökare kunde bara stå där med halvöppen mun och begrunda skrönorna.

Så, vem är han då egentligen - åldringen med den fula mössan och de målsökande diabolerna?

Harry föddes 1936 i New South Wales, Australien, och började tidigt lära sig skjuta. Hans far var en engagerad skytt och mycket intresserad av långhållsskytte inom ramen för arméns verksamhet. Faderns favoritvapen var 303 Enfield som han laborerade med via olika krutladdningar, ballistiska tabeller och liknande. Redan som fyraåring så fick unge Harre ett eget luftgevär av sin far som naturligtvis blev det första skjutvapnet att utforska.

En stor del av sin ungdom ägnade han åt att resa, han har besökt 41 länder över hela världen, inklusive Sverige samt besökt 28 av USAs delstater. Harry är nämligen av en nyfiken natur, alltid intresserad av att se och lära sig nya saker.

När han inte skjuter så tycker han om att köra motorcykel, havsfiska (med ABUs utrustning!) samt fotografera. En stor del av hans fritid upptas även av familjen, främst då hans hustru Wendy, dottern Robyn och sonen Ben med familjer.

En del av hans samling..

Vad skjuter han med då? Hans allmänna inställning till skjutvapen är naturligtvis hårt präglat av intresset för skytte över långa avstånd. Endast vapen som ger optimal precision är med andra ord intressanta och kollektionen visar tydligt just detta. Förutom två Sheridan C9 som han har ägt sedan nya 1966, respektive 1973 så har han en Feinwerkbau 300 och sina 3 moderna vapen, som han kallar dem.

Dessa vapen är en .22 RWS Excalibre som han har ägt sedan tidigt 2000-tal och som numera har pensionerats till fördel för två specialbyggda BSA Hornet, en med kaliber 22 och en med kaliber 25.

Hans Hornets är handbyggda av JB i England och försedda med en unik typ av regulator, dessa vapen fylls för övrigt till 280 Bar! Anledningen till att han har valt just dessa vapen är självklart genialisk enkel - han har aldrig skjutit så bra som med just dessa fabrikat och modeller, mer behöver knappast sägas.

Kikarsiktesvalen är också enkla, lågförstorande Leupold. Just kikarsikten och dess myriader av fabrikat/modeller och alternativa förstoringsgrader borde ju rimligtvis intressera en entusiastisk långhållsskytt men knappast Harry. På hans vapen ser man aldrig jättelika månkikare med sidomonterade pariserhjul.

Argumentet är det vanliga - man skjuter inte bättre och då fyller det ingen funktion.

Något som däremot väcker entusiasm och som brukar beskrivas som absolut nödvändigt är spiritlevels och sådana tronar naturligtvis på alla hans bössor. Detta av den enkla anledningen att man annars omöjligen kan veta om man håller vapnet rakt eller inte.

För framtiden !

Jag gillar att cykla. Visserligen så gör jag det mycket sällan eftersom jag inte äger någon cykel längre och dessutom har jag tyvärr inget behov av att transportera mig med cykel då jag bor för långt bort ifrån närmaste stad för att en cykel skulle vara ett lämpligt färdmedel.

Cykeln tilltalar mig dock också eftersom det är en sådan fantastisk mekanisk maskin. En cykel är oerhört effektiv och rationell. Ungefär 99 procent av den energi som tillförs pedalerna utnyttjas direkt av hjulen. Detta betyder att en normal människa kan färdas i över 20 km/h med samma energiförbrukning som krävs för att promenera i vanlig takt - helt fantastiskt!

Därtill så är cykel den mest effektiva godstransportören som man kan tänka sig. En cykel kan bära tio gånger sin egen vikt och ändå drivas utan problem av en normal människa i princip helt utan negativ miljöpåverkan. Ett kvarts ton kan alltså färdas 20 km på en timma utan negativ miljöpåverkan och ger samtidigt föraren en god och livsnödvändig motion utan extra kostnad.

Så, vad har detta med luftgevär att göra...?

Luftvapen, menar jag, är egentligen en minst lika fantastisk och rationell uppfinning i relation till krutvapen som cykeln är färdmedel i förhållande till bensinbilen. Liksom att cykeln blir som mest effektiv vid måttlig hastighet i termer av energikonsumtion och skaderisk så blir även luftvapnet, vid måttliga effekter, en oerhört effektiv konstruktion.

En del forskare menar att luftvapnet är det första missilvapnet som mänskligheten lärde sig att bemästra. Bortsett ifrån projektilvapen (kastade saker), vilka även inräknar atlatl och liknande kasthjälpmedel så utvecklade människan blåsröret som det första missilvapnet (avsända, inte kastade, projektiler) redan tidigt i historiens gryning.

Vi vet ifrån arkeologiska fynd att blåsröret var väl etablerat i olika kulturer redan runt 10.000 år f Kr men goda indikationer finns på att vapentypen har används av människan redan för 40.000 år sedan. Vårt andra mycket tidiga och kanske något mer välkända förhistoriska missilvapen - pilbågen, är en relativt sett en modern uppfinning som sannolikt tillkom för runt 10-12.000 år sedan, med säkra fynd som är runt 8-9000 år gamla.

Ett av våra äldsta missilvapen och därtill det i särklass äldsta med en pipa är alltså vårt luftvapen, låt vara med en annan drivkälla, men med samma grundprincip som dagens högteknologiska PCP.

Liksom pilbågen så är luftvapnet en inkarnation av skyttens egen muskelstyrka. Till skillnad ifrån krutvapnen så är det inte en kemisk process (krutförbränning) som sänder iväg projektilen mot målet utan det är skyttens egen muskelstyrka som genererar den nödvändiga kraften. Antingen iform av en komprimerad slagfjäder eller igenom mekanisk komprimering av en handpump.

Den som jagar med luftvapen, i de länder där detta är tillåtet, kan alltså betänka att det är skytten själv som skapar precis den kraften som krävs för att fälla målet. Skytten, inte en krutfabrikör i ett annat land.

Jämför man vidare med krutvapen så så har luftvapen fördelen av en minimal negativ miljöpåverkan. Projektilen väger bara ett halvt till möjligtvis ett gram och kan dessutom återvinnas igenom uppsamlande kulfång med en nästan total restvikt. Ammunitionen är helt solid och enkel att framställa jämfört med krutvapenprojektiler som inte sällan är bondade.

Drivmedlet är, som namnet antyder, ren luft - ett energimedium med fullständig återvinningsbarhetsgrad. Här krävs ingen tungt miljöbelastande kemisk hantering för att framställa drivmedlet.

Skytten har alltså alltid tillgång till ändlösa mängder av ett helt gratis och fullständigt miljövänligt drivmedel som dessutom är tillgängligt över precis hela världen, oavsett statliga direktiv och lagstiftningar.

Tillgängligheten av dessa vapen i de flesta länder är oslagbar jämfört med krutvapnen.

Som regel krävs ingen vapenlicens, det krävs inga vapenskåp, det krävs ingen utbildning, ingen försäkring eller andra bryråkratiska hinder för ett ägande. Ammunitionen är oslagbart billig, oavsett vilket krutvapen man jämför mot. Skytte kan ske i princip överallt där lagen så tillåter och för luftvapen är den som regel betydligt generösare än för krutvapen. Man kan även skjuta inomhus, man kan till och med skjuta i sin egen lägenhet mitt inne i storstaden.

Smällandet är måttligt, obefintligt jämfört med krutvapen, rekylen sparsam, på vissa modeller saknas den i princip helt och hållet. Alla kan skjuta, ung som gammal, handikappade som friska. Vapentypen som sådan är i princip helt ointresserad för organiserad brottslighet (bankrån, mord etc), de få gånger vådaskott äger rum så inskränker sig vanligtvis skadorna bara till blessyrer.

Trots alla dessa fördelar så är det ändå ett riktigt skjutvapen.

På många sätt så kan ett modernt luftvapen utan vidare matcha ett krutvapen i fråga om teknisk precision, åtminstonde ut till 50-60 meter. Bra moderna vapen har all den precision som en skytt rimligen kan begära. Avtryck och andra konstruktionsdetaljer är minst lika sofistikerade, om inte mer, än hos motsvarigheterna hos krutvapnet. Materialval och ingenjörskonst är av högsta kvalité på våra mer påkostade luftvapen.

Det är med andra ord ingen slump att sporter som Modern Femkamp har gått över ifrån krutvapen till luftvapen i sin skyttegren för att följa med tidens utveckling. Vem vet? Tids nog så kanske vi även får se skidskytte med luftgevär i framtidens allt mer tätbodda länder med sparsama ytor kvar till distanskrävande skyttesporter?

En sak är i alla fall säker - luftvapnet må vara ett av våra absolut äldsta vapen men det är definitivt ett vapen, av få, som man med största säkerhet kan säga ha framtiden för sig.

Service Mk II

Webley & Scott Service Mk II

En av de absolut mest mytomspunna modellerna och en av de mest attraktiva samlarobjekten ibland äldre fjäderluftgevär ifrån England är utan tvekan Webley & Scotts klassiska Mk II.

Som modellens Mark antyder så är detta den andra modellen av luftgevär som Webley & Scott tillverkade, den första var logiskt nog Mk I vilken producerades mellan 1926-1929. Mk II tillverkades dessutom i 3 olika varianter, kallade Series.

Brittish workmanship at its best..

Produktionen lär ha dragit igång redan 1932 och de sista exemplaren monterades precis innan början av andra världskriget, officiell produktionsavslutning var dock angiven av Webley själva till 1938.

Just vilken series av Mk II som man äger eller planerar att köpa är väldigt viktigt att besitta kunskap om. Detta då series one och two bara tillverkades med runt 1000 exemplar vardera medan series three producerades med över 10.000 enheter. Träffar man på en Mk II så är alltså sannolikheten mycket stor att det handlar om en series three.

Den L-formade dioptern betyder series one eller two - ovanliga.

Dessa vapen är idag väldigt värdefulla samlarobjekt och detta gäller i synnerhet series one & two samt boxade vapen, alltså vapen som såldes i koffert med diverse tillbehör (typ 3 pipor etc).

Intressanta originaltillbehör drar alltid upp priset - ordentligt!

Enklast att hitta och billigast är naturligtvis en series three som normalt kostar £400 i gott skjutbart skick med 1 styck pipa. I dåligt skick och i många fall inte ens skjutbart så får man räkna med £250 vilket i princip representerar reservdelsvärdet. Nyligen gick ett fräscht exemplar, motsvarande skick hos den på bilden i lådan överst på dagens inlägg för £600 med 1 pipa.

Ramdioptern betyder en series three - inte så ovanliga.

De mer sällsynta series one & two har helt andra prisnivåer och byter relativt sällan ägare. Vapnet under dagens rubrik med sina 3 pipor i box gick för £2500 och det är ändå en series three. Vad en series one eller two betingar i motsvarande box och skick har jag ingen aning om, eftersom jag aldrig har sett någon sådan till salu men troligtvis så handlar det om avsevärda summor.

Solida och funktionella vapen med udda konstruktion.

Så...

Tre series med andra ord, notera dock att de tillverkades sida vid sida och ersatte inte varann i kronologisk ordning, vilket man lätt tror. Dock så kom series two och three först 1935. Konstruktivt sett så delar dessa gevär av naturliga anledningar många tekniska lösningar med Webleys klassiska luftpistoler. Exempel på detta är den bakvända pistongrörelsen, pistongen slår alltså mot skytten, istället för ifrån skytten som är fallet på nästan alla andra fjäderluftgevär. Luften måste därför passera en lång och C-formad transferport innan den kan börja driva projektilen. Likaså sitter spännarmen på ovansidan av cylindern, under pipan, snarare än på undersidan som hos vanliga fjäderbössor.

När vapnet ska skjutas så vrider man därför handtaget ifrån höger sida över vapnet till vänster sida varpå pipan blir fri. Sedan bryter man pipan på vanligt sätt och för den tillbaka. Pipan blir slutligen låst av handtaget när man åter för det över vapnet ifrån vänster sida till viloläget på höger sida. Handtagets fot har nämligen en konisk ring vilken pressar, via ett spår i pipan, själva pipan mot handtagsfoten för en tätning. Faktiskt en bra och välfungerande lösning.

Dioptern uppfälld, series two, jmfr series three nedfälld diopter ovan.

En annan udda detalj är att vapnet har två bakre riktmedel. Ett öppet sikte och en uppfällbar diopter. Antingen så har man ett inskjutet för nära avstånd och ett för längre eller, om man äger två pipor, så har man ett bakre sikte inskjutet för respektive kaliber. Piporna är enkelt demonterbara ifrån vapnet med ett verktygslöst låsfäste ovanpå pipringen som håller det bakre öppna siktet. Detta gör det möjligt att snabbt demontera vapnet för transport eller smidig förvaring.

Stocken är en halvstock av valnöt. Eftersom vapnet var relativt dyrt på sin tid och såldes som entusiastvapen till välbärgade och då stocken dessutom är väldigt liten i materialåtgång räknat så var valnöten av riktigt hög kvalité, rent enastående dagens mått mätt. Blåneringen var även den fantastisk, bra blånering kräver ju som bekant tidskrävande underarbete och på den tiden var arbetstid billigt. Likaså kunde man använda för resultatet bästa tänkbara kemikalier utan att behöva väga in dagens miljöaspekter eller säkerhetsstandard för arbetarna.

Hur står sig då en Mk II idag, på 2010-talet...?

Tja, det är egentligen lite som att köra en A-Ford i dagens trafik. Att jämföra mot dagens luftvapen är mycket svårt då referensramarna är så annorlunda. Jag har bara vid ett enda tillfälle haft förmånen att skjuta en Mk II och det första intrycken var att den var lång, smal och oerhört välbyggd. Den var lätt att spänna men förhållandevis kraftlös.

Enligt samtida annonser så uppgav Webley & Scott 550 fps för kaliber 22 och 600 fps för kaliber 177 men det var nog tur för dem att kronografer var ovanliga på den tiden. I verkligheten så får man nog vara mer än nöjd om en fin Mk II klarar 10 joule ME.

Nu är de snart 80 år gamla och visst är de charmiga, man kan lätt sitta länge med en sådan bössa i knät bara för känslan och glädjen att upptäcka alla välgjorda små detaljer som man engagerade sig till att skapa i en fjärran tid. Tänk bara på handdtagskulan som har fått sitt rutmönster filat för hand, linje för linje.

Sådant arbete kommer aldrig att återfinnas på luftvapen mera...

CZ presterar bra i snöfall...

Trots ett stundtals ymnigt snöande så var det åtminstonde på förmiddagen relativt vindstilla och det sakta dalande snöflingorna föreföll definitivt inte störa möjligheterna till att få bra träffbilder ifrån min lilla 200.

Dagen påbörjades med 30 meter och JSB RS som vanligt;

Som traditionen bjuder så glömde jag justera om från 25 meter på första serien.

Resultatet blev i genomsnitt 14.60 mm vilket kändes mycket bra med tanke på omständigheterna och det var även detta som inbjöd till lite övningar på 50 meter. En stötvis vind låg på åt vänster med varierande styrka.

Även på 50 meter så körde jag JSB RS och här är 9 träffbilder i en löpande följd:

Efter tavla nummer 6 så fick jag fylla upp luft igen..

Ännu en gång lyckades jag glömma luftmängden i tuben och plötsligt började några skott att ta väldigt lågt. Med över 120 skott i tuben så kollar man sällan på manometern..

Genomsnittet blev 26 mm och detta är jag mycket nöjd med, givet förutsättningarna med 8 joule och 45 skott i löpande följd. Sämsta resultatet blev 44 mm och det bästa 13 mm, vilket även är all time low för det vapnet på den distansen.

En träffbild på 13 mm från 50 meter med CZ200T.

Min CZ har dock en bit kvar till de 6 mm som jag har noterat för all time low med min Lonestar, detta är även personbästa på 50 meter för mig överhuvudtaget - oavsett vapen.

Efter lite bruk av min motorsåg så har jag nu rensat fram en ännu längre bana och den kommer att mäta minst 65, kanske 70, meter. Den ser jag verkligen fram emot att testa både med Lonestar och CZ.

Bloggens utveckling

Då har ännu en månad passerat och den första månaden som bloggen har legat uppe alla månadens dagar. Under januari så lade jag ut precis 50 inlägg på månadens 31 dagar och bloggen blev besökt av 1160 unika besökare. Räknar man per dag så hade jag som sämst 54 stycken besökare 6/1 och som bäst 115 stycken besökare den 11/1.

Genomsnittet landade på 76 stycken unika besökare varje dygn.

Den intressanta delen är att tillväxten ligger stadigt, det är mycket få besökare som inte återkommer utan de som en gång har letat upp bloggen tenderar alltid till att återbesöka åtminstonde en gång efteråt.

Traffikkällorna, alltså ifrån var besökarna kommer, är alltid en intressant läsning. Toppar gör faktiskt AirgunWorld (forumet i Norge) - lite överraskande faktiskt. På andra plats har vi Google med sökordet "Airpang", tydligen ett bra valt namn som förefaller vara både unikt och lätt att komma ihåg. På tredje plats kommer det svenska forumet LuftvapenInfo med hänvisning via min signatur. För fjärde plats har vi Robsoft (krutvapenforum) och där får vi väl hoppas att detta kan betyda fler konverterande krutskyttar för framtiden.

Noterbart är också att forumet Airgun har försvunnit helt som källa för länkningar den här månaden eftersom de ansvariga där inte vill att Airpang marknadsför sig med länkar hit till bloggen. Det är med andra ord inte jag som har slutat marknadsföra mig på Airgun frivilligt utan jag har av forumsledningen blivit uppmanad att upphöra med detta. En tråkig inställning men jag får glädja mig med att samarbetet med det andra forumet LuftvapenInfo fungerar betydligt bättre. Här kan ni som läsare göra er röst hörd, tycker ni att jag förekommer för mycket på LuftvapenInfo eller för lite på Airgun?

Gör er röst hörd och skicka PM till forumsledningen på respektive forum om er synpunkt.

Andra intressanta detaljer många länkar sig vidare till forumen via Airpang, precis som avsett. Man börjar alltså sitt surfande på Airpang för att ta del av dagens blogg, därefter utnyttjar man min blogg för att snabbt komma vidare till Airgun eller LuftvapenInfo. Ett smart tips även för de som inte har gjort så tidigare.

En kul sak är att jag har 3 stycken läsare som ständigt besöker bloggen via Bablefish, alltså besökare som inte kan svenska men som ändå hängivet besöker bloggen. Sådant känns extra värmande. Gör man sig det besväret så måste man ju uppenbarligen tycka att bloggen är extra läsvärd. Tyvärr kan jag inte se var dessa besökare kommer ifrån vidare.

Under månaden så ankom 110 stycken kommentarer till månadens 50 inlägg, alltså drygt 2 stycken per dag. Kommentarer är alltid välkomna och det känns inspirerande att kunna hålla en dialog med besökarna för att kunna utveckla bloggen till en så trevlig plats som möjlig.

Gästboken var dessvärre mera sällan besökt - bara 10 inlägg på hela månaden (jmfr kommentarer). Tänk på att Gästboken också är en lämplig kommunikationskanal om man exempelvis önskar att jag ska ta upp något speciellt ämne i bloggen framöver. Jag har dock noterat att många använder kommentarfunktionen för detta istället så jag antar att de båda funktionerna delvis överlappar varann.

Målsättningen för februari ligger på 1-2 inlägg varje dag, precis som tidigare. Inläggen kommer att innehålla modellberättelser (typ som Sharp, Beeman C1 etc den här månaden), utvecklingen av mina egna vapen (träffbilder, prestanda, tillbehör etc), nyheter ifrån hela luftvapenvärlden, faktartiklar (typ BC, vapenkonstruktioner etc), olika tillbehör (typ som kronografer, spiritlevels den är månaden).

Vidare så funderar jag på att bredda med kåserier (om luftvapen) samt inlägg om juridik runt luftvapen. Jag är dock osäker på om detta kan vara intressanta ämnen att avhandla på en blogg.

Vad tycker ni andra..?