Nytt forum ?

Jag tänkte kolla lite vad intresset är för att starta ett nytt forum nu när Airgun är borta. Anser ni att LuftvapenInfo fyller funktionen tillräckligt bra så att det inte behövs något mera forum? Vilken nivå av engagemang har ni och vad kan ni vara beredda att delta med? Då LuftvapenInfo av naturliga skäl inte vill upplåta en tråd åt att diskutera det här ämnet (antar jag) så ger jag därför det här blogginlägget för saken. Använd alltså kommentarsfältet och ge DIN åsikt om frågan. Antalet kommentarer är satta som unlimited så vill man föra en dialog runt saken så är det bara att köra på.

Pionjärerna

Idag ska vi bekanta oss lite med de verkliga pionjärerna till dagens luftvapenhobby. Dessa var de första entusiasterna som importerade riktiga och påkostade luftvapen till USA och som grundade konceptet med Adult Airguns som en helt ny form av hobby. Det var inte tavelskyttar och de var inte heller vanliga amerikanska pumpgevärsanvändare med luftvapnen som kompliment till sina krutvapen utan detta var den första generationen som införskaffade dyra luftvapen ifrån Europa och som utvecklade mycket av det som vi idag anser som självklara delar av hobbyn.

Air Rifle Headquarters katalog 1964

Två av de absoluta förgrundsfigurerna var en pastor ifrån Grantsville West Virginia vid namn Robert Law som sålde egenimporterade luftvapen på avbetalning ifrån sin verksamhet Air Rifle Headquarters. Den andre var en tekniker vid namn Ladd Fanta (1920-1997) som jobbade åt NASA i rymdindustrins barndom och som skapade modern fjädervapentuning i tid då den vanlige amerikanske luftvapenspekulanten inte sällan frågade hur många gånger han skulle pumpa sin nya HW35.

Robert Law skapade det koncept som Robert Beeman sedan skulle fullända och som innebar genomslaget för vår typ av luftvapen i USA. Utan den stora amerikanska marknaden så hade luftvapenmarknaden av idag tveklöst varit mycket smalare med ett betydligt mindre utbud och med klart färre innovationer.

Ladd Fanta var den store teknikern i den smala krets av entusiaster som på 1960-talet intresserade sig för den här typen av luftvapen och han var mera känd då än den gänglige ynglingen vid namn James Maccari som ett decennium senare började sin idag världskända verksamhet. Hans lilla gunshop - Fanta Air Rifles - låg i Kalifonien och blev också snabbt ett Mecka för entusiasterna.

Utbudet under den här epoken var helt annat än idag. Storsäljare var Weihrauch 35, 50 & 55, diverse Dianor (främst m/27)  samt Bavaria/BSF sålda under Wischos varumärke med modellerna 54/55. Speciellt många fler modeller fanns inte för de som önskade en produkt med hög kvalité ifrån dåvarande Västtyskland.

Robert Law började popularisera användandet av kikarsikte till luftvapen, vilket var ett stort steg mot dagens moderna luftvapenanvändande. BSA och en del andra tillverkare hade visserligen redan i slutet av 1950-talet tillverkat luftvapen med kilbaser för optiska riktmedel men de allra flesta använde dessa främst för olika typer av diopters eller andra former av kiksikten. Trots att kikarsikten, då som nu, var billigare i USA än Europa så gick inriktningen mot kikarsikte trögt eftersom de flesta skyttar använde öppna riktmedel i första hand. Kikarsikten brukades mest för krutskytte på väldigt långa avstånd.

Roberts guider var de första som uppmärksammade entusiasterna på den unika dubbelverkande rekylen hos fjäderluftvapen som raskt förstörde de förhållandevis klena och på den tiden relativt dyra kikarsikten som egentligen var avsedda för krutvapen. Man får inte glömma att dåtidens billiga kikarsikte (typ Weaver K4) kostade nästan som ett bättre gevär men var ändå avsevärt sämre än ett kikarsikte för 500 kr ifrån dagens kinasortiment, i synnerhet när det gällde tåligheten mot dubbelverkande rekyl. Här visade Robert, igenom egen erfarenhet, vilka kikarsikten som skulle köpas och vilka som skulle undvikas. Samma sak gällde även med fästen för kikarsikten, som också var dåligt anpassade till fjäderluftvapen och betydligt sämre tillverkade än dagens frästa fästen.

Ladd Fanta, som också skrev ett flertal lysande artiklar, var mera mekaniskt intresserad och han var pionjär på att utveckla pistongpackningar av olika syntetmaterial. Hans Dry-Slide blev snabbt ett begrepp och han var i detta avseende till och med före luftvapentillverkarna i den tekniska utvecklingen.

Fram till 1970-talet så var ju pistongpackningarna, som bekant, tillverkade av naturmaterial, som exempelvis läder. Detta var ett bra och ändamålsenligt material om det bara hade korrekt smörjning. Var packningen för torr så gav vapnet ingen effekt och om den var för välsmord så dieslade vapnet lätt eftersom dåtidens smöjmedel lättare antändes. Fantas nya syntetpackningar var självsmörjande (glatta av materialkvalitén) samt betydligt mindre känsliga för smörjmängder/kvalitéer.

Rätt kompression gav högre effekter ur befintliga vapen samt större jämnhet ifrån skott till skott vilket i sin tur borgade för bättre praktisk precision.

För de som inte ville/kunde konvertera sina vapen till syntetpackningar så saluförde Fanta även egenkomponerade smörjmedel till läderpackningarna som var avsevärt bättre än den mineraloljebaserade symaskinsoljan som de flesta entusiaster tidigare hade varit hänvisade till. Hans Pellet Chamber Lube för läderpackingar kopierades sedan av Beeman och fanns fortfarande i produktion till för bara ett par år sedan.

Mycket av storheten med Fanta var att han själv rev många vapen för att studera och sätta sig in i deras konstruktion. Han började sedan tillverka egna guider till slagfjädrarna och insåg ett en tight guide, till viss gräns, är att föredra och att det minskar det mekaniska slamret. Likaså började han smeta underredsmassa ("body") på slagfjädern för att minska dess vibrationer. En kund frågade då om det var tjära ("tar") som han använde eller vadå? Jovisst, sade Fanta och saluförde sedan underedsmassa i småförpackningar som Mainspring Tar.

Förutom dessa färdigheter så var Fanta en duktig skribent och hade en god talang för att uttrycka sig medryckande i text, där tycker jag definitivt att han var ett strå vassare än Robert Law.

Air Rifle Headquarters var en liten importverksamhet och Robert hade ingen ambition att den förändra saken. Han annonserade sparsamt, främst i Popular Mechanics, där han körde frimärksstora annonser. Ville entusiasterna sedan fråga om något eller bara prata luftvapen så var dessa mer än välkomna att ringa. Han var social och gillade att umgås med de andra entusiasterna.

Robert Beeman - han var av en helt annan kaliber. Beeman var en säljare, först och främst alltid en säljare. Visst gillade han helhjärtat luftvapen men han hade också en intutiv känsla för business. På detta sätt uppfattades han av omvärlden som väldigt amerikansk.

"What Beeman did was take the merchandising of airguns out of the hands of hardware store owners and hobby businessmen and define it as a legimate recreation industry in America. Some of the credit for this goes to Robert Law, as well, for he was first to implement the vision of adult airguns in this country. But, where Law eventually left the business for other pursuits Beeman executed his idea completely."

Tom Gaylord - Beeman R1, Supermagnum Air Rifle

Robert Law var spirituellt intresserad och såg högre värden i livet än materiella ting, han var varmt troende och för honom så var luftvapen bara en hobby. Beeman däremot, han hade en vision om att bli en self-made man och skapa ett luftvapenimperium där alla vapen bar hans eget namn.

Egentligen så var Robert Beeman en marinbiolog ifrån grunden och hade ingen affärsmässig bakgrund men han var inteligent och förstod att kunskap ifrån andra försäljningssammanhang även kunde tillämpas på luftvapen, som då var en helt orörd marknad.

Snabbt så såg han till att ta kontakt med och besöka Diana, Feinwerkbau, Webley & Scott samt Weihrauch under en europaresa 1972. Där förklarade han att han var villig att lägga en stor order på massor av vapen om han fick ensamrätt att saluföra deras vapen i USA. Webley såg inget att förlora och accepterade, Feinwerkabau likaså. Weihrauch blev entusiastiska medan Diana vara mera tveksamma. Alla accepterade dock, med vissa förebehåll, och Air Rifle Headquarters fick därför direkt motvind igenom sämre priser än Beeman.

Beeman körde snabbt vidare, bössor skickades ut till vapenskribenter för att generera reportage. Annonser lades ut i massor av olika tidningar för att skapa publicitet. Namnet "Beeman" lanserades hårt för att köparna inte skulle behöva tänka på de svåruttalade originalnamnen som dessutom (mindre än 30 år efter kriget) lät otrevligt germanska.

Vapnen kallades för Adult Airguns för att skilja dem ifrån BB-guns och släppa asociationen med barn eller leksaksvapen. Ofta exponerades vapnen ihop med andra dyra finmekaniska precisionsprodukter som fickur och liknande. Varumärket trummades in stenhårt, konceptet med en påkostad katalog som Air Rifles Headquarters hade lanserat utvecklades till perfektion med fina fyrfärgstryck och ännu bättre information samt riktigt bra fotografier.

Vapnen följdes upp med diaboler i påkostade färgkodade metallburkar, en färg för varje kaliber. Alla diaboler fick fräcka namn och klara funktioner som förklarades på ett pedagogiskt sätt i katalogen. Kikarsikten köptes in ifrån Hakko och såldes som Beeman Blue Ribbon (jmfr Leupold Golden Ring, alla Leupold har ju guldring på objektivet). Beeman körde en blå färgring och satte den på okularet istället. Han trummade hårt in vikten av justerbar parallax, vilket hans sikten hade men som de flesta andra konkurrenter saknade. Detta så att kunderna inte kunde köpte ett olämpligt sikte av annat fabrikat. Han myntade uttrycket Spring Gun Rated för att särskilja hans sikten ifrån konkurrenternas, vilka inte var byggda för den unika dubbelverkande rekylen ifrån fjäderluftgevär.

Vill kunden ha något utöver det vanliga? Självklart. Detta löste Beeman igenom att skapa Lazerserien, vanliga vapen som blueprintades direkt av Beeman själva för att motverka hemmajobb som inte genererade inkomster för Beeman.

När pengarna ramlade in så var nästa steg att själv designa vapen som var unika för Beeman, exempel på detta är R1 och C1 vilka skapades av Beeman och stockmakaren Gary Goudy. Beeman var offensiv och aktiv, han använde telemarketing och alla tänkbara sätt att sälja sina varor och bygga sitt varumärke. Fungerade en försäljningsteknik bra, oavsett om det var för bilar eller dasspapper, så använde Beeman den.

Konkurrenter och samarbetspartners manövrerade han effektivt ut om samarbetet inte fungerade. Ett klassiskt exempel på detta var när Diana ville lämna samarbetet med Beeman som de ansåg urvattnade deras eget varumärke. Dianawerke förnyade inte avtalet med Beeman utan satsade på en egenägd generalagentur - dessutom så sänkte man priserna dramatiskt för att konkurrera ut Beemans HW och Webley-vapen, som var volymfabrikaten hos Beeman.

Beemans lösning? Han höjde priset överlag med 10 procent, pengarna gick direkt in till en reklamkampanj som kallades "Tap the Cap" och som uppmuntrade köparna att knacka med fingernageln på bakstycket till luftgeväret för att känna vilken kvalié som vapnet hade. Inspirationen var naturligtvis "lyssna-på-dörrklangen" testet som hos bilköparen alltså. Var det ett rejält maskinellt bearbetat bakstycke av solid metall så hade vapnet ordentlig kvalié och var då prisvärt. Hade det däremot bara tunn metallplåt så var vapnet leksaksmässigt ("toygun") och inte värt att förslösa pengarna över.

"Are you ready for an Adult Airgun? - Tap the Cap!"

Behöver jag tillägga att Diana hade tunna plåtbakstycken som lät ungefär som när man klämmer ihop en tom colaburk så fort man petade på dem? Beemans R-series med stora R1 i spetsen hade däremot gängade bakstycken som närmast liknade låstapparna hos ett kassavalv. Introduktionen av New Line för Diana kom liksom av sig, vapnen gav dålig maginal på grund av de låga kundpriset och eftersom försäljningen vek så kunde man inte heller ta igen detta på stora volymer. För Diana blev det fem förlorade år innan 48/52 kom ut och gav bärighet för fabrikatet ännu en gång på den stora USA-marknaden. Beeman lät man bli att bråka med framöver.

Överlag så skapade Beeman luftvapenhobbyn till vad den är idag. Han grundade ett mycket välskött och finansiellt utomordentligt starkt företag med branchens absolut starkaste varumärke. Epitetet "Beeman Quality" blev en garant för en högre nivå av produkter som många konkurrenter avundades. Förvåningen var därför stor när han 1993 lämnade verksamheten igenom att sälja företaget till S/R Industri som därefter ägde och succesivt bröt ner Beemans varumärke till vad det är idag - ett av många amerikanska företag som precis i dagarna har förvärvats av koncerner i Kina, fjärran ifrån Law och Beeman visioner om luftvapen i USA.

All time high

Igår hade bloggen imponerande 133 st unika besökare, vilket är rekord. Sannolikt så har detta med Airguns försvinnande att göra samt motviljan att diskutera anledningen till detta på LuftvapenInfo. Jag tackar naturligtvis för förtroendet att få vara en lämplig samtalsarena runt detta ämne.

Nytt på bloggen !

Nu finns det en ny typ av besöksräknare nere till vänster på bloggen. Avdelningen heter Flag Counter och räknar antalet besökare ifrån respektive land.

Terminal Ballistik

John Taylor 1904-1969

Prestanda har alltid intresserat luftvapenskyttar. Många är säkert de som exempelvis har funderat lite runt hur dödande luftvapnet är som jaktredskap räknat. Sannolikt så är det kanske inte så många entusiaster som funderar över detta som ens är intresserade av att skjuta något levande mål överhuvudtaget med sitt vapen..

Men liksom att man kan fundera lite över hur fort ens bil kan köra - utan att för den sakens skull pröva detta - så kan man ju även filosofera lite runt kapaciteten hos sitt vapen och dess prestanda i dessa rent hypotetiska tankegångar.

Visserligen så kan man enkelt jämföra utgångshastighet och anslagsenergi hos olika vapen men det känns ändå inte som att man kommer sanningen så mycket närmare på det sättet. Nästa problem är också möjligheten till jämförelse, två vapen kan ju ha identisk anslagsenergi men helt olika kalibrar och utgångshastigheter - vilken är då den mest dödande av dessa?

En man som funderade mycket runt detta, fast i den lite större skalan, var en jägare vid namn John Taylor. Han föddes 1904 i Dublin, Irland men kände redan som ung lockelsen till äventyr varpå han reste till mörkaste Afrika för att ägna sig åt storviltsjakt. På den tiden var Afrika verkligen den mörka kontinenten långt bort ifrån all tänkbar civilisation och Taylor kunde ostört ägna sig åt månadslånga safaris långt ut i ödemarken där ingen vit man tidigare hade satt sin fot.

Syftet med verksamheten var idag föga rumsren, målsättningen var helt enkelt att fälla så många elefanter som möjligt eftersom elfenben var en attraktiv och värdefull handelsvara. Under mellankrigstiden så var viltstammarna i Afrika fortfarande stora och även de största däggdjuren mycket talrika då lokalbefolkningen med sin enkla beväpning inte kunde jaga dem på ett lika effektivt sätt som europeerna.

Taylor var dessutom mycket intresserad av vapen och skytte så han kombinerade därför nytta med nöje och prövade alla möjliga och omöjliga kalibrar och laddningar på sina villebråd. Under mer än 30 år i Afrikas ödemark så fällde han över 1000 elefanter, företrädelsevis stora tjurar, i syfte att komma över det värdefulla elfenbenet.

Favoritkalibern var .375 Holland & Holland Magnum och han sköt över 5000 skott med den kraftfulla och hårt rekylerande elefantkalibern. Totalt fällde han bara med den kalibern över 100 elefanter, fler än 400 afrikanska bufflar samt mängder med mindre vilt kom kom ivägen, exempelvis lejon, flodhästar och noshörningar.

De långa kvällarna framför lägerelden ägnade han åt att skriva, främst böcker om skytte, vapen och handladdning samt sina praktiska iaktagelser och erfarenheter av detsamma. Totalt blev det ett flertal böcker och detta är de mest kända:

Privat hade han dock lite missflyt och lyckades bli misstänkt för att vara homosexuell, något som var rent kriminellt både i Afrika och England på den här tiden. Konsekvensen av detta vara att han blev svartlistad och tillbringade sina sista år i ensamhet och fattigdom.

Hursomhelst...

Ett av de arv som han lämnade efter sig var beräkningen för Taylor Knockout Faktor, en mattematisk beräkningsformel som gör att man kan jämföra den dödande effekten mellan olika kalibrar mot varann. Nu är naturligtvis inte den gode Taylor den ende som har varit ute på dessa tankebanor men det unika med just hans formel är att den är baserad på bruket av solida projektiler, vilket gör den rimligt användbar för luftvapenbruk.

För den som önskar handräkna så är formeln följande:

Diameter (som inch) x Projektilvikt (som grains) x Hastighet (som fps) / 7000

Exempel: 0.22 x 16 x 920 = 3238.4 / 7000 = 0.4626 (typiskt PCP)

Om man inte är intresserad av att handräkna alla värden så kan man enkelt använda ett ballistikprogram. Vårt kända och populära Chairgun har exempelvis en ruta speciellt för TKOF som automatiskt räknar ut korrekt värde.

Igenom att kunna räkna ut TKOF (Taylor Knock Out Factor) så kan man alltså enkelt besvara populära frågor som exempelvis:

Om jag skjuter en 7.90 gn CPL med 300 mps, dödar den då bättre än en 16 gn JSB med 180 mps?

Hur fort måste min 31 gn 25 Baracuda gå för att ge samma TKOF som en 22 PCP som skjuter 16 gn JSB med 280 mps?

Det som är viktigt att komma ihåg är att TKOF rent mattematiskt sett premierar projektiler/kalibrar som är stora i diametern samt har tunga projektiler med relativt måttlig fart. Det är nämligen dessa kalibar som även i verkligheten har visat sig besitta de mest optimala egenskaperna för att vara framgångrika i fält.

Mina egna vapen?

CZ200T (kaliber 177, 7.30 grains, 610 fps) = 0.113

BSA Ultra (kaliber 22, 21.10 grains, 630 fps) = 0.418

BSA Lonestar (kaliber 25, 30.90 grains, 820 fps) = 0.904

Ruger 1022 (kaliber 22, 40.00 grains, 1050 fps) = 1.32

Testa gärna själva att räkna era egna vapen, det är en ganska kul sysselsättning..

Airgun

2004-2010

Som ni säkert har läst på Airgun så har forumet från och med idag blivit nedlagt. Dessvärre så var nedläggningen sedan länge förväntad då intresset för forumet under en längre period hade dalat. Forum har dessvärre en tendens till att uppstå, drivas, stagnera och dö, även om Airgun var ovanligt långlivat.

Detta är en del av den naturliga livscykeln. Det som återstår och det som verkligen är värdefullt är de intersociala relationerna som odlas på forumen under deras livstid. Människor som möter varann, kontakter som etableras och vänskap som skapas är det bestående arvet av ett framgångsikt forums livslängd.

Vad händer nu..?

Detta återstår att se, som regel brukar alltid ett nytt forum uppstå ur askan ifrån det gamla och detta kan mycket väl ske här också, om intresse för saken finns. Tills detta sker så finns Airpang till tjänst som en knutpunkt för kontakterna som man kanske har förlorat igenom Airguns, för många, abrupta försvinnande.

Jag har kontakt med många entusiaster och jag vet att åtminstonde hälften av de stadiga besökarna ifrån Airgun också läser Airpang så förutsättningarna för att lösa den uppgiften känns mycket goda.

Vill ni bidra till detta?

Maila ert Airgun-namn tillsammans med önskade kontaktuppgifter (ex mail) till Airpang på 5ottosson@telia.com så kommer jag att skapa en matrikel till bloggen.

Den kommer dock inte att vara offentlig utan om Kalle söker Pelle så frågar jag Pelle först om jag ska ge Kalle hans kontaktuppgifter osv.

På detta sätt hoppas jag att vi ska kunna hålla kontakten med varann och kunna avsluta påbörjade affärer och andra projekt även om Airguns PM-funktion hastigt försvann ikväll.

Brocock Contour

En liten läcker bössa. 

Brocock, som mest är kända för sin serie av numera i England förbjudna luftpatronsvapen, har sedan en tid tillbaka en liten rolig bössa i sitt sortiment - Contour. Till skillnad ifrån nära konkurrenten Ultra ifrån BSA så är Contour baserad på en luftpistol (Aim-X) istället för ett förkortat luftgevär (Hornet).

Formatet är mycket kompakt med en längd om blott 69 cm och en vikt på enbart 1700 gram. Enligt tillverkaren så klarar den 20 skott på fullpower (kaliber 22) och erbjuder 60 respektive 75 skott hos licensfria 10 joule med kaliber 177 respektive 22. Precisionen håller sedvanlig PCP-kvalité och pipan kommer ifrån Walther.

Här är en mätning med 16.00 gn JSB Jumbo Exact:

655
653
661
666
665
668
669
671
668
668
669
664
664
661
653
676
674
670
668
651

Genomsnitt: 665 fps
Min 651 fps
Max 676 fps
Spridning 25 fps

I övrigt så är det helt konventionell konstruktion, singleskott med anspänning via en dragknopp längst bak på mekanismen. Leverantör i Sverige är Hurricane som begär 5695 kr och alternativet är en privatimport ifrån exempelvis England där priset ligger runt £350.

Long Distance Delivery

Allt fler jägare med luftvapen har succesivt börjat gå över till kaliber 25 i takt med att sortimentet av diaboler i den här kalibern växer samt att allt fler PCP börjar erbjudas i den stora kvattumskalibern.

Just tillgången till vapen som klarar att skicka av klumpar med över 25 grains i mer än 250 mps gör - i kombination med kaliber 25s generellt höga BC - att den här kalibern sannolikt kommer att bli det absolut första valet för många jägare vid jakt efter större mål på, för luftvapen, mycket långa avstånd.

En hare fälld på 109 meters avstånd med ett kaliber 25 PCP.

Långa avstånd är utomordentligt svåra med luftvapen och största försiktighet måste iaktas vid skott mot levande mål eftersom marginalerna blir oerhört små dessa avstånd. Trots BC uppåt 0.040 och hastigheter över 250 mps så är diaboler alltid oerhört sidvindskänsliga, vilket ställer stora krav på både vapen och skytt.

Kaliber 25 gör dock det bästa av saken eftersom den har en rad tekniska fördelar över den äldre favoriten, kaliber 22:

- Högre vikt, som regel 50 procent högre - i vissa fall dubbla vikten

- Högre BC, som regel minst 20 procent högre

- Större skotthål i målet, som regel minst 15 procent större

Allt detta hjälper naturligtvis till för att underlätta framgångsrik jakt på långa avstånd och trots att man i exempelvis England ofta har en helt annan syn på saken. Där brukar den generella tumregeln vara att man får 75 yards maximal räckvidd hos ett PCP på FAC jämfört med 40 yards hos deras licensfria vapen - räknat som kaliber 22. Istället lägger man stor vikt vid fieldcraft, alltså förmågan att kräla diskret så nära målet som möjligt för att kunna träffa målet i huvudet så att en säker fällning garanteras.

Vad man missar är naturligtvis att större anslagsenergier och främst grövre kalibrar också gör att de vitala träffzonerna blir avsevärt större. Om man inte skjuter 12 ft/lbs så behöver man alltså följdaktligen inte längre träffa målet just i huvudet för att fälla direkt på platsen. Haren på bilden ovan sköts exempelvis rakt i bröstkorgen (skotthålet syns tydligt på bilden ovan) och diabolen drog rakt igenom densamma - med god marginal.

Ifrån 62 joule ME så återstår det vid 109 meter hela 177 mps och 31 joule...

Ser vi på den terminala ballistiken så levererar diabolen ett TKO om 0.64 och det kan jämföras med ett .22 PCP som ger 280 mps med 16 grains vilket betyder TKO om 0.46 - bara vid mynningen...

Lite grovt så kan man alltså säga att ett sådan 25 PCP levererar nära 40 procent mera dödande kraft vid 109 meter än vad ett 22 PCP enligt ovan klarar vid mynningen.

Kaliber 25 ger med andra ord ordentligt mycket mer marginal än vad man först tror jämfört med de klenare kalibrarna. I morgon så ska vi kolla lite mera runt terminal ballistik och se hur man kan jämföra olika vapens möjligheter mot varann med hjälp av till exempel TKO.