Det första intrycken

Med en 500 mm kort pipa "in white" monterad samt den korta shrouden och en 400 cc tub

Idag så har jag monterat om min Elite och utrustat den med en (relativt) kort pipa på 500 mm i kaliber 25. Vidare så är den nu komponerad med den korta shrouden ifrån en kaliber 22 Royale 400 och dessutom så har den en liten tub på 400 cc för att kunna montera shrouden tillräckligt långt bak.

Totalt så blev vapnet nu 99 cm långt, vilket faktiskt är kortare än en standard 22 Royale med 500 mm pipa!

När allt var monterat och klart så blev det dags att pröva det färdiga vapnet igenom kronografen. Ett tiotal skott visade en klar och stabil tendens, resultatet blev 820 stabila fps med 31 gn Baracuda. Som referens kan anges att vapnet i originalskick presterade 860 fps.

I anslagsenergi räknat så sjönk effekten ifrån 51 fpe ner till 46 fpe - en förlust av blott 5.00 fpe!

Ser man på anslagsenergi så är jag alltså mer än nöjd. Vapnet ger fortfarande en bit över 60 joule, noga räknat 63 joule som genomsnitt. Detta i ett paket som är 6 cm längre än en Webley Tracker.

Översätter man resultatet i en kalkyl till JSB King om 25.40 gn så betyder detta 900 fps eller 275 mps och 60 joule.

Nästa bekymmer hos potenta PCP med korta pipor är ljudnivån. Hög effekt ifrån korta pipor ger hög ljudnivå och i allmänhet så brukar det inte gynna vapentypen att man dessutom använder ett kort shroudrör. På detta vapen så monterade jag shroudröret så långt bort som det överhuvudtaget är möjligt. Resultatet av detta var att airstrippern hamnade precis innanför det främre locket till shrouden så en översvallande majoritet av shroudrörets längd bygger med andra ord bakåt över pipan.

Även här var resultatet förbluffande effektivt. Visst boomar den men det är en "behagligt" dov frekvens och den känns klart angenämare än en orginal 22 Royale med samma shroudrör trots att det röret då är monterat klart längre fram. Jag skulle påstå, utan att ha mätt, att min Elite nu i detta utförande ligger någonstans mellan den ljudnivå som den gav som original och den nivå man hittar som original hos en 22 Royale.

I reda siffor så skulle jag gissa på mellan 89 till 100 dBa med andra ord.

Under morgondagen så blir det dags att skjuta fler serier. Då vill jag få reda på antalet skott på en fyllning ifrån den 400 cc "lilla" tuben, jag vill testa den praktiska precisionen på längre avstånd och jag ska dessutom mäta ljudnivån i absoluta termer. Vidare så är jag intresserad av spridningen ifrån skott till skott samt hur jag rent subjektivt upplever hanteringen av vapnet i normalt skytte.

Detta ska bli mycket spännande.

The Webley & Scott Senior Air Pistol

Peter Åkeborns underbar Senior ifrån 1956, en enda ägare före honom och skicket talar för sig självt..

Tidigare i veckan så fick jag ett mail ifrån Peter med en bild på på hans underbart vackra Webley & Scott Senior ifrån mitten på 1950-talet. Som ni säkert känner till så kom den första luftpistolen ifrån detta anrika företag redan 1923 då herrarna Johnstone & Fearn utvecklade Mk I. Denna modell var enormt seglivad och tillverkades i en rad underversioner.

Först ut var version ett med rakt pistolgrepp som tillverkades 1923 - 1938 och som överlappade version två, med vinklat pistolgrepp som man byggde mellan 1935 till 1939. Därefter kom andra världskriget och när produktionen togs upp igen 1946 så fortsatte man bygga samma redan då urgamla modell ända fram till 1964!

Ifrån i grunden samma stomme så tillverkade man även en lyxmodell, benämnd Senior, och det är denna som herr Åkeborn är lycklig ägare utav. Senior började tillverkas 1930 och var sedan i produktion ända tills 1964. De mest påtagliga skillnaderna mellan vanliga Mk I och Senior är att den sistnämnda har en grövre pipa, pistongpackning av brons samt fullt justerbara riktmedel. Modell Senior anses av de flesta luftpistolentusiaster som den absolut finaste modell som Webley & Scott någonsin har producerat.

Inte minst kvalitén på passning och finish anses som exceptionell, även med Webleys mått mätt...

Under mitten av 1960-talet så ökade produktionskostnaderna och även konkurransen ifrån utländska tillverkare så man "utvecklade" den legendariska Senior igenom att förenkla den till efterföljaren Premier men detta var bara en ljum försmak på de luftvapen som man kom att tillverka under 1970-talet när även Premier ansågs för dyr.

Då kom Hurricane, Tempest och Typhoon med krymplackerad stomme, vapen vars "brittiska egenskaper" inte direkt var av samma slag som 1950-talets magnifika Senior....

Diana 23

  Diana 23 tillverkad december 1969

Så har äntligen min lilla Diana 23 blivit färdig. Eftersom Eriks gamla Milbro G25 med den hemmakapade stocken tackade för sig och havererade så flyttade han snabbt uppmärksamheten till den lilla Diana 23 som jag har hållit på att pyssla med av och till de senaste veckorna.

Det blev med andra ord ett litet skifte av fokus i arbetet och Dianan fick nu utformas lite till att bli Eriks nästa bössa. På grund av detta så blev planerna för geväret något förändrade. Blåneringen blev ingen höjdare, jag fick svårt att få fram en jämn färgton utan att den flammade och eftersom varje reblånering krävde en hel del omslipande så beslöt jag mig för att lackera metallytorna istället. Förutom en pulverliknande matt lack så lade jag också på en satinmatt ytlack.

Stocken fick några extra lager klarlack för att bli ytterligare förseglad och dessutom försedd med en mer slagtålig finish.

När bössan slutligen var färdig så blev det dags att testa precision och prestanda:

  Imponerande jämn hastighet

Resultatet i kalla siffror visade sig bli överraskande gott, både i fråga om precision och kraftresurser. Som vanligt så använde jag superlätta 6.50 gn Beeman Laser för jämförelsen. Detta för att lättare kunna jämföra mot mina tidigare redovisade resultat för de lite klenare fjädervapnen i min samling:

518, 516, 517, 511, 494, 517, 514, 521, 509, 513 - genomsnitt 513 fps (156 mps), spridning: 24 fps

Genomsnittlig anslagsenergi blev 3.80 fpe eller 5.15 joule.

Diana uppgav ju 150 mps som genomsnittlig utgångshastighet och i skenet av lätta Laser så var denna hastighet inga större problem att överträffa. Behåller vi den erhållna anslagsenergin och räknar om för en diabol på 7.50 grains så hade vi erhållit 146 mps. Med tanke på en 42 år gammalt vapen, synbarligen oöppnat, så är jag mycket nöjd. Egentligen så är det förbluffande hur mycket anslagsenergi den lilla 23 ger i relation till den så mycket större Haenel 300 som jag redovisade tidigare i veckan. Noga räknat så ger min Diana 25 exakt 18% högre anslagsenergi med 7.50 gn så resonemanget om att modell 25 är 15% större än modell 23 förefaller stämma överrens väldigt bra.

  Hemmabetsad stock, glansen beror på blixten, stocken är matt i verkligheten

Trots att min modell 23 är märkbart vassare än Haenel 300 och dessutom har en kortare pipa så är den besynnerligt nog avsevärt enklare att anspänna. Dels gör kulkopplingen att den blir lättare att bryta och dels så är slagfjädern märkbart mjuk. Troligtvis så är Dianorna av den här generationen tämligen effektiva desiger eftersom de förefaller ge såpass mycket effekt ifrån relativt små dimensioner. Övertaget i effekt för Diana 25 jämfört med den fysiskt jämnstora Haenel 300 är ju påfallande och även den mindre Diana 23 är ju dessutom starkare.

 Effektsvaga vapen älskar Beeman Laser

Precisionsmässigt sätt blev renoveringen också helt okej, med tanke på att jag fick börja med att rikta pipa in ett skruvstäd. Nu skjuter den anständigt och faktiskt riktigt bra på korta avstånd, ut till runt 15 meter. Liksom övriga veteranvapen så är det som regel skytten och dennes oförmåga att hantera öppna riktmedel som begränsar den praktiska precisionen. Lilla lätta Beeman Laser, som jag har använt för alla mina veteranvapen, levererade riktigt fina träffbilder på tio meter.

Är kortare bättre eller sämre?

FX Airguns Elite i sitt normala utförande med 600 mm pipa, lång shroud samt 500 cc flaska

Nya FX Airguns Elite samt systermodellen Royale i kaliber 25 med 500 cc tub har blivit en stor framgång, inte minst internationellt. Den enda kritik som har förekommit är just mot modellens längd på hela 120 cm. En del skyttar upplever vapnet som väldigt långt och dessutom en smula tungt. 

Eftersom många spekulanter även har noterat skillnaden i format mot den betydligt kompaktare versionen med kaliber 22 och 400 cc tub så har naturligtvis frågan uppkommit; kan man inte köpa en kaliber 25 med kort pipa?

Jag har själv varit mycket nyfiken på just detta och nu har jag fått möjlighet att pröva saken i verkligheten.

Fredrik Axelsson på FX Airguns AB lovade att skicka ner en splitt ny 500 mm kort ST-pipa med kaliber 25 samt en tillhörande kort shroud, motsvarande den som är original på kaliber 22 med 400 cc tub. Med detta generösa bidrag så tänkte jag byta över 400 cc tuben ifrån min Royal till min Elite och sedan pröva i praktiken hur det hela fungerar.

Alltså, en Elite med en längd på bara ca 100 cm, liten (förhållandevis) lätt 400 cc tub samt den korta shrouden för kaliber 22. Det jag vill ha reda på är följande:

- Hur mycket effekt förlorar jag, räknat både i utgångshastighet och anslagsenergi?

- Hur ser spridningen ifrån skott till skott ut när jag ändrar pipans volym (igenom kortare längd)?

- Hur många skott får jag ut av den lilla tuben när vapnets grundinställning (med lång pipa) är 50 fpe?

- Hur mycket ökar ljudnivån jämfört med den rekordtysta långa shrouden (89 dBa) och dess långa pipa?

En kortare längd, en lägre vikt och ett överlag smidigare format kommer alltså inte "gratis" utan förluster enligt ovan, frågan är bara exakt hur mycket som skiljer i absoluta tal när jag prövar min standard Elite sida vid sida mot den kortare alternativa versionen som karbinvapen. Detta ska bli enormt roligt att testa i verkligheten.

En tidig milstolpe

 En dröm för samlaren av högklassiga fjäderluftgevär...

Modellserien Sport ifrån Feinwerkbau är säkert det mest omtalade och legendariska fjädervapnet som har tillverkats för rekreativt allroundbruk. Lanserad 1973 och tagen ur produktion 1989 så innehöll serien fyra olika grundvarianter:

- 121 - lågeffektsversion för Eurorpa, främst Tyskland men även Sverige, enbart kaliber 177 låg effekt

- 124 - den magiska modellen som skapade legenden om FWB Sport, enbart kaliber 177 hög effekt

- 125 - modell med kaliber 20 som tillverkades i fem exemplar för Beeman USA, ovanliga samlarobjekt idag

- 127 - modell med kaliber 22 som tillverkades för England och USA, enbart för hög effekt

Det som jag främst ska beröra idag är naturligtvis modell 124 då detta är den modell som man i allmänhet tänker på när man hör Feinwerkbau Sport. För drygt 10 år sedan så hade jag förmånen att äga en Sport, visserligen en 121 men ändå. Jag kom över den hos Hammer Arms för blott 2500 kr, vilket var ett kap redan då. Jag hade läst på de amerikanska forumen om modellen och var naturligtvis nyfiken även om köpesumman på den tiden var betydande, man kunde köpa en splitt ny BSA SuperSport Carbine för samma summa.

Givetvis så bytte jag slagfjäder i den från 7.50 joule till vad jag trodde var fullpower, tyvärr så visade det sig dock bara vara 16J när jag sedan hade fått tag på en kronograf. Oavsett vilket så sköt den fantastiskt, så otroligt bra att jag knappt trodde mina ögon. Trots att den redan då var mer än ett decennium gammal så sköt den märkbart bättre än min TX200 med samma kaliber och effekt. Därtill så var den lättare att anspänna och avsevärt lättare att bära omkring. Det enda område där min TX kunde göra sig gällande var när det kom till avtryckarsystemet men med detta sagt så var det absolut inget fel på Feinwerkbaus enhet, man vande sig vid det efter ett tag. Då jag även ägde en 1964 års vintage HW35E under den här tiden, vilken även den var med kaliber 177, så förbleknade densamma - Sport stod helt enkelt i en särklass.

Ännu idag så är Feinwerkbau Sport det absolut bästa fjäderluftgevär som jag någonsin har skjutit med kaliber 177!

Två år senare så fick jag emellertid ett intressant erbjudande ifrån den gode Kallander, som jag (dessvärre) föll för. Han bjöd mig jämnt byte mot en fulltunad Air Arms TX200HC med kaliber 22 och en underbart vacker Maccaristock av valnöt som han hade lagt en avsevärd tid på att putsa till. Thomas hade fått ögonen på min Sport och han visste vad det hela handlade om. I efterhand så måste jag konstatera att han trots allt gjorde den bättre affären och då var jag ändå utomordentligt nöjd med hans TX, den snyggaste och mest välskjutande TX som jag någonsin har ägt.

Kallander lade ner sin själ i att finputsa min gamla Sport och fick upp den till 265 mps med 8.44 gn som genomsnitt i en jämn och fin effektkurva, detta med mycket måttlig rekyl och med samma grymma praktiska precision.

Kollar man runt på Internet så finns det mängder med recensioner som lovprisar detta fantastiska vapen:

http://www.reviewcentre.com/reviews4975.html

Till slut sålde han den dock för en substansiell summa och jag har även varit i kontakt med denne köpare som naturligtvis aldrig kan tänka sig att sälja vapnet, det är det absolut mest välskjutande vapen som denne samlare äger.

Äkta 124 är till och med betydligt mer kostbara, den senaste jag såg på marknaden i Sverige hade ett begärt pris om 4000 kr men om säljaren verkligen fick denna summa håller jag för osagt. Ordentliga summor för minst 25 år gamla fjäderluftgevär med kaliber 177 handlar det dock om. I USA så är det ungefär samma sak, man får normalt räkna med minst $500 och inte sällan dubbla denna summan när det handlar om ett kanonexemplar.

Det finns dock underversioner av 124 Sport som ligger i en helt annan liga, nämligen ARHs 120. Detta är en tidig serie av 124 som Robert Law på Air Rifle Headquarters handbyggde i början av 1970-talet och som utrustades med en mycket karaktäristisk valnötsstock. Exakt hur många sådana vapen som tillverkades vet jag inte exakt men det handlar sannolikt om tiotals snarare än hundratals och trots att dessa var apdyra för sin tid med $479 så har ändå en del skrotats ut under åren, speciellt i början innan de nådde kultstatus. En vanlig 124 kostade jämförelsevis $139 och för $399 så kunde man köpa en Feinwerkbau 300U, sin tids bästa tävlingsgevär. En vacker valnötsstockad HW35EB betingade $170, vilket bara det var en avsevärd summa jämfört med Sheridan C9 för $64.

 Ursprungligen angavs konservativa o exakta 783 fps, sedan angav man mer sanningsenliga 830-840 fps

Notera att man i annonsen ovan har lyckats smyga in priset på en vanlig standard 124 istället för den faktiska kostnaden som en färdig 120 betingade klar för leverans. Idag har priserna skjutit i höjden, trots de ekonomiskt svåra tiderna i USA. Den senaste ARH-120 som jag såg till salu bjöds ut för $1700 och jag vet samlare som tidigare har betalat upp till $2500 för fina exemplar.

Vad är det då som är så unikt med just Feinwerkbau Sport?

Till att börja med så var vapnet för sin tid otroligt effektstarkt. Ända sedan 1960-talet så har det varit ett gott försäljningsargument att kunna erbjuda marknadens just nu högsta utgångshastighet. Konkurrenten BSF som i USA salufördes av Wischo hade ett par riktigt vassa modeller, liksom den redan då tjugo år gamla modell 35 från Weihrauch och BSAs helt nya Mercury. Alla dessa modeller kunde nå ca 750 fps för kaliber 177 och runt 700 fps kunde man återfinna ett helt koppel andra fabrikat som exempelvis Diana, Anschutz osv. Tittade man däremot på 750-800 fps så var det egentligen bara BSF 55N som kunde prestera bra på den här nivån med angivna 765 fps.

Till skillnad ifrån den fysiskt jättelika HW35 så var BSF 55N ett litet och smidigt vapen och innan 1973 så brukade just denna modell hyllas som det ultimata jaktluftgeväret. Med ett x4 kikarsikte samt den höga utgångshastigheten och en utmärkt skjutbarhet i form av bra praktisk precision så var detta ett populärt vapen med rätta. Visst fanns det luftvapenjägare som fördrog HW35 och i synnerhet med rembyglar monterade men detta var ett stort och tungt för att inte säga lätt klunsigt vapen olämpligt för långa promenader i ojämn terräng.

Introduktionen av Feinwerkbau Sport, då kallad F-12, sedemera känd som 124.  

Nu kom plötsligt Feinwerkbau med en riktigt utmanare och dess hemliga vapen var ett viktigt tekniskt steg framåt - parachutepackningen. En effekttålig syntetpackning var ett stort steg framåt och i kombination med en mycket längre slaglängd än dåtida konkurrenter så kunde Sport utveckla en avsevärt högre effekt trots ett fysiskt mycket kompakt format. Ett vapen ungefär lika stort som BSF 55N kunde lätt ge 50 fps högre hastighet men ändå en minst lika bra, om inte bättre, skjutbarhet. I början angav man konservativt runt 780 fps, klart högre än 55Ns 765 fps men i verkligheten så visade sig en väl inskjuten Sport vara ännu kraftfullare med runt 810-820 fps. Sedemera så kom man att ange 830 fps redan från fabriken. Faktum är att konstruktionen var så effektiv att väl tunade Sport kunde bräcka den magiska gränsen på 12 fpe vilket innebar över 860 fps!

Tyvärr så visade det sig att den nya syntetiska pistongpackningen inte var speciellt hållbar så diverse tidiga tuners som Ladd Fanta, Robert Law mfl fick ägna en stor del av sin tid att framställa ännu bättre packningar för eftermarknaden. I övrigt så var Sport en mycket sund konstruktion, om än svår att meka på grund av säkringens placering i kombination med den massiva slagfjädern. Arvet ifrån 300-serien när det gällde den tekniska prestandan hos piporna var slående liksom den sköna skjutkänslan. Avtryckarsystemet var också fullt acceptabelt i skenet av dåtida aktörer även om det naturligtvis låg långt ifrån då som nu världsledande Rekord från HW. En egendomlig egenskap hos Sport var hur lite kraft som krävdes för att anspänna vapnet, bara lite drygt 10 kg. Låsningen till pipan var en enkel kulkoppling, notoriskt känd för att ge barreldroop, och den långa progressiva slagfjädern i kombination med en lång pipa gav ett behagligt lågt motstånd som innebar att man kunde skjuta vapnet hela dagen lång utan att själv krokna.

Det bakre riktmedlet utgjordes av en ganska klunsig enhet som justerardes med hjälp av en skjutbar slid och det främre kornsiktet låg väl skyddat inuti en korntunnel. Traditionellt tyskt och av mycket hög kvalité. En annan nyhet var en automatsäkring i form av ett liggande V-format bleck ovanför lådstjärten. Lång kilbas och tvärställda ribbor för att kunna spärra ett kikarsiktesmontage ifrån att kana längs kilspåren visade tydligt att Feinwerbau trodde på optiska kikarsikten som framtidens riktmedel, en inte helt oäven gissning.

Sportserien fick en lång karriär. Egentligen så var den tänkt att den skulle tillverkas för försäljning i främst USA under resterande 70-tal, alltså en 5-6 år fram till 1980. Den naturliga arvtagaren som värsting i termer av hög utgångshastighet parat med utmärkt praktisk precision skulle naturligtvis bli Beeman R1, mera känd som HW80. Uppgiften att kunna ge hög utgångshastighet och bra precision var inga problem för R1, den distansierade lätt Sport med över 100 fps och hade därtill Rekord avtryckarsystem. Nackdelen var dock Sports goda rykte, fina pipa och inte minst den avsevärda skillnaden i totalvikt, en Sport var nästan kilot lättare än den grova och tunga R1.

R1 sålde ändå bra men kunde inte konkurrera ut Sport, istället så presenterade man HW85, känd som R10 hos Beeman och en bastard delvis komponerad av delar ifrån BSF vilka HW förvärvade i början på 1980-talet. Den nya R10 var lättare men ändå inte lika smidig som Sport. Både R1 och R10 nötte dock succesivt ner Sportserien som år efter år tappade försäljning, inte minst på grund av att prisutveckligen för Beemans produkter var ganska måttlig. Feinwerkbau fattade slutligen ett operativt beslut att lämna marknaden för rekreativa luftvapen och istället renodla sitt fokus på rena tävlingsvapen för 10M-skytte. Trots sparsam försäljning från mitten av 80-talet så dröjde det ända till 1989 tills sista spiken slogs i kistan på en fantastiskt vapen. Under mer än 15 år så hade Sport varit populär och uppskattad så i samma ögonblick som fabriken sålde ut sitt sista exemplar så började mytbildningen om modellen.

Det är detta som gör att vi än idag, snart 25 år efter att sista exemplaret tillverkades ännu kan köpa reservdelar och komponenter ifrån eftermarknaden, långt efter att tillverkaren själv har slutat saluföra delar. Detta är en unik situation som jag tror är mycket svår att hitta motsvarigheter till...

Observera !

En ny omröstning är nu utlagd och jag skulle gärna vilja få er feedback på dess ämne inför den framtida utvecklingen av bloggen. Frågan är alltså var tonvikten ska ligga på bloggens ämnesval. Oavsett valt huvudalternativ så kommer det dock alltid att vara en mix av olika vapentyper. Finns det mao ett allmänt intresse för mer fjädervapen på bloggen?

The Monster

http://picasaweb.google.com/lh/photo/UKE__eqzlV6AMoMWV9IAS9MTjNZETYmyPJy0liipFm0?feat=embedwebsite

Dimitrios Michailidis fantastiska skapelse

Den stora snackisen den gångna helgen har varit Dimitrios hemmakonverterade Independence som han har försett med en elektrisk pumpmotor. Som ni kan se av videon ovan så är detta bara en prototyp men det hela verkar lovande och den här typen av innovation är naturligtvis mycket intressant. Visst vorde det en lockande tanke med en integrerad enhet där man tar ut sitt PCP, trycker på en knapp och den snabbt o tyst laddar om elektriskt mellan varje skott? Ett självförsörjande PCP som drivs med ett uppladdningsbart batteri, precis som en mobiltelefon.

Här är Demitrios huvudtråd med mera teknisk information:

http://www.network54.com/Forum/79537/thread/1322349763/I%92VE+CREATED+A+MONSTER%21+-+Electr%28on%29ified+Indy%21

Imorgon så blir det fjädervapen igen...

Minelli för Weihrauch och framtiden för fjäderluftvapnen

Förstocken har nu Weihrauchs namn ingraverat

Sedan ett par veckor tillbaka så har Weihrauch börjat använda italienska Minellis vapenstockar till en del av sina vapen, hittils HW50 respektive HW57. Med över 400.000 tillverkade stockar på varje kalenderår så är Minelli den absolut största stocktillverkaren i Europa och även en av de större rent globalt sett.

Notera deras logotype på botten av pistolgreppet

Stockarna ifrån Minelli är normalt av mycket hög kvalité och flera namnkunniga tillverkare ifrån stora företag som exempelvis GAMO/BSA använder stockar ifrån dem i sin produktion. Rent estetiskt sett så lämnar tyvärr utformningen ofta en hel del att önska med ganska kitchiga och iögonfallande placeringar både av uppdragsgivarens och sin egen logotype, något som tyvärr inte direkt pryder produkten.

Weihrauch - som vi vill se deras produkter istället..

Att man har homogent bajsfärgade bokstockar försedda med stora malplacerade logotypes är dock inget som är unikt för Weihrauch utan även andra kvalitetstillverkare som Air Arms, med sina bisarra fjälllmönster och organiska formgivning, förefaller ha lämnat god smak och stil långt därhän i en from förhoppning att förefalla moderna med konstruktioner som i grund och botten är decennier gamla.

Detta är på många sätt synd då man bevisligen kan bättre. Se på Weihrauchs HW35E med sin tidlöst eleganta valnötsstock. Här finns allt i samma vapen, vita spacerplattor både för pistolgreppsrosetten och bakkappan, tät vacker nätskärning utan den ytliga och kliniska finish som präglar laserskurna greppytor samt de karaktäristiska germanska skårorna längs sidorna på förstocken. Detta är Weihrauch. Detta är deras DNA. Detta är deras arv att förvalta och även deras absolut mest unika konkurrensmedel.

Weihrauch HW50S 

Lämna laserskurna nätskärningar därhän utveckla de produkter som bär och som på ett seriöst sätt kan anknyta till de produkter som ställer Weihrauch i en unik särställning. Varför inte lyfta upp HW55 ur graven och förse den med en vacker tyrolerstock eller kanske en bayersk stock, komplett med svinrygg och allt? Sådana vapen tillverkas inte längre och det är här som Weihrauch kan leverera vad ingen annan idag klarar.

 
Made in England - nätskärningen däremot....den kan jag lätt leva utan.....länge.....

Samma sak gäller med Air Arms, se bara på den fantastisk vackra texten på sidan av cylindern på deras fjädervapen - Made in England. Detta är Air Arms, detta gör dem unika. Air Arms är brittiska luftvapen i en tid då Webley & Scott förnedrar sitt redan besudlade varumärke med vapen designade av Hatsan i Turkiet och när BSA skruvar ihop sina fjädervapen utanför Barcelona. Air Arms tillverkar ännu klassiska och tidlösa fjädervapen i den anda som vi, även 75 år efter imperiets, fall sätter i samband med good old England.

Förvalta detta arv, utveckla det och våga gå sin egen väg. Detta har John Bloor och Triumph tydligt visat när det gäller motorcykelproduktionen och jag är övertygad om att samma princip även gäller för skjutvapen.

Idag kan allt byggas överallt. Saker kan kopieras, massproduceras och distributeras globalt. Allt fler tillverkare försöker vinna synergieffekter igenom att samköra sin produktion till ett fåtal växande underleverantörer som producerar en allt större del av den slutliga produkten, inte sällan så i billiga utvecklingsländer. Samtidigt så konkurrerar alla tillverkare med priset som främsta vapen, ingenting får lov att kosta någonting och ingen tillverkare vågra tjäna pengar på bekostnad av en lägre omstättningshastighet.
   Visst har den en högre utgångshastighet men vem skulle vilja erkänna att man äger en sådan smaklös tingest..?

I skuggan av denna dekadens för de gamla traditionella företagen så blir de nyare varumärkena med rötterna i Turkiet, Spanien och Kina allt bättre och bättre. Till slut så har de gamla företagen målat in sig i ett hörn och marknaden ger dem schack matt. Alla tillverkare av fjädervapen fruktar nämligen det tunga glastaket, det finns ju en magisk gräns för vad ett fjädervapen får kosta innan kunden väljer PCP istället. Den rådande tesen är alltså att ett fjädervapen aldrig får bli för dyrt och det enda sättet att lösa detta och behålla sin marginal är att tillverka vapnet billigare men då går man över på fel sida om spelplanen där de billigare tillverkarna är kungar och i den matchen så förlorar bevisligen det ena gamla företaget efter det gamla.

Jag tror att man måste utmana den föreställningsvärlden. Det finns en mycket lönsam marknad, om än liten, för fjädervapen av premiumkaraktär. Den marknaden är dessutom spärrad mot de billigare fabrikaten som saknar den tyngsta nyckeln i den knippa som låser upp kundens plånbok - nämligen en anrik historia och det mervärde i form av ren ägarstolthet som bara ett riktigt traditionsrikt varumärke kan erbjuda.

Precis som Harley-Davidson gjorde på 1980-talet så måste man våga blicka bakåt för att kunna gå framåt. Det är ingen lätt resa, den kräver en djup insikt i vad ens produkt har för egentlig själ och en förbrödrande kunskap om de entusiaster som kommer att vara framtidens kunder. Med en stor fingertoppskänsla och sann entusiasm så kan man emellertid med små ekonomiska medel ganska enkelt svänga om ett sjunkande skepp och bygga upp en vettig lönsamhet igen.