Direktlänk till inlägg 1 december 2011
Diana 23
Diana 23 tillverkad december 1969
Så har äntligen min lilla Diana 23 blivit färdig. Eftersom Eriks gamla Milbro G25 med den hemmakapade stocken tackade för sig och havererade så flyttade han snabbt uppmärksamheten till den lilla Diana 23 som jag har hållit på att pyssla med av och till de senaste veckorna.
Det blev med andra ord ett litet skifte av fokus i arbetet och Dianan fick nu utformas lite till att bli Eriks nästa bössa. På grund av detta så blev planerna för geväret något förändrade. Blåneringen blev ingen höjdare, jag fick svårt att få fram en jämn färgton utan att den flammade och eftersom varje reblånering krävde en hel del omslipande så beslöt jag mig för att lackera metallytorna istället. Förutom en pulverliknande matt lack så lade jag också på en satinmatt ytlack.
Stocken fick några extra lager klarlack för att bli ytterligare förseglad och dessutom försedd med en mer slagtålig finish.
När bössan slutligen var färdig så blev det dags att testa precision och prestanda:
Resultatet i kalla siffror visade sig bli överraskande gott, både i fråga om precision och kraftresurser. Som vanligt så använde jag superlätta 6.50 gn Beeman Laser för jämförelsen. Detta för att lättare kunna jämföra mot mina tidigare redovisade resultat för de lite klenare fjädervapnen i min samling:
518, 516, 517, 511, 494, 517, 514, 521, 509, 513 - genomsnitt 513 fps (156 mps), spridning: 24 fps
Genomsnittlig anslagsenergi blev 3.80 fpe eller 5.15 joule.
Diana uppgav ju 150 mps som genomsnittlig utgångshastighet och i skenet av lätta Laser så var denna hastighet inga större problem att överträffa. Behåller vi den erhållna anslagsenergin och räknar om för en diabol på 7.50 grains så hade vi erhållit 146 mps. Med tanke på en 42 år gammalt vapen, synbarligen oöppnat, så är jag mycket nöjd. Egentligen så är det förbluffande hur mycket anslagsenergi den lilla 23 ger i relation till den så mycket större Haenel 300 som jag redovisade tidigare i veckan. Noga räknat så ger min Diana 25 exakt 18% högre anslagsenergi med 7.50 gn så resonemanget om att modell 25 är 15% större än modell 23 förefaller stämma överrens väldigt bra.
Hemmabetsad stock, glansen beror på blixten, stocken är matt i verkligheten
Trots att min modell 23 är märkbart vassare än Haenel 300 och dessutom har en kortare pipa så är den besynnerligt nog avsevärt enklare att anspänna. Dels gör kulkopplingen att den blir lättare att bryta och dels så är slagfjädern märkbart mjuk. Troligtvis så är Dianorna av den här generationen tämligen effektiva desiger eftersom de förefaller ge såpass mycket effekt ifrån relativt små dimensioner. Övertaget i effekt för Diana 25 jämfört med den fysiskt jämnstora Haenel 300 är ju påfallande och även den mindre Diana 23 är ju dessutom starkare.
Effektsvaga vapen älskar Beeman Laser
Precisionsmässigt sätt blev renoveringen också helt okej, med tanke på att jag fick börja med att rikta pipa in ett skruvstäd. Nu skjuter den anständigt och faktiskt riktigt bra på korta avstånd, ut till runt 15 meter. Liksom övriga veteranvapen så är det som regel skytten och dennes oförmåga att hantera öppna riktmedel som begränsar den praktiska precisionen. Lilla lätta Beeman Laser, som jag har använt för alla mina veteranvapen, levererade riktigt fina träffbilder på tio meter.