En tidig milstolpe

 En dröm för samlaren av högklassiga fjäderluftgevär...

Modellserien Sport ifrån Feinwerkbau är säkert det mest omtalade och legendariska fjädervapnet som har tillverkats för rekreativt allroundbruk. Lanserad 1973 och tagen ur produktion 1989 så innehöll serien fyra olika grundvarianter:

- 121 - lågeffektsversion för Eurorpa, främst Tyskland men även Sverige, enbart kaliber 177 låg effekt

- 124 - den magiska modellen som skapade legenden om FWB Sport, enbart kaliber 177 hög effekt

- 125 - modell med kaliber 20 som tillverkades i fem exemplar för Beeman USA, ovanliga samlarobjekt idag

- 127 - modell med kaliber 22 som tillverkades för England och USA, enbart för hög effekt

Det som jag främst ska beröra idag är naturligtvis modell 124 då detta är den modell som man i allmänhet tänker på när man hör Feinwerkbau Sport. För drygt 10 år sedan så hade jag förmånen att äga en Sport, visserligen en 121 men ändå. Jag kom över den hos Hammer Arms för blott 2500 kr, vilket var ett kap redan då. Jag hade läst på de amerikanska forumen om modellen och var naturligtvis nyfiken även om köpesumman på den tiden var betydande, man kunde köpa en splitt ny BSA SuperSport Carbine för samma summa.

Givetvis så bytte jag slagfjäder i den från 7.50 joule till vad jag trodde var fullpower, tyvärr så visade det sig dock bara vara 16J när jag sedan hade fått tag på en kronograf. Oavsett vilket så sköt den fantastiskt, så otroligt bra att jag knappt trodde mina ögon. Trots att den redan då var mer än ett decennium gammal så sköt den märkbart bättre än min TX200 med samma kaliber och effekt. Därtill så var den lättare att anspänna och avsevärt lättare att bära omkring. Det enda område där min TX kunde göra sig gällande var när det kom till avtryckarsystemet men med detta sagt så var det absolut inget fel på Feinwerkbaus enhet, man vande sig vid det efter ett tag. Då jag även ägde en 1964 års vintage HW35E under den här tiden, vilken även den var med kaliber 177, så förbleknade densamma - Sport stod helt enkelt i en särklass.

Ännu idag så är Feinwerkbau Sport det absolut bästa fjäderluftgevär som jag någonsin har skjutit med kaliber 177!

Två år senare så fick jag emellertid ett intressant erbjudande ifrån den gode Kallander, som jag (dessvärre) föll för. Han bjöd mig jämnt byte mot en fulltunad Air Arms TX200HC med kaliber 22 och en underbart vacker Maccaristock av valnöt som han hade lagt en avsevärd tid på att putsa till. Thomas hade fått ögonen på min Sport och han visste vad det hela handlade om. I efterhand så måste jag konstatera att han trots allt gjorde den bättre affären och då var jag ändå utomordentligt nöjd med hans TX, den snyggaste och mest välskjutande TX som jag någonsin har ägt.

Kallander lade ner sin själ i att finputsa min gamla Sport och fick upp den till 265 mps med 8.44 gn som genomsnitt i en jämn och fin effektkurva, detta med mycket måttlig rekyl och med samma grymma praktiska precision.

Kollar man runt på Internet så finns det mängder med recensioner som lovprisar detta fantastiska vapen:

http://www.reviewcentre.com/reviews4975.html

Till slut sålde han den dock för en substansiell summa och jag har även varit i kontakt med denne köpare som naturligtvis aldrig kan tänka sig att sälja vapnet, det är det absolut mest välskjutande vapen som denne samlare äger.

Äkta 124 är till och med betydligt mer kostbara, den senaste jag såg på marknaden i Sverige hade ett begärt pris om 4000 kr men om säljaren verkligen fick denna summa håller jag för osagt. Ordentliga summor för minst 25 år gamla fjäderluftgevär med kaliber 177 handlar det dock om. I USA så är det ungefär samma sak, man får normalt räkna med minst $500 och inte sällan dubbla denna summan när det handlar om ett kanonexemplar.

Det finns dock underversioner av 124 Sport som ligger i en helt annan liga, nämligen ARHs 120. Detta är en tidig serie av 124 som Robert Law på Air Rifle Headquarters handbyggde i början av 1970-talet och som utrustades med en mycket karaktäristisk valnötsstock. Exakt hur många sådana vapen som tillverkades vet jag inte exakt men det handlar sannolikt om tiotals snarare än hundratals och trots att dessa var apdyra för sin tid med $479 så har ändå en del skrotats ut under åren, speciellt i början innan de nådde kultstatus. En vanlig 124 kostade jämförelsevis $139 och för $399 så kunde man köpa en Feinwerkbau 300U, sin tids bästa tävlingsgevär. En vacker valnötsstockad HW35EB betingade $170, vilket bara det var en avsevärd summa jämfört med Sheridan C9 för $64.

 Ursprungligen angavs konservativa o exakta 783 fps, sedan angav man mer sanningsenliga 830-840 fps

Notera att man i annonsen ovan har lyckats smyga in priset på en vanlig standard 124 istället för den faktiska kostnaden som en färdig 120 betingade klar för leverans. Idag har priserna skjutit i höjden, trots de ekonomiskt svåra tiderna i USA. Den senaste ARH-120 som jag såg till salu bjöds ut för $1700 och jag vet samlare som tidigare har betalat upp till $2500 för fina exemplar.

Vad är det då som är så unikt med just Feinwerkbau Sport?

Till att börja med så var vapnet för sin tid otroligt effektstarkt. Ända sedan 1960-talet så har det varit ett gott försäljningsargument att kunna erbjuda marknadens just nu högsta utgångshastighet. Konkurrenten BSF som i USA salufördes av Wischo hade ett par riktigt vassa modeller, liksom den redan då tjugo år gamla modell 35 från Weihrauch och BSAs helt nya Mercury. Alla dessa modeller kunde nå ca 750 fps för kaliber 177 och runt 700 fps kunde man återfinna ett helt koppel andra fabrikat som exempelvis Diana, Anschutz osv. Tittade man däremot på 750-800 fps så var det egentligen bara BSF 55N som kunde prestera bra på den här nivån med angivna 765 fps.

Till skillnad ifrån den fysiskt jättelika HW35 så var BSF 55N ett litet och smidigt vapen och innan 1973 så brukade just denna modell hyllas som det ultimata jaktluftgeväret. Med ett x4 kikarsikte samt den höga utgångshastigheten och en utmärkt skjutbarhet i form av bra praktisk precision så var detta ett populärt vapen med rätta. Visst fanns det luftvapenjägare som fördrog HW35 och i synnerhet med rembyglar monterade men detta var ett stort och tungt för att inte säga lätt klunsigt vapen olämpligt för långa promenader i ojämn terräng.

Introduktionen av Feinwerkbau Sport, då kallad F-12, sedemera känd som 124.  

Nu kom plötsligt Feinwerkbau med en riktigt utmanare och dess hemliga vapen var ett viktigt tekniskt steg framåt - parachutepackningen. En effekttålig syntetpackning var ett stort steg framåt och i kombination med en mycket längre slaglängd än dåtida konkurrenter så kunde Sport utveckla en avsevärt högre effekt trots ett fysiskt mycket kompakt format. Ett vapen ungefär lika stort som BSF 55N kunde lätt ge 50 fps högre hastighet men ändå en minst lika bra, om inte bättre, skjutbarhet. I början angav man konservativt runt 780 fps, klart högre än 55Ns 765 fps men i verkligheten så visade sig en väl inskjuten Sport vara ännu kraftfullare med runt 810-820 fps. Sedemera så kom man att ange 830 fps redan från fabriken. Faktum är att konstruktionen var så effektiv att väl tunade Sport kunde bräcka den magiska gränsen på 12 fpe vilket innebar över 860 fps!

Tyvärr så visade det sig att den nya syntetiska pistongpackningen inte var speciellt hållbar så diverse tidiga tuners som Ladd Fanta, Robert Law mfl fick ägna en stor del av sin tid att framställa ännu bättre packningar för eftermarknaden. I övrigt så var Sport en mycket sund konstruktion, om än svår att meka på grund av säkringens placering i kombination med den massiva slagfjädern. Arvet ifrån 300-serien när det gällde den tekniska prestandan hos piporna var slående liksom den sköna skjutkänslan. Avtryckarsystemet var också fullt acceptabelt i skenet av dåtida aktörer även om det naturligtvis låg långt ifrån då som nu världsledande Rekord från HW. En egendomlig egenskap hos Sport var hur lite kraft som krävdes för att anspänna vapnet, bara lite drygt 10 kg. Låsningen till pipan var en enkel kulkoppling, notoriskt känd för att ge barreldroop, och den långa progressiva slagfjädern i kombination med en lång pipa gav ett behagligt lågt motstånd som innebar att man kunde skjuta vapnet hela dagen lång utan att själv krokna.

Det bakre riktmedlet utgjordes av en ganska klunsig enhet som justerardes med hjälp av en skjutbar slid och det främre kornsiktet låg väl skyddat inuti en korntunnel. Traditionellt tyskt och av mycket hög kvalité. En annan nyhet var en automatsäkring i form av ett liggande V-format bleck ovanför lådstjärten. Lång kilbas och tvärställda ribbor för att kunna spärra ett kikarsiktesmontage ifrån att kana längs kilspåren visade tydligt att Feinwerbau trodde på optiska kikarsikten som framtidens riktmedel, en inte helt oäven gissning.

Sportserien fick en lång karriär. Egentligen så var den tänkt att den skulle tillverkas för försäljning i främst USA under resterande 70-tal, alltså en 5-6 år fram till 1980. Den naturliga arvtagaren som värsting i termer av hög utgångshastighet parat med utmärkt praktisk precision skulle naturligtvis bli Beeman R1, mera känd som HW80. Uppgiften att kunna ge hög utgångshastighet och bra precision var inga problem för R1, den distansierade lätt Sport med över 100 fps och hade därtill Rekord avtryckarsystem. Nackdelen var dock Sports goda rykte, fina pipa och inte minst den avsevärda skillnaden i totalvikt, en Sport var nästan kilot lättare än den grova och tunga R1.

R1 sålde ändå bra men kunde inte konkurrera ut Sport, istället så presenterade man HW85, känd som R10 hos Beeman och en bastard delvis komponerad av delar ifrån BSF vilka HW förvärvade i början på 1980-talet. Den nya R10 var lättare men ändå inte lika smidig som Sport. Både R1 och R10 nötte dock succesivt ner Sportserien som år efter år tappade försäljning, inte minst på grund av att prisutveckligen för Beemans produkter var ganska måttlig. Feinwerkbau fattade slutligen ett operativt beslut att lämna marknaden för rekreativa luftvapen och istället renodla sitt fokus på rena tävlingsvapen för 10M-skytte. Trots sparsam försäljning från mitten av 80-talet så dröjde det ända till 1989 tills sista spiken slogs i kistan på en fantastiskt vapen. Under mer än 15 år så hade Sport varit populär och uppskattad så i samma ögonblick som fabriken sålde ut sitt sista exemplar så började mytbildningen om modellen.

Det är detta som gör att vi än idag, snart 25 år efter att sista exemplaret tillverkades ännu kan köpa reservdelar och komponenter ifrån eftermarknaden, långt efter att tillverkaren själv har slutat saluföra delar. Detta är en unik situation som jag tror är mycket svår att hitta motsvarigheter till...

 

brytpipa

29 november 2011 19:04

Bloggen har de senaste dagarna verkligen fjädrat till nya höjder.

Har lyckan att vara innehavare av en mycket fin FWB 127, som du nämner är det speciella med detta vapen att det ger så mycket kraft och precision trots att det är så mjukt att anspänna.

Ska man nu ha en säkring så ska den vara utformad som på FWB sport.

Min är bestyckad med Maccaris korta fjäder vilket nog ytterligare bidrar till mjukheten vid anspänning.

Vid jakt uppskattas att den är i stort sett ljudlös vid anspänning.

 

Adde

29 november 2011 20:47

Har "konkurenten" Wischo s60=Bavaria s60 i nyskick, mjuk och fin avfyrning enhåls träffbilder på tio meter, riktigt bra avtryckare med bombsäker upphakning, ca 240 m/s med superdome, hög kvalité på kolvträ blånering och stål, skulle troligen vara dyrare än HWs nya motsvarande modeller om den tillverkades idag.

Johnny Ottosson

29 november 2011 22:27

Ett mycket fint vapen som, som sagt, förmodligen aldrig hade kunnat tillverkas idag till överkomliga pengar.

 

nonaim

30 november 2011 00:15

Väldigt trevlig artikel Johnny. Tror att det finns en 127a för 225 pund på BARs hemsida om ngn är intresserad.

 

Thomas

30 november 2011 07:52

Kan bara hålla med brytpipa'n. Mycket trevlig artikel och otroligt vackra luftvapen!
Mycket snyggare än dagens fula tumhålsstockar. Ser lite ut som klassiska engelska jaktvapen.

 

Thomas

30 november 2011 07:55

nonaim

Har du en direktlänk till den sidan med 127'an.

Johnny Ottosson

30 november 2011 19:08

Lloyd har två stycken, varav en inte är på sidan. Båda är dock 127 och i ungefär samma prisläge.

 

nonaim

2 december 2011 16:12

Vad sägs om priset Johnny? Är lite sugen på att hugga en av 127orna.

Johnny Ottosson

2 december 2011 19:48

Man får nog räkna med minst 2500 kr för en 127 och kanske ytterligare 500 kr för en 124 om man hittar någon.

Har man tur så kan man emellertid köpa dem avsevärt billigare om det är en säljare som inte vet vad han säljer.

Räkna med kanske en femhundring i frakt.

Jag tror BARs priser är normala, varken höga eller låga.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  En ammunitionstest!   Klassiska Baracuda med tre olika vikter och betydligt bättre burk.     När jag köpte min gamla BSA Ultra på sommaren 2006 så betalade jag £249 vilket kompletterades med £89 för kikarsiktet och ytterligare 2 x £4...

  Brno nummer 5 Ett vackert vapen, bara stål och trä dessutom.   Även denna gång så kommer temat att vara rimfire/”salongsgevär”/småviltstudsare/kantantänt/22LR eller vad man nu egentligen vill kalla den här vapengruppen. Jag har...

  På dryga distanser...   Att skjuta över 40 meter med 177/8J är en utmaning utomhus. Idag blev det en sväng till huset och eftersom det var någorlunda vindstilla så tog jag min lilla Crosman 1701 Bullpup - i allt väsentligt drivlinan av e...

Skön söndag!   Idag blev det en sväng runt de nya domänerna. Även den här helgen så kunde jag inte motstå frestelsen att åter igen ta med min gamla BSA ut till huset för lite skytte över 40 meter. Man kan alltså säga att förra helgen g...

    Plastic fantastic!     Syntetstockar har blivit allt mer populära! Syntetstockar är numera nästan mer talrika än stockar av trä eller laminat och i takt med behoven av bättre lönsamhet, liksom rådande designtrender för skjutvapen, ...