Att recensera en recension.. 

Idag så kom jag sålunda äntligen över det senaste nummret av Vapentidningen och kunde förnöjt konstatera att det äntligen har kommit med en artikel om luftgevär igen. Sedan undertecknad slutade skriva i Vapentidningen för två år sedan så har ju andelen artiklar om luftvapen varit ungefär lika lätt räknade som tänder hos höns.

Den nu publicerade artikeln ger en titt på lite olika moderna och storsäljande PCP, till skillnad ifrån vad rubriken till artikeln antyder så har den dock ingeting alls med Field Target att göra, mer än att vissa av de prövade modellerna ibland används av en del hobbyskyttar även till den här tävlingsgrenen. Det rör sig alltså långt ifrån om några riktiga Field Target-vapen, vilket inte minst närvaron av en Gladiator (!) vittnar om.

Att ta del av en sådan här recension på olika vapen är extra roligt när man själv har skrivit den här typen av artiklar. Man får så att säga en möjlighet att se någon annans arbete, direkt utifrån vad personen har skrivit och indirekt utifrån att man själv enkelt kan sätta sig i artikelförfattarens perspektiv.

Ett problem när man skriver är ofta att lägga ribban på rätt nivå. I en publikation som Vapentidningen så kommer man till stor del att tala till ännu icke frälsta vilket kräver att man är väldigt tydlig och pedagogisk. Samtidigt så får nivån inte vara alltför basal eftersom artikeln så kommer att uppfattas som tom och innehållslös för den kunnige luftentusiasten när denne läser samma verk.

Detta är något som jag personligen tycker är svårast och mest utmanande att försöka skapa. I jämförelse så är det därför ganska enkelt att skriva blogginlägg. Här kan jag själv välja nivå utan att behöva ta hänsyn till vad en betalande part har för önskemål och dessutom så riktar jag bloggen mot redan intresserade så därför kan jag med gott samvete släppa många absolut fundamentala förklaringar i löptexten.

Artikelförfattaren i Vapentidningens senaste inlägg tycker jag har hittat en bra nivå, även om den i och för sig är mera låg än hög. Viktigast av allt är dock att han inte springer i den farligaste fallgropen av alla, att lägga en nivå som är högre än vad man själv bemästrar.

Detta har jag sett flera exempel på tidigare ifrån Vapentidningen och det var faktiskt därför som jag själv började skriva åt dem en gång i tiden.

Vad man gör i detta nummer är att man presenterar ett gäng olika vapen och parar ihop dem två och två för en enkel grundläggande (läs, mycket grundläggande) analys. Bedömningen är allmänt hållen till stora delar och kryddas enbart med någon enstaka träffbild på 30 meter, utan djupare genomgång. Att man har kört ner till Tobbe på Hurricane, kastat ut några bössor på gräsmattan för att fota upp bilder till artikeln är föga imponerande och dessutom tyvärr ganska tydligt. Jag ser inte det som en speciellt hög ambitionsnivå men vem vet, man kanske led av tidsbrist?

Nu kanske jag inte ska sticka ut hakan alltför mycket, jag är själv betydligt bättre på att skriva än att fotografera men vem blir egentligen glad över att se en Air Arms posera på ett knallrött vapenstöd av hårdplast? Lite mer smakfulla miljöbilder hade inte gjort ont. Har man svårt att ordna något rent praktiskt så köp bara en jutesäck och lägg bössan på. Lite bättre kompostion i bilderna med andra ord, även om jag själv mer än väl vet att det kan vara svårt att vara fantasifull om man inte själv har "blick" för sådant.

I övrigt så är artikelförfattarens slutsatser om de olika vapenmodellerna solida, trots att de inte direkt utvecklas på djupet. Att lilla CZ200 hålls som det mest prisvärda som man kan köpa ibland marknadens alla PCP är föga förvånande men man påpekar också (med all rätt) att dess avtryckarsystem inte är mer än mediokert. Här fick dess antagoniskt, FX Airguns Typhoon, bita i gräset, även om det naturligtvis handlar om nyansiella skillnader.

Så går recensionen vidare, modell mot modell parvis räknat och det hela är en underhållande men ganska grund artikel som jag själv tycker lovar gott inför framtiden. Klart läsvärt med andra ord.

De första intrycken..

  Utgångsläget på startskärmen när ett skott har passerat ifrån min Challenger

Så har jag äntligen fått lite tid över att bekanta mig med den helt nya kronografen som jag köpte i veckan som gick. Överlag så är jag oväntat positivt överraskad över den här skapelsen, den är onekligen på många sätt en betydligt modernare och mer ändamålsenlig konstruktion än min gamla Pro-Chrony Beta.

Utförandet.

Hela Air-Chrony är tillverkad av förhållandevis grov metallplåt, nästan som ett kulfång. Det gör också att den är oväntat tung (över ett halvt kilo!) och den känns synnerligen solid. Små detaljer som exempelvis gummifötter undertill och känslan i strömbrytaren samt knappar/reglage känns förtroendefullt och bidrar till intrycket av en allt igenom gedigen produkt. Inget skramlar eller sitter löst, alternativt på tre-kvart (jmfr batteriplaceringen på Beta) utan hela kronografen känns totalt homogen. Upplösningen i teckenfönstret har skarpt sken och tydliga tecken, mörka sådana på ljus bakgrund. Lättläst och tydligt.

  Ordentliga gummifötter undertill..

Formatet

En av de största fördelarna med Air-Chrony är formatet, den är betydligt smidigare än Betan och i princip så liten som en fristående kronograf kan bli rent praktiskt. Det som oroade mig var risken att inte skjuta rakt igenom den lilla tunnel som kronografens blygsamma format tillåter. I praktiken så var detta dock inget bekymmer eftersom mina praktiska prov visar att man får absolut pålitliga mätningar helt oavsett vart inom kronografens tunnel som projektilen färdas. Eftersom kronografen är så pass okänslig för hur man skjuter igenom dem så kan man också hålla mynningen nära och koncentrera sig på att undvika att skjuta själva kronografen men ändå vara trygg i förvissningen om att man alltid får en korrekt värde noterat.

Pålitligheten

Jag har prövat med alla möjliga luftvapen - ifrån 5 till 70 joule, fjäder, Co2 liksom PCP och ingen annan kronograf som jag har prövat tidigare har mätt lika pålitligt. Jag har kört långa sekvenser, både med skarpt ljus i rummet likväl som dämpat framåt kvällskvisten men Air-Chrony tuggar pålitligt på ändå. Förbluffande!

  Här sätter man in batterierna, notera dioderna nedtill som sköter mätandet.

Användandet

Att hantera kronografen sker igenom tre knappar som sitter under teckenfönstret. Den som har haft ett armbandsur från Casio känner snabbt igen sig. Det är enkelt att rent intutivt manövrera kronografen utan att ha bruksanvisningen i knät. I default när man knäpper på kronografen så får man två rader i teckenfönstret, ett för utgångshastighet (MPS) och en rad för anslagsenergi (Joule). Trycker man på knapp 1 så kan man i detta läge ändra projektilvikten, vilken ligger till grund för energipresentationen. Detta går mycket snabbt och smidigt. Tillbaka till "huvudnivån" igen så kan man trycka på knapp 2 för att vandra vidare igenom de olika presentationerna. I tur och ordning så får man då se vilket skott i ordningen man har skjutit, genomsnittlig hastighet (so far), högsta hastighet, lägsta hastighet, genomsnittlig anslagsenergi, spridning i MPS, standardavvikelse och slutligen hastighet i FPS.

  Strömställare och COM-port baktill

Sammanfattningsvis:

+ Gedigen, känns solid och välbyggd, seriösa och påkostade komponentval

+ Lättläst och tydlig display med belysning, rapp programvara

+ Omtänksamma detaljer, allt ifrån instättning av batterier till fina gummifötter undertill

+ Läser pålitligt oavsett skottvinklar och ljusförhållanden - förutom i direkt starkt solljus

+ Rejäl minneskapacitet - 250 mätningar!

+ Kan kopplas mot PC etc - har inte prövat detta ännu

+ Litet format (137 mm hög, 95 mm bred och 70 mm djup) - men tung!

+ Kan matas med 220V igenom en tillbehörsadapter

- Tung och känns klunsig, bör inte tappas på foten typ

- Alla defalut är metriska och all information kan inte fås IMP

- Ingen automatavstängning, batterier varar 5 timmar

- Liten skottunnel, kräver att man tänker sig för och siktar rätt

- COM-port känns lite 90-tal, varför inte USB?

  Skott nummer 10 i läge IMP för icke-metriska värden..

Slutligen: So far, so good. Jag är positivt överraskad hittils och kronografen känns solid och gedigen för sina pengar. Totalt så har den kostat mig 1255 kr och det känns inte som något opris i konkurransen. Nu ska jag använda den lite mera och jag kommer därför att återkomma framöver med fler vunna erfarenheter av den.

Lågtryck att vänta..?

Nej, den här gången så talar jag inte väder, vilket vanligtvis bara sker här i bloggen inför större tävlingar. Det jag tänker på nu är en tänkbar utveckling av vapnen som vi använder i vår hobby. Nu tror nog många att det kommer att bli ännu mera tjat om Crosman och deras dualfuel-koncept men idag tänkte jag tala lite om den här tekniken i mer vida termer.

Det är nämligen så att HPA/dualfuel/kalla-det-vad-du-vill kan ha framtiden för sig. Som jag ser saken, utan att vara alltför tekniskt bevandrad bakom de olika teorierna runt PCPs olika drivkällor så kan jag instinktivt se tre rejält stora fördelar med den här tekniken, fördelar som dagens högtryckssystem saknar:

1 - Lägre ljudnivå

Alla vill väl ha ett vapen med låg ljudnivå? Visst, man kan få en låg ljudnivå på andra sätt också, om man använder ett mer normalt systemtryck, exempelvis med hjälp av en ljuddämpare, en shroud eller liknande. Men här så får man en sansad ljudnivå också utan dessa tillbehör och med dem så blir ljudet naturligtvis ännu lägre. Handen på hjärtat - är det verkligen någon som har tyckt att ett PCP kan låta för lite...?

2 - Luftfyllningen

Med lägre systemtryck så räcker luften längre. Antingen så blir det enklare att handpumpa eller så räcker luften i en dykartub betydligt längre och det är inga små skillnader heller som vi talar om. Lägre tryck tillåter också mindre tuber eftersom dessa ändå räcker länge nog - själv får jag ut 60 bra och totalt 80 acceptabla skott ur 126 cc ifrån bara 1350 Bars starttryck. Tänk då en 500 cc tub..

3 - Lägre påfrestningar

Ett lägre systemtryck stressar materialet mindre. Detta gäller inte bara tryckkärlen utan även sekundära komponenter som exempelvis att man kan använda lättare hammare och klenare hammarfjäder då ventilsystemet hela tiden jobbar mot ett lägre mottryck. En klen hammarfjäder gör också att avtrycket kan tillverkas med bättre precision eftersom det inte måste hålla emot så stora krafter etc. Hela vapnets alla komponenter gynnas av att påverkas av mindre krafter.

Men finns det inga nackdelar då?

Då jag själv inte kunde hitta några rent spontant så ringde jag upp Fredrik på FX för att fråga. Han har stor erfarenhet av hur ventilsystem till PCP tillverkas, förmodligen störst erfarenhet i landet, och dessutom så tillverkar han bara vapen med förhållandevis höga systemtryck. Med detta i minnet så borde han vara precis rätt person för att bevisa mig fel när jag lovprisar lågtryckssystem, eller hur?

Till min förvåning så höll han till stor del med om mina resonemang och han hade själv experimenterat med systemtryck så låga som under 20 Bar! Trots detta extremt låga tryck så hade han ändå fått ut acceptabelt hög effekt men tyvärr drabbats av precisionsproblem. Hans teori var att ett för lågt tryck inte fick kjolen på diabolerna att "greppa in" i vapnets räffling på ett korrekt sätt för att stabilisera diabolen när den lämnar mynningen.

Förmodligen så krävs det någonstans runt 60 Bar och uppåt för att ett lågtryckssystem ska börja fungera acceptabelt, alltså ungefär den trycknivå som råder hos Co2-vapen, vilka vi alla vet kan presentera riktigt vass praktisk precision. Innan SSP/PCP så var ju Co2 riktigt populära även hos tävlingsvapen för Int 10M och deltog framgångsrikt i så stora tävlingar som VM/OS i de grenar där precision i praktiken betyder precis allt. 

Personligen så hade jag inte blivit förvånad om vi i framtiden kommer att se fler tillverkare som ger sig på att tillverka lågtrycksvapen. Detta eftersom fördelarna är många och påtagliga samtidigt som vi (ännu) har sett väldigt få, om några, konkreta nackdelar med koncepten. 

I en värld där allt fler tillverkar närmar sig varann, både i form av formgivning och att man använder gemensamma komponenter ifrån samma underleverantörer, så kan kanske en unik drivkälla vara nästa steg framåt som driver något eller några tillverkare vidare i utveckligen. Här tror jag att det kan finnas ytor att tjäna på framöver.

Vad tror ni själva?

Leveransdags!

  Leveransen tog 4 dagar

Idag så kom min Air-Chrony. Totalt så tog leveransen fyra dagar och paketet kom direkt i min brevlåda så att jag slapp åka in till staden för att hämta ut den. Innehållet var väl förpackat utan överdrivna mängder emballage. Att beställa via generalagentens webshop gick smidigt och jag valde att förbetala via banköverföring. Såvitt jag kunde se så fanns tyvärr ingen möjlighet (ännu) att betala via PayPal. 

  Notera att även batterier ingick, liksom en snitsig dekal och en rejäl manual.

Under de närmaste dagarna så ska jag därför testa den här kronografen noga för att se vad man egentligen får för sina pengar och samtidigt så ska jag jämföra den mot den etablerade storsäljaren Chrony.

IWA 2015

  En av vår hobbys mest betydelsefulla mässor..

I helgen så växlade jag några ord med Fredrik Axelsson om hur läget ligger och han berättade att FX Airguns även detta år har lite heta nyheter att presentera på IWA-mässan. Visserligen så är det ett antal månader kvar men tiden går fort och IWA är det stora startskottet för den kommande säsongen.

När jag ändå hade Fredrik på tråden så passade jag också på att fråga vad som hände med den lilla "Slim-Jim pumpen" som han projekterade för en tid sedan. Johan, en av Airpangs läsare, mailade mig för någon vecka sedan och frågade mig om jag visste något så därför bollade jag funderingen vidare.

Pumpen finns, men är lagd på is tillsvidare, var beskedet. Anledningen till detta var främst att man har fullt upp med så mycket annat. Produktionen av befintliga modeller går så mycket som det bara är möjligt för att försöka mätta efterfrågan och på planeringsstadiet så finns flera prototyper till kommande produkter som har fått en högre prioritet, av olika anledningar. 

Fredrik var själv på tröskeln för att bege sig till USA för bänkskytte och det ska bli spännande att se om FX även detta år kan placera sig bra i USAs största tävling för den här skytteformen. Jag kommer naturligtvis att återkomma igen i ämnet så fort jag har material som jag får publicera om de stora nyheterna inför säsongen 2015.

AirChrony

  AirChronyn

Idag så beställde jag en så kallad AirChrony ifrån företaget Tjelek i Varberg. De som har varit med på årets tävlingar har säkert träffat Petr Bures och kanske även sett den kronograf som han har förevisat. Den finns i två versioner, en som man hänger på vapnets pipa, precis som gamla Combro, samt en fristående variant - som jag själv valde.

Utvecklingen har ju varit fantastisk de senaste åren i fråga om hemelektronik och specen här talar om 250 skotts kapacitet i minnet jämfört med de blott 60 som min gamla Chrony Beta besitter. Det som främst attraherade mig var dock kompakt format och löftet om att den ska registrera pålitligt oavsett ljusförhållanden, vilket då eliminerar behovet av belysningssats och dito diffusorer. Sedan så kan man också överföra data via USB till sin surfplatta/laptop etc men det ska vi titta lite närmare i ett senare skede.  Givetvis så kommer jag även att jämföra dess värden mot min andra kronograf.

Själva beställningen gick smidigt ifrån företagets hemsida och med frakt så betingade kronografen 1255 kr.

Länk: http://shop.textalk.se/se/artgrp.php?id=39528&grp=2458518

Bättre än vad sin samtid vågade tro..

  Hade man inte vapen över 12 fpe i sortimentet så fick man skryta över de som låg under..

När man läser igenom 1980 års Air Gun World så kan man konstatera att alla förekommande vapen har en sak gemensamt - de har en mycket måttlig anslagsenergi. Då marknaden i praktiken dominerades av fjädervapen så begränsades man också av de fysiska gränser som dessa erbjöd. Fjädervapen har ju den egenskapen att deras fysiska format står i direkt proportion till dess effektutveckling. Visserligen så hade man en effektgräns, då som nu på 16 joule, men då fjädervapen rent konstruktivt vid denna tid knappast översköt den här nivån så fanns det inga fjädervapentillverkare som erbjöd något utöver det normala. Ville man ha mera effekt, och tog sig besväret att ta ut en vapenlicens (FAC) så var man hänvisad till pumpvapen.

Visst, en vältunad Mercury i kaliber 22, liksom en Feinwerkbau Sport och BSFs större modeller kunde gå upp till närmare 20 joule i bästa fall men skillnaden mot ett licensfritt vapen på 16 joule var tämligen marginell och i synnerhet så i den klenare kaliber 177. Kvarstod gjorde dock problemet att också rekylen ökar i proportion med effektuttaget så med dåtidens betydligt mer rekylkänsliga kikarsikten och taffliga kikarsiktesmontage så var det inte sällan som man förlorade en hel del praktisk skjutbarhet även om man teoretiskt sett vann en flackare projektilbana. De flesta entusiaster drog därför den korrekta slutsatsen att en vapenlicens var tämligen bortkastad, i alla fall om man skulle köpa ett fjädervapen.

Detta var alltså en tid när inte ens den urgamla Weihrauch HW80 hade kommit ut på marknaden och långt, långt före vapen som Theoben Eliminator och Webley & Scott Patriot.

Om man däremot tittade på en Setra, en Crosman/Benjamin och i synnerhet en Sharp så var saken en helt annan. Detta var pumpgevär, vapen som lätt kunde ge betydligt högre anslagsenergi och dessutom med bibehållen skjutbarhet. Här talade vi inte längre om runt 16-20 joule, en Sharp Innova angavs till 800 fps med kaliber 22 - vilket i runda slängar innebar minst 25 joule. Två nackdelar fanns emellertid - avtrycket blev hårdare ju mer pumptag man tog och själva pumpningen var tung och tidskrävande. Alla dessa vapen var dessutom importerade, något som inte direkt ansågs meriterande på den hemmablinda brittiska marknaden vid den här tidpunkten.

  Whiscombre hade fräna åsikter men kunde också backa upp dem..

Ibland alla färgstarka karaktärer, ofta rätt dammiga herrar i den äldre medelåldern, som frekventerade tidningens spalter såsom skribenter i skilda ämnen så fanns en sirlig herre vid namn Harold Resugglan. Denne gentleman, med sin ständigt välknutna slips, gav läsekretsen råd runt de tekniska aspekterna av luftvapenteknologin.

I en av det årets mest läsvärda sekvenser så uttalade han sig tämligen kategoriskt om att fjäderluftvapen inte kunde förmås att ge mer än som mest 20 fpe då de vid ett högre effekuttag än detta skulle bli fullständigt oskjutbara. Han fick emellertid genast mothugg av en grabb som tyckte precis motsatsen och underströk detta igenom att berätta hur han i källaren hemmavid handbyggde luftgevär som klarade 30 fpe - en närmast astronomiskt hög effekt på den tiden. 

Med en underton att bli avförd som lögnare så avsnoppades han en smula brutalt med ett påpekande om att man kanske i och för sig skulle kunna tänkas nå så högt upp med ett jättestort vapen men att detsamma också skulle komma att bli totalt obrukbart på grund av rekylen.

Synnerligen syrligt så återkom denne brevskrivare med ett påpekande om att hans egna fjädervapen minsann var totalt rekylfria, trots den abnorma effeknivån och att skjutbarheten var tillräckligt god för att alla och envar ("average shot") skulle kunna lägga fem skott inom en tum på 50 yards, trots att varje diabol lämnade pipan med över 900 fps i kaliber 22.

Något som han dessutom lyckades bevisa inför en förstummad redaktionsledning varpå hans gevär fick en helt egen artikel i tidningen och därmed stora mängder gratisreklam..

Året var 1980

  Kommer ni ihåg när vi lämnade 1970-talet?

Jag kommer själv ihåg nyårsaftonen 1979 väldigt tydligt, mest för att min framlidna mamma förklarade att vi nu hade skiftat decennium och att vi nu gick in i 1980-talet. Detta var framtiden, som jag uppfattade budskapet. Själv hade jag som nioåring en ganska luddig bild av vad ett decennium egentligen var för något men uppenbarligen var det något av vikt eftersom min mamma betonade det så.

Luftvapen var ännu ett par år bort för min egen del, jag fick mitt första luftgevär först 1982, men den tiden så jag började skjuta var på många sätt snarlik perioden ett par år tidigare. Det är den här tidsepoken för runt 35 år sedan som vi ska titta lite närmare på idag. Denna tidsresa ska vi ta med hjälp av en årgång av Airgun World.

  Stoltare än någonsin - de brittiska vapnens zenith..

Det är nu som den brittiska luftvapenindustrins storhetstid börjar. Under 15 år framöver så kommer vår hobby att totalt domineras av fjädervapen och då företrädelsevis sådana ifrån öarna i väster. BSAs annonser sväller av stolthet och många av deras påståenden är med dagens perspektiv närmast helt befängda. Jag vet exempelvis många olika saker som man kan kalla gamla Airsporters avtryckarsystem men "crisp" tillhör sannerligen inte de vanligaste..

  Man är minsann bortskämd med BSAs jättelika sortiment..

Vilket sortiment! Så många läckra modeller, vilken ska man välja? Tja, ungefär så tänkte nog BSAs marknadsförare att den presumtive kunden skulle känna sig inför ovanstående helsidesannons. Här fanns inte mindre än sex (!) olika modeller utifrån fyra olika grundkonstruktioner. Toppmodellen var Airsporter S, alltså en Airsporter med stock av äkta valnöt. Nästa steg var standardversionen av Airportern, med bokstock. Går vi vidare så fanns Mercury, en Airsporter med brytpipa, samt två lika Meteor - en standard och en lite mer påkostad med finesser som bakkappa (!). Slutligen så hade man med den lilla bisarra Buccaneer, som var baserad på luftpistolen Scorpion..

  Liten, billig och ful men vilken prestanda och vilken precision...

Som de flesta korrekt misstänker så dominerades marknaden av fjädervapen. Det enda alternativet som existerade var pumpvapen eftersom Co2-vapen, på grund av en olyckligt formulerad lagstiftning, låg på obligatorisk licensplikt mellan 1968-1997 i England. Detta ändrade inte det faktum att pumpgevären kom på riktigt bred front i skiftet mellan 70- och 80-tal.

Anledningen var uppenbar, dåtidens fjädervapen var inte speciellt utvecklade sedan trettiotalet år tillbaka. Dessa vapen rekylerade hårt, lämnade måttlig utgångshastighet och hade både tröga och råa avtryckarsystem. Detta, i kombination av dåtidens diaboler, gjorde att den praktiska precisionen var högst måttlig. Det enda sättet att få ett så bra resultat som det trots allt gick att få var hängiven träning och invänjning av det aktuella vapnet.

Här lockade pumpgevären med väsentliga fördelar, de var lättare, smidigare, totalt rekylfria och gav betydligt högre anslagsenergi. Därtill så hade de ofta bättre avtryckarsystem. Nackdelen var naturligtvis ett evigt pumpande. Trots detta ramlade det in en stor våg av pumpvapen i England vid den här tiden. I tidningarna så kunde man läsa om Setra ifrån Spanien, Crosman/Benjamin/Sheridan ifrån USA och Sharp från Japan - mängder med spännande och potenta vapen.

Hur var då reaktionen hos Airgun World? 

Högst kluven, kan man läsa mellan raderna. Man höll naturligtvis den egna industrin under armarna, tillverkare som inte hade eller ens var intresserade av att producera pumpvapen. Samtidigt så svämmade frågelådorna över av läsarnas frågor och funderingar om just pumpgevär. Till skillnad ifrån nuförtiden, när de brittiska blaskorna unisont hyllar allt som man testar, så sågades en hel del vapen i de trettiofem år gamla recensionerna - fast bara förutsatt att dessa var importerade pumpgevär. De amerikanska vapnen gisslades för många och tunga pumptag medan Sharp naturligtvis fick på pälsen eftersom den fick en allt tyngre avtryckarvikt ju högre tryck som fanns i cylindern.

I alla fall i frågan om Sharp så snackade man bevisligen i nattmössan. Sanningen är att en Innova bara krävde fyra relativt enkla pumptag för att ge fulla 12 fpe. När man sedan bara pumpade hälften så mycket som konstruktionen tillät - dessa vapen hade styrpta ventiler som inte tillät mer än just fyra pumptag - så var inte avtryckarsystemet abnormalt tungt. Inte i skenet av traditionella brittiska fjädervapen i alla fall...

  En helt uppslag var inga problem att finansiera när reklamens produkt sålde som smör..

Hur såg då prisbilden ut vid denna tid och vilka vapen var "heta"?

Tittar vi på den brittiska sidan så började prislistan med en BSA Meteor för $32, En Mercury betingade £48.50. Dyrgriparna var Airsporter för £69 och Airsporter S med hela £99 på prislappen. Gillade man Webley & Scott så fick man mer valuta för pengarna, den helt nya Vulcan kostade bara £45, en Osprey £49. Topp-of-the-line var Osprey De Luxe med valnötsstock för £89 samt den mäktiga Osprey Target med sin tunga matchpipa med den hissnande summan av £119. Över hundra pund för ett luftgevär! Jisses!

För en vanlig Weihrauch HW35 så fick man betala £55, en Sharp Innova kostade £49. Ibland de dyrare vapnen fanns legendariska Feinwerkbau Sport för £83 liksom BSF S70 för samma summa. En Diana 45 låg också i denna härad med £80. Riktigt seriöst dyr var Feinwerkbau 300 som komplett med diopterkit kostade £295.

Snackar vi sedan hög kostnader relativt nutiden så finns det två tillbehör som riktigt sticker ut - kikarsikten och kronografer. Två populära tillbehör som var otroligt mycket dyrare på den tiden i relation till vad de kostar idag. En av dåtidens billigaste och enklaste kronografer på marknaden var The Gower Chronograph, den betingade £199! Ett kikarsikte som Tasco 3-9/40 Ao kostade £79, ett vanligt 4/32 ifrån samma tillverkare fick man betala £35 för att förvärva - mer än en BSA Meteor!

  Där, nere i ett hörne på en halvsida nästan längst bak i ett av nummren - där fanns framtiden..

Prognoser på framtidens vapen och skytte ifrån 1980 års perspektiv saknas tyvärr men lusläser man årgången noga så hittar man ändå en enda liten artikel på blott tre spalter med en enda illustration som vittnar om vad som komma ska. Det är ett litet nystartat bolag på Newcastle Street vid namn Daystate som nu vittjar lite på dörren för att berätta vad man håller på att experimentera runt. Man visar två "pre-pumped weapons", varav det ena faktiskt får pryda bilden till artikeln. Exakt vad ett "pre-pumped" vapen är utreds inte i detalj men man förstår att Daystate har fullt upp med att laborera runt två prototyper av konventionella pumpgevär men med hemliga ventilsystem.

Med facit i handen så höll naturligtvis Daystate på med de allra första PCP som marknaden skulle komma att möta. Så fort ett självbalanserat ventilsystem var utvecklat och dimensionerna på tryckkärlen var klara så skulle allmänheten få möta "The Huntsman". 

Don Lowndes vision var övertygelsen om att ett pumpgevär som man slapp pumpa men som ändå kunde leverera skott efter skott med rekylfri prestanda och jämn utgångshastighet borde ha framtiden för sig..