Direktlänk till inlägg 6 februari 2012
Något att fästa sig vid...
En gemensak sak för alla moderna vapen är möjligheten att montera optiska riktmedel. Detta kan som bekant ske på olika sätt och det absolut vanligaste torde den klassiska kilbasen vara, antingen 11 mm eller 3/8. Den här lösningen har varit totalt dominerande för luftvapenbranschen sedan tidigt 1960-tal och det är först på senare år som den har utmanas av modernare tekniska lösningar.
Den klassiska kilbasen har dessvärre en stor nackdel, det finns inget som hindrar att exempelvis ett kikarsikte rör sig längs hela dess längd, oftast på grund av rekylen hos vapnet. För att motverka detta så fick man antingen dra åt kikarsiktesfästet hårdare, med risk för finishskador, eller välja ett vapen som hade vertikala hål borrade nedtill i mitten av kilbasen avsedda för spärrpinnar från kikarsiktets fäste. Den här lösningen var Weihrauch tidiga med och den har sedan kopierats av många olika tillverkare, exempelvis Air Arms.
En alternativ lösning till att borra hål i själva vapnet för vertikala spärrpinnar är att använda horisontella spärrpinnar men dessa måste då spjärna emot något och detta kräver då i sin tur ett speciellt fäste. Den amerikanska riktmedelstillverkaren Weaver var tidigt inne på denna linje och idag så har begreppet Weaverfäste blivit en vedertagen norm när det gäller att fästa optik och andra tillbehör på ett vapen.
Liksom med många andra goda konstruktioner så plågades Weavers innovation av talrika kopior, en del bättre och en del sämre. I takt med att weaverfäste blev en mer och mer generisk beteckning så ökade förvirringen i takt med att olika tillverkare började skapa sin egen uppfattning om vad ett weaverfäste egentligen är - eller inte är.
De allra flesta tillverkare började använda 4.572 mm mellanrum mellan ribborna men avståndet mellan själva ribborna blev inte standardiserat. Detta skapade naturligtvis en hel del frustration när nästan varje tillverkade hade en egen uppfattning om vad som var lagom avstånd. En annan lösning måste alltså fram.
Picatinnyskena
Till skillnad från Weaver så har Picatinny ett rent militärt ursprung och dess rötter kan som namnet antyder spåras till Picatinny Arsenal, New Jersey. Här finns ett omfattande militärt forsknings- och utvecklingscenter för det amerikanska försvaret. Picatinny standardiserade sin variant på Weavers koncept men med en kristallklar mall för exakt hur skenan skulle vara utförd, detta dokumenterades därefter i Mil-STD-1913, en fastslagen militär standard.
Vad är då konsekvensen för oss entusiaster, vilket ska man välja?
Weaver kan, som sagt, vara lite vad som helst - beroende på tillverkare. Picatinny däremot har en mer snäv standard, åtminstonde ännu innan det väller in en störtflod av "Picatinny made in China" framöver. Picatinny är dock dyrare att tillverka då toleranserna är tightare och de tenderar dessutom att säljas i större utsträckning till kunnigare entusiaster vilket hjälper till att hålla uppe kvalitén.
Vad passar då till vilket?
Jo, en pryl för Weaver passar som regel alltid på Picatinny men långt ifrån alltid tvärtom. Detta kan vara bra att ha i huvudet om man ska shoppa loss hos en fjärran handlare där det är omständigt att byta ett felköp. Personligen så brukar jag resonera som så att jag helst köper Picatinnys skenor då de överlag tillverkas med tightare toleranser samtidigt som jag vet att både Picatinny och Weavers fäste alltid kommer att passa.