I begynnelsen var...

  Busseys Airguns

Under den gångna helgen så fick jag frågan om vilket som var världens äldsta fjäderluftgevär. De flesta entusiaster känner säkert till att pneumatiska gevär (PCP) har en ännu äldre historia än de mer traditionella och allmänt kända fjäderluftgevären - frågan är bara, vem var först med den här vapentypen?

Den äldsta tillverkaren av vad vi menar som fjäderluftgevär var såvitt jag vet den brittiske tillverkaren Bussey och dess historia som fjäderluftvapentillverkare började den åttonde augusti år 1876 då George Gibson Bussey patenterade sitt första "Pneumatic Rifle".

George himself föddes som fattig bondpojke år 1829 i byn Ripton, Yorkshire. I tioårsåldern så skickades han till den närbelägna staden Richmond där han fick arbeta som lärling till en sadelmakare, en hantverkare som sydde och formade seldon för hästar. Efter ett tiotal år och som gesäll i sadelmakarens yrke så begav han sig 1851 till världsmetropolen London för att söka sin lycka.

På plats i London så hade han av oklara orsaker svårt att komma in i sadelmakarnas skrå utan drev runt på gatorna för att hitta något att försörja sig med. Efter diverse udda påhugg och ströjobb så hittade han till sist sin nisch som tillverkare av gun cases, alltså vapenkoffertar i läder. Den här typen av resepersedel sorterade vid denna tid lustigt nog inte under sadelmakarnas skrå men krävde ändå onekligen goda kunskaper i just sadelmakeri för att kunna framställas. Dessutom, vilket inte var helt oviktigt, så var efterfrågan på dessa reseeffekter stor eftersom mängder med äventyrare, missionärer och soldater köpte in sin utrustning här i imperiets nav innan de gav sig på färd långt ut på de då världsomspännande kolonierna. 

George var inte bara en duktig hantverkare utan främst en skicklig affärsman med sinne för entreprenörskap. I skattelängderna för 1855 så står han upptagen som egenföretagare med egen fastighet och verksamhet på 173 High Holborn, London. Redan 1859 så flyttar verksamheten och nu basar han över ett smärre handelshus med differentierade verksamheter. Ytterligare några år framåt, 1864, så står han som manufacturer (motsv. fabrikant) för vapentillbehör och ammunition. När vi passerar 1870 så har George blivit grossist och hans verksamhet växer ordentligt, han är nu en ansenlig skattebetalare och en köpman värd att räkna med även i den stora metropolen London.

  Så fort fjäderluftvapnet var skapat så började det säljas som jaktredskap..

Han börjar nu pyssla mer och mer med uppfinnande och försöker hitta nya verksamheter att profitera på. Förutom patentet för fjäderluftgevär så satsar han hårt på bollsport och tillverkar rackets, kricketslagträ, bollar och liknande. Sporter av skilda slag populariseras allt mer i det senviktorianska England och efterfrågan växer, George har timing och är snabb på att utnyttja just detta. När vi skrev 1887 så är Busseys den största tillverkaren av sportutrustning i London och förmodligen även i hela det brittiska imperiet.

Med ett självgående företag och en synnerligen solid ekonomi så gav sig nu den stormrike mecenaten sig in på politikens område. Tyvärr så tog lyckan slut här och redan 1889 så avlider George tragiskt nog med bara 61 års ålder i sviterna av en idag simpel blindtarmsinflammation. 

Nog om detta...

  Geväret i sin case med pipa och laddstake, notera valnötsstockens kvalité

Geväret som han patenterade var faktiskt förvånasvärt modernt, givet att det konstruerades i mitten av 1870-talet. Den största och väsentligaste skillnaden mot ett traditionellt fjäderluftgevär, typ HW30S, är att man skruvar loss den fastgängade pipan för att in i kompressionskammaren sticka ner en typ av "laddstake" (eng. "ramrod") för att med dess hjälp pressa tillbaka pistongen och därmed komprimera slagfjädern tills dess att upphaket till avtrycket låser upp pistongen. När detta var klart placeras projektilen i pipan och därefter så skruvas densamma på plats igen varpå vapnet blir skjutklart. 

En förvånansvärt modern detalj var emellertid att man redan ifrån början konstruerade avtryckarsystemet med justerskruvar som tillät en fininställning av avtryckets ingrepp, i enlighet med skyttens preferenser. Själva geväret var dock relativt litet, totallängden uppgick till blott 74 cm varav piplängden var 24 cm med kompressionskammaren 130 x 23 mm. Totalvikten landade vid 1200 gram. Kalibern var .21 och korrelerade med ett dåtida shot (hagelrundkula). Utgångshastigheten har jag aldrig sett någon uppgift om men sannolikt så var den högst måttlig. 

Produktionen var ganska måttlig och vapnet var förmodligen mera av en kuriositet i sortimentet snarare än någon form av väsentlig ryggradsprodukt. Troligtvis så avslutades produktionen relativt snart efter Georges död och de sista vapnen torde ha lämnat fabriken redan 1890. Som uppfinning så var emellertid fjädervapnet i sak en produkt som skulle komma att ha framtiden för sig och ifrån sekelskiftet 1900 och framåt så återkom vapentypen med kraft och än i dag så är den förkrossande majoriteten av luftvapen som saluförs världen över av just fjädervapenkostruktion.

Inte alls olik Georges patent från 1876..

NoLimit Picatinny

  En liten men trevlig nyhet (foto: Hurricane)

Responsen på Streamline så långt..

Axelsson Junior ska tydligen vara ansvarig för den nya modellen, enligt HAM

Så, under det första dygnet efter presentationen av den nya FX Airguns Streamline så har det dykt upp lite respons och tankar runt modellen här och var på forum och olika grupper där entusiasterna samlas. I England så förefaller man kritisera det faktum att FX Airguns är duktiga på att lansera nya modeller men mindre framgångsrika på att få ut sina produkter på marknaden och därmed tillgängliga för köparna, en del har tydligen fått vänta rätt länge på att tillgång till möjligheten att köpa nya Wildcat och Impact.

Vad gäller själva Streamline så förefaller de första reaktionerna överlag vara positiva, med reservation för en befarat hög prisbild. Med runt 8000 kr någonting (översatt från BARs uppgift på £699) så är det knappast en budgetmodell på samma sätt som Typhoonserien vars modell med valnötsstock ligger runt 3000 kr (!) lägre. 

Hårdvarutekniskt sett så saknar en del revolvermagasinen från Cyclone-serien och en hel del vassa kommenterar har dykt upp runt valet av just magasinsystem. Detta då främst med tanke på modellens namn och slanka profil i kontrast med ett stort magasin av typen snusdosa som sticker vinkelrätt upp från lådan och därmed tvingar köparen att välja ett högt kikarsiktesmontage. En del hyser då förhoppningen om att man endera kan singelladda modellen eller att det kommer att komma ut en singleladdaradapter så att man kan skjuta vapnet helt utan magasin istället.

Utseendemässigt sett så finns det en del kritik mot den stora flata ytan på sidorna runt repeterhandtaget och en del har liknat modellens utseende med vitt skilda vapen, såväl Steyr Hunting 5 såväl som Snowpeak 900.

I övrigt så verkar IWA so far vara lite av ett mellanår utan direkt saftiga nyheter. Streamline var nu den i särklass tyngsta nyheten ännu då HW110 var känd sedan tidigare och dessutom verkar ha fått ett ganska ljumt mottagande. Det ska bli spännande att se om återstoden av mässan kommer att överraska oss med något mer nytt och spännande.

FX Airguns Streamline

  Helt nya FX Airguns Streamline

Alldeles nu så har FX Airguns presenterat sin nya Streamline, en ny slank modell som utseendemässigt sätt bär arvet från legendariska FX2000 och gamla FX Airguns Cyclone vidare. Modellen ska enligt BAR hamna runt £699 på den brittiska marknaden vilket tyder på runt 8000 kr här hemma i Sverige - alltså relativt nära Cyclone.

Vad vi kan se av de få bilder som cirkulerar nu är att man förefaller ha använt ett monoblock av Royaltyp med samma typ av sidospännararm men med lägre profil och betydligt mer avrundade kanter. Till skillnad ifrån Cyclone så har man här de vanliga autoindexerande magasinen istället för revolvermagasinen. 

   En closeup på blocket och mekanismen

Förmodligen så kan det här handla om en ersättare till Cyclone efter dennes 14 år i produktion med tanke på utseende och den prisbilden som har nämnts i England. Just de brittiska öarna kan säkert vara en bra marknad för modellen med tanke på hur bra traditionella vapen som Air Arms 4XX-serien säljer där.

Vad som rent tekniskt döljer sig under ytan återstår ännu att klargöra men visst är det spännande att FX Airguns också lägger in en modell i sortimentet som bör tilltala de mer konservativa köparna, som har upplevt sig främmande i den moderna störtfloden av olika bullpups de senaste åren

  Ett ganska litet och näpet vapen förefaller det som..

Personligen så tycker jag att det verkar vara ett väldigt vackert vapen även om formgivningen ser väldigt snarlik ut den kinatillverkade Snowpeak 900. Med rätt pris så torde den här modellen ha goda möjligheter att kunna bli en storsäljare även här hemma i Sverige.

   En vacker trästock, nu återstår det att se om modellen även kommer med syntetstock...

Enter the darkside..

"Jag vill nog ha ett fx-gevär. Helst Royale (ok va?) Och det kan jag köps ett nytt (eller nästan nytt). Resten vill jag ha tag på begagnat om det går. Jag är litet begränsad fysiskt. Har litet förslitningar och skador så det är nog lika bra att satsa på dyktuber direkt. Begagnat? Tycker du att jag behöver en pump I a f? Kikarsikte, vad behöver jag tänka på? Annat jag behöver som nybörjare? Som sagt, jag är nybörjare och är tacksam för alla tips som kan underlätta för mig att komma in i denna sport."

Vägen in till att börja skjuta PCP är kostbar, detta är inget att hymla med. Att skaffa sin första rigg kostar rejält med pengar och över 10.000 kr snarare än under är mera regel än undantag. Även om initialkostnaden ÄR hög så kan man minska den effektiva kostnaden igenom att göra kloka inköpsval som ger mest valuta för pengarna och som i bästa fall får en relativt låg verklig kostnad igenom att man erhåller ett högt andrahandsvärde för den dag så man ska sälja eller byta upp sig. 

  FX Airguns T400 är tyvärr en ganska anonym men prisvärd modell i sortimentet.

FX Airguns är en etablerad tillverkare som har varit med under lång tid. Varumärket har ett genuint gott rykte världen över och dess produkter anses på många sätt som absolut världsledande. De vapen som FX Airguns säljer är relativt dyra men de har vanligtvis hög driftsäkerhet, rimliga reservdelspriser och en enastående garanti/support. Allt detta gör att en bössa från FX Airguns blir ett gott val för någon som kommer ny in till hobbyn.

Royale-serien har snart hängt med närmare tio år och ständigt finputsats. Det är en plattform som har funnits i en mängd olika skepnader och undermodeller. Bortsett ifrån en del mindre strul med stumma fartomställare så har den här plattformen överlag varit förskonad från allvarligare fel eller barnsjukdomar.

Idag ligger en ny Royale 400 på 8000 eller 9000 kr, beroende på om man vill ha syntet eller trästock, modellen kan även uppgraderas med en laminatstock för totalt 10.300 kr.

Alternativen?

En T400 kostar 6600 kr med syntetstock och är därmed 1400 kr billigare, den mest påtagliga förlusten är fartomställaren - vilken inte är speciellt betydelsefullt om vapnet ska vara licensfritt. Man förlorar även repetering med sidospännare och får en äldre teknologi med ett traditionellt repeterhandtag.

Nästa steg ner kan vara Typhoon som betingar 4450 kr (2150 kr mindre än T400, 3550 kr under Royale 400), här förlorar man, jämfört med T400, magasinet och tubflaskan liksom ljuddämpningen. Detta är en del förluster men samtidigt så OM vapnet ska vara licenfritt så är ljuddämpningen och den stora tubflaskan inga absoluta nödvändigheter. Vill man ha magasin så finns T12 för 4995 kr - i övrigt lika. Prisskillnaden till Royale/T400 är stor!

Om man absolut känner att man vill ha en trästock så blir alternativen naturligtvis smalare och prislapparna högre...

När det gäller fyllningen så är dykarflaska något som en köpare aldrig ångrar relativt handpump. Är man sedan inte 100% kurant så är det ingen fråga alls. En dykarflaska är enormt mycket bekvämare och dessutom billigare i långa loppet. En splitt ny dykflaska med fyllkit kostar hos Hurricane 2700 kr för 4 liter och 300 Bar.

  Har man en gång prövat dykarflaska så vill man aldrig mera handpumpa!

Kikarsikten är en djungel och om man vill vända på pengarna och skjuta med ett licensfritt vapen på avstånd ut till runt 40 meter så är mitt personliga val ett kikarsikte med förstoring mellan 3-9 gånger och 32/40 mm storlek. Ett prisvärt exempel på detta är Bushnell Sportsman 3-9/32 Ao som kostar 1250 kr. Vill man spendera mera pengar så är Bushnell Banner 6-24/40 Ao för 3000 kr ett bra val med betydligt större förstoring.

I övrigt så skulle jag också vilja flagga för att man köper en kronograf och där står Airchrony i en klass för sig självt. Ett oundgängligt hjälpmedel om man skjuter PCP och detta med 1200 kr på prislappen.

Ska man summera allt så kan man alltså landa på 4450 (gevär) + 1250 (sikte) + 2700 (fyllstation) samt 1200 (kronograf), summa 9600 kr.

Önskar man hålla sig på den här nivån, under 10.000 kr för allt, så är alternativen till olika PCP ganska smala. En given kandidat kan vara Air Arms S200 för 5200 kr med trästock men då faller man över den femsiffriga gränsen. 

Skott i pannan...

  Setra NS1000 var en riktig rökare för sin tid och samtida brittiska fjädervapen var inte i närheten..

Som en kommentar till ett tidigare inlägg så kom det upp funderingar runt varför vissa länder har vilka och dessutom helt skilda effektgränser. Ser vi rent kronologiskt så kom de viktigaste effektgränserna i Europa redan 1968 i England, 1972 i Tyskland (eg Väst-Tyskland) och 1974 här hemma i Sverige. Till skillnad ifrån hos de två andra länderna så har Sverige reviderat sin lagstiftning en gång (1992) då man skiftade ifrån 200 mps utgångshastighet till 10 joule E4, liksom att man avförde vapen med vissa konstruktionsprinciper ifrån en obligatorisk licensplikt (MSP & Co2). En mindre förändring ägde rum 2015 då automatiska luftvapen fick sin gräns höjd från 3 till 10 joule.

Att England fick sin effektbegränsning beror på att de brittiska luftvapentillverkarna under mitten av 1960-talet fick en allt allvarligare konkurrens av luftvapentillverkare från andra länder. Tillverkare som spanska Setra, japanska Sharp och inte minst amerikanska Sheridan började presentera MSP som lätt gav klart mer effekt än de dåtida brittiska vapnen. Därtill så var de mer lättskjutna och som regel också billigare i inköp. Som ett brev på posten så började försäljningen svaja när de nya aktörerna började vinna marknadsandelar.

Lösningen blev typisk för brittiska industrikriser  - man vände sig till regeringen och bad om protektionistiska åtgärder för att skydda den inhemska industrin och rädda jobb. Man ville egentligen ha skyddstullar som fördyrade konkurrenternas produkter men då detta möttes med kalla handen så vände man sig till Home Office och lyckades få deras hjälp med att begära en effektbegränsning på anslagsenergin. På detta sätt så skulle man kunna hålla borta de mer effektstarka konkurrenterna ifrån den egna marknaden.

Effektnivån lades på 12 fpe eftersom konkurrenternas vapen var markant kraftfullare och den här nivån var ungefär vad de mest potenta brittiska vapnen av denna tid själva klarade av att prestera. Med lika mycket effekt för alla så borde de brittiska modellerna vara fortsatt konkurrenskraftiga, resonerade de brittiska tillverkarna.

  Lilla söta Diana 23 var en storsäljare under 1950-1970-talet..

I Väst-Tyskland så kom däremot effektgränsen till av mer tragiska anledningar, nämligen oron för terrordåd i allmänhet och den Röda Arméfraktionen (RAF) i synnerhet. Den internationella terrorismen hade börjat utvecklas under sent 1960-tal efter studentupproren runt om i Europa 1967 och detta oroade myndigheterna. I Väst-Tyskland så blev det efter kriget tillåtet med civilt vapeninnehav först 1956 och den lagstiftningen reviderades drastiskt 1972, vilket även innefattade luftvapen.

Här var tanken att alla de som tävlingssköt med luftvapen på 10 meter, vilket var en stor och växande sport i BRD under den här tidsepoken samt en lukrativ verksamhet för flertalet inhemska vapentillverkare, skulle förskonas och även i fortsättningen kunna inneha och använda sina vapen utan licenskrav. Gränsen lades vid 175 mps eftersom det var denna gräns som var vanlig hos både tävlingsluftgevär och de små enkla fjädervapen för ungdomar som Diana, Haenel och Weihrauch mfl tillverkade stora mängder av. Framöver så kom man att justera gränsen till 7.50 joule eftersom man snabbt insåg att köparna annars favoriserade luftvapen i allt grövre kalibrar. 

Samma fenomen upptäckte man också här hemma i Sverige. Vi fick en licensgräns 1974 som var baserad på utgångshastighet och vapnets konstruktionsprincip. Vapen som var MSP eller Co2 lades alltid på licens, oavsett effekt, där övriga vapen bara behövde licens om de sköt projektilen snabbare än 200 mps. Varför man valde just 200 mps berodde på att någon inom SKL i ett betänkande menade på att detta var en brytpunkt för när man kunde förvänta sig att en projektil skulle kunna bryta igenom ett mänskligt kranium och därmed riskera att skapa allvarliga skador.

  Farco tillverkade lufthagelvapen men även kulvapen i grova kalibrar drivna med Co2

Resultatet blev att köparna under slutet av 1980-talet i en allt större utsträckning valde de allt kraftfullare vapnen med kaliber 22 och 25 istället för 177. Bara projektilen låg under 200 mps så var ju vapnet licensfritt, helt oberoende av projektilens anslagsenergi. Det hela blev allt mera tydligt när en handlare började saluföra riktigt grovkalibriga pumpgevär helt licensfritt. På grund av dessa händelser så beslöt man sig för att växla om 200 mps till anslagsenergi och landade då på den jämna och fina siffran 10 joule för ett vapen med kaliber 177. De grövre kalibrarna 22 och 25 fick naturligtvis samma effekt men drabbades då av betydligt lägre utgångshastigheter, ca 150 respektive 130 mps.

En annan bifråga som ofta dyker upp är varför vi mäter effekten vid E4 och inte E0, som ju vore mera logiskt. Detta är onekligen ganska praktiskt eftersom man kan tillåta en viss variation i projektilvikten om vapnet har 10J E0 och ändå klara 10J E4. Någon sådan slug baktanke låg emellertid inte bakom tanken på E4, här påstås sanningen vara så enkel som att den ganska tunga och skrymmande kronografen som man använde på SKL under 1970-talet stod just 4 meter ifrån den plats där provskytten skulle stå och skjuta.

En mycket praktisk laganpassning till verkligheten för en gångs skull, med andra ord...

"Är ett vapen på 16 joule bra?"

  Utrustningen för Field Target kan se avancerad ut men det med all rätt - detta är en ren materialsport.

Idag fick jag en fråga från en intresserad entusiast som undrar varför många pratar om just 16 joule och varför man har en tävlingsklass på just den här udda effektnivån. Så, idag så kör vi ett varv till runt det alltid så populära temat om luftvapnens olika anslagsenergier och utgångshastigheter.

Bakgrunden till att många talar om just 16 joule är att den här nivån på anslagsenergi är den maximalt tillåtna gränsen av anslagsenergi utan krav på vapenlicens i England.

"Vadå England??"

Jo, då de dominerande tävlingsgrenarna för vår typ av luftvapen är Field Target och Hunter Field Target, som båda har sitt ursprung i England och som dessutom är allra störst där. Så därför så har just deras gräns på 16 joule blivit den avgörande nivån för anslagsenergi hos de vapen som får tävla i dessa grenar under de mest dominanta organisationer som arrangerar dessa runt om i Europa.

Vill man alltså tävla i den största och mest dominerande klassen för Field Target och Hunting Field Target så behöver man ett vapen på runt 16 joule för att vara konkurrenskraftig.

Det finns emellertid också licensfria klasser för licensfria vapen i Sverige men då dessa också arrangeras av samma förbund som för licenspliktiga vapen så är kraven på dessa tävlanden likadana, förutom då vapenlicensen. Vill man tävla licensfritt så måste man alltså ha:

* Medlemskap i en skytteklubb som pysslar med Field Target och som är förbundsansluten

* En tävlingslicens, en årlig avgift alltså - till förbundet, som man får köpa  om man har sportskyttekort

* Att man innehar ett sportskyttekort för gevärsskytte, en form av utbildningsbevis

"Okej - men jag är inte intresserad av att tävla...?"

Om man inte tävlar så har man i strikt mening inget skäl längre att inneha ett vapen på vapenlicens - så enkelt är det. Då blir effektnivån automatiskt 10 joule, som är vår svenska licensfria gräns. Vill man ha en licens så måste man alltså i princip tävla och den enda tävlingformen som egentligen kvalificerar för en licens är i nuläget Field Target.

I praktiken däremot så händer det att en del klubbar utfärdar licensgrundande aktivitetsintyg även för vapen som kanske inte direkt är tänkta som konkurrenskraftiga vapen till Field Target. Så fort licensen sedan är utfärdad så kan ju vapnet används för enskilt bruk, bortom tävlingsbanan, utan att innehavaren någonsin tävlar igen.

Nu ligger det dock förslag på en ny vapenlagstiftning som kan komma att innebära 5-årslicenser och det betyder i sin tur att den som får en sådan licens också måste söka om den när den löper ut fem år senare. Då kommer Tillståndsenheten noga att analysera vilka och hur många tävlingar som licensinnehavaren har tagit del av under de senaste fem åren och om dessa inte är tillräckligt meriterande så förnyas inte licensen. Detta täpper alltså till kryphålet av licensinnehavare som aldrig tävlar med sina vapen utan bara skjuter enskilt.

"Ja, ja, okej - jag tävlar väl då lite och tar ut en licens innan ev. 5-årslicenser blir verklighet, vad ska jag välja?"

Detta beror på om man tänker tävla eller inte. Vill man verkligen tävla i Field Target (eller eventuella framtida internationella klasser för Hunting Field Target) så är det 16 joule som gäller och det smartaste valet är då kaliber 177.

  Hunter Field Target har ett tydligt arv från luftvapenjakten och använder en billigare, enklare, utrustning.

Om man däremot inte tänker pyssla med Field Target när licensen är säkrad, då finns det normalt sett inget vettigt skäl att bara välja 16 joule.

Problemet med 16 joule är att den praktiska skillnaden mot licensfria 10 joule inte är speciellt stor, inte i skenet av alla de restriktioner som det innebär att inneha och använda ett licenspliktigt vapen jämfört med ett licensfritt. Ett licenspliktigt vapen har ju en lång rad nackdelar, kopplat till just sin status som licensvapen:

* Kräver en licens som kostar 750 kr (eller 250 kr om man har licenser tidigare)

* Kräver ett godkänt vapenskåp som kostar från 3000 kr och uppåt som nytt

* Är svårare att sälja då många spekulanter på luftvapen i andra hand inte vill ta ut en licens

* Har ett lägre andrahandsvärde eftersom man får färre tänkbara köpare

* Tar tid att anskaffa (själva licensansökningen), tar tid att avyttra (köparens licensansökan)

* Måste ständigt vara under ägarens tillsyn, bortsett ifrån när det står i vapenskåpet

* Kan skapa en hel del juridiska problem för ägaren om det trots allt blir stulet

* Svårare att transportera, dels på grund av kravet på ägarens tillsynd och dels på olika transportregler

* Kan inte användas överallt, bara på "avsedd plats", en skjutbana eller speciell skjutplats

Man får alltså en hel del extra kostnader och begränsningar samt massor av extra ansvar med ett licensvapen jämfört med ett licensfritt vapen. De som trots allt vill ta detta brukar då i allmänhet vilja ha något rejält för "besväret". Man vill alltså få ordentlig valuta för sina uppoffringar och man vill då med andra ord vanligtvis ha ett vapen vars prestanda på ett avsevärt sätt skiljer sig ifrån vad man erhåller på 10 joule.

Rent krasst så är det alltså precis exakt samma nackdelar med att vapen på 16 joule som ett på 60-80 joule.

I skenet av detta väljer naturligtvis många riktigt potenta PCP med höga effekter och grova kalibrar, där man märker en betydande skillnad i upplevelsen jämfört med att skjuta 10 eller 16 joule. Ser man saken ur det här perspektivet så finns det egentligen inte så många vettiga skäl för 16 joule bortom tävlingsbanans arena.

Svaret på huruvida 16 joule är "bra" eller inte beror alltså på vilken av de synvinklar ovan som passar ens eget lynne och subintresse inför vår hobby. Där står man sig själv närmast i det beslutet.

"Sexy 600!"

  De första annonserna visade inte själva vapnet men textens löfte talade för sig självt!

Hela 1950-talet var i USA en enorm ekonomisk framgångssaga med en ständigt växlande ekonomi, trots bland annat en mindre konjuktursvacka 1958. Hela nationen brann av självförtroende och detta avspeglades även hos de amerikanska luftvapentillverkarna och då inte minst hos Crosman Corp.

Under detta decennium så hade man lanserat sin "Powerlet", den första Co2-patronen på marknanden som var specifikt riktad till just luftvapenbruk, och den hade givit mycket goda intäkter. Nu kom Crosman 160, repetergeväret Crosman 400, budgetmodellen Crosman 180, föregångaren till 2240 - modell 150 liksom pumpgeväret 140. Bara solida storsäljare och Crosman hade gyllene år då man vann marknadsandel efter marknadsandel. Självförtroendet var på topp, liksom lönsamheten.

Man frågade sig därför - vad kan vi göra nu?

Svaret kastades ut på ett styrelsemöte 1956, nästan som en utmaning till utvecklingsavdelningen.

"-Vi ska göra en äkta semiautomatisk pistol för diaboler som ska kunna skjuta 10 skott på 3 sekunder med minst lika bra praktisk precision som den bästa pistol som man för närvarande har i produktion. Detta klarar ingen annan tillverkare på marknaden och vi ska sälja den för högst $20 med god lönsamhet och hög kvalité."

Hela projektet skulle ta nästan tre år för det var inte innan hösten 1959 som man hade välfungerande preproduktionsvapen i full och pålitlig drift. Problemen var faktiskt inte i första hand tekniska utan snarare ekonomiska - en avancerad och helt ny konstruktion som skulle säljas för blott $20 med god lönsamhet var inte lätt att få till med bibehållen kvalité.

Hur blev då slutresultatet?

Nutida kännare är ganska överrens om att 600 inte var någon lönsam modell i pengar räknat, den blev dock en halomodell som visade köparna och konkurrenterna vad Crosman kunde, om man bara ville. Detta hade naturligtvis också ett värde men troligtvis så tjänade Crosman inga pengar alls på modellen under hela dess tio år långa produktionstid trots ett antal prisökningar fram till nedläggningen 1970.

Nypriset på $19.95 kan då sättas i perspektiv att ett populärt gevär för hjortjakt, ett Savage 99, kostade $99.95 och en Mossberg 22LR cylinderrepekter betingade $28.90. I dagens läge och översatt till svenska pengar så handlar det om ca 1600-1700 kr för den nya modell 600.

  Hjärtat i konstruktionen liknade inget vanligt Co2-vapen men var då ändå enkelt och genialt.

Rent tekniskt sett så byggdes 600 runt en pistolgreppsram av gjuten vitmetall där övriga delar var stål och mässing. Mekanismen delades sedan i två huvudkomponenter, dels Co2-röret undertill och dels blocket med repetermekanismen ovanpå. Grundprincipen var att man tullade av lite Co2 från ventilen för att skapa kraft nog åt repetermekanismen för att repetera vapnet samtidigt som huvuddelen av Co2-förbrukningen på konventionellt sett drev av projektilen vid avfyrningen. En lustig detalj i sammanhanget var att Co2-patronen monterades bakvänt i Co2-röret med dagens mått mätt, spetsen som punkterade patronen satt alltså i rörets lock.

I praktiken så drog man tillbaka magasinsföraren till linjemagasinet på blocket och stoppade sedan ner diabolerna på linje med deras huvud riktade framåt. Själva magasinföraren var fjäderbelastad framåt. När vapnet avfyrades så gick lite Co2 bakåt och anspände hammaren igen samtidigt som hammaren puttade till en vippa som fick en diabolhämtare att röra sig i sidled så att en ny diabol från magasinen hamnade i densamma, matad av magasinföraren. En returfjäder flyttade sedan tillbaka diabolhämtaren i linjerat läge bakom pipan och den nya diabolen var nu redo att avfyras.

  Avtryckarmekanismen var ovanligt avancerad med inte mindre än 11 olika komponenter

Själva mekanismen fungerade faktiskt helt utmärkt och på fabriken så lyckades man få ett par vapen i riggar att avfyra 100.000 diaboler nonstop utan problem. Även köparna höll med och modellen fick snabbt ett gott anseende för avancerad teknologi, stor skjutglädje och minst lika bra praktisk precision som övriga pistoler från Crosman.

Av naturliga skäl så kom 600 att bli en mycket populär modell som sålde bra och som nuförtiden är ett givet samlarobjekt som inte sälla betingar ganska så ordentliga pengar. Det är inte ovanligt att se $200-300 USD i annonserna och ibland även mera. Modellen är också lite speciell eftersom den både är samlarobjekt, ett bra praktiskt vapen och dessutom så har de alltid ett högt värde för sina reservdelars skull. Då en del hemmaskruvare har dristat sig att mickla med dem och inte fått dem att fungera efteråt så förekommer de en hel del exemplar som har legat stilla väldigt länge, inte sällan decennier, och som sedan flyter upp på marknaden tämligen opåverkade av tidens tand.

  Exemplar som är NIB är faktiskt inte helt ovanliga, men tämligen kostbara..

Ibland dagens fans så finns det självklart många som bygger om dessa vapen och som njuter av dem för dess funktionella förmågor snarare än för deras samlarvärden. Att montera längre pipor och diverse olika kilbaser för modernare riktmedel samt ännu större ombyggnader till små karbingevär är inte alls ovanligt.

Precis som en 1957 års Chevrolet så är 600 en ikonisk produkt som i egentlig mening inte har haft några moderna motsvarigheter och detta kombinerat med Crosmans modularitet gör att modellen alltid blir aktuell och i princip aldrig skrotas ut. Den enda förändringen man kan se i beståndet är att en del exemplar gör resan ifrån slitet originalskick till icke original ombyggda vapen snarare än att de genomgår helrenoveringar.

  En modern ombyggnad, 10.50 tum LW-matchpipa och kilbas för kikarsikte

Prestandamässigt sett så ger ovanstående ombyggda exemplar 475 fps med 14 gn diaboler under 25 skott per Co2-patron, vilket naturligtvis beror på den högre effektiviteten hos den längre pipan. I original så får man nog snarare räkna med ca 400 fps för diaboler med ungefär samma vikt. De fantaster som monterar ännu längre pipor når självfallet ytterligare högre utgångshastigheter och uppåt 600 fps är inte ovanligt med långpipor. Anledningen till den måttligare effekten jämfört med exempelvis en modern 2240 är naturligtvis främst ventilkonstruktionen och dess avtappning av Co2 till driften av repetersystemet.

I ett efterhandsperspektiv så har modellen naturligtvis blivit historiskt intressant eftersom den representerar Crosman under en brytningstid, en period då Crosman faktiskt tillverkade vapen av hög kvalité men med rimliga prislappar och med ett betydligt större anseende än vad vi normalt förknippar med amerikanska luftvapen. Detta var alltså innan den mörkare epoken då pendeln gungade åt andra hållet på 1970/1980-talet då allt skulle tillverkas av plast och till så lågt pris som möjligt. Egentligen så är det först under modern tid, från millenieskiftet och framåt, som Crosman åter igen har blivit en aktör att räkna med när det handlar om "riktiga" luftvapen av den typ som vi entusiaster använder och uppskattar.